Filip Ericsson
Basic
Jag har köpt en klassisk Omega Constellation Manhattan, från 1990! En Day-Date, det vill säga en så kallad Uggla. Jag skulle vilja berätta lite om den.
Klockan har alltså kvartsverk. Sedan en tid tillbaka äger jag även en samtida Omega Seamaster Polaris, också med kvartsverk, och att en notorisk kvarts-hatare som jag skulle införskaffa ännu en batteriklocka var förstås lika otippat som att Donald Trump skulle hoppa i säng med Ayatolla Ali Khamenei.
Jag riskerar att utstå en del gliringar på grund av detta men faktum är att kvartsuren i själ och mening fundamentalt är sammankopplade med Polaris såväl som med Constellation Manhattan – och med 80-talet över huvud taget. De är ju en del av grejen, en del av historien.
Och visst är Manhattan en sann åttiotalsikon som har virat sig runt månget vintage-anstruket klockhjärta under åren, så även mitt. Jag köpte den av en äldre man i Tyskland som ägt den sedan den var ny.
Förste ägaren är en Hugo Grunder, en holländare numera bosatt i Gronau i nordvästra Tyskland. Hugo berättar att han köpte klockan ny i Nederländerna i december 1990, och att han köpte den för sin första lön. 2007 skedde en större genomgång med polering, ny länk, ny krona, ny packning samt ett tillhörande trycktest. I maj 2019 byttes batteriet.
Inköpskvitto, garantikort, instruktionsbok och kvitto på renoveringen medföljde, liksom de utbytta delarna. Det som främst avgjorde saken var dock den kända historien och den personliga kontakten med den förste ägaren. Sådant ökar det sentimentala värdet mångfalt för mig; klockan får liksom liv och man kommer den närmare på något sätt.
Boetten är på högst modesta 33mm, vansinnigt litet idag, men tack vare sin karaktäristiska, integrerade länk känns den lite större och fungerar faktiskt bra på min herrarm, även anno 2020. Vidare är boetten tunn som ett löv vilket gör att en Manhattan glider under manschettskjortans ärm som en ål ur ens händer. Det ger ett elegant och raffinerat intryck och givetvis är det kvartsverket som möjliggör en så slank profil.
Känslan i klockan är gedigen med ett härligt detaljutförande såsom hos alla Omega-klockor (även om man blivit ännu bättre på detta under senare år) samtidigt som den är nätt som en gråsparv. Länken är den svagaste länken (!) i detta avseende, den är så nätt och tunn att den nästan känns lite sladdrig. Men det är en illusion, alla små delar som samverkar i varje länkbit är tveklöst raffinerat.
Manhattan utstrålar en särskild aura av glamour, det är lite Cartier över den och ger en smak av, vad ska vi säga, Monaco? Man förstår att den har attraherat mången överklassdam genom åren, och gör det fortfarande. Dammodeller har ju erbjudits parallellt men faktum är att även herrmodellen med sina 33mm är smärt nog att passa kvinnliga klockbärare. Unisex var ordet!
Attraktionskraften hos Constellation Manhattan blir knappast mindre av att självaste Michail Gorbatjov, Sovjetunionens siste president, länge har burit en tidig sådan helt i guld. Att han bar den redan under Sovjettiden kan nog höja en del ögonbryn men hans klocksmak kan väl knappast ifrågasättas!
Hollywood har för övrigt uppmärksammat det hela genom att låta Gorby-Omegan få en ytterst liten men naggande god biroll i långfilmen My Fellow Americans från 1996 med Jack Lemmon, James Garner och Dan Aykroyd. Lemmon, föreställandes en före detta amerikansk president, ger i en scen bort sin klocka till en lastbilschaufför som tack för skjutsen och säger: ”That’s a Constellation. It was given to me by Gorbachev”.
Filip Ericsson, Uppsala
Senast ändrad:
