-
Välkommen till ett uppdaterat Klocksnack.se
Efter ett digert arbete är nu den största uppdateringen av Klocksnack.se någonsin klar att se dagens ljus.
Forumet kommer nu bli ännu snabbare, mer lättanvänt och framför allt fyllt med nya funktioner.Vi har skapat en tråd på diskussionsdelen för feedback och tekniska frågeställningar.
Tack för att ni är med och skapar Skandinaviens bästa klockforum!
/Hook & Leben
laketwig's numera sporadiska skivtips ...
- Trådstartare laketwig
- Start datum
2017-05-30
Fick lov att plocka fram den här skivan då Gregg Allman (RIP) lämnade jordelivet i lördags vid en ålder av endast 69.
Allman Brothers Band - Beginnings (1973): Frågan är om någon person har haft större betydelse för det som brukar kallas sydstatsrock än Gregg Allman? Hans roll som keyboardspelare (oftast Hammond B3), sångare och huvudsaklig låtskrivare i The Allman Brothers Band kan inte överskattas. Redan under skoltiden bildade Gregg ett antal olika band med brodern Duane. Deras vägar skildes åt efter skolan men man återförenades i slutet av 60- talet i ett par mindre framgångsrika band. 1969 såg The Allman Brothers Band dagens ljus och blev en omedelbar framgång med sin blandning av sydstatsrock, blues och country, oftast med långa jamsessioner under konserterna. Greggs orgel tillsamans med Duanes och Dicky Betts gitarrer bildade ett sound som många har försökt efterlikna.
Första skivan, som bara bar bandets namn, gavs ut i slutet av 1969. Efterföljaren, Idlewild South, kom 1970. Ingen av skivorna sålde något vidare, men konserterna var alltid utsålda till sista plats. Man spelade över 300 konserter per år och dessutom hann Duane Allman göra sig ett namn som "session" musiker, inte minst pga sin slide guitar på Eric Claptons monsterhit Layla. Framgångarna på konserterna fick skivbolaget att nästa gång satsa på en liveskiva, nämligen At Fillmore East som gavs ut i början av 1971. Den fick lysande recensioner, sålde multum och har av många klassats som en av dom bästa liveskivor som givits ut. Det som redan tidigare hade varit ett hektiskt liv blev med dom kommersiella framgångarna ännu mera hektiskt. Droger kom in i bilden och luften gick nästan ur bandet när Duane Allman omkom i en motorcykelolycka i slutet av 1971. Man tog sig dock samman och färdigställde en tredje studioskiva, Eat a Peach, som släpptes i början av 1972. Studioskiva förresten, visst den innehöll ett antal nya studiospår, men merparten bestod av liveinspelningar från tiden när Duane Allman fortfarande levde. Lite senare det året omkom bassisten Berry Oakley också i en motorcykelolycka, bara tre kvarter ifrån det ställe där Duane hade dött.
Dagens skiva är en återutgivning av Allman Brothers två första studioskivor på en CD och innehåller definitivt deras bästa låtar. En självklar skiva i varje samling, givetvis tillsammans med liveskivan At Fillmore East.
Enjoy "the great gig in the sky" Gregg ...
Fick lov att plocka fram den här skivan då Gregg Allman (RIP) lämnade jordelivet i lördags vid en ålder av endast 69.
Allman Brothers Band - Beginnings (1973): Frågan är om någon person har haft större betydelse för det som brukar kallas sydstatsrock än Gregg Allman? Hans roll som keyboardspelare (oftast Hammond B3), sångare och huvudsaklig låtskrivare i The Allman Brothers Band kan inte överskattas. Redan under skoltiden bildade Gregg ett antal olika band med brodern Duane. Deras vägar skildes åt efter skolan men man återförenades i slutet av 60- talet i ett par mindre framgångsrika band. 1969 såg The Allman Brothers Band dagens ljus och blev en omedelbar framgång med sin blandning av sydstatsrock, blues och country, oftast med långa jamsessioner under konserterna. Greggs orgel tillsamans med Duanes och Dicky Betts gitarrer bildade ett sound som många har försökt efterlikna.
Första skivan, som bara bar bandets namn, gavs ut i slutet av 1969. Efterföljaren, Idlewild South, kom 1970. Ingen av skivorna sålde något vidare, men konserterna var alltid utsålda till sista plats. Man spelade över 300 konserter per år och dessutom hann Duane Allman göra sig ett namn som "session" musiker, inte minst pga sin slide guitar på Eric Claptons monsterhit Layla. Framgångarna på konserterna fick skivbolaget att nästa gång satsa på en liveskiva, nämligen At Fillmore East som gavs ut i början av 1971. Den fick lysande recensioner, sålde multum och har av många klassats som en av dom bästa liveskivor som givits ut. Det som redan tidigare hade varit ett hektiskt liv blev med dom kommersiella framgångarna ännu mera hektiskt. Droger kom in i bilden och luften gick nästan ur bandet när Duane Allman omkom i en motorcykelolycka i slutet av 1971. Man tog sig dock samman och färdigställde en tredje studioskiva, Eat a Peach, som släpptes i början av 1972. Studioskiva förresten, visst den innehöll ett antal nya studiospår, men merparten bestod av liveinspelningar från tiden när Duane Allman fortfarande levde. Lite senare det året omkom bassisten Berry Oakley också i en motorcykelolycka, bara tre kvarter ifrån det ställe där Duane hade dött.
Dagens skiva är en återutgivning av Allman Brothers två första studioskivor på en CD och innehåller definitivt deras bästa låtar. En självklar skiva i varje samling, givetvis tillsammans med liveskivan At Fillmore East.
Enjoy "the great gig in the sky" Gregg ...
Patrik J
Rolex
Stor sorg. Dessutom tog ju Butch Trucks livet av sig för några månader sedan.2017-05-30
Fick lov att plocka fram den här skivan då Gregg Allman (RIP) lämnade jordelivet i lördags vid en ålder av endast 69.
Allman Brothers Band - Beginnings (1973): Frågan är om någon person har haft större betydelse för det som brukar kallas sydstatsrock än Gregg Allman? Hans roll som keyboardspelare (oftast Hammond B3), sångare och huvudsaklig låtskrivare i The Allman Brothers Band kan inte överskattas. Redan under skoltiden bildade Gregg ett antal olika band med brodern Duane. Deras vägar skildes åt efter skolan men man återförenades i slutet av 60- talet i ett par mindre framgångsrika band. 1969 såg The Allman Brothers Band dagens ljus och blev en omedelbar framgång med sin blandning av sydstatsrock, blues och country, oftast med långa jamsessioner under konserterna. Greggs orgel tillsamans med Duanes och Dicky Betts gitarrer bildade ett sound som många har försökt efterlikna.
Första skivan, som bara bar bandets namn, gavs ut i slutet av 1969. Efterföljaren, Idlewild South, kom 1970. Ingen av skivorna sålde något vidare, men konserterna var alltid utsålda till sista plats. Man spelade över 300 konserter per år och dessutom hann Duane Allman göra sig ett namn som "session" musiker, inte minst pga sin slide guitar på Eric Claptons monsterhit Layla. Framgångarna på konserterna fick skivbolaget att nästa gång satsa på en liveskiva, nämligen At Fillmore East som gavs ut i början av 1971. Den fick lysande recensioner, sålde multum och har av många klassats som en av dom bästa liveskivor som givits ut. Det som redan tidigare hade varit ett hektiskt liv blev med dom kommersiella framgångarna ännu mera hektiskt. Droger kom in i bilden och luften gick nästan ur bandet när Duane Allman omkom i en motorcykelolycka i slutet av 1971. Man tog sig dock samman och färdigställde en tredje studioskiva, Eat a Peach, som släpptes i början av 1972. Studioskiva förresten, visst den innehöll ett antal nya studiospår, men merparten bestod av liveinspelningar från tiden när Duane Allman fortfarande levde. Lite senare det året omkom bassisten Berry Oakley också i en motorcykelolycka, bara tre kvarter ifrån det ställe där Duane hade dött.
Dagens skiva är en återutgivning av Allman Brothers två första studioskivor på en CD och innehåller definitivt deras bästa låtar. En självklar skiva i varje samling, givetvis tillsammans med liveskivan At Fillmore East.
Enjoy "the great gig in the sky" Gregg ...
Känns som det kommer att bli "In memory of Elizabeth Reed" på repeat under alkoholinflytande några gånger i sommar.
Härlig tråd, btw.
2017-06-06
Lite helt ny sydstatsrock på nationaldagen kanske ...?
Steel Woods - Straw in the Wind (2017): Säger man sydstatsrock tänker väl dom flesta på klassiska band som Lynyrd Skynyrd, Allman Brothers, Molly Hatchet med flera, men det finns också ett antal riktigt bra nya band som spelar den här typen av musik. Här kan t ex nämnas Blackberry Smoke och Whiskey Myers, men nu kan vi även addera Steel Woods till den listan.
Det är inte ofta som jag snubblar över en debutskiva som är så helgjuten som den här. Klassisk sydstatsrock med bra variation mellan tillbakalutad country, blues och lite tuffare rock. Mycket bra texter också, som på stiltypiskt vis berättar historier om den hårt arbetande lille mannens vedermödor. Skivan riktigt doftar av träsken i Mississippis delta, böljande majsfält och mammas hembakade. Låt oss hoppas på många fler skivor som den här från Steel Woods ...
Lite helt ny sydstatsrock på nationaldagen kanske ...?
Steel Woods - Straw in the Wind (2017): Säger man sydstatsrock tänker väl dom flesta på klassiska band som Lynyrd Skynyrd, Allman Brothers, Molly Hatchet med flera, men det finns också ett antal riktigt bra nya band som spelar den här typen av musik. Här kan t ex nämnas Blackberry Smoke och Whiskey Myers, men nu kan vi även addera Steel Woods till den listan.
Det är inte ofta som jag snubblar över en debutskiva som är så helgjuten som den här. Klassisk sydstatsrock med bra variation mellan tillbakalutad country, blues och lite tuffare rock. Mycket bra texter också, som på stiltypiskt vis berättar historier om den hårt arbetande lille mannens vedermödor. Skivan riktigt doftar av träsken i Mississippis delta, böljande majsfält och mammas hembakade. Låt oss hoppas på många fler skivor som den här från Steel Woods ...
Moody
Rolex
Sitter och lyssnar igenom skivan nu, precis min smak! Man tackar för det tipset.2017-06-06
Lite helt ny sydstatsrock på nationaldagen kanske ...?
Steel Woods - Straw in the Wind (2017): Säger man sydstatsrock tänker väl dom flesta på klassiska band som Lynyrd Skynyrd, Allman Brothers, Molly Hatchet med flera, men det finns också ett antal riktigt bra nya band som spelar den här typen av musik. Här kan t ex nämnas Blackberry Smoke och Whiskey Myers, men nu kan vi även addera Steel Woods till den listan.
Det är inte ofta som jag snubblar över en debutskiva som är så helgjuten som den här. Klassisk sydstatsrock med bra variation mellan tillbakalutad country, blues och lite tuffare rock. Mycket bra texter också, som på stiltypiskt vis berättar historier om den hårt arbetande lille mannens vedermödor. Skivan riktigt doftar av träsken i Mississippis delta, böljande majsfält och mammas hembakade. Låt oss hoppas på många fler skivor som den här från Steel Woods ...
Sitter och lyssnar igenom skivan nu, precis min smak! Man tackar för det tipset.
Kul! Gillar du typen av musik så kolla även in banden Blackberry Smoke och Whiskey Myers som jag tipsade om ovan.
Moody
Rolex
Efter att ha läst igenom tråden kom jag och tänka på en sak som hände förra året, min far har också alltid älskat musik och haft massvis av skivor(långt ifrån 5 000+ dock), men efter att vi flyttade så glömde han av att plocka upp dem igen, så en dag när mor skulle till tippen och slänga lite skräp så fick hon med sig skivorna av misstag och slängde alla pappas skivor
Sorry för OT men det håller ju ämnet lite i alla fall.
Sorry för OT men det håller ju ämnet lite i alla fall.
Efter att ha läst igenom tråden kom jag och tänka på en sak som hände förra året, min far har också alltid älskat musik och haft massvis av skivor(långt ifrån 5 000+ dock), men efter att vi flyttade så glömde han av att plocka upp dem igen, så en dag när mor skulle till tippen och slänga lite skräp så fick hon med sig skivorna av misstag och slängde alla pappas skivor
Är dom fortfarande gifta? Giltigt skäl för skilsmässa ...
Moody
Rolex
Haha ja faktiskt
Är dom fortfarande gifta? Giltigt skäl för skilsmässa ...
Men han blev inte glad, det var ju skivor från när han var ung också så det gjorde nog ont, men men det var ett ärligt misstag av min mor.
2017-06-13
Dags för nysläppt hederlig rock med lite blueskänsla från en bunt gamla rävar!
Snakecharmer - Second Skin (2017): Det är inte ofta som man lyckas samla ihop en bunt duktiga musiker från olika band och får till något riktig bra, men fan vet om inte det här är ett av undantagen. Bandet bildades 2011 av Micky Moody (gitarr) och Neil Murray (bas), båda med ett förflutet i Whitesnake. Man fyllde sen på med:
Om du gillar den här skivan, missa inte deras första ...
Dags för nysläppt hederlig rock med lite blueskänsla från en bunt gamla rävar!
Snakecharmer - Second Skin (2017): Det är inte ofta som man lyckas samla ihop en bunt duktiga musiker från olika band och får till något riktig bra, men fan vet om inte det här är ett av undantagen. Bandet bildades 2011 av Micky Moody (gitarr) och Neil Murray (bas), båda med ett förflutet i Whitesnake. Man fyllde sen på med:
- Laurie Wisefield, gitarr (Wishbone Ash, Tina Turner m fl)
- Harry James, trummor (Thunder, Magnum)
- Adam Wakeman, keyboard (Ozzy Osbourne m fl, son till Rick Wakeman)
- Chris Ousey, sång (Heartland)
Om du gillar den här skivan, missa inte deras första ...
2017-06-20
Man behöver inte vara frontfigur i ett band för att ha stor påverkan på musiken!
Mick Ronson - Only After Dark (1994): Mick Ronson (RIP) är väl mest känd som gitarristen i David Bowies band Spiders from Mars, där han med sitt gitarrspel och sina arrangemang av många av låtarna bidrog rejält till Bowies framgångar i början på 70-talet. Utöver detta hade han ett långvarigt samarbete med Ian Hunter från Mott the Hoople, både på Hunters soloskivor men även på ett antal gemensamma skivor. Han producerade och spelade på Lou Reeds genombrottsskiva Transformer, backade upp Bob Dylan och Van Morrison live samt spelade på skivor med John Mellencamp, Roger Daltrey, Roger McGuinn m fl. Utöver att ha bidragit med sin gitarr, arrangemang och produktion av ett otal andra mer eller mindre kända artister, hann han även med att spela in tre soloskivor:
Man behöver inte vara frontfigur i ett band för att ha stor påverkan på musiken!
Mick Ronson - Only After Dark (1994): Mick Ronson (RIP) är väl mest känd som gitarristen i David Bowies band Spiders from Mars, där han med sitt gitarrspel och sina arrangemang av många av låtarna bidrog rejält till Bowies framgångar i början på 70-talet. Utöver detta hade han ett långvarigt samarbete med Ian Hunter från Mott the Hoople, både på Hunters soloskivor men även på ett antal gemensamma skivor. Han producerade och spelade på Lou Reeds genombrottsskiva Transformer, backade upp Bob Dylan och Van Morrison live samt spelade på skivor med John Mellencamp, Roger Daltrey, Roger McGuinn m fl. Utöver att ha bidragit med sin gitarr, arrangemang och produktion av ett otal andra mer eller mindre kända artister, hann han även med att spela in tre soloskivor:
- Slaughter on 10th Avenue (1974)
- Play Don't Worrry (1975)
- Heaven and Hull (postumt 1994)
2017-06-27
Haft lite ont om tid sen jag kom hem från Riga igår, så det får bli en kortversion idag.
Tom Petty and the Heartbreakers - Southern Accents (1985): Ur deras omfattande skivkatalog är den här definitvt en av dom bättre, där enbart titellåten och Rebels är väl värda inträdesbiljetten ...
Haft lite ont om tid sen jag kom hem från Riga igår, så det får bli en kortversion idag.
Tom Petty and the Heartbreakers - Southern Accents (1985): Ur deras omfattande skivkatalog är den här definitvt en av dom bättre, där enbart titellåten och Rebels är väl värda inträdesbiljetten ...
2017-07-04
Normalt brukar jag inte gå igång på hyllningsskivor till en annan artist, men med den här gör jag ett undantag.
Willie Nile - Positively Bob - Willie Nile Sings Bob Dylan (2017): Willie Nile hankade sig fram som "folkmusiker" i New Yorks Greenwich Village i slutet på 70-talet. Han lyckades få ett skivkontrakt som 1980 resulterade i skivan Willie Nile. Året efter kom skiva nummer två, Golden Dawn. Ingen av skivorna väckte någon större uppmärksamhet och han fick legala bekymmer som hindrade honom från att uppträda under ett antal år. Trots ett nytt skivkontrakt 1988 dröjde det ända till 1991 innan hans genombrottsskiva, Places I Have Never Been, släpptes. Han har därefter gett ut ett antal studio- och livskivor som alla har fått mycket bra recensioner.
Även om Willie började som folkmusiker har det alltid funnits en rockigare sida hos honom jämfört med andra liknande artister. Tänk någonstans mitt emellan Bob Dylan och Bruce Springsteen. När dagens skiva nyligen släpptes kändes det fullt logiskt att han skulle tolka Bob Dylan på sitt eget sätt. Om man inte visste att det är Dylans låtar skulle det utan tvekan kunnat vara en skiva med nyskrivet material av Willie Nile. Grymt bra helt enkelt!
Normalt brukar jag inte gå igång på hyllningsskivor till en annan artist, men med den här gör jag ett undantag.
Willie Nile - Positively Bob - Willie Nile Sings Bob Dylan (2017): Willie Nile hankade sig fram som "folkmusiker" i New Yorks Greenwich Village i slutet på 70-talet. Han lyckades få ett skivkontrakt som 1980 resulterade i skivan Willie Nile. Året efter kom skiva nummer två, Golden Dawn. Ingen av skivorna väckte någon större uppmärksamhet och han fick legala bekymmer som hindrade honom från att uppträda under ett antal år. Trots ett nytt skivkontrakt 1988 dröjde det ända till 1991 innan hans genombrottsskiva, Places I Have Never Been, släpptes. Han har därefter gett ut ett antal studio- och livskivor som alla har fått mycket bra recensioner.
Även om Willie började som folkmusiker har det alltid funnits en rockigare sida hos honom jämfört med andra liknande artister. Tänk någonstans mitt emellan Bob Dylan och Bruce Springsteen. När dagens skiva nyligen släpptes kändes det fullt logiskt att han skulle tolka Bob Dylan på sitt eget sätt. Om man inte visste att det är Dylans låtar skulle det utan tvekan kunnat vara en skiva med nyskrivet material av Willie Nile. Grymt bra helt enkelt!
2017-07-11
Idag blir det en rejäl djupdykning i "vintage", då det är över 50 år sedan skivan gavs ut första gången.
John Mayall - Blues Breakers with Eric Clapton (1966): John Mayall får väl anses vara far och farfar (en bra bit över 80 och håller på än ...) till brittisk blues. Han måste också ha någon form av rekord när det gäller musiker som passerat Blues Breakers för att sen göra sig ett eget namn eller ingå i något annat mycket framgångsrikt band. Vad sägs t ex om:
Åter till dagen skiva. Dom 12 spåren är en blandning av mycket bra versioner av bluesklassiker och original skrivna av Mayall, i ett fall tillsammans med Clapton. Många hävdar att Claptons gitarrspel aldrig har varit bättre än på den här skivan. Fokus ligger på känsla snarare än den hastighet han lite senare blev känd för i Cream och som gav honom det skämtsamma smeknamnet "Slowhand". Ljudbilden är också den tidstypiska "hål i mitten", dvs från stereoinspelningarnas barndom när ett instrument placerades enbart i vänster eller höger kanal och i bästa fall bara sången i mitten.
Den här skivan är det enda resultatet av Mayalls och Claptons samarbete, vilket gör den till ett måste i varje anständig skivsamling. Clapton gjorde sig sen ett världsnamn i Cream tillsammans med Jack Bruce och Ginger Baker, men det är också en annan historia ...
Idag blir det en rejäl djupdykning i "vintage", då det är över 50 år sedan skivan gavs ut första gången.
John Mayall - Blues Breakers with Eric Clapton (1966): John Mayall får väl anses vara far och farfar (en bra bit över 80 och håller på än ...) till brittisk blues. Han måste också ha någon form av rekord när det gäller musiker som passerat Blues Breakers för att sen göra sig ett eget namn eller ingå i något annat mycket framgångsrikt band. Vad sägs t ex om:
- Mick Taylor (gitarr): -> Rolling Stones
- Peter Green (gitarr): -> Fleetwood Mac
- Mick Fleetwood (trummor): -> Fleetwood Mac
- Mac John McVie (bas): -> Fleetwood Mac
- Jack Bruce (bas): -> Cream m fl
- Aynsley Dunbar (trummor): -> Frank Zappa m fl
- Jon Hiseman (trummor): -> Colosseum m fl
Åter till dagen skiva. Dom 12 spåren är en blandning av mycket bra versioner av bluesklassiker och original skrivna av Mayall, i ett fall tillsammans med Clapton. Många hävdar att Claptons gitarrspel aldrig har varit bättre än på den här skivan. Fokus ligger på känsla snarare än den hastighet han lite senare blev känd för i Cream och som gav honom det skämtsamma smeknamnet "Slowhand". Ljudbilden är också den tidstypiska "hål i mitten", dvs från stereoinspelningarnas barndom när ett instrument placerades enbart i vänster eller höger kanal och i bästa fall bara sången i mitten.
Den här skivan är det enda resultatet av Mayalls och Claptons samarbete, vilket gör den till ett måste i varje anständig skivsamling. Clapton gjorde sig sen ett världsnamn i Cream tillsammans med Jack Bruce och Ginger Baker, men det är också en annan historia ...
Senast ändrad:
2017-07-18
Tillbaks till USA och mannen som definierade amerikansk rotrock.
John Cougar Mellencamp - The Lonesome Jubelee (1987): John Mellencamp startade sin skivkarriär i mitten på 70-talet under artistnamnet John Cougar, ett namn påtvingat av skivbolaget. Hans första skivor innehöll huvudsakligen covers uppblandat med några egna låtar som kan klassas som pop. Skivorna sålde dåligt, vilket inte är helt ovanligt när ett skivbolag försöker "skapa" en artist iställer för att låta artisten vara sig själv. Det dröjde ända fram till början på 80-talet innan han hittade sin egen stil och dessutom fick släppa fram den på ett antal riktigt bra skivor:
Mellencamp har efter dessa skivor gett ut en hel bunt till, de flesta också riktigt bra. Det påtvingande mellannamnet "Cougar" är numera borta. Han är också djupt engagerad i Farm Aid, en organisation han grundade 1985 tillsammans med Willie Nelson och Neil Young. Via återkommande välgörenhetskonserter ger man stöd till amerikanska bönder med ekonomiska problem.
Tillbaks till USA och mannen som definierade amerikansk rotrock.
John Cougar Mellencamp - The Lonesome Jubelee (1987): John Mellencamp startade sin skivkarriär i mitten på 70-talet under artistnamnet John Cougar, ett namn påtvingat av skivbolaget. Hans första skivor innehöll huvudsakligen covers uppblandat med några egna låtar som kan klassas som pop. Skivorna sålde dåligt, vilket inte är helt ovanligt när ett skivbolag försöker "skapa" en artist iställer för att låta artisten vara sig själv. Det dröjde ända fram till början på 80-talet innan han hittade sin egen stil och dessutom fick släppa fram den på ett antal riktigt bra skivor:
- American Fool (1982)
- Uh-huh (1983)
- Scarecrow (1985)
- The Lonesome Jubelee (1987)
Mellencamp har efter dessa skivor gett ut en hel bunt till, de flesta också riktigt bra. Det påtvingande mellannamnet "Cougar" är numera borta. Han är också djupt engagerad i Farm Aid, en organisation han grundade 1985 tillsammans med Willie Nelson och Neil Young. Via återkommande välgörenhetskonserter ger man stöd till amerikanska bönder med ekonomiska problem.
2017-07-25
Dags för en av mina absoluta favoritskivor.
Neil Young - Harvest (1972)
Under första halvan av 60-talet spelade Neil Young i diverse okända band i Kanada och uppträdde även solo som folksångare. Han flyttade sedan till USA och Los Angeles, där han återknöt bekantskapen med Stephen Stills som han tidigare träffat vid gemensamma spelningar i Kanada. Tillsammans med Richie Furay med flera bildade dom Buffalo Springfield, ett band som lade grunden till det som brukar kallas folkrock och countryrock. Bandet blev kortlivat trots stora framgångar och man hann bara med att ge ut två riktiga skivor plus en med lite överblivet något år efter att man gick skilda vägar. Neil Youngs bidrag till skivorna hade uppmärksammats av skivbolaget, vilket gav honom ett eget skivkontrakt. Resultatet blev hans två första soloskivor, Neil Young (1969) och Everybody Knows This is Nowhere (1969). Bortsett från att ett par av låtarna från den senare har blivit standards på hans konserter gjorde skivorna inget större avtryck.
Stephen Stills hade under samma tid haft betydligt större framgångar med supergruppen Crosby, Stills & Nash, så när han erbjöd Neil en plats accepterade han och Crosby, Stills, Nash & Young såg dagens ljus. Trots stora framgångar med studioskivan Déjà Vu och liveskivan 4 Way Street valde Neil Young att istället fortsätta sin solokarriär. Hans stora genombrott kom 1970 med After the Goldrush, vilket 1972 bygdes på ytterligare med dagens skiva, Harvest. Den senare innehöll bl a hans enda listetta, Heart of Gold, som i mina öron är en av dom allra bästa countryrocklåtarna som skrivits. Bedövande vacker helt enkelt! Med något undantag, den rockiga Alabama t ex, består skivan av ganska tillbakalutad countryrock av bästa märke, väl värd att ingå en skivsamling.
Neil Young har sedan dess släppt otaliga studio- och livskivor där han utforskar olika musikstilar, framför allt rockigare. En hel del är riktigt bra men en del är rent skräp. Tveksamt dock om någon av dom bättre kommer i närheten av Harvest, även om han 1992 gick tillbaka till rötterna och försökte upprepa framgången med en skiva kallad Harvest Moon ...
Dags för en av mina absoluta favoritskivor.
Neil Young - Harvest (1972)
Under första halvan av 60-talet spelade Neil Young i diverse okända band i Kanada och uppträdde även solo som folksångare. Han flyttade sedan till USA och Los Angeles, där han återknöt bekantskapen med Stephen Stills som han tidigare träffat vid gemensamma spelningar i Kanada. Tillsammans med Richie Furay med flera bildade dom Buffalo Springfield, ett band som lade grunden till det som brukar kallas folkrock och countryrock. Bandet blev kortlivat trots stora framgångar och man hann bara med att ge ut två riktiga skivor plus en med lite överblivet något år efter att man gick skilda vägar. Neil Youngs bidrag till skivorna hade uppmärksammats av skivbolaget, vilket gav honom ett eget skivkontrakt. Resultatet blev hans två första soloskivor, Neil Young (1969) och Everybody Knows This is Nowhere (1969). Bortsett från att ett par av låtarna från den senare har blivit standards på hans konserter gjorde skivorna inget större avtryck.
Stephen Stills hade under samma tid haft betydligt större framgångar med supergruppen Crosby, Stills & Nash, så när han erbjöd Neil en plats accepterade han och Crosby, Stills, Nash & Young såg dagens ljus. Trots stora framgångar med studioskivan Déjà Vu och liveskivan 4 Way Street valde Neil Young att istället fortsätta sin solokarriär. Hans stora genombrott kom 1970 med After the Goldrush, vilket 1972 bygdes på ytterligare med dagens skiva, Harvest. Den senare innehöll bl a hans enda listetta, Heart of Gold, som i mina öron är en av dom allra bästa countryrocklåtarna som skrivits. Bedövande vacker helt enkelt! Med något undantag, den rockiga Alabama t ex, består skivan av ganska tillbakalutad countryrock av bästa märke, väl värd att ingå en skivsamling.
Neil Young har sedan dess släppt otaliga studio- och livskivor där han utforskar olika musikstilar, framför allt rockigare. En hel del är riktigt bra men en del är rent skräp. Tveksamt dock om någon av dom bättre kommer i närheten av Harvest, även om han 1992 gick tillbaka till rötterna och försökte upprepa framgången med en skiva kallad Harvest Moon ...
2017-08-01
Att jag gillar Marillions första skivor när Fish fortfarande stod för sången är ingen hemlighet, men vad har Fish haft för sig sen han lämnade Marillion 1988 ...?
Fish - Internal Exile (1991)
Fish (eller Derek William Dick som han egentligen heter) föddes 1958 i Edinburgh. Med det efternamnet ( ) var han tvungen att skaffa sig ett smeknamn snabbt. "Fish" kom ifrån att han ofta tillbringade långa tider i badkar. Efter att ha jobbat på en bensinstation, som trädgårdsmästare och som skogsarbetare började han som sångare i Marillion 1981. Efter en lite trevande start hade bandet stora framgångar med skivor som Fugazi, Misplaced Childhood och Clutching at Straws. Deras liveframträdanden var också mycket välbesökta och uppskattade, inte minst på grund av att Fish är en stor scenpersonlighet.
1988 valde dock Fish att satsa på en solokarriär, vilket 1990 resulterade i skivan Vigil in a Wilderness of Mirrors. Skivan sålde bra och ett par av spåren placerade sig högt upp på hitlistorna. Fish var dock inte nöjd med skivbolagets marknadsföring av skivan och lyckades efter en långdragen rättsprocess komma ur sitt kontrakt med EMI, som var en rest sen tiden med Marillion. Med ett nytt skivkontrakt i ryggen släppte han 1991 dagens skiva, dvs Internal Exile, som enligt mig är den bästa han har gjort. Betydligt jämnare än den första och trots detta innehåller den ett par riktiga höjdare som Credo, Lucky och titelspåret. Musiken är väl kanske inte lika progressiv som under tiden med Marillion utan lite mera varierad. Här finns både progressivt, rock, pop och keltisk folkmusik, det senare då Fish är en riktig skotsk nationalist.
Fish har sedan dess släppt ytterligare åtta studioskivor och oräkneliga officiella och halvofficiella liveskivor. Liveskivorna är oftast mycket bra, då han brukar blanda det bästa från sin solokarriär med det bästa från tiden med Marillion.
Att jag gillar Marillions första skivor när Fish fortfarande stod för sången är ingen hemlighet, men vad har Fish haft för sig sen han lämnade Marillion 1988 ...?
Fish - Internal Exile (1991)
Fish (eller Derek William Dick som han egentligen heter) föddes 1958 i Edinburgh. Med det efternamnet (
) var han tvungen att skaffa sig ett smeknamn snabbt. "Fish" kom ifrån att han ofta tillbringade långa tider i badkar. Efter att ha jobbat på en bensinstation, som trädgårdsmästare och som skogsarbetare började han som sångare i Marillion 1981. Efter en lite trevande start hade bandet stora framgångar med skivor som Fugazi, Misplaced Childhood och Clutching at Straws. Deras liveframträdanden var också mycket välbesökta och uppskattade, inte minst på grund av att Fish är en stor scenpersonlighet.1988 valde dock Fish att satsa på en solokarriär, vilket 1990 resulterade i skivan Vigil in a Wilderness of Mirrors. Skivan sålde bra och ett par av spåren placerade sig högt upp på hitlistorna. Fish var dock inte nöjd med skivbolagets marknadsföring av skivan och lyckades efter en långdragen rättsprocess komma ur sitt kontrakt med EMI, som var en rest sen tiden med Marillion. Med ett nytt skivkontrakt i ryggen släppte han 1991 dagens skiva, dvs Internal Exile, som enligt mig är den bästa han har gjort. Betydligt jämnare än den första och trots detta innehåller den ett par riktiga höjdare som Credo, Lucky och titelspåret. Musiken är väl kanske inte lika progressiv som under tiden med Marillion utan lite mera varierad. Här finns både progressivt, rock, pop och keltisk folkmusik, det senare då Fish är en riktig skotsk nationalist.
Fish har sedan dess släppt ytterligare åtta studioskivor och oräkneliga officiella och halvofficiella liveskivor. Liveskivorna är oftast mycket bra, då han brukar blanda det bästa från sin solokarriär med det bästa från tiden med Marillion.
Senast ändrad:
2017-08-08
Dags för en annan av mina favoriter, från ett band som knappast någon av er ens har hört talas om. Ni har helt klart missat något ...
Timothy Pure - Island of the Misfit Toys (1999)
Bandet är ifrån Georgia USA och spelar en mycket melodisk progresiv rock. Musiken har drag av sena Pink Floyd och dom sista skivorna Genesis gjorde med Peter Gabriel, men utan att på något sätt kopiera. Första skivan, The Fabric of Betrayal, gavs ut 1995. Den efterföljande Blood of the Berry, som är ett konceptalbum om dom uppoffringar man gör för kärlek, landade på skivdiskarna 1997.
Det för oss fram till dagens skiva. Island of the Misfit Toys är också ett konceptalbum, men om dom problem vi brottas med i dagens samhälle. Det som gör den lite speciell är att texterna handlar om hur barn förhåller sig till varandra på en lekplats, men det kunde lika gärna ha varit vuxna på en arbetsplats och dom olika roller vi medvetet eller omedvetet spelar. Mycket bra texter som leder till eftertanke. När sen musiken är bedövande vacker och produktionen perfekt är det inte konstigt att skivan har blivit en av mina favoriter.
Det finns väldigt lite information om Timothy Pure på nätet, så jag misstänker tyvärr att bandet inte längre är aktivt. Det ska dock finnas en fjärde skiva från 2005, Bones of Ghosts, men den har jag inte hört och har ingen åsikt om. Har däremot dom första tre och alla är riktigt bra, men Island of the Misfit Toys är den absoluta höjdpunkten.
Dags för en annan av mina favoriter, från ett band som knappast någon av er ens har hört talas om. Ni har helt klart missat något ...
Timothy Pure - Island of the Misfit Toys (1999)
Bandet är ifrån Georgia USA och spelar en mycket melodisk progresiv rock. Musiken har drag av sena Pink Floyd och dom sista skivorna Genesis gjorde med Peter Gabriel, men utan att på något sätt kopiera. Första skivan, The Fabric of Betrayal, gavs ut 1995. Den efterföljande Blood of the Berry, som är ett konceptalbum om dom uppoffringar man gör för kärlek, landade på skivdiskarna 1997.
Det för oss fram till dagens skiva. Island of the Misfit Toys är också ett konceptalbum, men om dom problem vi brottas med i dagens samhälle. Det som gör den lite speciell är att texterna handlar om hur barn förhåller sig till varandra på en lekplats, men det kunde lika gärna ha varit vuxna på en arbetsplats och dom olika roller vi medvetet eller omedvetet spelar. Mycket bra texter som leder till eftertanke. När sen musiken är bedövande vacker och produktionen perfekt är det inte konstigt att skivan har blivit en av mina favoriter.
Det finns väldigt lite information om Timothy Pure på nätet, så jag misstänker tyvärr att bandet inte längre är aktivt. Det ska dock finnas en fjärde skiva från 2005, Bones of Ghosts, men den har jag inte hört och har ingen åsikt om. Har däremot dom första tre och alla är riktigt bra, men Island of the Misfit Toys är den absoluta höjdpunkten.
Spännande! Ska def kollas upp, trevligt med nya inslag som iaf jag aldrig hört talas om2017-08-08
Dags för en annan av mina favoriter, från ett band som knappast någon av er ens har hört talas om. Ni har helt klart missat något ...
Timothy Pure - Island of the Misfit Toys (1999)
Bandet är ifrån Georgia USA och spelar en mycket melodisk progresiv rock. Musiken har drag av sena Pink Floyd och dom sista skivorna Genesis gjorde med Peter Gabriel, men utan att på något sätt kopiera. Första skivan, The Fabric of Betrayal, gavs ut 1995. Den efterföljande Blood of the Berry, som är ett konceptalbum om dom uppoffringar man gör för kärlek, landade på skivdiskarna 1997.
Det för oss fram till dagens skiva. Island of the Misfit Toys är också ett konceptalbum, men om dom problem vi brottas med i dagens samhälle. Det som gör den lite speciell är att texterna handlar om hur barn förhåller sig till varandra på en lekplats, men det kunde lika gärna ha varit vuxna på en arbetsplats och dom olika roller vi medvetet eller omedvetet spelar. Mycket bra texter som leder till eftertanke. När sen musiken är bedövande vacker och produktionen perfekt är det inte konstigt att skivan har blivit en av mina favoriter.
Det finns väldigt lite information om Timothy Pure på nätet, så jag misstänker tyvärr att bandet inte längre är aktivt. Det ska dock finnas en fjärde skiva från 2005, Bones of Ghosts, men den har jag inte hört och har ingen åsikt om. Har däremot dom första tre och alla är riktigt bra, men Island of the Misfit Toys är den absoluta höjdpunkten.
2017-08-15
Jag har ju haft Supertramp med i ett tidigare tips men nu är det dags för en soloskiva med en av huvudpersonerna.
