Underbart att se @Vinterdykarn. Nu blir man sugen på att ta en långhelg och uppleva lite natur!
-
Välkommen till ett uppdaterat Klocksnack.se
Efter ett digert arbete är nu den största uppdateringen av Klocksnack.se någonsin klar att se dagens ljus.
Forumet kommer nu bli ännu snabbare, mer lättanvänt och framför allt fyllt med nya funktioner.Vi har skapat en tråd på diskussionsdelen för feedback och tekniska frågeställningar.
Tack för att ni är med och skapar Skandinaviens bästa klockforum!
/Hook & Leben
Klocksnack Explorers Club
- Trådstartare NiklasF
- Start datum
Insåg att jag missat att posta från årets Fjällräven Classic (Hike mellan Nikkaluokta och Abisko) I början av augusti.
Jag rekommenderar verkligen evenemanget då det ger även ovana äventyrare möjlighet att på ett tryggt och kul sätt uppleva riktig vildmark och samtidigt träffa likasinnade från hela världen.
I år hade jag med mig en kompis, våra respektive yngsta söner (16 & 17år och förstagångsvandrare) samt hans hund. Vi avverkade de 110km på 3.5 dygn i väldigt behagligt vandringsväder 10-12 grader på dagarna och inte under 0an på nätterna.
På väg norrut, iklädd TGNs 10årsjubileums-NATO.
Mitt vandringssällskap med Sveriges kanske snyggaste berg, Toulpagorni samt Kebnekaise i bakgrunden.
Första nattens läger strax innan Singi. Zoey(hunden) poserar Fjällräveninspirerat.
Det är lite stenigt på sina ställen.
Morgonen dag 2 var lite kylig men vi kom snabbt upp i temperatur när vi började gå.
Här fotas det renar.
Sämre kan man ha det.......
Väl i mål väntade välbehövlig smärtlindring. Vi får öka på benträningen inför nästa långvandring.
Jag rekommenderar verkligen evenemanget då det ger även ovana äventyrare möjlighet att på ett tryggt och kul sätt uppleva riktig vildmark och samtidigt träffa likasinnade från hela världen.
I år hade jag med mig en kompis, våra respektive yngsta söner (16 & 17år och förstagångsvandrare) samt hans hund. Vi avverkade de 110km på 3.5 dygn i väldigt behagligt vandringsväder 10-12 grader på dagarna och inte under 0an på nätterna.
På väg norrut, iklädd TGNs 10årsjubileums-NATO.
Mitt vandringssällskap med Sveriges kanske snyggaste berg, Toulpagorni samt Kebnekaise i bakgrunden.
Det är lite stenigt på sina ställen.
Morgonen dag 2 var lite kylig men vi kom snabbt upp i temperatur när vi började gå.
Här fotas det renar.
Sämre kan man ha det.......
Väl i mål väntade välbehövlig smärtlindring. Vi får öka på benträningen inför nästa långvandring.
Senast ändrad:
Reserapport: Bestigning av ett 4000-metersberg
Destination: Franska och italienska alperna
Tidsperiod: September 2026
Mål med äventyret: jag säger som Jack Keroac "Because in the end, you won't remember the time you spent working in the office or mowing the lawn. Climb that goddamn mountain." Ibland måste man ge sig i kast med en utmaning och känna något överväldigande.
Beskrivning av äventyret: Efter att som tonåring ha förläst mig på böcker som Göran Kropps 8000+ och Jon Krakauers Tunn luft har jag nog alltid tänkt att jag en dag behöver bestiga ett hyggligt högt berg. Kebnekaise var länge högst på agendan som ett rimligt och förnuftigt val på alla sätt, men någon gång i våras började jag plötsligt tänka lite större. Varför inte göra det riktigt ordentligt, med isyxa, stegjärn, replag och hela köret? Jag bokade därför in en resa med IFMGA-guide och klickade hem alpinkängor, glaciärsolglasögon och flygbiljetter. Sommarens långpass på cykeln fick plötsligt en ny mening (lårmuskler och syreupptagningsförmåga har man bra nytta av i bergen) och att börja gå kuperade morgonrundor med ryggsäck blev en del av helgrutinen. Sedan blev det plötsligt september och dags att åka iväg. Resan började med glaciärintroduktion i Chamonix-området och därefter en 4000-meterstopp som huvudmål: det är bestigningen av Gran Paradiso ni får följa med på här.
