laketwig's numera sporadiska skivtips ...

[laketwig]

2017-10-03
Förra tisdagens fråga om jag skulle fortsätta med mina skivtips gav väl kanske inte ett entydigt svar, men då några av er tycks uppskatta dom kör vi en stund till, eller ...?

Willy DeVille - Miracle (1987)

Willy DeVille var frontman i bandet Mink DeVille mellan 1975 och 1985. Man hann med att ge ur sex skivor innan Willy tröttnade på att bli kallad "Mink" och satsade på en solokarriär under eget namn. Mark Knopfler från Dire Straits hade alltid uppskattat Willys röst, så när Marks fru Lourdes föreslog att dom skulle göra en skiva tillsammans blev resultatet dagens skivtips. Och vilket resultat det blev ...

Skivan är full av små pärlor, oftast åstadkommet med lågmälda instrument bakom Willys fantastiska röst. Även om Mark Knopfler spelar gitarr på skivan och har producerat den finns det inga typiska spår av hans musik, mer än ett grymt gitarrspel som vanligt. Låten Storybook Love är väl mest känd då den även förekom i filmen The Princess Bride, men skivan har inte ett dåligt spår.

Jag måste också få säga något om ljudet på skivan. Det här är en av dom första heldigitala inspelningar som gjordes, med en otroligt luftig och tydlig ljudbild som resultat. Alla mina HiFi-köp efter 1987 har gjorts med den här skivan som testskiva och samtliga affärer jag besökt har själv skaffat den för demonstrationer av utrustning. Samma sak med test av ljudanläggningen i bilar jag har köpt. Om ni inte tror mig, lyssna på spåren Spanish Jack och Southern Politician på en bra anläggning, men lyssna HÖGT!!!

Willy DeVille dog av cancer 2009 vid en ålder av endast 59 år. RIP!

 

[Alberget4a]

2017-06-27
Haft lite ont om tid sen jag kom hem från Riga igår, så det får bli en kortversion idag.

Tom Petty and the Heartbreakers - Southern Accents (1985): Ur deras omfattande skivkatalog är den här definitvt en av dom bättre, där enbart titellåten och Rebels är väl värda inträdesbiljetten ...

Nu när Tom Petty gått bort finns det anledning att bumpa det här tipset. RIP

 

[bluetrain]

Bjussar på några obskyra pärlor i kategorin trivselmusik. Passar såväl gammal som ung!

The Ames Brothers - The Alphabet
https://open.spotify.com/track/59DDLWByREiFkN96M5rbFs

Tom Nordbloms - En liten gulnad lapp
https://open.spotify.com/track/3Xv3NwfQi4vB3DWVUk1SKw

Ernst Rolf - På lediga stunder
https://open.spotify.com/track/6zmmbDPfEvukq0x1Z3HZkQ

Helmut Zacharias - Claire
https://open.spotify.com/track/0SPiPaxXopuqHmU4Z8G2l7

Kai Gullmar - Swingpjattarnas Paradmarsch
https://open.spotify.com/track/19Z82VfL6msLAEyb0jBYHJ

 

[laketwig]

2017-10-10
Håller på att lyssna mig igenom skivor jag inte hört på evigheter. Ibland hittar man ett riktigt guldkorn i hyllorna, den här t ex:

Dave Meniketti - Meniketti (2002)

Dave Meniketti är kanske mest känd som gitarrist och sångare i det Californienbaserade hårdrockbandet Y&T (aka Yesterday & Today) som bildades 1974. Jag har ingen koll alls på Y&T men har precis skaffat mig koll på Menikettis tre soloskivor:

• On the Blue Side (1999): Även om Y&M huvudsakligen spelar hårdrock har Meniketti alltid haft en förkärlek för blues, vilket kommer till uttryck på hans första soloskiva. Egna kompositioner blandas med tolkningar av andras låtar, bl a en höjdarversion av Boz Scaggs låt Loan Me a Dime.
• Meniketti (2002): Dagens skiva som stått bortglömd i mina hyllor i många år. Nu pratar vi bluesrock av den lite tuffare typen och endast egenskrivet material. Inte ett dåligt eller halvdant spår utan grym bluesrock som kan mäta sig med det bästa inom den musikstilen.
• Live in Japan! (2003): En liveskiva som rider på framgångarna som skivan från året innan hade. Riktigt bra versioner av låtar från dom två studioskivorna.

När man hör dom här tre skivorna är det lätt att förstå varför Dave Meniketti klassas som en av dom bästa gitarristerna som finns. Han har influerat otaliga andra gitarrister med sin spelstil och han har även fått ett antal erbjudanden om att gå med i betydligt större band än hans eget Y&T. Själv ser jag klara likheter med Gary Moore (RIP), både i spelstilen och i pendlandet mellan blues och rock. Hur som helst, skivorna är en ren njutning att lyssna på om man gillar musikstilen ...

 

[laketwig]

2017-10-17
I brist på nytt studiomaterial har Stones pumpat ut en bunt liveinspelningar "From the Vault" under dom senaste åren. Alla har haft bra ljudkvalitet oavsett ålder på inspelningen men dom flesta har väl kanske inte tillfört så mycket. Det gör däremot dagens skiva ...

Rolling Stones - Sticky Fingers; Live at the Fonda Theatre 2015 (2017)

Folk som gillar Stones (och vem gör inte det ...?) brukar utan betänketid kunna nämna sin favoritskiva. I 9 fall av 10 är det någon av:

• Beggars Banquet (1968)
• Let it Bleed (1969)
• Get Yer Ya-ya's Out (1970)
• Sticky Fingers (1971)
• Exile on Main Street (1972)

Jag gillar alla fem men i mitt fall är det utan tvekan Sticky Fingers som är favoriten. Rockigare låtar (Brown Sugar, Sway, Bitch) blandas med blues (You Gotta Move, I Got the Blues, Sister Morphine), lite country (Dead Flowers, Wild Horses) och en del andra godbitar. Dessutom är det den skiva där Brian Jones (RIP) då unge ersättare Mick Taylor verkligen fick visa vad han kunde göra med en gitarr.

Stones brukar ofta varva stora arenaspelningar med mera intima klubbspelningar, vilket dagens skiva är ett exempel på. Inspelad sommaren 2015 på The Henry Fonda Theatre i Los Angeles, inför endast 1.200 entusiastiska fans. För första gången någonsin så spelar man hela Sticky Fingers live, dessutom i nästan rätt låtordning (Brown Sugar ligger först på studioskivan men kommer sist här). Utöver låtarna från Sticky Fingers inleder och avslutar man med några andra spår, allt i kanonversioner. Dom gamla gubbarna (70+) kan fortfarande, vilket dom även bevisade på Friends Arena i torsdags ...

 

[laketwig]

2017-10-24
Två månader till julafton och dags för ytterligare en gamling (77 år) som kan fortfarande ...

Manfred Mann's Earth Band - Messin' (1973)

Manfred Mann, eller Manfred Lubowitz som han egentligen heter, har haft tre olika karriärer efter att han flyttade från Sydafrika till England 1961:

• Manfred Mann: En band som bara hade hans namn. Man hade stora framgångar under andra halvan av 60-talet med hits som Pretty Flamingo och Mighty Quinn, den senare en Bob Dylan-cover som fortfarande finns med i låtlistan vid livespelningar.
• Manfred Mann Chapter Three: Ur resterna av Manfred Mann bildade han 1969 denna jazz-rockgrupp som bara släppte två skivor då framgångarna uteblev.
• Manfred Mann's Earth Band: Efter en snabb ombildning igen 1971 så såg den här gruppen dagens ljus och är fortfarande verksamma, om än inte i samma omfattning som tidigare.

Den sistnämnda gruppen är väl den som är mest känd för dom flesta, främst för sina covers på Bruce Springsteens Spirit in the Night (1975) och Blinded by the Light (1976). Inget fel på dom låtarna eller skivorna dom är med på, men jag föredrar ett par tidigare skivor. Dagens skiva är den andra med Earth Band och den skiva där dom hittade sin egen stil. Dessutom var Mick Rogers fortfarande kvar på gitarr och sång, en musiker som jag verkligen uppskattar. Hans gitarrspel tillsammans med Manfred Mann's orgel och syntar skapar en tung bluesrock som är grymt bra och ganska unik. Gillar du den här skivan, prova även The Good Earth som kom året efter. Minst lika bra ...

 

[laketwig]

2017-10-31
Långt innan jag blev en klocknörd var jag en HiFi-nörd. Bodde i Uppsala på den tiden, vilket givetvis innebar besök på HiFi-mässan i Älvsjö varje gång den hölls. Under mässan 1978 gick jag som vanligt runt hos dom olika utställarna och kollade/lyssnade in nyheter. Till slut hamnade jag i ett bås där demomusiken knockade mig fullständigt, både musik- och ljudmässigt. Jag minns inte märket på den utmärkta utrustning som användes men jag kommer aldrig att glömma skivan, som jag givetvis köpte direkt när jag kom hem ...

Dire Straits - Dire Straits (1978)

Dom flesta förknippar väl Dire Straits med skivan Brothers in Arms som, helt välförtjänt, är en av dom mest sålda skivorna någonsin. Däremot är det väl inte lika många som hört dom fyra studioskivor man gav ut innan det stora genombrottet med Brothers in Arms 1985.

Bandet bildades 1977 av bröderna Mark (gitarr, sång) och David (gitarr) Knopfler, samt deras kompisar John Illsley (bas) och Pick Withers (trummor). Man varvade klubbspelningar med att spela in demoband och skicka dom till skivbolag, det senare utan att få något kontrakt. Mest för att få råd sökte man en dag upp Charlie Gillett, en discjockey på BBC. Han gillade dock det han hörde och började spela deras musik i sina program. Två månader senare resulterade det i ett skivkontrakt med Vertigo, vilket i sin tur ledde till dagens skiva. Med singeln Sultans of Swing som dörröppnare blev skivan en stor framgång över hela världen. Efterfrågan på konserter växte lavinartat och året efter spelade man bl a 51 utsålda konserter i Nordamerika under 38 hektiska dagar.

Redan från första skivan var Mark Knopfler något av en perfektionist när det gäller ljud. Med tanke på dåtidens analoga utrustningar blir man förbluffad över den luftiga och nästan tredimensionella ljudbild man lyckades skapa, där varje instrument kan placeras in på millimetern. Lägg sen till riktigt bra låtar och Mark Knopflers unika gitarrspel så har du en höjdare, både musikaliskt och ljudmässigt ...