Roger Hodgson - In the Eye of the Storm (1984)
Efter att ha spelat gitarr i diverse lokala band under skoltiden och gjort en del studiojobb åt andra artister, svarade Roger 1969 på en annons i Melody Maker där man ville ha en gitarrist till ett nytt band. 93 personer fick provspela men han fick jobbet som gitarrist i Supertramp. Dagen efter blev han av med jobbet till Richard Palmer, men övertygades om att stanna kvar och istället spela bas. Richard Palmer slutade innan Supertramps första skiva gavs ut, vilket innebar att Roger kunde gå tillbaka till gitarr. Som jag har sagt tidigare gjorde Supertramps två första skivor inget större intryck, men som tur var hade man ett skivkontrakt som omfattade en skiva till. Med Crime of the Century som gavs ut 1974 ändrades allt. Låtskrivandet och sången i Supertramp delades mellan Roger Hodgson och Rick Davies (keyboard), men det var Rogers låtar som hamnade högt på singellistorna. Även om Davies/Hodgson stod som kompositörer till alla låtarna (jmf Lennon/McCartney i Beatles) var det Roger som skrev Dreamer, Breakfast in America, The Logical Song, Take the Long Way Home, It's Raining Again, Give a Little Bit m fl stora hits.
1983 valde Roger att kliva av Supertramp och satsa på en solokarriär. Det har spekulerats i samarbetsproblem mellan honom och Rick Davies, något Roger kategoriskt förnekar. Han säger själv att orsaken huvudsakligen var att han kände sig inlåst och hämmad som en del av ett band. Det för oss äntligen fram till dagens skiva. Roger hade redan tidigare börjat arbeta på en soloskiva kallad Sleeping With the Enemy. Han var dock inte helt nöjd med resultatet så den gavs aldrig ut i sin ursprungliga form. Efter lite omarbetning, utbyten av en del låtar och ändrad titel släpptes In the Eye of the Storm 1984. Skivan blev en stor framgång med höga listplaceringar för både skivan och enskilda låtar. Hela skivan luktar Supertramp när dom var som bäst, dvs mellan 1974 och 1979.
Roger Hodgson har släppt ett antal soloskivor sedan dess, men ingen är lika bra som den här. Hai Hai från 1987 är faktiskt direkt dålig, medans Rites of Passage (1997) och Open the Door (2000) är också klart värda att lyssna på. Avslutningsvis vill jag bara nämna att Roger Hodgson 1990 blev erbjuden att ersätta Jon Anderson som sångare i Yes, något han tackade nej till ...
Jag har ju haft Supertramp med i ett tidigare tips men nu är det dags för en soloskiva med en av huvudpersonerna.
Roger Hodgson - In the Eye of the Storm (1984)
Efter att ha spelat gitarr i diverse lokala band under skoltiden och gjort en del studiojobb åt andra artister, svarade Roger 1969 på en annons i Melody Maker där man ville ha en gitarrist till ett nytt band. 93 personer fick provspela men han fick jobbet som gitarrist i Supertramp. Dagen efter blev han av med jobbet till Richard Palmer, men övertygades om att stanna kvar och istället spela bas. Richard Palmer slutade innan Supertramps första skiva gavs ut, vilket innebar att Roger kunde gå tillbaka till gitarr. Som jag har sagt tidigare gjorde Supertramps två första skivor inget större intryck, men som tur var hade man ett skivkontrakt som omfattade en skiva till. Med Crime of the Century som gavs ut 1974 ändrades allt. Låtskrivandet och sången i Supertramp delades mellan Roger Hodgson och Rick Davies (keyboard), men det var Rogers låtar som hamnade högt på singellistorna. Även om Davies/Hodgson stod som kompositörer till alla låtarna (jmf Lennon/McCartney i Beatles) var det Roger som skrev Dreamer, Breakfast in America, The Logical Song, Take the Long Way Home, It's Raining Again, Give a Little Bit m fl stora hits.
1983 valde Roger att kliva av Supertramp och satsa på en solokarriär. Det har spekulerats i samarbetsproblem mellan honom och Rick Davies, något Roger kategoriskt förnekar. Han säger själv att orsaken huvudsakligen var att han kände sig inlåst och hämmad som en del av ett band. Det för oss äntligen fram till dagens skiva. Roger hade redan tidigare börjat arbeta på en soloskiva kallad Sleeping With the Enemy. Han var dock inte helt nöjd med resultatet så den gavs aldrig ut i sin ursprungliga form. Efter lite omarbetning, utbyten av en del låtar och ändrad titel släpptes In the Eye of the Storm 1984. Skivan blev en stor framgång med höga listplaceringar för både skivan och enskilda låtar. Hela skivan luktar Supertramp när dom var som bäst, dvs mellan 1974 och 1979.
Roger Hodgson har släppt ett antal soloskivor sedan dess, men ingen är lika bra som den här. Hai Hai från 1987 är faktiskt direkt dålig, medans Rites of Passage (1997) och Open the Door (2000) är också klart värda att lyssna på. Avslutningsvis vill jag bara nämna att Roger Hodgson 1990 blev erbjuden att ersätta Jon Anderson som sångare i Yes, något han tackade nej till ...
Senast ändrad:
corbendallasx
Friends of KS
laketwigs klock- och skivtips
*** 2016 ***
2016-09-26
Devon Allman - Ride or Die
https://open.spotify.com/album/7Cpr02cT8nhhclfTKcyM9s
2016-10-11
Eric Clapton - Live in Sn Diego
https://open.spotify.com/album/3eGHhpICuytpKNL1CBluOU
2016-10-18
Marillion - Misplaced CHildhood (1985)
https://open.spotify.com/album/6hAZj8L6V6XjochoLXf6WM
2016-11-01
RPWL - God Has Failed (2000)
https://open.spotify.com/album/02x3ZYMMigbHeF54GfRLcb
2016-11-08
Genesis - Selling England by the Pound (1973)
https://open.spotify.com/album/2tSRe2rkdJvZWMOIZpu6lk
2016-11-15
Santana: Santana IV Live at the House of Blues Las Vegas (2016)
https://open.spotify.com/album/1P6bQkdQZ6JMuy0ikZPEgO
(Osäker om den här är rätt)
2016-11-22
Rolling Stones - Havana Moon (2016)
https://open.spotify.com/album/4fhWcu56Bbh5wALuTouFVW
2016-11-29
Golden Earring - Moontan (1973)
https://open.spotify.com/album/4YsXD5Zmj8wjmPzPzUEDZh
2016-12-06
Bruce Springsteen - Hammersmith Odeon, London '75 (2006)
https://open.spotify.com/album/29HIscCMZKDTvGBWOQgbyf
2016-12-13
Dio - Holy Diver (1983)
https://open.spotify.com/album/167UPCjEEqXQKPJGZegOYc
2016-12-20
Supertramp - Crime of the Century (1974)
https://open.spotify.com/album/1TdDJPPEFZCV7Gu6dwYdOs
*** 2017 ***
2017-01-03
Ayreon - Into the Electric Castle (1998)
https://open.spotify.com/album/4NbujDIZApLOjui4AIFuuu
2017-01-10
Black Sabbath - Black Sabbath (1970)
https://open.spotify.com/album/2T6jeELx5BqH4GMLObBy10
2017-01-17
Mike Oldfield - The Songs of Distant Earth (1994)
https://open.spotify.com/album/7AbAn57Y429agHSHIJXu8h
2017-01-24
Uriah Heep - Salisbury (1971)
https://open.spotify.com/album/3N6LZkne6bf50i2iWSVyaT
2017-01-31
IQ - Subterrania (1997)
Bandet finns på Spotify, men tyvärr inte just denna plattan. Länkar till bandet.
https://open.spotify.com/artist/0DQ9JcIWMGVzlQSfCVK4oN
2017-02-07
Wolfstone - Year of the Dog (1994)
Bandet finns på Spotify, men tyvärr inte just denna plattan. Länkar till bandet.
https://open.spotify.com/artist/6BFdmkhNHezhPxsTbLka1a
2017-02-13
Runrig - Once in a Lifetime (1988)
https://open.spotify.com/album/5WrFuu5Hbts4dnlIk20fTV
2017-02-21
Thunder - Rip it Up (2017)
https://open.spotify.com/album/70JzEEzoClYVhzBaGnWFWe
2017-02-28
Tom Cochrane - Mad Mad World (1991)
https://open.spotify.com/album/5PMU9v49i3qHuJEb9RVSmU
2017-03-07
Eagles - Desperado (1973)
https://open.spotify.com/album/09WBxbis5Sixt01FVMs8UM
2017-03-14
The Wallflowers - Bringing Down the Horse (1996)
https://open.spotify.com/album/1lvj6DJXQcGVkX1V6oaN76
2017-03-21
The Who - Quadrophenia; Live in London (2014)
https://open.spotify.com/album/15x78ENFnZFxy1ndHcu6XB
2017-03-28
Styx - Paradise Theater (1980)
https://open.spotify.com/album/7HfN3At27wxO3XpIiGkqh1
2017-04-04
Camel - A Nod and a Wink (2002)
Bandet finns på Spotify, men tyvärr inte just denna plattan. Länkar till bandet.
https://open.spotify.com/artist/3Uz6jx81OY2J5K8Z4wmy2P
2017-04-11
Tony Joe White - Closer to the Truth (1991)
https://open.spotify.com/album/16oWuGAB9zvkeKObHZfp0H
2017-04-18
Roger Waters - Amused to Death (1992)
https://open.spotify.com/album/5RqQH15mFgHI984n25pFg3
2017-04-25
Wishbone Ash - Argus (1972)
https://open.spotify.com/album/0VeymxQTfH6Mk6AovDlZw8 (Deluxe Edition)
2017-05-02
Warhorse - Outbreak of Hostilities (1991)
https://open.spotify.com/album/4kJgchQva6EmcQ4j3q3h2M
2017-05-09
Georgius - String Theory (2016)
https://open.spotify.com/album/7sM2jVzooAlisb6C3btgE6
(Tyvärr saknas dom två första låtarna, man får anta det har med rättigheter att göra)
2017-05-16
Pendragon - The Masquerade Overture (1996)
Bandet finns på Spotify, men tyvärr inte just denna plattan. Länkar till bandet.
https://open.spotify.com/artist/0Jx0ForzpqevSlX6wl1ABR
2017-05-23
Tyla Gang - Yachtless (1977)
https://open.spotify.com/album/3cmpkBPaXmQNZbkFFV6ywF
2017-05-30
Allman Brothers Band - Beginnings (1973)
Bandet finns på Spotify, men tyvärr inte just denna plattan. Länkar till bandet.
https://open.spotify.com/artist/4wQ3PyMz3WwJGI5uEqHUVR
2017-06-06
Steel Woods - Straw in the Wind (2017)
https://open.spotify.com/album/4qaAjhI72YFVMbusfwiO6x
2017-06-13
Snakecharmer - Second Skin (2017)
https://open.spotify.com/album/4Qk2YlwiHU4sMNNnQGSgrI
2017-06-20
Mick Ronson - Only After Dark (1994)
Skivorna finns, men inte samlade på Only After Dark:
Slaughter on 10th Avenue: https://open.spotify.com/album/1L2lo2rf5H3Y6FJkiNfHTU
Play Don't Worry: https://open.spotify.com/album/0cGGexZxwit6bBc20Y7GCn
Heaven and Hull: https://open.spotify.com/album/36DLUbKC6A88dTYAK8bVV6
2017-06-27
Tom Petty and the Heartbreakers - Southern Accents (1985)
https://open.spotify.com/album/58ElFoRsEwXtfX7ZorAtfr
2017-07-04
Willie Nile - Positively Bob - Willie Nile Sings Bob Dylan (2017)
https://open.spotify.com/album/3aHwr5gNHNXhbGNRpK96Xy
2017-07-11
John Mayall - Blues Breakers with Eric Clapton (1966)
https://open.spotify.com/album/2O3N1Eh0Wz59fIVhKlkQ46
2017-07-18
John Cougar Mellencamp - The Lonesome Jubelee (1987)
https://open.spotify.com/album/0vMm7ACFW8V1dY4ETr0LNN
2017-07-25
Neil Young - Harvest (1972)
https://open.spotify.com/album/2l3QxNo4QubBNmVKxLeum0
2017-08-01
Fish - Internal Exile (1991)
Fish finns på Spotify, men tyvärr inte just denna plattan. Länkar till Fish.
https://open.spotify.com/artist/6bQfVk5fSJSp3JtGiQZGNI
2017-08-08
Timothy Pure - Island of the Misfit Toys (1999)
https://open.spotify.com/album/4ICUaKhMcWOrtuo5Bz1VZV
2017-08-15
Roger Hodgson - In the Eye of the Storm (1984)
https://open.spotify.com/album/6HH7zOWgkAaI71ZrEEBf3W
*** 2016 ***
2016-09-26
Devon Allman - Ride or Die
https://open.spotify.com/album/7Cpr02cT8nhhclfTKcyM9s
2016-10-11
Eric Clapton - Live in Sn Diego
https://open.spotify.com/album/3eGHhpICuytpKNL1CBluOU
2016-10-18
Marillion - Misplaced CHildhood (1985)
https://open.spotify.com/album/6hAZj8L6V6XjochoLXf6WM
2016-11-01
RPWL - God Has Failed (2000)
https://open.spotify.com/album/02x3ZYMMigbHeF54GfRLcb
2016-11-08
Genesis - Selling England by the Pound (1973)
https://open.spotify.com/album/2tSRe2rkdJvZWMOIZpu6lk
2016-11-15
Santana: Santana IV Live at the House of Blues Las Vegas (2016)
https://open.spotify.com/album/1P6bQkdQZ6JMuy0ikZPEgO
(Osäker om den här är rätt)
2016-11-22
Rolling Stones - Havana Moon (2016)
https://open.spotify.com/album/4fhWcu56Bbh5wALuTouFVW
2016-11-29
Golden Earring - Moontan (1973)
https://open.spotify.com/album/4YsXD5Zmj8wjmPzPzUEDZh
2016-12-06
Bruce Springsteen - Hammersmith Odeon, London '75 (2006)
https://open.spotify.com/album/29HIscCMZKDTvGBWOQgbyf
2016-12-13
Dio - Holy Diver (1983)
https://open.spotify.com/album/167UPCjEEqXQKPJGZegOYc
2016-12-20
Supertramp - Crime of the Century (1974)
https://open.spotify.com/album/1TdDJPPEFZCV7Gu6dwYdOs
*** 2017 ***
2017-01-03
Ayreon - Into the Electric Castle (1998)
https://open.spotify.com/album/4NbujDIZApLOjui4AIFuuu
2017-01-10
Black Sabbath - Black Sabbath (1970)
https://open.spotify.com/album/2T6jeELx5BqH4GMLObBy10
2017-01-17
Mike Oldfield - The Songs of Distant Earth (1994)
https://open.spotify.com/album/7AbAn57Y429agHSHIJXu8h
2017-01-24
Uriah Heep - Salisbury (1971)
https://open.spotify.com/album/3N6LZkne6bf50i2iWSVyaT
2017-01-31
IQ - Subterrania (1997)
Bandet finns på Spotify, men tyvärr inte just denna plattan. Länkar till bandet.
https://open.spotify.com/artist/0DQ9JcIWMGVzlQSfCVK4oN
2017-02-07
Wolfstone - Year of the Dog (1994)
Bandet finns på Spotify, men tyvärr inte just denna plattan. Länkar till bandet.
https://open.spotify.com/artist/6BFdmkhNHezhPxsTbLka1a
2017-02-13
Runrig - Once in a Lifetime (1988)
https://open.spotify.com/album/5WrFuu5Hbts4dnlIk20fTV
2017-02-21
Thunder - Rip it Up (2017)
https://open.spotify.com/album/70JzEEzoClYVhzBaGnWFWe
2017-02-28
Tom Cochrane - Mad Mad World (1991)
https://open.spotify.com/album/5PMU9v49i3qHuJEb9RVSmU
2017-03-07
Eagles - Desperado (1973)
https://open.spotify.com/album/09WBxbis5Sixt01FVMs8UM
2017-03-14
The Wallflowers - Bringing Down the Horse (1996)
https://open.spotify.com/album/1lvj6DJXQcGVkX1V6oaN76
2017-03-21
The Who - Quadrophenia; Live in London (2014)
https://open.spotify.com/album/15x78ENFnZFxy1ndHcu6XB
2017-03-28
Styx - Paradise Theater (1980)
https://open.spotify.com/album/7HfN3At27wxO3XpIiGkqh1
2017-04-04
Camel - A Nod and a Wink (2002)
Bandet finns på Spotify, men tyvärr inte just denna plattan. Länkar till bandet.
https://open.spotify.com/artist/3Uz6jx81OY2J5K8Z4wmy2P
2017-04-11
Tony Joe White - Closer to the Truth (1991)
https://open.spotify.com/album/16oWuGAB9zvkeKObHZfp0H
2017-04-18
Roger Waters - Amused to Death (1992)
https://open.spotify.com/album/5RqQH15mFgHI984n25pFg3
2017-04-25
Wishbone Ash - Argus (1972)
https://open.spotify.com/album/0VeymxQTfH6Mk6AovDlZw8 (Deluxe Edition)
2017-05-02
Warhorse - Outbreak of Hostilities (1991)
https://open.spotify.com/album/4kJgchQva6EmcQ4j3q3h2M
2017-05-09
Georgius - String Theory (2016)
https://open.spotify.com/album/7sM2jVzooAlisb6C3btgE6
(Tyvärr saknas dom två första låtarna, man får anta det har med rättigheter att göra)
2017-05-16
Pendragon - The Masquerade Overture (1996)
Bandet finns på Spotify, men tyvärr inte just denna plattan. Länkar till bandet.
https://open.spotify.com/artist/0Jx0ForzpqevSlX6wl1ABR
2017-05-23
Tyla Gang - Yachtless (1977)
https://open.spotify.com/album/3cmpkBPaXmQNZbkFFV6ywF
2017-05-30
Allman Brothers Band - Beginnings (1973)
Bandet finns på Spotify, men tyvärr inte just denna plattan. Länkar till bandet.
https://open.spotify.com/artist/4wQ3PyMz3WwJGI5uEqHUVR
2017-06-06
Steel Woods - Straw in the Wind (2017)
https://open.spotify.com/album/4qaAjhI72YFVMbusfwiO6x
2017-06-13
Snakecharmer - Second Skin (2017)
https://open.spotify.com/album/4Qk2YlwiHU4sMNNnQGSgrI
2017-06-20
Mick Ronson - Only After Dark (1994)
Skivorna finns, men inte samlade på Only After Dark:
Slaughter on 10th Avenue: https://open.spotify.com/album/1L2lo2rf5H3Y6FJkiNfHTU
Play Don't Worry: https://open.spotify.com/album/0cGGexZxwit6bBc20Y7GCn
Heaven and Hull: https://open.spotify.com/album/36DLUbKC6A88dTYAK8bVV6
2017-06-27
Tom Petty and the Heartbreakers - Southern Accents (1985)
https://open.spotify.com/album/58ElFoRsEwXtfX7ZorAtfr
2017-07-04
Willie Nile - Positively Bob - Willie Nile Sings Bob Dylan (2017)
https://open.spotify.com/album/3aHwr5gNHNXhbGNRpK96Xy
2017-07-11
John Mayall - Blues Breakers with Eric Clapton (1966)
https://open.spotify.com/album/2O3N1Eh0Wz59fIVhKlkQ46
2017-07-18
John Cougar Mellencamp - The Lonesome Jubelee (1987)
https://open.spotify.com/album/0vMm7ACFW8V1dY4ETr0LNN
2017-07-25
Neil Young - Harvest (1972)
https://open.spotify.com/album/2l3QxNo4QubBNmVKxLeum0
2017-08-01
Fish - Internal Exile (1991)
Fish finns på Spotify, men tyvärr inte just denna plattan. Länkar till Fish.
https://open.spotify.com/artist/6bQfVk5fSJSp3JtGiQZGNI
2017-08-08
Timothy Pure - Island of the Misfit Toys (1999)
https://open.spotify.com/album/4ICUaKhMcWOrtuo5Bz1VZV
2017-08-15
Roger Hodgson - In the Eye of the Storm (1984)
https://open.spotify.com/album/6HH7zOWgkAaI71ZrEEBf3W
2017-08-22
Lite brittisk prog med en nypa keltisk folkmusik i kanske ...?
