MånsT
Guld
Omega Speedmaster Moonwatch Grey Side of the Moon
Referensnummer: 311.93.44.51.99.001
Listpris: 101 100 SEK (med viklås i titan: 108 800 SEK)
Urverk: Omega kaliber 9300
Produktion: 2014-
Mått: 44,25mm x 16mm
Vattenresistans: 50m
Material: Zirkoniumdioxid på läderband
Efter att ha ägt min Grey Side of the Moon (GSOTM) i cirka fyra månader tänkte jag försöka mig på en recension, dels om själva klocka men till visst del även om själva urverket; kaliber 9300. Omega Speedmaster är en klocka som alla känner till, jag behöver inte berätta hela historian som är flera årtionden lång. Istället skippar jag den biten och fokuserar istället från 2011 och framåt. I ett försök att skapa lite överblick tänkte jag dela upp texten i underkategorier.
Boett
Vanliga Speedmasters (manuella eller automatare) var, fram till 2013, tillverkade i olika metaller såsom stål, guld, titan osv. När Dark Side of the Moon (DSOTM) introducerades i Basel 2013 visade den vad som skulle komma att bli en stor del av Omegas framtid: en 100 % keramisk konstruktion. Boett, krona, kronografknappar och även spännet var av keramisk variant (zirkoniumdioxid, Zr02, i detta fall). Det kan låta simpelt att konstruera hela paketet i Zr02 men det är uppenbarligen en sådan utmaning att DSOTM var först med det. IWC har tillverkat keramiska klockor tidigare men de jag känner till har kronografknappar och baksida av titan. Om DSOTM var ett test av Omega för att se hur marknaden tog emot en helkeramisk konstruktion eller om det var planen hela tiden kan jag inte svara på, men 2014 följdes klockan upp med vad jag äger nu: Grey Side of the Moon. När DSOTM var helsvart med bara få klickar av rött har GSOTM en keramisk boett som är mer gråaktig samt en tavla pläterad med platina. Som komplement är givetvis även spännet i samma gråskala.
Tillverkningsmetoden av boetten startar med ett solitt keramiskt block, som faktiskt är kritvitt i färgen. Omega fräser sedan ut den önskade formen och placerar denna i en ”ugn” som är ca 20 000 Celsius varm. Tillsammans med en speciell plasma får man den gråa färgen. Ni känner säkert även till Speedmaster White Side of the Moon, en klocka som tillverkas på samma sätt fast utan att utsättas för ugnen.
Bild lånad av Ablogtowatch
Nu kanske en del av er tänker att keramiska material bara är en gimmick, det funkar på dykarvridningar men att skapa en hel klocka i det är bara ett PR-trick. Faktum är att så inte är fallet. Till skillnad från tidigare svarta klockor (tänk PVD) så är både DSTOM och GSOTM homogena, med andra ord är dem solida av samma material istället för att bara ha färgen på ytan, som PVD. Med andra ord så om man skulle klyva boetten så är den svart eller grå hela vägen in i centrum. Givetvis innebär detta att den tråkiga (personlig åsikt) patinan som PVD-klockor lider av inte är ett problem för GSOTM. Detta är dock en irrelevant fråga eftersom det leder mig till den andra fördelen med Zr02: dess hårdhet. För att skapa jämförbara siffror har jag letat på internet om hårdhet i material (om dessa mot förmodan vore helt fel så påpeka gärna det). Rostfritt stål 316L har en hårdhet på mellan 150 och 155 Vickers. Som kontrast har zirkonium en hårdhet på runt 1300. Som ni säkert har räknat ut är materialet desto hårdare ju högre siffran är. Fördelen med detta är att materialet är extremt tåligt mot repor. För att orsaka repor krävs ett material som är hårdare än 1300 Vickers och även om det säkert finns fler har jag läst i professionella recensioner att det mer eller mindre krävs diamant för att orsaka repor. Eftersom även safirglasen (fram och bak) är otroligt reptåliga så är GSOTM en klocka som i teorin kommer att se likadan ut om 50 år som den gör idag.
Värt att påpeka är att även om Zr02 är reptåligt så är det inte oförstörbart. På nätet finns bilder på spräckta DSOTM, där användaren har tappat klockan i gissningsvis ett stengolv vilket har resulterat i att ett bandhorn har knäckts av. Att försöka orsaka repor på klockan är inga problem men du vill absolut inte tappa den på ett hårt underlag.
Nästa fördel med Zr02 är dess vikt, eller rättare sagt, avsaknad av vikt. Min variant med det enkla spännet väger blott 100 gram. Som jämförelse väger min Aqua Terra (38,5mm) i stål med länk 141 gram trots 5,5mm mindre diameter, tunnare boett och enklare urverk. Utöver detta är ytterligare en fördel själva materialets egenskaper. Eftersom densiteten inte är för hög har Omega lyckats återskapa samma kombination av polerad och borstad finish som på varianterna i stål. Detta tycker jag är helt avgörande eftersom en boett helt i samma finish inte är jättespännande. Precis som vanliga Speedmaster Professional kan man hitta samma polerade, vridna bandhorn på GSOTM samt de borstade sidorna med de polerade kronografknapparna. Till skillnad från Professional-modellen är tachymeter-skalan runt tavlan inte i ett annat material än boetten. Nej, här är även den av Zr02, dock med cirkulär borstning för ytterligare nyansering. Själva skalan är en sak som skiljer GSOTM från DSOTM: den är nämnliga graverad i själva materialet och sedan fylld med Superluminova för den där självlysande effekten. Givetvis behöver alla män en självlysande tachymeter-skala!
Likt en hamburgare där Zr02:n är själva biffen har klockan safirglas på både fram- och baksida. Det som sitter över tavlan är lyft en bra bit över boetten i ett försök att efterlikna det klassiska hesalitglaset på Speedmaster Professional. Glaset har dessutom blivit behandlat med ett lager av antireflektion (AR) på båda över- och undersida. Resultatet blir extremt bra läsbarhet och synlighet oavsett vinkel eller hur ljus faller på glaset. AR:n på både GSOTM och min Aqua Terra är så pass bra att man ibland luras att tro att där inte finns något glas överhuvudtaget. Glaset på baksidan är inte heller helt plant utan buktar ut en aning, dock inte lika mycket som det på framsidan. Här finns ingen AR, möjligtvis på undersidan av glaset men jag är osäker och skall låta det vara osagt. Oavsett så ger detta en fin insikt i det snyggt dekorerade urverket.