PS.
Det var huvudsakligen låten Down to the Waterline som användes för demo på mässan!

 

[laketwig]

2017-11-07
Både passande bandnamn och skivtitel denna Speedy Tuesday ...

Omega - Time Robber (1976)

Omega och Janos Várga Project är två riktigt bra musikexporter från Ungern. JVP får bli en annan gång, för idag fokuserar vi på Omega. Bandet bildades
redan 1962 i Budapest men det var först runt 1967 som bandet stabiliserade sig och 1968 kunde man ge ut sin första skiva. Dom första skivorna var klart
influerade av Beatles, men i början på 70-talet började skivorna innehålla hårdare och mera progressiv rock. Man gav ut 10 skivor mellan 1972 och 1987,
då bandet upplöstes. Skivorna gavs ut både på ungerska och engelska, dock inte med exakt samma innehåll. Dagens skiva, tillsammans med Skyrover från
1978, representerar enligt mig Omega när dom var som bäst.

Bandet återbildades igen 1994 och har sen dess släppt en handfull studioalbum och inte minst en bunt riktigt bra liveskivor.

 

[laketwig]

2017-11-14
Vissa saker glömmer man aldrig, som t ex när jag såg Frank Zappa (RIP) i Kungliga Tennishallen samma kväll som min mor (RIP) fyllde 50 år.

För dom flesta är väl Frank Zappa en udda figur som producerade massor med svårtillgänglig musik. Undantaget är den oväntade framgången i Norden med
den i USA svartlistade låten Bobby Brown. Zappa själv fattade inget och ifrågasatte med viss rätt om gemene man här verkligen förstod vad texten handlade om. Hur som helst, dags att utbilda er i Zappas två bästa och mest lättillgängliga skivor, här remastrade och praktiskt ihopslagna i fel ordning på en CD:

Frank Zappa - Apostrophe'/Overnite Sensation (1990)

Overnite Sensation släpptes under hösten 1973 och Apostrophe' följde efter under våren 1974. Båda skivorna brukar klassas mera som soloskivor än skivor
med hans band Mothers of Invention, men med tanke på Zappas auktoritära ledarstil är nog skillnaden minimal. Det finns inte ett dåligt spår på någon
av skivorna. Musikaliskt är dom som sagt mycket lättillgängliga för att vara Zappa och levererat med en perfektionism som andra bara kunde drömma om.
Texterna är som vanligt en blandning av humor, politisk satir och en del snusk, det sistnämnda är låten Dinah-Moe-Hum ett lysande exempel på. Han var
grym på att få till underfundiga texter om vardagliga bekymmer, som i Stink Foot t ex:

Y'know my python boot is too tight, I couldn't get it off last night
A week went by an' now it's July
I finally got it off and my girlfriend cry
"You've got stink foot! Stink foot darlin'"

Om du glömmer alla förutfattade meningar om Zappa kan du se fram emot 75 minuter av brilliant musik och underhållande texter ...

 

[laketwig]

2017-11-21
Idag blir det en ohelig allians, med tanke på att dom här två var bittra konkurrenter om publikens och skivköparnas gunst under andra halvan av 60- talet ...

Pete Townshend & Ronnie Lane - Rough Mix (1977)

Som gitarrist och huvudsaklig låtskrivare i The Who behöver väl inte Pete Townshend någon längre introduktion. Några ord om Ronnie Lane (RIP) kan däremot vara på sin plats, tillsammans med lite name dropping. I mitten på 60-talet bildade han och Steve Marriott Small Faces. Dom två skrev även merparten av låtarna, t ex klassiker som Itchycoo Park och All or Nothing. Efter stora framgångar med skivan Ogden's Nut Gone Flake från 1968 uppstod oenighet om bandets inriktning. Marriott lämnande bandet och bildade istället Humble Pie med Peter Frampton. Kvarvarande medlemmar rekryterade 1969 Ron Wood och Rod Stewart från Jeff Becks band och fortsatte, men nu bara som Faces. Det gick riktigt bra ett par år, men när Rod Stewart satsade på en solokarriär fick Lane nog. 1973 klev han också av och lite senare flyttade Ron Wood över till Rolling Stones, vilket blev slutet för Faces. Lane höll därefter fram till sin död 1997 en betydligt mera lågmäld profil med sitt eget band Slim Chance.

Dagens skiva tillkom av en slump, då Lane hade en skiva kvar att leverera enligt sitt skivkontrakt. Det brukar inte lova gott men i det här fallet blev resultatet riktigt bra. Townshends lite tuffare låtar blandas med Lanes mera tillbakalutade stil på ett perfekt sätt. Skivan är dessutom full av namnkunniga gästartister, bl a Eric Clapton som är med på merparten av låtarna. Bara hans gitarrspel på titellåten gör skivan värd att skaffa, men det finns inte ett dåligt spår på den. Skivan ansågs av många kritiker som en av dom bästa som gavs ut 1977, men den sålde tyvärr dåligt pga bristande marknadsföring. Dags att göra något åt det ...

 

[Stefan S]

En av KS trevligaste trådar keep it up @laketwig

 

[laketwig]

En av KS trevligaste trådar keep it up @laketwig

Tack snälla! Kul att det uppskattas!

 

[laketwig]

2017-11-28
Dags för ytterligare ett band som fyllt 50 ...

Ten Years After - A Sting in the Tale (2017)

Bandet släppte sin första skiva 1967 och bestod då av Alvin Lee (gitarr, sång), Chick Churchill (keyboards), Leo Lyons (bas) och Rick Lee (trummor, no relation). Dom första skivorna var ganska bluesbaserade, ibland med lite jazzigare inslag. 1969 kom det stora genombrottet efter ett bejublat framträdande på Woodstock-festivalen, bl a med låten I'm Going Home som alltid har varit deras paradnummer. Framgångarna följdes upp med ett antal riktigt bra bluesrockskivor, t ex Ssssh (1969), Cricklewood Green (1970) och liveskivan Recorded Live (1973). Från mitten på 70-talet till slutet på 80-talet tog bandet en paus, då Alvin Lee satsade på en solokarriär. Efter återföreningen av originalmedlemmarna gav man bara ut en skiva till, med det passande namnet About Time (1989). Alvin Lee slutade definitivt 2003 och ersattes av Joe Gooch fram till 2013, då han och Leo Lyons istället bildade Hundred Seventy Split. Kvarvarande två medlemmar rekryterade Marcus Bonfanti (gitarr, sång) och Colin Hodgkinson (bas) som ersättning och fortsatte, vilket såhär långt har resulterat i en liveskiva och helt nyligen skivan för dagen.

Jag hade väl i princip gett upp hoppet om att TYA skulle producera något högkvalitativt igen, men här blev jag glatt överraskad. Skivan är full av bluesrock av bästa märke, väl värd att prova om du gillar musikstilen.

Alvin Lee, en av mina stora gitarrhjältar, dog 2013 av komplikationer efter en rutinoperation. RIP!

 

[laketwig]

2017-12-05
Ni som trodde det skulle bli något på "S" igår trodde fel ...

https://klocksnack.se/threads/vad-gör-du-och-din-klocka-just-nu-tråden.4964/page-3710#post-2108358

Bad Company - Live at Red Rocks (2017)

Paul Rodgers har alltid tillhört mina favoritsångare, oavsett vilket band han har varit med i eller som soloartist. Det är inte bara jag som tycker det, då han framröstades i engelska musikpressen som bästa rocksångare under hela 70-talet. Första gången jag hörde honom var under en språkresa i England sommaren 1970. Ingen kunde ungå monsterhiten All Right Now med Free. Framgångarna med Free fortsatte fram till 1973, då gitarristen Paul Kossoffs (RIP) heroinmissbruk gjorde det omöjligt att fortsätta. Istället för att byta ut honom bildade Paul Rogers och Frees trummis Simon Kirke samma år Bad Company. Bandet kompletterades med Mick Ralphs (gitarr) från Mott the Hoople och Boz Burell (bas) från King Crimson. En supergrupp var född!

Dom första tre skivorna, med låtar som t ex Can't Get Enough, Good Loving Gone Bad och Feel Like Making Love, blev omedelbara succéer med topplaceringar på listorna i många länder. Dom efterföljande två skivorna hade det inte lika lätt så bandet upplöstes 1982. Efter ett par år uppstod det igen men med ett par andra sångare och med variarande framgång. Under tiden blandade Paul Rodgers soloskivor med att sjunga i band som The Firm, The Law och i modernare tid Queen. Under 2000-talet har det ursprungliga bandet återförenats ett antal gånger, senast under 2016 då man genomförde ett antal konserter i England och USA. Dagens skiva är inspelad i maj 2016 under en konsert i Red Rocks, USA. Tyvärr kunde Mick Ralphs inte vara med pga problem med hälsan, men Rich Robinson från Black Crowes är en fullvärdig ersättare på gitarr. Det finns inte mycket att säga om själva skivan, mer än att den innehåller alla deras hits i kanonversioner. Ett måste om man gillar Bad Company och Paul Rodgers ...

 

[laketwig]

2017-12-12
Vi som tillhör den äldre generationen har ju knappast missat The Band, men ni som är yngre behöver uppfostras med lite riktigt amerikansk rotrock ...

The Band - The Band (1969)

Amerikansk förresten, bandet har ju sitt ursprung i Toronto, Kanada. I början på 60-talet under namnet The Hawks agerade man kompband till sångaren Ronnie Hawkins. 1964 försökte man stå på egna ben som Levon and the Hawks, men då framgångarna uteblev accepterade man året efter ett erbjudande från Bob Dylan om att flytta till USA och backa upp hans nya (och vid det tillfället hårt kritiserade) elektrifierade stil. Ett par år av mycket fruktbart samarbete följde, men 1968 var det dags att göra ett nytt försök under eget namn, den här gången som The Band. Debutskivan Music from Big Pink blev en omedelbar framgång tack vare klassiska låtar som This Wheel's on Fire, I Shall be Released och inte minst The Weight, som även förekom i kultfilmen Easy Rider.

Det för oss fram till dagen skiva som är den andra med The Band. Många anser att den första skivan är deras bästa och visst är den bra, men den här är i mina öron ännu bättre. Kan möjligen bero på att jag hörde den här före deras första, men den är även lite jämnare. Det finns inte ett dåligt eller halvdant spår på den. Däremot finns det ett antal riktiga höjdare, som t ex The Night They Drove Old Dixie Down, Up on Cripple Creek, Look Out Cleveland och min absoluta favorit King Harvest (has Surely Come).

Dom ursprungliga medlemmarna av The Band hann släppa ett antal riktigt bra skivor till innan man 1977 tog en paus. Robbie Robertson, som var den huvudsakliga låtskrivaren, satsade på en solokarriär medans olika sammansättningar av övriga medlemmar och andra musiker fortsatte under 80- och 90-talet att ge ut några få skivor till som The Band.

 

[laketwig]

2017-12-19
Konstigt att jag såhär långt inte har valt någon av mina 50 skivor med ett av mina absoluta favoritband. Dags att åtgärda det ...

Jethro Tull - Live - Bursting Out (1978)

Då jag följt bandet sen första skivan gavs ut 1968 (This Was) skulle jag kunna skriva en kilometer om dom olika musikstilar man utforskat samt alla olika medlemmar som kommit och gått (och kommit igen). Det tänker jag inte göra, men vill ni veta mera är det bara att läsa på här:

https://en.wikipedia.org/wiki/Jethro_Tull_(band)

Dagens skiva är den första riktiga liveskivan med Jethro Tull och den sammanfattar dom första tio åren av skivor med bandet på ett mycket bra sätt. Här finns bluesrocken från dom första skivorna, det lite tyngre och mera progressiva från Aqualung med flera, samt framför allt riktigt bra folkrock från skivorna som gavs ut i slutet på 70-talet. Utöver perfekt ljud och inspirerat framförande är frontmannen Ian Anderson en underhållande scenpersonlighet, så trots att det är morgon säger jag som Claude Nobs*) i introduktionen:

"Sit back and enjoy en evening with Jethro Tull. Jethro Tull!"

*) Nämns även i Deep Purples välkända låt Smoke on the Water: "Funky Claude was running in and out, pulling kids out the ground.".

 

[laketwig]

2018-01-02
Business as usual och dags igen för en skiva med ett band där jag tror att jag har det mesta av det som gavs ut under dom över 30 år som bandet existerade.

Kinks - Schoolboys in Disgrace (1975)

Även här skulle jag kunna skriva en kilometer om dom olika skivorna (>30) och slitningarna mellan bröderna Ray och Dave Davies under åren. Det orkar jag inte göra, men kan i alla fall nämna att man slog igenom stort 1964 med singeln You Really Got Me. En del av förklaringen till genombrottet var distortionen i gitarrljudet, som var något helt nytt (Fuzz-boxen var inte uppfunnen än). Man fick fram ljudet av en slump, då en lätt irriterad Dave Davies hade kört en strumpsticka genom konen på en av högtalarna till sin gitarrförstärkare. Resten är historia och vill ni veta mera är det bara att läsa på här:

https://en.wikipedia.org/wiki/The_Kinks

Av alla skivor dom gett ut är det inte helt enkelt att välja bara en, men jag tar Schoolboys in Disgrace av flera anledningar:

• En mycket trevlig temaskiva om uppväxt och skolgång. Ray Davies, som skrivit alla låtarna, hävdar i sin självbiografi X-Ray att den är fiktiv, men fan vet. Även om jag misstänker att det engelska skolväsendet var lite tuffare då än det svenska, kan i alla fall vi lite äldre känna igen en del saker.
• Dave Davies hade just köpt en helt ny typ av effekt till sin gitarr, nämligen en Leslie-box (aka Chorus eller Phase-Shifter). Boxen simulerar den roterande högtalaren in ett Lesliekabinett, vilket normalt kopplas till en Hammondorgel. Det låter skithäftigt och han använder den frekvent ...
  
• Skivan släpptes i november 1975 och jag såg dom framföra den i sin helhet i Stockholms Konserthus i slutet på mars 1976.

Lite andra biljettpriser på den tiden ...:

 

[laketwig]

2018-01-09
Bruce har gjort det igen, dvs grävt i arkiven och hittat guld ...

Bruce Springsteen - Capitol Theatre, Passaic, NJ September 20, 1978 (2017)

Skivan Darkness on the Edge of Town släpptes i juni 1978 och följdes upp med en USA-turné där han spelade 22 konserter under 32 dagar. Mot slutet spelade han två konserter i Capitol Theatre, Passaic, New Jersey, vilket kan räknas som hans hemmaplan. Den första kvällen sändes live över FM-stationer på östkusten och har funnits tillgänglig länge via diverse bootleg-skivor med varierande kvalitet. Dagens skiva är däremot från den andra kvällen och är baserad på en multikanalsinspelning gjord med The Record Plants mobila inspelningsenhet. Bob Clearmountain, som brukar mixa Springsteens skivor, och Jamie Howarth har nu gjort ett grymt jobb med materialet för att få hela konserten att låta perfekt.

Trots att Bruce vid det tillfället redan var en erfaren räv måste han ha känt en viss press under radioutsändningen kvällen innan. Den här kvällen öppnar han konserten med att säga "It’s just me and you tonight", för att sen ge järnet tillsammans med The E Street Band in nära tre timmar. Den ena kanonversionen efter den andra av låtar från hans fyra första skivor radas upp, som vanligt tillsammans med några covers. Om den sen är bättre eller sämre än Hammersmith Odeon, London '75 (2006), som är min andra livefavorit med Springsteen, får någon annan avgöra ...

https://klocksnack.se/threads/den-första-och-enda-dagens-klocktråd.20/page-2864#post-1653378

 

[laketwig]

2018-01-16
Har haft lite ont om tid dom senaste dagarna, så det får bli en kortis idag.

Bob Seger - I Knew You When (2017)

Från början på 60-talet till mitten på 70-talet var Bob Seger mest en lokalt uppskattad rockmusiker i och runt omkring Detroit. Hans största framgång under den tiden var nog att Thin Lizzy fick en jättehit med hans låt Rosalie. När han i mitten på 70-talet bildade The Silver Bullet Band började framgångarna komma, både med skivförsäljning, listplaceringar och publik till konserter. Ända fram till slutet på 80-talet radade han upp en bunt riktigt bra skivor, men därefter har han bara släppt några få men fortfarande mycket bra skivor. Dagens skiva, som kom i slutet på förra året, är den senaste i raden. Den är delvis en hyllning till vännen Glenn Frey från The Eagles, som gick bort ett år tidigare (RIP). Bob blandar som vanligt rockrökare med riktigt bra ballader. Helt klart en skiva värd att lyssna på, precis som det mesta han gjort från 1975 och framåt ...

 

[laketwig]

2018-01-23
Fan, nu har jag haft lite ont om tid igen. Skyller på klockträffen i Göteborg i helgen som var. Nåja, om 10 veckor har jag eoner av tid till mitt (och ert) förfogande ...

Kansas - Leftoverture - Live & Beyond (2017)

För dom som inte känner till Kansas så är det ett amerikanskt progressivt band med rötter ända från 70-talets början. Första skivan släpptes 1974, men det var med den fjärde skivan, Leftoverture (1976) med hitsingeln Carry On Wayward Son, som bandet uppmärksammades mer än lokalt. Året efter släpptes Point of Know Return, nu med titellåten och Dust in the Wind som hitsinglar. Man har släppt åtskilliga studio- och liveskivor sen dess med varierande framgång. Under 2016 genomförde man en mycket uppskattad turné för att fira 40-årsjubileumet av Leftoverture, vilket dagens skiva dokumenterar. Utöver hela Leftoverture spelar man ett antal andra mycket bra spår. Trots att flera av dom ursprungliga medlemmarna har lämnat bandet och ersatts av andra mycket kompetenta musiker låter det precis som det ska om Kansas. En ren njutning med andra ord ...

 

[laketwig]

2018-01-30
Något från H-hyllan skulle det bli. George Harrison (RIP) behöver väl knappast någon introduktion, men hans sista skiva förtjänar det.

George Harrison - Brainwashed (2002)

Efter att Beatles splittrades 1970 och den omedelbara framgången med trippelalbumet All Things Must Past hade lagt sig, uteblev dom stora framgångarna för George Harrison. Visst, enstaka singlar från hans skivor dök upp på topplistorna, men det var först när han började samarbeta med Jeff Lynne från ELO (Electric Light Orchestra) som det började hända saker. Det första resultatet kom 1987 med skivan Cloud Nine som sålde mycket bra och producerade flera topplacerade singlar. Året efter bildade han Traveling Wilburys tillsammans med Jeff Lynne, Roy Orbison (RIP), Bob Dylan och Tom Petty (RIP). De två skivor man gav ut (Traveling Wilburys Vol. 1 och Traveling Wilburys Vol. 3) sålde mycket bra men man uppträdde aldrig som en grupp.

Ursprunget till dagens skiva kan spåras tillbaka till 1987 och inspelningen av skivan Cloud Nine. Flera av låtarna fanns då i rå form men kom aldrig med på den färdig skivan. Affärsmässiga problem med managers, tiden med Traveling Wilburys och inte minst att han drabbades av cancer i flera omgångar gjorde att det dröjde 15 år innan skivan färdigställdes och gavs ut postumt 2002, ett år efter hans död. När han insåg att han höll på att förlora kampen mot cancern jobbade han intensivt tillsammans med Jeff Lynne och sin son Dhani för att göra den klar. Tyvärr han dom inte gå i mål innan George dog den 29'e november 2001. Han hade dock givit mycket tydliga instruktioner om vad som fattades till Jeff och Dhani, som dom följde till punkt och pricka och ett år senare gavs skivan ut. Den fick mestadels mycket bra recensioner och vann ett antal utmärkelser. Själv håller jag fullständigt med en recensent som skrev: "...the best solo record by a Beatle since McCartney's Flowers in the Dirt (1989)".

 

[lslr]

Stort tack för dina fantastiska tips. Denna med George Harrison hade jag helt missat, ska bli mycket intressant att lyssna på.

 

[laketwig]

2018-02-06
Dags att lyfta fram en multi-instrumentalist som förtjänar en bredare publik. Då alla hans skivor är riktigt bra ska du snarare se detta som ett tips om en artist än en specifik skiva.

Lee Abraham - Colours (2017)

Lee hade redan under tonåren i södra England harvat i diverse lokala band. 1999 bestämde han sig för att försöka leva på musiken och började spela in eget material. Det första resultatet på CD kom 2003 i form av den självutgivna Pictures in the Hall, men det var med View from the Bridge från 2004 som han började få uppmärksamhet i vidare kretsar. 2005 tog han en paus från producerandet av eget material och accepterade en plats som bassist i det engelska neoprogbandet Galahad. Tre år senare ville han stå på egna ben igen och 2009 kom den mycket kritikerrosade Black & White. Parallelt med att han därefter jobbade som producent och gästmusiker åt andra artister byggde han upp sin egen seriösa inspelningsstudio. Hans första egna resutat blev Distant Days som släpptes 2014 och efterföljaren The Seasons Turn som kom 2016.

Lee's musik är en mycket njutbar blandning av neoprog och lite mera radiovänlig AOR (Adult Oriented Rock). Han har byggt upp en gedigen bekantskapskrets bland musiker, vilket har resuterat i många namnkunninga gäster på hans skivor. Dagens skiva, som är nummer sex i ordningen, är inget undantag. Den drar kanske lite mera mot AOR än vanligt, men Lee's gitarr- och keyboardspel är som alltid i absolut toppklass, vilket även gäller gästande sångare. Sent förra året återvände Lee till Galahad men den här gången som gitarrist. Han kan höras på deras nyligen släppta Seas of Change (2018), som du också borde kolla in ...

 

[laketwig]

2018-02-13
Dags igen för ett av mina absoluta favoritband, där jag nog har det mesta som dom har gett ut (>25).

Barclay James Harvest - Everyone is Everybody Else (1974)

Detta engelska band (aka BJH) bildades 1966 av John Lees (gitarr, sång), Les Holroyd (bas, sång), Stuart "Woolly" Wolstenholme (RIP, keyboard, sång) och Mel Pritchard (RIP, trummor). Efter ett skivkontrakt som bara producerade en singel 1968 bytte man skivbolag till Harvest (EMI), där deras fyra första album gavs ut. Samtliga fick mycket bra kritik men sålde inget vidare. Missnöjda med skivbolagets marknadsföring bytte man igen, den här gången till Polydor, vilket visade sig vara lyckat. Det första resultatet blev dagens skiva, som av många anses vara deras bästa (jag är en av dom). Skivan sålde mycket bra och genererade för första gången riktigt bra listplaceringar. Ett antal mycket bra skivor följde fram till slutet på 70-talet, då Wolstenholme lämnade bandet. Man fortsatte som en trio med gästmusiker fram till 1998, då bandet splittrades på grund av oenigheter om musikalisk inriktning. Två olika varianter av BJH med Lees respektive Holroyd som frontperson har därefter sporadiskt gett ut skivor och spelat konserter, men inget kommer i närheten av vad det ursprungliga bandet levererade.

BJH brukar klassas som ett melodiskt progresivt rockband, vilket inte är så långt ifrån sanningen. Man är klart påverkad av Beatles och Moody Blues, det senare märks framför allt i Wostenholmes flitiga andvändning av en melotron. Ett annat kännetecken är den perfekta stämsången och dagens skiva innehåller många exempel på det. Kolla t ex in dom två sammansatta spåren Poor Boy Blues och Mill Boys för att få riktig gåshud.

Några avslutningsord om BJH. 1980 spelade man en gratis utomhuskonsert i Västberlin inför ca 250.000 personer (finns på skiva) och 1987 upprepade man det som första västerländska band i Östberlin inför ca 170.000 personer. BJH anses vara ett av dom mest otursförföljda banden, då man hade alla förutsättningar för att bli hur stora som helst men aldrig nådde riktigt dit. Om du gillar dagens skiva, gör dig själv en tjänst och kolla in deras efterföljande skivor under 70-talet, samt Welcome to the Show från 1990. Du har då en hel del njutning att se fram emot ...

 

[laketwig]

2018-02-20
På begäran från @Fixxxer , lite hårdrock idag från ännu ett band som börjar närma sig 50-årsstrecket ...

UFO - The Monkey Puzzle (2006)

Detta engelska band bildades 1969 av Phil Mogg (sång), Mick Bolton (gitarr), Pete Way (bas) och Andy Parker (trummor). Dom två första skivorna som kom i början på 70-talet innehöll en mix av tidig hårdrock och spacerock. Då framgångarna uteblev lämnade Bolton bandet och ersattes 1973 av den då blott 18-årige Michael Schenker från Scorpions. 1976 tillkom även Paul Raymond (keyboard, gitarr) från Savoy Brown. Schenkers ankomst innebar att man fokuserade mera på hårdrock och det resulterade i ett antal mycket framgångsrika skivor, både album och singlar, under resten av 70-talet. Spår som Doctor Doctor, Rock Bottom, Natural Thing, Lights Out, Too Hot to Handle och Only You Can Rock Me gjorde ett rejält avtryck, inte minst versionerna på den utmärkta liveskivan Strangers in the Night (1979). Framgångarna gjorde dock att Schenker blev opålitlig. Ibland kunde han bara försvinna mitt under en konsert och ibland dök han inte upp alls. Då situationen blev ohållbar i slutet på 70-talet gick han under en kort period tillbaka till Scorpions för att sen bilda sitt eget Michael Schenker Group. UFO fortsatte av och till under dom följande 20 åren med mängder av olika medlemmar som kom och gick och med varierande framgång.

I början på 2000-talet återförenades alla ursprungliga medlemmar från 70-talet men med Vinnie Moore på gitarr. Den avsomnade karriären tog rejäl fart igen 2004 med albumet You Are Here och dagens skiva som kom två år senare. Man spelar fortfarande hårdrock men en betydligt mognare och mera melodisk variant. Moggs röst är lika bra som den alltid varit och hans speciella sätt att sjunga/frasera finns kvar tack och lov. Vinnie Moore är dessutom en mer än fullvärdig ersättare för Michael Schenker. Favoritspår från dagens skiva är öppningsspåret Hard Being Me, Black and Blue och avslutande Kingston Town, men hela skivan håller hög klass, precis som skivan innan.

 

[the quiet man]

Du måste vara drömdeltagaren i ett musikquiz lag

 

[laketwig]

Du måste vara drömdeltagaren i ett musikquiz lag

Vann faktiskt en musikquiz på båten hem från Riga i somras . Priset var ölbiljetter så både jag och min fru var lite trötta när vi klev av båten dagen efter ...

 

[the quiet man]

Vann faktiskt en musikquiz på båten hem från Riga i somras . Priset var ölbiljetter så både jag och min fru var lite trötta när vi klev av båten dagen efter ...

Jo, har också vunnit en del ”tröttsamma” saker då och då

 

[laketwig]

2018-02-27
Råkade snubbla över ett progressivt guldkorn från Italien ...

La Bocca della Verità - Avenoth (2016)

Även om det dräller av band inom olika musikstilar i Italien är det få som lyckats på den internationella marknaden. Undantaget är väl ett par progressiva band som t ex The Watch, Premiata Forneria Marconi (aka PFM) och Banco del Mutuo Soccorso. Förhoppningsvis kan vi nu addera La Bocca della Verità till den listan.

Bandet bildades i Rom 2001 för att spela covers av låtar från engelska och italienska progressiva band, typ Genesis, Pink Floyd, ELP och banden som nämndes ovan. Efter ganska många år av harvande i coverträsket satsade man till slut på att skriva egen musik och resultatet blev dagens skivtips. Möjligen med undantag för The Watch ska det till mycket för att italiensk prog ska imponera på mig. Det brukar vara för brötigt och dra mot jazz men här har man fått till en perfekt mix av lite tuffare och melodisk prog. Samtliga musiker är dessutom riktiga virtuoser på sina respektive instrument. Klart bra sångare också, som givetvis sjunger på italienska. Man är självklart inspirerad av banden som som man tidigare spelade covers från, men även band som Deep Purple och Kansas. Skivan innehåller 78 minuter av helt unik och mycket tilltalande progressiv musik, dessutom perfekt producerad, som jag hoppas att vi får se mycket mer av i framtiden ...

 

[laketwig]

2018-03-06
Det är lika kul varje gång man råkar snubbla över något man missat och det visar sig att artisten/bandet har gett ut ett antal riktigt bra skivor.

Eureka - Great Escapes (2015)

Eureka är artistnamnet för den tyska multi-instrumentalisten Frank Bossert. Hans skivor brukar klassas som neoprog men dom tidiga drar mera mot progpop med keltiska undertoner, typ Mike Oldfields sammarbete med Maggie Reilly. Vissa andra tycker att det låter som om Kate Bush skulle ha samarbetat med Peter Gabriel. Oavsett vilket så låter det mesta mycket bra och är klart värt att lyssna på många gånger. Till dags datum har han gett ut fem skivor, i samtliga fall uppbackad av olika musiker och sångare:

- Eureka (1997): Den enda skiva jag inte hört och hittar ingen vettig info på nätet heller, men misstänker att den är i linje med dom två efterföljande.

- The Full Circle (2002): Klart fall av progpop med keltiska undertoner. Om man inte visste bättre kunde det ha varit en skiva med Mike Oldfield och Maggie Reilly, en bra sådan.

- The Compass Rose (2005): Påminner mycket om den föregående i stilen men inte alls lika bra, så inget jag rekommenderar.

- Shackleton's Voyage (2009): En temaskiva om Lord Shackleton's misslyckade försök att korsa Sydpolen till fots 1914, ett äventyr väl värt att Googla upp. Det är på den här mestadels instrumentala skivan som Frank Bossert började hitta sin egen stil. Ett samarbete med Yogi Lang från tyska RPWL medförde att musiken nu börjar bli mera renodlad neoprog med en dragning åt Pink Floyd-hållet. En mycket bra skiva!

- Great Escapes (2015): Dagens skiva och den första jag helt nyligen hörde med Eureka, vilket fick mig att snoka rätt på dom tidigare också. 10 riktigt bra spår i mycket lättlyssnad neoproganda. Kvar finns influenser från Mike Oldfield och Pink Floyd men även kanadensiska Rush. Yogi Langs påverkan märks tydligt i den perfekta produktionen, precis som på den föregående skivan. Återigen en mycket bra skiva.

Låt oss hoppas att han fortsätter att utvecklas i samma riktning på nästa skiva ...