Mostly Autumn - The Spirit of Autumn Past (1999)
Bandet uppstod i mitten på 90-talet ur resterna av ett Pink Floyd tributeband med det obskyra namnet One Stoned Snowman. Huvudpersonen Bryan Josh (sång och gitarr) är klart påverkad av Pink Floyd i sitt låtskrivande och gitarrspel, men andra influenser som t ex keltisk folkmusik gör att han har hittat en egen mycket trevlig och njutbar stil. Att han sen delar sången med Heather Findlay tillför ytterligare en dimension.
Man har släppt 12 studioalbum och ännu flera livskivor. Då alla är bra blir det lite svårt att välja ut en när man har dom flesta. Jag tar den andra studioskivan, då den innehåller ett antal favoriter som brukar återkomma på alla livskivorna, som t ex titellåten, Evergreen och The Gap is Too Wide. Gillar du den här skivan finns det som sagt många till som är lika bra.
Heather Findlay lämnade bandet 2010 för att satsa på en solokarriär och ersattes av Olivia Sparnenn. Då deras röster är väldigt lika märks det knappt på efterföljande skivor ...
Lite brittisk prog med en nypa keltisk folkmusik i kanske ...?
Mostly Autumn - The Spirit of Autumn Past (1999)
Bandet uppstod i mitten på 90-talet ur resterna av ett Pink Floyd tributeband med det obskyra namnet One Stoned Snowman. Huvudpersonen Bryan Josh (sång och gitarr) är klart påverkad av Pink Floyd i sitt låtskrivande och gitarrspel, men andra influenser som t ex keltisk folkmusik gör att han har hittat en egen mycket trevlig och njutbar stil. Att han sen delar sången med Heather Findlay tillför ytterligare en dimension.
Man har släppt 12 studioalbum och ännu flera livskivor. Då alla är bra blir det lite svårt att välja ut en när man har dom flesta. Jag tar den andra studioskivan, då den innehåller ett antal favoriter som brukar återkomma på alla livskivorna, som t ex titellåten, Evergreen och The Gap is Too Wide. Gillar du den här skivan finns det som sagt många till som är lika bra.
Heather Findlay lämnade bandet 2010 för att satsa på en solokarriär och ersattes av Olivia Sparnenn. Då deras röster är väldigt lika märks det knappt på efterföljande skivor ...
2017-08-29
Lite bra bruksrock från Tyskland kanske ...?
Soul Doctor - For a Fistful of Dollars (2005)
Sångaren Tommy Heart och gitarristen Chris Lyne träffades första gången 1986. Tycke uppstod och man bildade bandet Heartlyne som fick en hel del uppmärksamhet i Tyskland. Deras vägar skildes åt 1990, då Tommy Heart istället bildade det tysklandsbaserade bandet Fair Warning. Bandet hade mycket stora framgångar på hemmaplan och inte minst i Japan. Man gav ut fem album som alla sålde mycket bra. Tommy hade hela tiden hållit kontakten med Chris och 1999 bestämde man sig för att göra något gemensamt igen. Tillsammans med en tysk bassist och trummis såg Soul Doctor dagens ljus. Namnet togs från en låt med Foreigner, vilket passade bra då man ville spela klassisk rock. Man hann med att ge ut fem studioskivor och ett livealbum innan bandet upphörde:
Tommy Heart återgick därefter till Fair Warning som har gett ut ett antal album till sen dess. Han gav dessutom ut en soloskiva under förra året. Har ingen koll på Fair Warning eller hans soloskiva, men dom fyra första med Soul Doctor är definitivt värda att lyssna på om du gillar musikstilen.
Lite bra bruksrock från Tyskland kanske ...?
Soul Doctor - For a Fistful of Dollars (2005)
Sångaren Tommy Heart och gitarristen Chris Lyne träffades första gången 1986. Tycke uppstod och man bildade bandet Heartlyne som fick en hel del uppmärksamhet i Tyskland. Deras vägar skildes åt 1990, då Tommy Heart istället bildade det tysklandsbaserade bandet Fair Warning. Bandet hade mycket stora framgångar på hemmaplan och inte minst i Japan. Man gav ut fem album som alla sålde mycket bra. Tommy hade hela tiden hållit kontakten med Chris och 1999 bestämde man sig för att göra något gemensamt igen. Tillsammans med en tysk bassist och trummis såg Soul Doctor dagens ljus. Namnet togs från en låt med Foreigner, vilket passade bra då man ville spela klassisk rock. Man hann med att ge ut fem studioskivor och ett livealbum innan bandet upphörde:
- Soul Doctor (2001)
- Systems Go Wild! (2002)
- For a Fistful of Dollars (2005)
- Blood Runs Cold (2007)
- That's Live! (2008)
- Way Back to the Bone (2009)
Tommy Heart återgick därefter till Fair Warning som har gett ut ett antal album till sen dess. Han gav dessutom ut en soloskiva under förra året. Har ingen koll på Fair Warning eller hans soloskiva, men dom fyra första med Soul Doctor är definitivt värda att lyssna på om du gillar musikstilen.
2017-09-05
Dags för lite dagsfärsk brittisk blues med bra gung.
Savoy Brown - Witchy Feelin' (2017)
Savoy Brown måste vara ett av dom äldsta banden som fortfarande är aktiva. Det är väl bara Rolling Stones som spöar dom i det avseendet. Hur som helst, Kim Simmonds (gitarr, sång) bildade bandet 1965 i London. Oändliga är dom övriga medlemmar som kommit och gått under dom 50+ år som bandet existerat. Vid ett tillfälle, runt 1970, försvann hela bandet bakom Kim Simmonds och bildade Foghat med Savoy Browns andregitarrist Dave Peverett som frontfigur. Turligt nog hade det brittiskt bluesbandet Chicken Shack just splittrats, så Kim Simmonds fyllde på med musiker därifrån.
Man har aldrig haft riktigt stora framgångar i Europa men har lyckats betydligt bättre i USA som ju är bluesens hemmaplan. Under dessa mer än 50 år har man släppt ett mycket stort antal skivor av varierande kvalitet. Själv föredrar jag dom tidiga skivorna fram till Looking In som kom 1970 (sista skivan innan merparten av bandet försvann till Foghat). Jag blev därför glatt överraskad när jag hörde dagens skiva som precis släppts. Riktigt bra och varierad elektrisk blues, framförd av ärrade bluesveteraner. Kim Simmonds gitarrspel är lika lysande som alltid och hans röst håller fortfarande, trots att han fyller 70 i december i år.
Dags för lite dagsfärsk brittisk blues med bra gung.
Savoy Brown - Witchy Feelin' (2017)
Savoy Brown måste vara ett av dom äldsta banden som fortfarande är aktiva. Det är väl bara Rolling Stones som spöar dom i det avseendet. Hur som helst, Kim Simmonds (gitarr, sång) bildade bandet 1965 i London. Oändliga är dom övriga medlemmar som kommit och gått under dom 50+ år som bandet existerat. Vid ett tillfälle, runt 1970, försvann hela bandet bakom Kim Simmonds och bildade Foghat med Savoy Browns andregitarrist Dave Peverett som frontfigur. Turligt nog hade det brittiskt bluesbandet Chicken Shack just splittrats, så Kim Simmonds fyllde på med musiker därifrån.
Man har aldrig haft riktigt stora framgångar i Europa men har lyckats betydligt bättre i USA som ju är bluesens hemmaplan. Under dessa mer än 50 år har man släppt ett mycket stort antal skivor av varierande kvalitet. Själv föredrar jag dom tidiga skivorna fram till Looking In som kom 1970 (sista skivan innan merparten av bandet försvann till Foghat). Jag blev därför glatt överraskad när jag hörde dagens skiva som precis släppts. Riktigt bra och varierad elektrisk blues, framförd av ärrade bluesveteraner. Kim Simmonds gitarrspel är lika lysande som alltid och hans röst håller fortfarande, trots att han fyller 70 i december i år.
2017-09-12
Lite tuffare tag än vanligt den här tisdagen ...
Threshold - Legends of the Shires (2017)
Bandet, som bildades i England 1988 av Karl Groom (gitarr), spelar vad som på engelska brukar klassas som "progressiv metal". Det som utmärker Threshold jämfört med liknande band är kontrasterna mellan de oftast tunga riffen i verserna och bedövande vackra och melodiösa refränger och/eller instrumentala stick. Karl Grooms gitarrspel kan vara blytungt ena minuten, för att sen leverera ett solo som är så vackert att man får ståpäls. Man har till dags datum släppt 11 studio- och 5 liveskivor. Beroende på tillgänglighet har man växlat mellan två olika sångare, både på skivorna och livespelningarna. Damian Wilson och Glynn Morgan har fantastiska röster båda två, som passar musiktypen perfekt.