Tavla, index och visare
Som jag nämnde tidigare är tavlan på klockan täckt med en plätering av platina (notera endast ett lager, den är inte av solid platina). Detta ger en underskön och även dynamisk tavla. Inomhus upplevs den som enkel silver och i visst ljust till och med lite åt det beigea hållet. Om du däremot tar ut den i solljus blir det en riktig explosion med en glittrig effekt. Närmsta jämförelsen vore en Rolex Yachtmaster. Jag har haft möjlighet hålla både min GSOTM och en Yachtmaster i handen samtidigt och kan konstatera att de är väldigt lika. Dock är Rolexens struktur på tavlan lite grövre medan Omega har valt en lite mer ”finkorning” variant. Likt Rolexen har även Omegan klickar av rött, närmare bestämt ”Speedmaster” klockan 12 och den yttersta spetsen på kronografens sekundvisare. Utöver detta är all text och indexmarkeringar tryckta i svart. Även datumfönstret har svart text på en vit bakgrund. Det sistnämnda är jag glad att Omega gjorde. En svart bakgrund på datumskivan hade förstört hela balansen. Istället är datumet numera nästintill osynligt ända tills man vill se det. Själva nivåskillnaden på tavlan och datumskivan är skuren i två steg istället för ett, vilket bevisar Omegas fokus på detaljer.
Visare och index är gjorda utav vitguld och verkar ha så kallad ”black polish”. Med andra ord reflekterar de endast ljust i en riktning vilket gör att de 99 % tiden upplevs som svarta vilket skapar en grym kontrast mot platinatavlan. Om däremot ljust faller just rätt så blir visare och index istället ”spegelblanka” i brist på bättre beskrivning. Tänk polerat stål så får du en uppfattning. Även detta är en uppskattad detalj som särskiljer denna lyxprodukt från en ordinär klocka. Tim- och minutvisare samt en liten triangel på sekundvisaren till kronografen har Superluminova på dem. Lumen är helt OK, man kan avläsa tiden i mörker men alla ytor är relativt smala så förvänta dig ingen ficklampa á la Rolex Submariner. Den konstanta sekundvisaren samt minut- och timvisare till kronografen saknar lume.
En av de största skillnaderna på Speedmasters med 9300-verket och de med det traditionella manuella urverket är upplägget på tavlan. Som synes har tre registertavlor 3,6,9 blivit två vid 9 och 3. Det finns både fördelar och nackdelar med detta, låt mig förklara. Fördelen är att tavlan blir mer städad och ger plats åt ett datum klockan 6. Dessutom är detta bi-compax upplägg väldigt klassiskt, tänk 30-60-minuters kronografer från 50-60-70-tal. Nackdelen däremot blir att kronografens minut- och timvisare måste dela på registertavlan klockan 3. Detta resulterar att man läser av kronografen lite annorlunda jämför med Speedmaster Professional. Istället för att läsa timmarna vid klockan 6 och minuterna klockan 3 så läser man förfluten tid på samma sätt som man läser tiden i centrum. En annan nackdel är att själva minutvisarens konstanta rörelse. I den manuella Speedmastern hoppar kronografens minutvisare fram ett steg varje gång sekundvisaren passerar 12. I 9300-verket rör den sig hela tiden vilket betyder att om man stannar kronografen på 4 minuter och 30 sekunder så är minutvisaren mitt emellan indexet för 4 och 5 minuter. Detta resulterar i att tiden man har mätt med kronografen blir lite svårare att avläsa än på Professional-modellen. Att indexen i registertavlan klockan 3 är så små underlättar inte saken heller. Kronografen är absolut inte omöjlig att avläsa men definitivt klurigare än vanligt.
Själva registertavlorna är nersjunkna i tavelbasen, lite som en krater på månen, med en tydlig kant runtom dem. Detta är väldigt snyggt och elegant gjort och skänker ännu lite mer lyxig aura över tavlan. Övriga detaljer inkluderar orden ”Co-Axial Chronometer” i två nivåer klockan 6, Omega-logo och text i svart klockan 12 samt min favorit: ”Pt950” ingraverat ovanför visarnas centrum för att påminna dig om tavlans ytmaterial. Detta är för övrigt något som Omega även gör på DSOTM och nya Planet Ocean i titan, dock har DSOTM ”Zr02” graverat och Planet Ocean har ”Ti” (tavla av titan).
Läderband och spänne
Klockan spänns fast på handleden med hjälp av ett band tillverkat av kalv- och alligatorläder. Förstnämnda typen är svart och sitter på undersidan för komfort medan alligatorn är gråfärgad och sitter på ovansidan för tålighet. En lite häftig detalj är att kontrastsömmen på undersidan är i rött och matchar texten på urverket medan ovansidan har sin söm i silver för att matcha tavlan. Läderbandet är väldigt bekvämt och har en ytterst uppskattad förfining; en insydd remsa av gummi vari hålen för justering finns. Om hålen vore direkt i lädret så skulle dessa töjas och bli trista i längden, ni med välanvända läderband kan säkert relatera till detta. Med hjälp av gummiremsan blir hålen betydligt styvare och töjs långt ifrån lika mycket. Efter fyra månader ser de likadana ut som när jag fick hem klockan. Nästa förfining är öglan som håller fast överflödigt läder när man bär klockan. På insidan av denna finns en liten bit gummi som håller fast överflödet väldigt effektivt. Eftersom gummi ger högre friktion än läder mot läder så stannar dessutom öglan där man lämnade den. För att spinna vidare på detaljer så är själva spännet i sig riktigt läckert. Det är av Zr02 och polerat med en Omega-logo ingraverad. På sidorna är det däremot borstat horisontellt för att matcha boettens borstning på sidorna.
Tack vare gummiremsan och att spännets ”pin” är rätt grov så sitter klockan väldigt säkert när man har hittat rätt hål. Längst uppe i texten skrev jag ut två listpris med 7 700 kronor i skillnad. Den dyrare varianten har nämligen ett viklås i titan. Jag har inte provat detta och kan därför inte uttala mig om dess kvalitet och känsla. För en ännu smidigare på- och avsättning av klockan är det kanske bättre med ett viklås men personligen fördrar jag ett enklare spänne. Dessutom är viklåset tjockare och ett annat material än resten av klockan vilket är avtändande för min del.
Urverk
I klockan sitter kaliber 9300, ett integrerat kronografverk som Omega introducerade 2011. Det benämns ofta som ”in-house” eller manufakturverk vilket är en sanning med modifikation. Anledningen heter Swatch Group, som du säkert vet äger de en hel drös tillverkare. Upplägget är precis som bilvärldens VAG-grupp, det vill säga att Volkswagen (precis som Swatch) äger flera tillverkare under sig i olika priskategorier, allt från Seat, Skoda, Audi, Porsche, Bentley, Lamborghini och Bugatti till Ducati och Scania. Likväl äger Swatch tillverkare som Tissot, Certina, Mido, Jaquet Droz, Omega och Breguet mfl. Med andra ord har Swatch Group (och VAG) en enorm tillgång till material och konstruktionsmöjligheter. Hur som helst, även ETA är ägt av Swatch och det är här som 9300 tillverkas. Dock kan jag inte understryka tillräckligt att 9300 inte har något att göra med ETAs enklare urverk. Både 8500 och 9300 designades, utvecklades och byggs exklusivt för Omega.
Urverket har som känts Omegas unika co-axial teknologi vilket enkelt förklarat är en konstruktion med syfte att minska friktionen, slitaget och oljebehovet i klockan. I längden framlyfts längre serviceintervaller, dock kan jag inte uttala mig här eftersom min GSOTM plockades ut i november 2015 och är därför oservad. Utöver co-axial är 9300 ett så kallat integrerat kronografverk. Detta innebär att urverket är byggt från början som ett sådant verk, det är inte tal om någon modul på ett basverk som i en del andra klockor. Ett enkelt sätt att skilja integrerade verk från sådana med modul är att krona och kronografknappar är i samma raka linje. Urverk med moduler har ofta knapparna lite ovan eller under kronan, detta eftersom modulen som sagt sitter på basverket.
När det kommer till kronografverk så finns det olika grader av förfining. De enklare och billigare varianterna är ”cam operated” (översättning till svenska?) och har horisontell koppling när kronografen startas. Dessa två funktioner gör att start/stopp inte blir 100 % exakt. Närmare bestämt hoppar sekundvisaren fram någon tiondel när man startar eller stannar den. Egentligen duger detta för 99,9% av jordens befolkning, det finns ingen som behöver den där exaktheten på 1/10 av en sekund och om man behöver det så använder man troligtvis inte sin mekaniska klocka utan någon form av elektrisk apparat.
Kronografen aktiveras med hjälp av ett kolumnhjul vilket gör att visaren startar utan hopp och stannar exakt. Utöver detta så blir känslan i användandet av knapparna mer solid och distinkt. När man trycker så både hör och känner man att kronografen aktiveras. Givetvis kan man även se det med ögonen men dessa två extra bekräftelser är inte att underskatta utan är mycket trevliga att ha tillgång till.
Den horisontella kopplingen syftar på kronografhjulen inuti urverket. Med denna variant blir slitaget i nivå med användningen, med andra ord är det inte optimalt att ha en kronograf med horisontell koppling igång konstant. Slitaget innebär inte att du måste serva klockan varje vecka men dock slits funktionen. Den förfinade varianten är vertikal koppling vilket Omega använder här. Detta gör att man kan ha igång kronografen konstant om man så önskar. Än en gång, 99,9% klarar sig med den horisontella varianten men om man är nördig (som mig) så är all förfining uppskattad.
Andra fördelar med 9300-verket är ett balanshjul och balansfjäder i Si14, det vill säga kisel. Då kisel inte är ett metalliskt material resulterar detta i att motståndet mot magnetism är väldigt högt. GSOTM är ingen ”Master Chronometer” som nyare Omegor (vilket står för bland annat total immunitet mot magnetism) men den klarar ändå av betydligt mer än klockor med ordinära urverk. Värt att notera är dessutom att baksidan inte är solid, utan av safirglas. Traditionellt sett behöver klockor med motstånd mot magnetism en Faraday-bur runt urverket. Detta eliminerar möjligheten till en öppen baksida, så kombinationen av motstånd mot magnetism och safirbaksida är ett bevis på Omegas kunnighet. Urverket är givetvis automatiskt och själva rotorn roterar på väldigt små keramiska kulor, samma material som boetten. Som vi vet är hårdheten hos keramiska material så extrem att rotorn inte behöver någon olja som smörjning och i teorin så behöver dessa kulor aldrig bytas ut då de står emot slitage så pass bra. Dock är själva rotorn inte perfekt. Min Aqua Terra med 8500-verk har så kallad ”bi-directional winding” vilket innebär att den drar upp kraftreserven oavsett om rotor snurrar med- eller motsols. Det gör att rotorn inte märks av då den är så len och smidig i sin rotation. Av någon anledning (som jag inte förstår) så har Omega valt att göra rotorn i 9300 ”uni-directional” vilket innebär att den drar upp kraftreserven åt ena hållet men snurrar helt utan motstånd i andra riktningen. Resultatet av detta är att man känner när rotorn snurrar fritt, något som var ovant för mig i början och inte alls kändes bra. Om boettmaterialet spelar någon roll här vet jag inte men när jag först tog på mig klockan kändes den nästan ihålig. Som sagt, kanske är detta mindre märkbart i en Speedmaster i stål med samma urverk då stål har andra egenskaper än Zr02. Utöver att man känner rotorn så kan man ibland även höra den ”skrapa” om man är i ett knäpptyst rum. Detta är nog min största kritik mot klockan även om jag har lärt mig att vänja mig och att nästan se det som ett karaktärsdrag.
Precis innanför de röda strecken kan man skymta de små sju keramiska kulorna som rotorn vilar på
Energin som skapas av rotorn lagras sedan i två fjäderhus monterade i serie. Kraftreserven på 60 timmar kan tyckas kort för ett urverk med dubbla fjäderhus men Omega har inte fokuserat på detta. Nej, istället är syftet med seriekopplingen att kontinuerligt släppa ett jämnt flöde av energi till balanshjulet. Resultatet blir att klockan är lika exakt oavsett om den är fullt uppdragen eller om den bara har 10 timmar kvar i reserven. Detta är signifikant eftersom traditionellt sett tenderar klockor att tappa lite exakthet desto ”lösare” fjäderhusen är spända. Ett konkret exempel som jag har läst mig till är IWC:s 7-dagarsverk; teoretiskt sett ska dessa verk egentligen klara av att ticka i 8 dagar men IWC har skapat ett system som låser och utesluter den sista dagen, helt enkelt för att precisionen kompromissas.
Tack vare detta håller 9300-verket tiden väldigt bra; cirka +2-3 sekunder per dag när jag har den på handleden. Stillaliggande går den marginellt snabbare, mer +3-4 sekunder.
En liten egenhet med både 8500 och 9300 är ställningen av datumet. Kronan har inget läge specifikt för att snabbt ändra datumet. Om man drar ut kronan ett steg så hamnar man istället i ett läge som justerar timvisaren individuellt. Detta är smidigt vid exempelvis omställning till vintertid eller om man reser till en annan tidzon. Nackdelen är att om klockan har stannat på den 17:e och man ska vrida igång den igen den 1:e så har man en hel del vridande att göra. Ja, du måste vrida fram den manuellt timme för timme från den 17:e till den 1:e vilket resulterar i att timvisaren måste göra två varv per dygn (15x2=30 varv). Lyckligtvis går det även bra att vrida baklänges vilket är positivt om man ska ställa från exempelvis den 10:e till den 9:e.
Att bära
Det går inte att undgå att detta är en stor klocka som dessutom är rätt tjock, närmare bestämt 16mm. Till viss del är detta att skylla på de utåt stickade safirglasen på bägge sidor. Om dessa hade varit platta så hade klockan varit ca 2mm tunnare, dock med betydligt mindre karaktär som pris. Som boetten är utformad sätter den sig dock en aning ner i handleden, dessutom är sidorna allt annat än vertikala (tänk motsatsen till Tudor Black Bay) vilket gör att den upplevs smidigare än vad måtten antyder. Vidare finns det ytterligare två aspekter som hjälper denna klocka. Den första är själva kombinationen av material; Zr02 tillsammans med ett läderband gör att vikten stannar på 100 gram så den hänger aldrig ner och känns inte klumpig. Dessutom är den kompakt, den är förvisso 44,25mm bred men bara 49mm lång så det är inte tal om några bandhorn som sticker ut för långt.
Med det sagt så krävs det ändå en viss omkrets på handleden eller smak för större klockor. Min handled är 18,5mm i omkrets där jag tycker klockan passar bra, har du däremot närmare 16mm i omkrets så kan det bli lite svårt (om du inte gillar den stora looken vill säga). Med dessa förutsättningar kan jag ändå berätta att detta förmodligen är den bekvämaste klockan jag har provat under längre perioder. Vikten är nära på perfekt, det är inte så att man glömmer bort att man bär en klocka men den känns aldrig klumpig. Kanske att läderbandets gummiremsa och konstruktion hjälper men den bästa beskrivningen är nog att klockan känns som en naturlig del av handleden, liksom fastskruvad utan att vara obekväm. Jag kan dra mig till minnes att mina gamla Grand Seiko SBGM029 upplevdes som betydligt klumpigare trots mindre mått på längd, bredd och tjocklek. För er som är tveksamma på keramiska klockor är detta värt att notera, en mindre stålklocka som kändes sämre på handleden än denna 44mm klump.
Slutsats
Det går nog inte att missa att jag är betuttad i både Omega och denna klocka. Jag tycker att den är en snygg kombination av tillverkarens legendariska historia sammankopplat med dess framtida visioner och bevisligen mycket höga kunnande gällande urverk, bearbetning av material samt finish ner på detaljnivå. För alla er som inte tycker om alla tusentals varianter som Omega tillverkar av Speedmaster så är det givetvis OK, däremot tycker jag att det är svårt att blunda för mångfalden som finns. Om man idag vill köpa en Speedmaster så finns det nästa definitivt en variant man gillar. Ställ detta mot en köpare av exempelvis en Daytona; om man vill ha stålvarianten men med en roligare färg än svart eller vitt så är man rökt. Önskar man exempelvis en blå eller till och med en grön tavla krävs vit- eller gulguld vilket gör att priset skjuter i höjden.
Utöver detta tycker jag inte att man skall underskatta Omegas förmåga och kunnande att skapa och konstruera en klocka där allt är utfört i Zr02 och dessutom har denna detaljrikedom. Sådana detaljer kan vara imponerande i sig själva om man heter Philippe Dufour och filar på en och samma klocka i 500 år men att masstillverka klockor i dessa utföranden och med de detaljerna är imponerade i sig, om du frågar mig.
Jag finner det kul och spännande att Omega vågar ta ut svängarna ordentligt och försöker tänja på gränserna. Det krävs givetvis en speciell typ av kund för att uppskatta detta, die hard-fans av vintage Rolex lär nog inte köpa en 44mm Speedmaster! Jag kan bara rekommendera Grey Side of the Moon om man söker ett toppmodernt kronografverk kombinerat med spännande och snygga lösningar. Tipset vore dock att köpa ett lätt begagnat exemplar om man finner +100 000 SEK för mycket för en Speedmaster. Min var utplockad i november 2015 och köpt av mig i juli 2016 vilket sparade mig i runda slängar 25 000 kronor.
Fördelar
- Snygg och till viss del klassisk design (smak och tycke varierar så klart).
- Mycket kompetent urverk med användbara funktioner
- Smidiga och häftiga materialval
- Oerhört bekväm att bära långa perioder
Nackdelar
- Något svåravläst registertavla för kronografen
- Rotorn till urverket snurrar fritt åt ena hållet (”uni-directional winding”)
- Storleken. 44mm x 16mm fungerar bra för mig men gör den svår att bära för er med smalare handled.
Referensnummer: 311.93.44.51.99.001
Listpris: 101 100 SEK (med viklås i titan: 108 800 SEK)
Urverk: Omega kaliber 9300
Produktion: 2014-
Mått: 44,25mm x 16mm
Vattenresistans: 50m
Material: Zirkoniumdioxid på läderband
Efter att ha ägt min Grey Side of the Moon (GSOTM) i cirka fyra månader tänkte jag försöka mig på en recension, dels om själva klocka men till visst del även om själva urverket; kaliber 9300. Omega Speedmaster är en klocka som alla känner till, jag behöver inte berätta hela historian som är flera årtionden lång. Istället skippar jag den biten och fokuserar istället från 2011 och framåt. I ett försök att skapa lite överblick tänkte jag dela upp texten i underkategorier.
Boett
Vanliga Speedmasters (manuella eller automatare) var, fram till 2013, tillverkade i olika metaller såsom stål, guld, titan osv. När Dark Side of the Moon (DSOTM) introducerades i Basel 2013 visade den vad som skulle komma att bli en stor del av Omegas framtid: en 100 % keramisk konstruktion. Boett, krona, kronografknappar och även spännet var av keramisk variant (zirkoniumdioxid, Zr02, i detta fall). Det kan låta simpelt att konstruera hela paketet i Zr02 men det är uppenbarligen en sådan utmaning att DSOTM var först med det. IWC har tillverkat keramiska klockor tidigare men de jag känner till har kronografknappar och baksida av titan. Om DSOTM var ett test av Omega för att se hur marknaden tog emot en helkeramisk konstruktion eller om det var planen hela tiden kan jag inte svara på, men 2014 följdes klockan upp med vad jag äger nu: Grey Side of the Moon. När DSOTM var helsvart med bara få klickar av rött har GSOTM en keramisk boett som är mer gråaktig samt en tavla pläterad med platina. Som komplement är givetvis även spännet i samma gråskala.
Tillverkningsmetoden av boetten startar med ett solitt keramiskt block, som faktiskt är kritvitt i färgen. Omega fräser sedan ut den önskade formen och placerar denna i en ”ugn” som är ca 20 000 Celsius varm. Tillsammans med en speciell plasma får man den gråa färgen. Ni känner säkert även till Speedmaster White Side of the Moon, en klocka som tillverkas på samma sätt fast utan att utsättas för ugnen.
Bild lånad av Ablogtowatch
Nu kanske en del av er tänker att keramiska material bara är en gimmick, det funkar på dykarvridningar men att skapa en hel klocka i det är bara ett PR-trick. Faktum är att så inte är fallet. Till skillnad från tidigare svarta klockor (tänk PVD) så är både DSTOM och GSOTM homogena, med andra ord är dem solida av samma material istället för att bara ha färgen på ytan, som PVD. Med andra ord så om man skulle klyva boetten så är den svart eller grå hela vägen in i centrum. Givetvis innebär detta att den tråkiga (personlig åsikt) patinan som PVD-klockor lider av inte är ett problem för GSOTM. Detta är dock en irrelevant fråga eftersom det leder mig till den andra fördelen med Zr02: dess hårdhet. För att skapa jämförbara siffror har jag letat på internet om hårdhet i material (om dessa mot förmodan vore helt fel så påpeka gärna det). Rostfritt stål 316L har en hårdhet på mellan 150 och 155 Vickers. Som kontrast har zirkonium en hårdhet på runt 1300. Som ni säkert har räknat ut är materialet desto hårdare ju högre siffran är. Fördelen med detta är att materialet är extremt tåligt mot repor. För att orsaka repor krävs ett material som är hårdare än 1300 Vickers och även om det säkert finns fler har jag läst i professionella recensioner att det mer eller mindre krävs diamant för att orsaka repor. Eftersom även safirglasen (fram och bak) är otroligt reptåliga så är GSOTM en klocka som i teorin kommer att se likadan ut om 50 år som den gör idag.
Värt att påpeka är att även om Zr02 är reptåligt så är det inte oförstörbart. På nätet finns bilder på spräckta DSOTM, där användaren har tappat klockan i gissningsvis ett stengolv vilket har resulterat i att ett bandhorn har knäckts av. Att försöka orsaka repor på klockan är inga problem men du vill absolut inte tappa den på ett hårt underlag.
Nästa fördel med Zr02 är dess vikt, eller rättare sagt, avsaknad av vikt. Min variant med det enkla spännet väger blott 100 gram. Som jämförelse väger min Aqua Terra (38,5mm) i stål med länk 141 gram trots 5,5mm mindre diameter, tunnare boett och enklare urverk. Utöver detta är ytterligare en fördel själva materialets egenskaper. Eftersom densiteten inte är för hög har Omega lyckats återskapa samma kombination av polerad och borstad finish som på varianterna i stål. Detta tycker jag är helt avgörande eftersom en boett helt i samma finish inte är jättespännande. Precis som vanliga Speedmaster Professional kan man hitta samma polerade, vridna bandhorn på GSOTM samt de borstade sidorna med de polerade kronografknapparna. Till skillnad från Professional-modellen är tachymeter-skalan runt tavlan inte i ett annat material än boetten. Nej, här är även den av Zr02, dock med cirkulär borstning för ytterligare nyansering. Själva skalan är en sak som skiljer GSOTM från DSOTM: den är nämnliga graverad i själva materialet och sedan fylld med Superluminova för den där självlysande effekten. Givetvis behöver alla män en självlysande tachymeter-skala!
Likt en hamburgare där Zr02:n är själva biffen har klockan safirglas på både fram- och baksida. Det som sitter över tavlan är lyft en bra bit över boetten i ett försök att efterlikna det klassiska hesalitglaset på Speedmaster Professional. Glaset har dessutom blivit behandlat med ett lager av antireflektion (AR) på båda över- och undersida. Resultatet blir extremt bra läsbarhet och synlighet oavsett vinkel eller hur ljus faller på glaset. AR:n på både GSOTM och min Aqua Terra är så pass bra att man ibland luras att tro att där inte finns något glas överhuvudtaget. Glaset på baksidan är inte heller helt plant utan buktar ut en aning, dock inte lika mycket som det på framsidan. Här finns ingen AR, möjligtvis på undersidan av glaset men jag är osäker och skall låta det vara osagt. Oavsett så ger detta en fin insikt i det snyggt dekorerade urverket.
Tavla, index och visare
Som jag nämnde tidigare är tavlan på klockan täckt med en plätering av platina (notera endast ett lager, den är inte av solid platina). Detta ger en underskön och även dynamisk tavla. Inomhus upplevs den som enkel silver och i visst ljust till och med lite åt det beigea hållet. Om du däremot tar ut den i solljus blir det en riktig explosion med en glittrig effekt. Närmsta jämförelsen vore en Rolex Yachtmaster. Jag har haft möjlighet hålla både min GSOTM och en Yachtmaster i handen samtidigt och kan konstatera att de är väldigt lika. Dock är Rolexens struktur på tavlan lite grövre medan Omega har valt en lite mer ”finkorning” variant. Likt Rolexen har även Omegan klickar av rött, närmare bestämt ”Speedmaster” klockan 12 och den yttersta spetsen på kronografens sekundvisare. Utöver detta är all text och indexmarkeringar tryckta i svart. Även datumfönstret har svart text på en vit bakgrund. Det sistnämnda är jag glad att Omega gjorde. En svart bakgrund på datumskivan hade förstört hela balansen. Istället är datumet numera nästintill osynligt ända tills man vill se det. Själva nivåskillnaden på tavlan och datumskivan är skuren i två steg istället för ett, vilket bevisar Omegas fokus på detaljer.
Visare och index är gjorda utav vitguld och verkar ha så kallad ”black polish”. Med andra ord reflekterar de endast ljust i en riktning vilket gör att de 99 % tiden upplevs som svarta vilket skapar en grym kontrast mot platinatavlan. Om däremot ljust faller just rätt så blir visare och index istället ”spegelblanka” i brist på bättre beskrivning. Tänk polerat stål så får du en uppfattning. Även detta är en uppskattad detalj som särskiljer denna lyxprodukt från en ordinär klocka. Tim- och minutvisare samt en liten triangel på sekundvisaren till kronografen har Superluminova på dem. Lumen är helt OK, man kan avläsa tiden i mörker men alla ytor är relativt smala så förvänta dig ingen ficklampa á la Rolex Submariner. Den konstanta sekundvisaren samt minut- och timvisare till kronografen saknar lume.
En av de största skillnaderna på Speedmasters med 9300-verket och de med det traditionella manuella urverket är upplägget på tavlan. Som synes har tre registertavlor 3,6,9 blivit två vid 9 och 3. Det finns både fördelar och nackdelar med detta, låt mig förklara. Fördelen är att tavlan blir mer städad och ger plats åt ett datum klockan 6. Dessutom är detta bi-compax upplägg väldigt klassiskt, tänk 30-60-minuters kronografer från 50-60-70-tal. Nackdelen däremot blir att kronografens minut- och timvisare måste dela på registertavlan klockan 3. Detta resulterar att man läser av kronografen lite annorlunda jämför med Speedmaster Professional. Istället för att läsa timmarna vid klockan 6 och minuterna klockan 3 så läser man förfluten tid på samma sätt som man läser tiden i centrum. En annan nackdel är att själva minutvisarens konstanta rörelse. I den manuella Speedmastern hoppar kronografens minutvisare fram ett steg varje gång sekundvisaren passerar 12. I 9300-verket rör den sig hela tiden vilket betyder att om man stannar kronografen på 4 minuter och 30 sekunder så är minutvisaren mitt emellan indexet för 4 och 5 minuter. Detta resulterar i att tiden man har mätt med kronografen blir lite svårare att avläsa än på Professional-modellen. Att indexen i registertavlan klockan 3 är så små underlättar inte saken heller. Kronografen är absolut inte omöjlig att avläsa men definitivt klurigare än vanligt.
Själva registertavlorna är nersjunkna i tavelbasen, lite som en krater på månen, med en tydlig kant runtom dem. Detta är väldigt snyggt och elegant gjort och skänker ännu lite mer lyxig aura över tavlan. Övriga detaljer inkluderar orden ”Co-Axial Chronometer” i två nivåer klockan 6, Omega-logo och text i svart klockan 12 samt min favorit: ”Pt950” ingraverat ovanför visarnas centrum för att påminna dig om tavlans ytmaterial. Detta är för övrigt något som Omega även gör på DSOTM och nya Planet Ocean i titan, dock har DSOTM ”Zr02” graverat och Planet Ocean har ”Ti” (tavla av titan).
Läderband och spänne
Klockan spänns fast på handleden med hjälp av ett band tillverkat av kalv- och alligatorläder. Förstnämnda typen är svart och sitter på undersidan för komfort medan alligatorn är gråfärgad och sitter på ovansidan för tålighet. En lite häftig detalj är att kontrastsömmen på undersidan är i rött och matchar texten på urverket medan ovansidan har sin söm i silver för att matcha tavlan. Läderbandet är väldigt bekvämt och har en ytterst uppskattad förfining; en insydd remsa av gummi vari hålen för justering finns. Om hålen vore direkt i lädret så skulle dessa töjas och bli trista i längden, ni med välanvända läderband kan säkert relatera till detta. Med hjälp av gummiremsan blir hålen betydligt styvare och töjs långt ifrån lika mycket. Efter fyra månader ser de likadana ut som när jag fick hem klockan. Nästa förfining är öglan som håller fast överflödigt läder när man bär klockan. På insidan av denna finns en liten bit gummi som håller fast överflödet väldigt effektivt. Eftersom gummi ger högre friktion än läder mot läder så stannar dessutom öglan där man lämnade den. För att spinna vidare på detaljer så är själva spännet i sig riktigt läckert. Det är av Zr02 och polerat med en Omega-logo ingraverad. På sidorna är det däremot borstat horisontellt för att matcha boettens borstning på sidorna.
Tack vare gummiremsan och att spännets ”pin” är rätt grov så sitter klockan väldigt säkert när man har hittat rätt hål. Längst uppe i texten skrev jag ut två listpris med 7 700 kronor i skillnad. Den dyrare varianten har nämligen ett viklås i titan. Jag har inte provat detta och kan därför inte uttala mig om dess kvalitet och känsla. För en ännu smidigare på- och avsättning av klockan är det kanske bättre med ett viklås men personligen fördrar jag ett enklare spänne. Dessutom är viklåset tjockare och ett annat material än resten av klockan vilket är avtändande för min del.
Urverk
I klockan sitter kaliber 9300, ett integrerat kronografverk som Omega introducerade 2011. Det benämns ofta som ”in-house” eller manufakturverk vilket är en sanning med modifikation. Anledningen heter Swatch Group, som du säkert vet äger de en hel drös tillverkare. Upplägget är precis som bilvärldens VAG-grupp, det vill säga att Volkswagen (precis som Swatch) äger flera tillverkare under sig i olika priskategorier, allt från Seat, Skoda, Audi, Porsche, Bentley, Lamborghini och Bugatti till Ducati och Scania. Likväl äger Swatch tillverkare som Tissot, Certina, Mido, Jaquet Droz, Omega och Breguet mfl. Med andra ord har Swatch Group (och VAG) en enorm tillgång till material och konstruktionsmöjligheter. Hur som helst, även ETA är ägt av Swatch och det är här som 9300 tillverkas. Dock kan jag inte understryka tillräckligt att 9300 inte har något att göra med ETAs enklare urverk. Både 8500 och 9300 designades, utvecklades och byggs exklusivt för Omega.
Urverket har som känts Omegas unika co-axial teknologi vilket enkelt förklarat är en konstruktion med syfte att minska friktionen, slitaget och oljebehovet i klockan. I längden framlyfts längre serviceintervaller, dock kan jag inte uttala mig här eftersom min GSOTM plockades ut i november 2015 och är därför oservad. Utöver co-axial är 9300 ett så kallat integrerat kronografverk. Detta innebär att urverket är byggt från början som ett sådant verk, det är inte tal om någon modul på ett basverk som i en del andra klockor. Ett enkelt sätt att skilja integrerade verk från sådana med modul är att krona och kronografknappar är i samma raka linje. Urverk med moduler har ofta knapparna lite ovan eller under kronan, detta eftersom modulen som sagt sitter på basverket.
När det kommer till kronografverk så finns det olika grader av förfining. De enklare och billigare varianterna är ”cam operated” (översättning till svenska?) och har horisontell koppling när kronografen startas. Dessa två funktioner gör att start/stopp inte blir 100 % exakt. Närmare bestämt hoppar sekundvisaren fram någon tiondel när man startar eller stannar den. Egentligen duger detta för 99,9% av jordens befolkning, det finns ingen som behöver den där exaktheten på 1/10 av en sekund och om man behöver det så använder man troligtvis inte sin mekaniska klocka utan någon form av elektrisk apparat.
Kronografen aktiveras med hjälp av ett kolumnhjul vilket gör att visaren startar utan hopp och stannar exakt. Utöver detta så blir känslan i användandet av knapparna mer solid och distinkt. När man trycker så både hör och känner man att kronografen aktiveras. Givetvis kan man även se det med ögonen men dessa två extra bekräftelser är inte att underskatta utan är mycket trevliga att ha tillgång till.
Den horisontella kopplingen syftar på kronografhjulen inuti urverket. Med denna variant blir slitaget i nivå med användningen, med andra ord är det inte optimalt att ha en kronograf med horisontell koppling igång konstant. Slitaget innebär inte att du måste serva klockan varje vecka men dock slits funktionen. Den förfinade varianten är vertikal koppling vilket Omega använder här. Detta gör att man kan ha igång kronografen konstant om man så önskar. Än en gång, 99,9% klarar sig med den horisontella varianten men om man är nördig (som mig) så är all förfining uppskattad.
Andra fördelar med 9300-verket är ett balanshjul och balansfjäder i Si14, det vill säga kisel. Då kisel inte är ett metalliskt material resulterar detta i att motståndet mot magnetism är väldigt högt. GSOTM är ingen ”Master Chronometer” som nyare Omegor (vilket står för bland annat total immunitet mot magnetism) men den klarar ändå av betydligt mer än klockor med ordinära urverk. Värt att notera är dessutom att baksidan inte är solid, utan av safirglas. Traditionellt sett behöver klockor med motstånd mot magnetism en Faraday-bur runt urverket. Detta eliminerar möjligheten till en öppen baksida, så kombinationen av motstånd mot magnetism och safirbaksida är ett bevis på Omegas kunnighet. Urverket är givetvis automatiskt och själva rotorn roterar på väldigt små keramiska kulor, samma material som boetten. Som vi vet är hårdheten hos keramiska material så extrem att rotorn inte behöver någon olja som smörjning och i teorin så behöver dessa kulor aldrig bytas ut då de står emot slitage så pass bra. Dock är själva rotorn inte perfekt. Min Aqua Terra med 8500-verk har så kallad ”bi-directional winding” vilket innebär att den drar upp kraftreserven oavsett om rotor snurrar med- eller motsols. Det gör att rotorn inte märks av då den är så len och smidig i sin rotation. Av någon anledning (som jag inte förstår) så har Omega valt att göra rotorn i 9300 ”uni-directional” vilket innebär att den drar upp kraftreserven åt ena hållet men snurrar helt utan motstånd i andra riktningen. Resultatet av detta är att man känner när rotorn snurrar fritt, något som var ovant för mig i början och inte alls kändes bra. Om boettmaterialet spelar någon roll här vet jag inte men när jag först tog på mig klockan kändes den nästan ihålig. Som sagt, kanske är detta mindre märkbart i en Speedmaster i stål med samma urverk då stål har andra egenskaper än Zr02. Utöver att man känner rotorn så kan man ibland även höra den ”skrapa” om man är i ett knäpptyst rum. Detta är nog min största kritik mot klockan även om jag har lärt mig att vänja mig och att nästan se det som ett karaktärsdrag.
Precis innanför de röda strecken kan man skymta de små sju keramiska kulorna som rotorn vilar på
Energin som skapas av rotorn lagras sedan i två fjäderhus monterade i serie. Kraftreserven på 60 timmar kan tyckas kort för ett urverk med dubbla fjäderhus men Omega har inte fokuserat på detta. Nej, istället är syftet med seriekopplingen att kontinuerligt släppa ett jämnt flöde av energi till balanshjulet. Resultatet blir att klockan är lika exakt oavsett om den är fullt uppdragen eller om den bara har 10 timmar kvar i reserven. Detta är signifikant eftersom traditionellt sett tenderar klockor att tappa lite exakthet desto ”lösare” fjäderhusen är spända. Ett konkret exempel som jag har läst mig till är IWC:s 7-dagarsverk; teoretiskt sett ska dessa verk egentligen klara av att ticka i 8 dagar men IWC har skapat ett system som låser och utesluter den sista dagen, helt enkelt för att precisionen kompromissas.
Tack vare detta håller 9300-verket tiden väldigt bra; cirka +2-3 sekunder per dag när jag har den på handleden. Stillaliggande går den marginellt snabbare, mer +3-4 sekunder.
En liten egenhet med både 8500 och 9300 är ställningen av datumet. Kronan har inget läge specifikt för att snabbt ändra datumet. Om man drar ut kronan ett steg så hamnar man istället i ett läge som justerar timvisaren individuellt. Detta är smidigt vid exempelvis omställning till vintertid eller om man reser till en annan tidzon. Nackdelen är att om klockan har stannat på den 17:e och man ska vrida igång den igen den 1:e så har man en hel del vridande att göra. Ja, du måste vrida fram den manuellt timme för timme från den 17:e till den 1:e vilket resulterar i att timvisaren måste göra två varv per dygn (15x2=30 varv). Lyckligtvis går det även bra att vrida baklänges vilket är positivt om man ska ställa från exempelvis den 10:e till den 9:e.
Att bära
Det går inte att undgå att detta är en stor klocka som dessutom är rätt tjock, närmare bestämt 16mm. Till viss del är detta att skylla på de utåt stickade safirglasen på bägge sidor. Om dessa hade varit platta så hade klockan varit ca 2mm tunnare, dock med betydligt mindre karaktär som pris. Som boetten är utformad sätter den sig dock en aning ner i handleden, dessutom är sidorna allt annat än vertikala (tänk motsatsen till Tudor Black Bay) vilket gör att den upplevs smidigare än vad måtten antyder. Vidare finns det ytterligare två aspekter som hjälper denna klocka. Den första är själva kombinationen av material; Zr02 tillsammans med ett läderband gör att vikten stannar på 100 gram så den hänger aldrig ner och känns inte klumpig. Dessutom är den kompakt, den är förvisso 44,25mm bred men bara 49mm lång så det är inte tal om några bandhorn som sticker ut för långt.
Med det sagt så krävs det ändå en viss omkrets på handleden eller smak för större klockor. Min handled är 18,5mm i omkrets där jag tycker klockan passar bra, har du däremot närmare 16mm i omkrets så kan det bli lite svårt (om du inte gillar den stora looken vill säga). Med dessa förutsättningar kan jag ändå berätta att detta förmodligen är den bekvämaste klockan jag har provat under längre perioder. Vikten är nära på perfekt, det är inte så att man glömmer bort att man bär en klocka men den känns aldrig klumpig. Kanske att läderbandets gummiremsa och konstruktion hjälper men den bästa beskrivningen är nog att klockan känns som en naturlig del av handleden, liksom fastskruvad utan att vara obekväm. Jag kan dra mig till minnes att mina gamla Grand Seiko SBGM029 upplevdes som betydligt klumpigare trots mindre mått på längd, bredd och tjocklek. För er som är tveksamma på keramiska klockor är detta värt att notera, en mindre stålklocka som kändes sämre på handleden än denna 44mm klump.
Slutsats
Det går nog inte att missa att jag är betuttad i både Omega och denna klocka. Jag tycker att den är en snygg kombination av tillverkarens legendariska historia sammankopplat med dess framtida visioner och bevisligen mycket höga kunnande gällande urverk, bearbetning av material samt finish ner på detaljnivå. För alla er som inte tycker om alla tusentals varianter som Omega tillverkar av Speedmaster så är det givetvis OK, däremot tycker jag att det är svårt att blunda för mångfalden som finns. Om man idag vill köpa en Speedmaster så finns det nästa definitivt en variant man gillar. Ställ detta mot en köpare av exempelvis en Daytona; om man vill ha stålvarianten men med en roligare färg än svart eller vitt så är man rökt. Önskar man exempelvis en blå eller till och med en grön tavla krävs vit- eller gulguld vilket gör att priset skjuter i höjden.
Utöver detta tycker jag inte att man skall underskatta Omegas förmåga och kunnande att skapa och konstruera en klocka där allt är utfört i Zr02 och dessutom har denna detaljrikedom. Sådana detaljer kan vara imponerande i sig själva om man heter Philippe Dufour och filar på en och samma klocka i 500 år men att masstillverka klockor i dessa utföranden och med de detaljerna är imponerade i sig, om du frågar mig.
Jag finner det kul och spännande att Omega vågar ta ut svängarna ordentligt och försöker tänja på gränserna. Det krävs givetvis en speciell typ av kund för att uppskatta detta, die hard-fans av vintage Rolex lär nog inte köpa en 44mm Speedmaster! Jag kan bara rekommendera Grey Side of the Moon om man söker ett toppmodernt kronografverk kombinerat med spännande och snygga lösningar. Tipset vore dock att köpa ett lätt begagnat exemplar om man finner +100 000 SEK för mycket för en Speedmaster. Min var utplockad i november 2015 och köpt av mig i juli 2016 vilket sparade mig i runda slängar 25 000 kronor.
Fördelar
- Snygg och till viss del klassisk design (smak och tycke varierar så klart).
- Mycket kompetent urverk med användbara funktioner
- Smidiga och häftiga materialval
- Oerhört bekväm att bära långa perioder
Nackdelar
- Något svåravläst registertavla för kronografen
- Rotorn till urverket snurrar fritt åt ena hållet (”uni-directional winding”)
- Storleken. 44mm x 16mm fungerar bra för mig men gör den svår att bära för er med smalare handled.