Gran Paradiso är både namnet på en nationalpark i italienska Aostadalen och det 4061 meter höga berg som utgör dess högsta punkt. Berget är faktiskt det enda 4000-metersberget som ligger helt i Italien, eftersom de ännu högre topparna i Mont Blanc-massivet delas med Frankrike och Monte Rosas toppar ligger på gränsen till Schweiz. Namnet "det stora paradiset" kan tyckas märkligt och sägs vara en felhörning. På aostadialekt kallades det för Granta Parey, "den stora väggen", vilket antagligen syftar på den exponerade klippkam som utgör toppen. På franska blev det dock Gran Paradis och därifrån det nuvarande italienska namnet. Någon klassisk bild av paradiset utgör bergstoppen inte alls. Däremot börjar vandringen i en frodig dal med betande alpkor, från vilken man strax kommer in i en grönskande lärkskog.
I takt med höjden övergår skogen i högalpin terräng. Själva toppen döljer sig fortfarande långt bort...
På 2735 meters höjd kommer man till Refugio Vittorio Emanuele II. Bergshyttan är uppkallad efter den italienske kung som 1856 gjorde Gran Paradiso till ett jaktreservat. Här finns över 100 sovplatser i enkel vandrarhemsstandard och var man med under 00-talets backpackingera känner man igen sig i miljön. I alpernas bergshyttor är hemligheten att somna tidigt, för ju senare man kommer ut nästa dag desto mjukare och farligare hinner glaciären bli. De flesta går upp vid 4.30 och startar med pannlampa för att hinna upp till toppen och ner igen medan glaciären är krispigt kall och så säker som möjligt efter nattens minusgrader.
Efter en eller ett par timmars vandring går solen upp. Utsikten är hisnande...
Någonstans runt 3200 höjdmeter kommer man fram till själva glaciären. Det går nästan inte att förstå avstånden i den här bilden. Den lilla svarta "knoppen" högst över glaciären är en del av toppkammen. Ute på glaciären syns små myrled av replag som har startat före oss och redan kommit en bit på väg. Vandringen äver glaciären är brant och slingrar sig mellan glaciärsprickor (crevasser) som i bästa fall är synliga men som också kan ligga dolda under snötäcket. Därav replaget: man vill inte glida ner i något...
Innan man går ut på glaciären måste utrustningen vara i ordning: stegjärn på kängorna, isyxa, explorer. (Ja, bilden är från en övningsdag i Chamonix, går man ut här klockan 15.38 är man för sent ute...)
För att få en bättre bild av hur perspektiven i förrförra bilden egentligen är: en del sprickor är stooora...
Man nöter på i replaget, sakta men säkert uppåt. Någonstans uppemot 4000 meter ska man börja känna av höjden, men det är svårt att säga vad som är vad. Oavsett luft känns det inte orimligt att man blir lite andfådd av detta och att pulsen stiger. Särskilt inte när toppkammen plötsligt dyker upp som en exponerad mur av sten att ge sig i kast med. Att klättra upp för en brant men tekniskt enkel klippa på havsnivå är en sak, men att göra det här uppe med morgonens 1300 höjdmeter i benen och stegjärn på fötterna är en extra krydda. Jag tog av förklarliga skäl inga bilder av just denna sektion...
På 4061 meters höjd står bergets vindpinade madonnastaty. Man har klarat det.
Man kan fota en glad replagskompis.
Sedan är det dags att knata ned igen. Ifall man inte redan var trött i knän och lår finns chans att bli det nu.
Tillbaka vid bergshyttan. Här råder en soft after-ski-känsla. Har man tur skiner solen. Pastan är orimligt god och en stor Birra Moretti kostar 6€ trots att den måste flygas upp med helikopter. Är man hård går man hela vägen ner till dalen igen. Ifall man ska ända till Chamonix (som vi) är det rimligare att stanna kvar i hyttan en natt till och traska ner morgonen därpå.
Har man tur ser man en alpstenbock. Stenbocken var faktiskt anledningen till att Vittorio Emanuele II fredade området: de var på gränsen till utrotning och hela världens bestånd bestod av 100 individer just på Gran Paradiso. Kungen ville ha dem kvar för att kunna jaga dem, och den kungliga jaktmarken blev så småningom dagens nationalpark till glädje för vandrare och klättrare.
Måluppfyllnad: Japp!
Vad händer nu? Ja, jag vet faktiskt inte. Många av dem man möter på en sådan här resa planerar Mont Blanc eller annat som nästa steg. Just nu är jag sjukt nöjd med att ha klarat av den här utmaningen och vi får se vad som händer härnäst.
Destination: Franska och italienska alperna
Tidsperiod: September 2026
Mål med äventyret: jag säger som Jack Keroac "Because in the end, you won't remember the time you spent working in the office or mowing the lawn. Climb that goddamn mountain." Ibland måste man ge sig i kast med en utmaning och känna något överväldigande.
Beskrivning av äventyret: Efter att som tonåring ha förläst mig på böcker som Göran Kropps 8000+ och Jon Krakauers Tunn luft har jag nog alltid tänkt att jag en dag behöver bestiga ett hyggligt högt berg. Kebnekaise var länge högst på agendan som ett rimligt och förnuftigt val på alla sätt, men någon gång i våras började jag plötsligt tänka lite större. Varför inte göra det riktigt ordentligt, med isyxa, stegjärn, replag och hela köret? Jag bokade därför in en resa med IFMGA-guide och klickade hem alpinkängor, glaciärsolglasögon och flygbiljetter. Sommarens långpass på cykeln fick plötsligt en ny mening (lårmuskler och syreupptagningsförmåga har man bra nytta av i bergen) och att börja gå kuperade morgonrundor med ryggsäck blev en del av helgrutinen. Sedan blev det plötsligt september och dags att åka iväg. Resan började med glaciärintroduktion i Chamonix-området och därefter en 4000-meterstopp som huvudmål: det är bestigningen av Gran Paradiso ni får följa med på här.
Gran Paradiso är både namnet på en nationalpark i italienska Aostadalen och det 4061 meter höga berg som utgör dess högsta punkt. Berget är faktiskt det enda 4000-metersberget som ligger helt i Italien, eftersom de ännu högre topparna i Mont Blanc-massivet delas med Frankrike och Monte Rosas toppar ligger på gränsen till Schweiz. Namnet "det stora paradiset" kan tyckas märkligt och sägs vara en felhörning. På aostadialekt kallades det för Granta Parey, "den stora väggen", vilket antagligen syftar på den exponerade klippkam som utgör toppen. På franska blev det dock Gran Paradis och därifrån det nuvarande italienska namnet. Någon klassisk bild av paradiset utgör bergstoppen inte alls. Däremot börjar vandringen i en frodig dal med betande alpkor, från vilken man strax kommer in i en grönskande lärkskog.
Efter en eller ett par timmars vandring går solen upp. Utsikten är hisnande...
Innan man går ut på glaciären måste utrustningen vara i ordning: stegjärn på kängorna, isyxa, explorer. (Ja, bilden är från en övningsdag i Chamonix, går man ut här klockan 15.38 är man för sent ute...)
Sedan är det dags att knata ned igen. Ifall man inte redan var trött i knän och lår finns chans att bli det nu.
Har man tur ser man en alpstenbock. Stenbocken var faktiskt anledningen till att Vittorio Emanuele II fredade området: de var på gränsen till utrotning och hela världens bestånd bestod av 100 individer just på Gran Paradiso. Kungen ville ha dem kvar för att kunna jaga dem, och den kungliga jaktmarken blev så småningom dagens nationalpark till glädje för vandrare och klättrare.
Måluppfyllnad: Japp!
Vad händer nu? Ja, jag vet faktiskt inte. Många av dem man möter på en sådan här resa planerar Mont Blanc eller annat som nästa steg. Just nu är jag sjukt nöjd med att ha klarat av den här utmaningen och vi får se vad som händer härnäst.
Senast ändrad:
Wow vilket härligt äventyr & reportage!Reserapport: Bestigning av ett 4000-metersberg
Destination: Franska och italienska alperna
Tidsperiod: September 2026
Mål med äventyret: jag säger som Jack Keroac "Because in the end, you won't remember the time you spent working in the office or mowing the lawn. Climb that goddamn mountain." Ibland måste man ge sig i kast med en utmaning och känna något överväldigande.
Beskrivning av äventyret: Efter att som tonåring ha förläst mig på böcker som Göran Kropps 8000+ och Jon Krakauers Tunn luft har jag nog alltid tänkt att jag en dag behöver bestiga ett hyggligt högt berg. Kebnekaise var länge högst på agendan som ett rimligt och förnuftigt val på alla sätt, men någon gång i våras började jag plötsligt tänka lite större. Varför inte göra det riktigt ordentligt, med isyxa, stegjärn, replag och hela köret? Jag bokade därför in en resa med IFMGA-guide och klickade hem alpinkängor, glaciärsolglasögon och flygbiljetter. Sommarens långpass på cykeln fick plötsligt en ny mening (lårmuskler och syreupptagningsförmåga har man bra nytta av i bergen) och att börja gå kuperade morgonrundor med ryggsäck blev en del av helgrutinen. Sedan blev det plötsligt september och dags att åka iväg. Resan började med glaciärintroduktion i Chamonix-området och därefter en 4000-meterstopp som huvudmål: det är bestigningen av Gran Paradiso ni får följa med på här.
Gran Paradiso är både namnet på en nationalpark i italienska Aostadalen och det 4061 meter höga berg som utgör dess högsta punkt. Berget är faktiskt det enda 4000-metersberget som ligger helt i Italien, eftersom de ännu högre topparna i Mont Blanc-massivet delas med Frankrike och Monte Rosas toppar ligger på gränsen till Schweiz. Namnet "det stora paradiset" kan tyckas märkligt och sägs vara en felhörning. På aostadialekt kallades det för Granta Parey, "den stora väggen", vilket antagligen syftar på den exponerade klippkam som utgör toppen. På franska blev det dock Gran Paradis och därifrån det nuvarande italienska namnet. Någon klassisk bild av paradiset utgör bergstoppen inte alls. Däremot börjar vandringen i en frodig dal med betande alpkor, från vilken man strax kommer in i en grönskande lärkskog.
I takt med höjden övergår skogen i högalpin terräng. Själva toppen döljer sig fortfarande långt bort...
På 2735 meters höjd kommer man till Refugio Vittorio Emanuele II. Bergshyttan är uppkallad efter den italienske kung som 1856 gjorde Gran Paradiso till ett jaktreservat. Här finns över 100 sovplatser i enkel vandrarhemsstandard och var man med under 00-talets backpackingera känner man igen sig i miljön. I alpernas bergshyttor är hemligheten att somna tidigt, för ju senare man kommer ut nästa dag desto mjukare och farligare hinner glaciären bli. De flesta går upp vid 4.30 och startar med pannlampa för att hinna upp till toppen och ner igen medan glaciären är krispigt kall och så säker som möjligt efter nattens minusgrader.
Efter en eller ett par timmars vandring går solen upp. Utsikten är hisnande...
Någonstans runt 3200 höjdmeter kommer man fram till själva glaciären. Det går nästan inte att förstå avstånden i den här bilden. Den lilla svarta "knoppen" högst över glaciären är en del av toppkammen. Ute på glaciären syns små myrled av replag som har startat före oss och redan kommit en bit på väg. Vandringen äver glaciären är brant och slingrar sig mellan glaciärsprickor (crevasser) som i bästa fall är synliga men som också kan ligga dolda under snötäcket. Därav replaget: man vill inte glida ner i något...
Innan man går ut på glaciären måste utrustningen vara i ordning: stegjärn på kängorna, isyxa, explorer. (Ja, bilden är från en övningsdag i Chamonix, går man ut här klockan 15.38 är man för sent ute...)
För att få en bättre bild av hur perspektiven i förrförra bilden egentligen är: en del sprickor är stooora...
Man nöter på i replaget, sakta men säkert uppåt. Någonstans uppemot 4000 meter ska man börja känna av höjden, men det är svårt att säga vad som är vad. Oavsett luft känns det inte orimligt att man blir lite andfådd av detta och att pulsen stiger. Särskilt inte när toppkammen plötsligt dyker upp som en exponerad mur av sten att ge sig i kast med. Att klättra upp för en brant men tekniskt enkel klippa på havsnivå är en sak, men att göra det här uppe med morgonens 1300 höjdmeter i benen och stegjärn på fötterna är en extra krydda. Jag tog av förklarliga skäl inga bilder av just denna sektion...
På 4061 meters höjd står bergets vindpinade madonnastaty. Man har klarat det.
Man kan fota en glad replagskompis.
Sedan är det dags att knata ned igen. Ifall man inte redan var trött i knän och lår finns chans att bli det nu.
Tillbaka vid bergshyttan. Här råder en soft after-ski-känsla. Har man tur skiner solen. Pastan är orimligt god och en stor Birra Moretti kostar 6€ trots att den måste flygas upp med helikopter. Är man hård går man hela vägen ner till dalen igen. Ifall man ska ända till Chamonix (som vi) är det rimligare att stanna kvar i hyttan en natt till och traska ner morgonen därpå.
Har man tur ser man en alpstenbock. Stenbocken var faktiskt anledningen till att Vittorio Emanuele II fredade området: de var på gränsen till utrotning och hela världens bestånd bestod av 100 individer just på Gran Paradiso. Kungen ville ha dem kvar för att kunna jaga dem, och den kungliga jaktmarken blev så småningom dagens nationalpark till glädje för vandrare och klättrare.
Måluppfyllnad: Japp!
Vad händer nu? Ja, jag vet faktiskt inte. Många av dem man möter på en sådan här resa planerar Mont Blanc eller annat som nästa steg. Just nu är jag sjukt nöjd med att ha klarat av den här utmaningen och vi får se vad som händer härnäst.
Ha en fin dag kamrater. 
Tack! Har tidigare alltid haft fel klocka eller gjort fel grejer, men nu stod stjärnorna rätt!
Jag sitter och tittar på filmen Tenzing. Berättelsen om den första bestigningen av Mount Everest, berättad ur Tenzing Norgays perspektiv. Den verkar lovande såhär långt.
Vad har vi mer för filmer om episka äventyr? Jag kommer spontant att tänka på Kon-Tiki, Apollo 13 och dokumentären om The Endurance expedition till sydpolen.
Fyll gärna på med filmtips till likasinnade kamrater.
Vad har vi mer för filmer om episka äventyr? Jag kommer spontant att tänka på Kon-Tiki, Apollo 13 och dokumentären om The Endurance expedition till sydpolen.
Fyll gärna på med filmtips till likasinnade kamrater.
Free Solo tänkte jag också på. Ställningstagandet om att filma eller inte filma de svåraste partierna får en verkligen att reflektera.Kanske inte helt i det skrået men Free Solo tycker jag är väldigt sevärd
Free Solo är ruskigt bra. Tittade på The Last First Winter K2 i veckan som också den var bra.
Den hade jag tänkt titta på imorgon.
Också roligt när han konstaterar att det är okej med flickvän trots allt, bland annat för att hon är liten och får plats i hans van
