Helt jävla rätt! Livet går inte i repris, och man vet aldrig hur, eller när, det slutar!Backar tillbaka till min grundfråga. Har ITP2. Jag borde rent monetärt jobba till 62 år och en månad för att få slutbetalning av tjänstepensionen till 65. Men… jag tror jag skiter i inkomsten av detta och går strax efter sextio vilket då blir efter sommaren 2025. Livet går inte i repris. Det enda som kan ändra detta är att min arbetsgivare vill att jag är kvar och är villig att förhandla eftergifter för att stanna kvar. Vill resa minst fyra månader per år. Vintertid. Inget nytt avtal som uppfyller detta i sydostasien så loggar jag ut.
Min farsa har varit min enda fasta trygga punkt under uppväxten och resten av livet (tills jag skaffade egen familj) Han har jobbat och slitit utan dess like. Tror han haft max en handfull sjukdagar under mina 39år. Jobbade heltid när jag var liten och pluggade parallellt för att få en fin utbildning och kunna göra karriär. Och det gjorde han med följden att han nu när han fyllde 65 för två veckor sen har en riktigt fin pension, sett till ekonomin.
Det tragiska är dock att trots hans ringa ålder håller vi på med en minnesutredning på honom, som verkar visa det vi i familjen förstått sen ett tag tillbaka. Han har någon form av demens! Bara en skugga av sitt forna jag och mer som en zombie än den starka, intelligenta klippan jag sett upp till i hela livet!
Och jag kan ta gift på att hade han haft en spåkula tidigare i livet hade han skitit i att knega på sista åren för att maximera pensionsutbetalningen utan istället levt!
Så imho är du inne på rätt spår @1965ek
Lev livet nu när du har hälsan i behåll, vilket jag håller tummarna för att det blir många decennier till