Dagens skiva är ett nyligen utgivet dubbelalbum som kan vara bland det bästa dom gjort. Lite mera lättillgängligt än vanligt, då det melodiösa får större utrymme än det hårda. Den här gången är det Glynn Morgan som får stå för sången, vilket han som vanligt gör på ett lysande sätt.
Karl Groom är inte bara en bra låtskrivare och gitarrist, han är även en mycket uppskattad skivproducent. Utöver alla skivor med Threshold har han i sin Thin Ice Studio producerat, spelat in och mixat otaliga andra artisters skivor. Bara för att nämna några, alla studioskivor med Pendragon, Edenbridge och Clive Nolans (Pendragon/Arena) alla soloprojekt.
Lite tuffare tag än vanligt den här tisdagen ...
Threshold - Legends of the Shires (2017)
Bandet, som bildades i England 1988 av Karl Groom (gitarr), spelar vad som på engelska brukar klassas som "progressiv metal". Det som utmärker Threshold jämfört med liknande band är kontrasterna mellan de oftast tunga riffen i verserna och bedövande vackra och melodiösa refränger och/eller instrumentala stick. Karl Grooms gitarrspel kan vara blytungt ena minuten, för att sen leverera ett solo som är så vackert att man får ståpäls. Man har till dags datum släppt 11 studio- och 5 liveskivor. Beroende på tillgänglighet har man växlat mellan två olika sångare, både på skivorna och livespelningarna. Damian Wilson och Glynn Morgan har fantastiska röster båda två, som passar musiktypen perfekt.
Dagens skiva är ett nyligen utgivet dubbelalbum som kan vara bland det bästa dom gjort. Lite mera lättillgängligt än vanligt, då det melodiösa får större utrymme än det hårda. Den här gången är det Glynn Morgan som får stå för sången, vilket han som vanligt gör på ett lysande sätt.
Karl Groom är inte bara en bra låtskrivare och gitarrist, han är även en mycket uppskattad skivproducent. Utöver alla skivor med Threshold har han i sin Thin Ice Studio producerat, spelat in och mixat otaliga andra artisters skivor. Bara för att nämna några, alla studioskivor med Pendragon, Edenbridge och Clive Nolans (Pendragon/Arena) alla soloprojekt.
Senast ändrad:
2017-09-19
Efter förra tisdagens hårdare tag mjukar vi upp det lite idag ...
Ray Wilson - Makes Me Think of Home (2016)
Ray Wilson är väl kanske mest känd för sin korta period som sångare i Genesis efter att Phil Collins klev av 1996. Han var vid den tiden sångare i Stiltskin och skivbolaget skickade ett exemplar av deras skiva The Mind's Eye (1994) till dom kvarvarande medlemmarna i Genesis. Tycke uppstod så 1997 fick Ray ta över sångmikrofonen på ... Calling All Stations, Genesis sista skiva, samt den efterföljande turnén. Även om skivan sålde bra så kom inte publiken till konserterna. Turnén avslutades i förtid och Genesis gick in i den dvala dom fortfarande befinner sig i ...
Tiden i Genesis innebar givetvis att Ray Wilson fick en helt annan uppmärksamhet från skivbolaget. Han valde då att satsa på en solokarriär, vilket såhär långt har resulterat i sex studioskivor och ännu flera liveskivor. Dagens skiva är den senaste i raden av studioskivor. Den är mycket representativ för honom, dvs den har hans typiska blandning av tillbakalutad pop och rock med lite progressiva undertoner. Både musiken och hans distinkta röst är mycket njutbara.
Utöver solokarriären har Ray även gett ut ett par skivor till med Stiltskin. Dessutom släppte han nyligen Time & Distance (2017), en liveskiva där hela CD 1 ägnas åt Genesis, medans CD 2 plockar från Stiltskin och hans soloskivor. En klart bra introduktion till hans karriär.
Efter förra tisdagens hårdare tag mjukar vi upp det lite idag ...
Ray Wilson - Makes Me Think of Home (2016)
Ray Wilson är väl kanske mest känd för sin korta period som sångare i Genesis efter att Phil Collins klev av 1996. Han var vid den tiden sångare i Stiltskin och skivbolaget skickade ett exemplar av deras skiva The Mind's Eye (1994) till dom kvarvarande medlemmarna i Genesis. Tycke uppstod så 1997 fick Ray ta över sångmikrofonen på ... Calling All Stations, Genesis sista skiva, samt den efterföljande turnén. Även om skivan sålde bra så kom inte publiken till konserterna. Turnén avslutades i förtid och Genesis gick in i den dvala dom fortfarande befinner sig i ...
Tiden i Genesis innebar givetvis att Ray Wilson fick en helt annan uppmärksamhet från skivbolaget. Han valde då att satsa på en solokarriär, vilket såhär långt har resulterat i sex studioskivor och ännu flera liveskivor. Dagens skiva är den senaste i raden av studioskivor. Den är mycket representativ för honom, dvs den har hans typiska blandning av tillbakalutad pop och rock med lite progressiva undertoner. Både musiken och hans distinkta röst är mycket njutbara.
Utöver solokarriären har Ray även gett ut ett par skivor till med Stiltskin. Dessutom släppte han nyligen Time & Distance (2017), en liveskiva där hela CD 1 ägnas åt Genesis, medans CD 2 plockar från Stiltskin och hans soloskivor. En klart bra introduktion till hans karriär.
2017-09-26
Jubileum idag, då det är på dagen ett år sedan jag började med mina klock- och skivtips på tisdagar. Tror faktiskt att jag bara missat två tisdagar under det året, båda gångerna pga tjänsteresor. Frågan är nu om jag ska fortsätta med detta eller inte? Då det mycket sällan genererar kommentarer eller mera likes än vanligt vet jag inte om ni uppskattar mina tips. Jag lägger en del tid på detta varje vecka så det vore bra att veta om det är någon mening med att fortsätta eller om ni tycker att mina tips tyder på ovanligt usel musiksmak och bara tar upp plats?
Hur som helst, här kommer jubileumstipset som eventuellt blir det sista. Noterar att det råkar vara med samma klocka som det började med för ett år sedan. Slump eller är cirkeln sluten?
Blackberry Smoke - Leave a Scar - Live in North Carolina (2014)
När Gregg Allman från Allman Brothers Band nyligen gick ur tiden (RIP) så kan Blackberry Smoke tillsammans med Lynyrd Skynyrd vara de band som idag bäst representerar det som brukar kallas sydstatsrock. Lynyrd Skynyrd låter rätt trötta nuförtiden och mjölkar fortfarande mest på framgångarna under 70-talet. Därför är det extra kul med ett nytt band som för traditionen vidare på ett utmärkt sätt. Nytt förresten, bandet bildades runt 2000 i Atlanta, Georgia, men började nå ut på riktigt med sin musik först för en 5-6 år sedan. Man har såhär långt gett ut fem studioskivor och en live. Alla skivorna är riktigt bra men jag valde liveskivan idag, då jag tycker att den bäst representerar vad bandet står för. Makalöst sydstatsgung inför en hängiven publik. Sångaren och gitarristen Charlie Starrs nasala sydstatsdialekt spöar nästan Tom Pettys (och det säger inte lite).
All I leave behind me is a ragged old guitar.
I may not change the world but I'm gonna leave a scar.
Sydstatsrock blir inte mycket bättre än såhär ...
Då det är jubileum idag får ni här en länk till DVD-versionen av konserten. Nu blev dagen på jobbet genast mycket lättare att ta sig igenom, eller hur ...?
Jubileum idag, då det är på dagen ett år sedan jag började med mina klock- och skivtips på tisdagar. Tror faktiskt att jag bara missat två tisdagar under det året, båda gångerna pga tjänsteresor. Frågan är nu om jag ska fortsätta med detta eller inte? Då det mycket sällan genererar kommentarer eller mera likes än vanligt vet jag inte om ni uppskattar mina tips. Jag lägger en del tid på detta varje vecka så det vore bra att veta om det är någon mening med att fortsätta eller om ni tycker att mina tips tyder på ovanligt usel musiksmak och bara tar upp plats?
Hur som helst, här kommer jubileumstipset som eventuellt blir det sista. Noterar att det råkar vara med samma klocka som det började med för ett år sedan. Slump eller är cirkeln sluten?
Blackberry Smoke - Leave a Scar - Live in North Carolina (2014)
När Gregg Allman från Allman Brothers Band nyligen gick ur tiden (RIP) så kan Blackberry Smoke tillsammans med Lynyrd Skynyrd vara de band som idag bäst representerar det som brukar kallas sydstatsrock. Lynyrd Skynyrd låter rätt trötta nuförtiden och mjölkar fortfarande mest på framgångarna under 70-talet. Därför är det extra kul med ett nytt band som för traditionen vidare på ett utmärkt sätt. Nytt förresten, bandet bildades runt 2000 i Atlanta, Georgia, men började nå ut på riktigt med sin musik först för en 5-6 år sedan. Man har såhär långt gett ut fem studioskivor och en live. Alla skivorna är riktigt bra men jag valde liveskivan idag, då jag tycker att den bäst representerar vad bandet står för. Makalöst sydstatsgung inför en hängiven publik. Sångaren och gitarristen Charlie Starrs nasala sydstatsdialekt spöar nästan Tom Pettys (och det säger inte lite).
All I leave behind me is a ragged old guitar.
I may not change the world but I'm gonna leave a scar.
Sydstatsrock blir inte mycket bättre än såhär ...
Då det är jubileum idag får ni här en länk till DVD-versionen av konserten. Nu blev dagen på jobbet genast mycket lättare att ta sig igenom, eller hur ...?
Senast ändrad:
