Det finns klockor och så finns det klockor..
Som många andra vintageälskare här fascineras jag av specifika urverk och kalibrar. Visst gillar man exempelvis Speedmastern, men det är inte alla varianter som väcker de där väldigt speciella känslorna som gör att man fullkomligt slukas av en klocka. Min relation till random klockmodeller är därför som bäst ytlig (jag gillar hur klockan ser ut och uppskattar hantverket), men relationen till en modell med urverk av en specifik kaliber (och helst gärna inom ett intervall av specifika serienummer) är så mycket djupare. Och speciellt när denna ytterst specifika klocka eller dess användning kan knytas till någon spännande historisk händelse eller personer/företag/institut/militärmakt. Hur som helst finns det ett par klockor som jag håller högre än andra. Det är frågan om klockor som kanske inte alls är så speciella för andra. Exempelvis tidiga Omega Geneve (då modellen var lyxlinjen) eller generellt Omega cal 565, Speedmaster 321 etc. En annan är berömda IWC cal 89.
Det har nu gått lite tid sedan denna införskaffades, men jag tänkte att det är dags att jag får tummen ur och faktiskt visar de bilder jag tog på den då den kom in.
Cal 89 började tillverkas 1946, när andra världskriget precis tagit slut och man i Europa hade påbörjat återuppbyggnadsprocessen. Urverket var - i andan av sin tid - inte ämnat att vara elegant och ha en hög finish (á la VC/PP och dagens haute horologie) utan skulle vara robust och pålitlig och användas i klockor som skulle utsättas för högt slitage. IWC utrustade en hel del arbetshästur med denna kaliber, däribland tidigare Ingenieurs och THE militärklocka, Mark XI (en personlig graal).
IWC slutade tillveka kalibern i början av 1990-talet, och klockor med cal 89 är idag väldigt eftertraktade. Cal 89 aktas högt av många urmakare och klockfantaster, och många anser att det är det bästa manuella uret som har tillverkats (någonting som exempelvis hodinkee.com tagit upp vid ett par tillfällen).
Jag kommer ihåg ett samtal som jag hade med en urmakare för ett tag sedan, som körde en monolog om cal 89 i typ två timmar. Han berättade att när folk kommer in med gamla vintageur som inte har servats på många år så måste en massa delar bytas ut pga slitage, men att det har hänt att han får in gamla iwc med cal 89 som aldrig har servats och som fortfarande håller tiden nästintill perfekt (efter typ 30-40 år), med en dygnsavvikelse på ett fåtal sekunder, och som han inte har behövt byta ut någonting alls på. Det hade att göra, sa han, med att urverket var smart designat, med tjocka delar som inte slits ut lätt, och att designern hade byggt klockan utifrån en central sekundvisare (=mindre delar) och inte, så som de flesta andra klockor, med en central sekundvisare som läggs till i efterhand med extra kugghjul. Detta är grejer som jag har hört på många andra håll (att klockan är löjligt tålig och pålitlig och att de håller bra tid i typ 50 år utan service).
Hade egentligen inte planerat att införskaffa en Iwc cal 89, men när jag stötte på en under ett prat med en urmakare kunde jag inte låta bli. Jag frågade om han inte hade någon kul äldre Omega eller Zenith inne och han berättade att han precis hade servat sin egna iwc cal som han tänkte sälja vidare. Dagen därpå kom jag tillbaka med cash och den blev min. I väntan på en Mark XI duger denna perfekt, speciellt med tanke på att jag bär kostym på jobbet och då använder mest dressade ur.
Här får ni lite bilder (tagna för ett tag sedan) på klockan tillammans med mina andra klockor. Lädret (rullen och en del band) kommer från det egna företaget, kvistvik.se om någon undrar.
Och så lite gruppfoton:
Som många andra vintageälskare här fascineras jag av specifika urverk och kalibrar. Visst gillar man exempelvis Speedmastern, men det är inte alla varianter som väcker de där väldigt speciella känslorna som gör att man fullkomligt slukas av en klocka. Min relation till random klockmodeller är därför som bäst ytlig (jag gillar hur klockan ser ut och uppskattar hantverket), men relationen till en modell med urverk av en specifik kaliber (och helst gärna inom ett intervall av specifika serienummer) är så mycket djupare. Och speciellt när denna ytterst specifika klocka eller dess användning kan knytas till någon spännande historisk händelse eller personer/företag/institut/militärmakt. Hur som helst finns det ett par klockor som jag håller högre än andra. Det är frågan om klockor som kanske inte alls är så speciella för andra. Exempelvis tidiga Omega Geneve (då modellen var lyxlinjen) eller generellt Omega cal 565, Speedmaster 321 etc. En annan är berömda IWC cal 89.
Det har nu gått lite tid sedan denna införskaffades, men jag tänkte att det är dags att jag får tummen ur och faktiskt visar de bilder jag tog på den då den kom in.
Cal 89 började tillverkas 1946, när andra världskriget precis tagit slut och man i Europa hade påbörjat återuppbyggnadsprocessen. Urverket var - i andan av sin tid - inte ämnat att vara elegant och ha en hög finish (á la VC/PP och dagens haute horologie) utan skulle vara robust och pålitlig och användas i klockor som skulle utsättas för högt slitage. IWC utrustade en hel del arbetshästur med denna kaliber, däribland tidigare Ingenieurs och THE militärklocka, Mark XI (en personlig graal).
IWC slutade tillveka kalibern i början av 1990-talet, och klockor med cal 89 är idag väldigt eftertraktade. Cal 89 aktas högt av många urmakare och klockfantaster, och många anser att det är det bästa manuella uret som har tillverkats (någonting som exempelvis hodinkee.com tagit upp vid ett par tillfällen).
Jag kommer ihåg ett samtal som jag hade med en urmakare för ett tag sedan, som körde en monolog om cal 89 i typ två timmar. Han berättade att när folk kommer in med gamla vintageur som inte har servats på många år så måste en massa delar bytas ut pga slitage, men att det har hänt att han får in gamla iwc med cal 89 som aldrig har servats och som fortfarande håller tiden nästintill perfekt (efter typ 30-40 år), med en dygnsavvikelse på ett fåtal sekunder, och som han inte har behövt byta ut någonting alls på. Det hade att göra, sa han, med att urverket var smart designat, med tjocka delar som inte slits ut lätt, och att designern hade byggt klockan utifrån en central sekundvisare (=mindre delar) och inte, så som de flesta andra klockor, med en central sekundvisare som läggs till i efterhand med extra kugghjul. Detta är grejer som jag har hört på många andra håll (att klockan är löjligt tålig och pålitlig och att de håller bra tid i typ 50 år utan service).
Hade egentligen inte planerat att införskaffa en Iwc cal 89, men när jag stötte på en under ett prat med en urmakare kunde jag inte låta bli. Jag frågade om han inte hade någon kul äldre Omega eller Zenith inne och han berättade att han precis hade servat sin egna iwc cal som han tänkte sälja vidare. Dagen därpå kom jag tillbaka med cash och den blev min. I väntan på en Mark XI duger denna perfekt, speciellt med tanke på att jag bär kostym på jobbet och då använder mest dressade ur.
Här får ni lite bilder (tagna för ett tag sedan) på klockan tillammans med mina andra klockor. Lädret (rullen och en del band) kommer från det egna företaget, kvistvik.se om någon undrar.
Och så lite gruppfoton:
