essenceofallthingsgood
Silver
Det finns redan en recension av Tudor Pelagos här på klocksnack. Där har bilderna delvis ramlat bort och den avser ETA-modellen. Tänkte därför det kan vara okej att skriva en till, nu om den nya referensen och hur jag upplever den efter några månader på handleden. Bilder av mig om inte annat är angivet.
Bakgrund:
Tudors historia är ofta och väl berättad. I stort ville självaste Hans Wilsdorf göra sin teknologi med tåliga klockor tillgänglig för fler. Så tidigt som mitten av 40-talet har Tudor haft tillgång till Rolex Oysterteknologi.
I Mitten av femtitalet släpper de sina första dykare. Genom 50-fram till mitten av 60-talet delar de inte bara case, utan mycket andra delar och design från Rolex. Bland annat runda index och katedrala timvisare. Länken var en Rolex Oysterlänk.
1969 släpper Tudor två nya modeller, 7016 (No date) och 7021 (Date och Cyclop). Referenserna har nu frångått de tidigare runda index vilka ersätts av de för Tudor så karaktäristiska fyrkantiga. -Snowflaken är född.
(Tudor)
Snowflaken lever sedan vidare som Tudor Submariner, eller på Tudorspråk: Oyster Prince Submariner. Den är, i mitt tycke välförtjänt hajpad. De senare varianterna, gärna med blå, lite patinerad tavla och ruffad boett utstrålar piprök, reviga händer och timmar av slit på djup dit dagsljus aldrig når. De nu, förhoppningsvis pensionerade klockorna, lever i de fallen gott vidare på välsvarvade läderband. Långt från djupens faror.
Det berättas om Tudor som märket där Rolex vågar ta ut svängarna lite med form och färg. En snabb titt i backkatalogen stärker visserligen den testen. Men också den att Rolex ibland brandade upp en massa skit de inte riktigt visste vad de skulle göra av.
Exempel på lyckade färg och fromklickar är Heritage Chrono serien. Alltså inte den nya BB med oklart syfte (Flyg-Dykar-Chronograf?) utan de med funky 70-tals tema. Det modulära 2893 verket gör den till en typisk Tudor. Kul färg, byggd med ett stabilt verk i en boett av Rolexkvalité för mid-tier pengar. Svårslaget.
Men åter till Ämnet. 7016 och 7021 ovan nämnda är relevanta i detta sammanhang då det enligt min uppfattning är härifrån Tudor hämtat mest av sitt formspråk för Pelagos.
Pelagos:
Våren 2012 på Baselmässan brakar det loss. Tudor presenterar två nya serier. Black Bay och ämnet för dagen, Pelagos. De inledande åren med två raders tavla och ETA-verk. Nu några år senare kommer den med Tudors Inhouse verk mt56xx.
Pelagos är en ganska rejäl kloss.
42mm diameter
50mm lugtolug
22mm lugbredd
14.45 mm hög
Boetten är byggd i titan. Baklocket är i rostfritt stål vilket skänker lite tyngd i botten. Det är sannolikt anledningen till att klockan inte upplevs som topptung, trots sin höjd.
Till skillnad från moderna SportRolex har Pelagos bevels, en svag gradering löper från bandhorn till bandhorn. På kronsidan förlängs graden ut och bildar det i profil koniska kronskyddet. Effektivt är ordet här, en vinkel, ett "skär" som skapar både karaktär till boetten och skydd där det behövs.
Bevels är inte polerade. De är, som resten av ytorna, matta. Trots det bryter de ljuset och skapar mörka och ljusa kontraster på en annars väldigt okomplicerad boett.
Klockan saknar helt polerade detaljer. Den är till stora delar fint borstad, med några få undantag. Krona och bezel är maskinskurna och sedan blästrade. Det ger två fina detaljer jag uppskattar när jag kommer klockan riktigt nära. Alla kanter är från början knivskarpa, så pass att man nästa kan skära sig. De mjuknar lite med tiden.
Motsatt sida om kronan finns en automatisk övertrycksventil. I ett användarperspektiv en i stort sett värdelös funktion. Dock ett attribut som MÅSTE finnas på alla klockor vilka aspirerar på att vara professionella dykare. Här har den även ett viktigt estetiskt syfte. Den bryter nämligen av den höga sidan, får den att upplevas lägre. Exempelvis Black Bay tycker jag lider av den problematiken. slab-sided, som jänkarna säger. Eftersom Pelagos är än högre hade det nog varit riktigt problematiskt utan HEVn där. Nu funkar det.
Kronan är stor och enkel att hantera. Till en början skruvas den in och ut något grusigt, bättre efter att använts ett tag. Kanske på grund av titanet behöver slitas in lite.
Krona och hals har lånat Rolex triplock teknologi med en extra packning över gängorna. Tryggt och prydligt. Att hantera kronan för att dra upp klockan eller ställa tiden inger förtroende. Inget vobbel eller missljud. Den är inte 3135-len men väldigt nära.
Bezlen:
Sextioklicks dykvridringen är ingenting annat än FANTASTISK! Pre Pelagos var jag skeptisk till sextio graderingen. Att ta bort hälften av positionerna, beröva bäraren halva nöjet. Ett klart och tydligt avbräck. Snart ändrade jag uppfattning. Efter att hanterat den ett tag känns det dubbla segt och trögt. Om etthundratjugo är som att springa i mjuk sand är Pelagosens sextio mer som en löparbana.
Bezeln är nog det bästa jag hanterat. Kirurgiskt exakt, med starka, tydliga klick. Inget spel eller glapp, knappt ens i höjdled. Positionen klockan tolv skall ha en särskild klickton. Säkra källor säger att den skall gå att urskilja utan att titta. Jag har dock haft svårt att höra det. Men det beror nog mer på mina tillkortakommanden.
Inlägget är keramiskt och lumat i alla siffror och graderingar. Det brinner därför vansinnigt läckert när solen gått ner. Keramiken gör det orepbart och färgäkta. Ytan är matt. Helt i linje med resten av klockans estetik.
Tavla och Visare:
Utifrån och in sträcker sig glasringen ut över index. Med två olika grader skänker den lite djup till den annars så platta tavlan. Visarna är väl avvägda i längd. Sekundens bredaste del skär precis i överkant av timvisaren och fortsätter sedan upp över index och slutar precis i kant mot minutmarkeringarna. Sådana detaljer som lockar en klocknörd. Alla visarna startar med ett svart parti, i knappa ljusförhållanden uppleves de flyta fram utan centrum.
Datumet har flyttats ut något i samband med införandet av inhouseverket. Tidigare satt det längre in med ett avslutande kort lumad index. Datumfönster och lumeplupp klockan tre bildade ett vitt parti lika stort som index på motsatt sida klockan nio. Läckert med symmetri tyckte vissa, datum mitt i tavlan tyckte andra. (ref. IWC Mark XVIII). Nu är det i alla fall utflyttat något och personligen anser jag det se lite bättre ut.
Tavlan är kompromisslöst svart och vit. Mattlackad mässig med tryck. Inte heller här finns något som blänker eller skimrar. Läsbarhet är prioriterat.
Ovan allt tronar en safirkristall med antireflektionsbehandling på insidan. Precis som Rolex aldrig byggt kockor i Titan är även detta en detalj som inte återfinns hos moderskeppet. Kanske är detta ett sätt för familjen att testa AR i verkligheten.
(timeless från WUS)
Verk:
I klockan tickar Tudors nya 5612verk. 56XXserien har ett par läckra specifikationer.
I urval: tjugosex stenars urverk. Balans vilken regleras med tröghetsreglerande skruvar, (Microstella på Rolexspråk, vad det heter hos Tudor vet jag inte). Frilöpande ballansfjäder i Kisel. Full ballansbrygga, och 70 timmars gångreserv.
Tudor har även valt att bygga in en ögonblicklig datumändringsfunktion. Det innebär att datumfunktionen aktiveras exakt klockan midnatt. På så vis är den farliga zonen mellan 21.00 och 03.00 bortbyggd. Klockan är idiotsäker.
(Tudor)
Den lever ett ganska tufft liv med mig. Används nästan som min G-Shock. Den utsätts för allt sånt som vi egentligen skall ha quartz-klockor till. Stötar och vibrationer, värme och kyla. Ibland för lite magnetiska fält, då och då får den ligga några dagar, 70timmars kraftreserv tillåter det. Jag upplever verket som väldigt stabilt. Jag har ganska konstant ca –1 sekund per dygn i gångavvikelse.
Jag vet inte, men jag tänker att Tudor strävat efter att skapa ett stabilt, varjedag-verk. En arbetshäst som går stabilt och exakt utan att överraska eller göra en besviken. Pelagosen är min arbetsklocka. Jag skulle kunna köra den måndag fredag. Eftersom den klarar att ligga över helgen skulle jag i stort sett aldrig behöva ställa om, ställa in och justera. Den hade bara tickat, år ut och år in. Här bör också nämnas att Breitling tagit in verket för att kunna presentera Manufactureverk i sina trehandare. Är det bra nog för alla Toolklockors pappa, är det gott nog för alla.
Det florerar lite rykten om verket. Klockpoeten och JLC profeten Tim Mossso, Watchbox, har i en recension benämnt att verket har keramiska rotorlager. I någon tråd på et grannforum är det någon som påstår att Tudor inte servar sina verk, de byts i kit. Inget av detta stämmer. Vad gäller rotorlager är det sannolikt ett missförstånd. Det sitter små keramiska kulor i stängningsanordningen till claspen. Till rotorlagrens används stål. Att verken inte servas stämmer inte heller. Enligt urmakarna på Nymans hanteras de precis som alla andra kalibrar de får in.
Länk och Gummi
Länken, även den i Titan, skulle jag vilja beskriva som "tredelad Oyster". Centerlinken har separat ledning vilken gör länken väldigt följsam över handleden. Den är inte fantastiskt, saknar lite av de genuina kassaskåpskänsla som storebrors nya Oyster med solida länkbitar besitter. Dock har håller den god kvalité. Titan har en förmåga att inte kännas varken varmt eller kallt. Det gör den bekväm oavsett väder. Helhetsintrycket med Länken på är stiligt och sportigt.
Claspen i stål förtjänar några rader. Här återfinns de keramiska kulorna ovan nämnda. De är spärrar vilka håller ihop låset. Keramik – outslitbart. I låset finns även en fiffig microjustering. Först tre låsta lägen, avslutningsvis ett fjärde, fjädrat läge. Första veckorna körde jag länken i fjäderläge. Det såg tufft ut på Youtube. Dock upplevde jag efter ett tag att fjädrarna drog ihop claspen så mycket att det blev obekvämt, Den stasade handen lite. Jag satte på en länkbit, körde på ett av de inre fasta lägena och är väldigt nöjd med det.
Fjäderfunktionen är egentligen tänkt för dykning. På en par hundra meters djup drar handleder och dykdräkter ihop sig av trycket. Fjädrarna motverkar att klockan då sitter löst. Med andra ord är den inte alls tänkt att användas i detta läge tillvardags. Seiko löste detta för 40 år sedan med deras dragspelsgummin, ett annat sätt att hantera samma problematik. Förutom fjädrarna är claspen utrustad med en rejäl dykförlängning. Extra allt med andra ord.
Om Titanet på resten av klockan är lite repkänsligt är spännet än värre. Det är den delen som först kommer se ut som en gammal diskbänk. Bra eller dåligt? En smaksak!
Gummit är till en början lite styvt. Nästan lite plastig känsla. Det mjuknar med tiden och blir efter ett tag bekvämt och följsamt. Gummit har lite greppkanaler på insidan, får allt att sitta på plats svettiga och blöta dagar. Det fästs ihop med ett enkelt bygellås. Ett stort plus i mina ögon. Väl på plats kommer den aldrig hakas av eller lossna. Minus är att det möjligtvis någon centimeter för kort.
Gummit skall användas tillsammans med end-länkarna. Då klockan är hög är det viktigt. Andra band blottar en stor, inte särskild välarbetad yta mellan luggarna
Summering:
I dess utstrålning tycker jag Pelagosen bär med sig mycket av Tudors militära arv. Den gör det utan att vara "Tacti-Cool". Jag köpte den för att jag letade efter något som uppfyllde mina krav om en automatisk, lättavläst, stryktålig arbetsklocka med dykdesign. Har inget behov av 500-meters vattenskydd. Få har det. Men det talar om för mig om hur klockan är konstruerad. Vad den förväntas kunna hantera.
Titanet börjar sakta men säkert få lite karaktär. Jag upplever inte det som mer repkänsligt än mina stålklockor. Claspen och boettbotten, i stål, är de delar som snabbast blivit ansatta. Men i mina ögon är detta en klocka som mår bra av att inte se helt oanvänd ut.
Med gummit inarbetat några månader sitter klockan som gjuten på. Det är så jag oftast bär den. Superlätt, säkert och lätt att göra ren vid behov.
Det mycket som talar för den, några små detaljer emot. Allt är mattsvart, borstat, blästrat och obönhörligt ickeskimrande. Lätt att läsa av, lång kraftreserv och ett urverk som inte missar ett slag. Dess inre motsvarar vad det yttre lovar. Hela intrycket är svetshammare, Tool-klocka. I det är den helt utmärkt. Ibland önskar jag kanske att den kunde blinka till lite. Inte alltid va så jävla hård.
Om man tänker sig att Submarinern är någon som med sina blanka ytor, högblanka visare och tavla, utstrålar lite åldrat, men nu förfinat råskinn. Den är någon man vill sitta och ljuga med i en gammal knarrig Chesterfieldfotölj. Pelagosen å andra sidan är i det sammanhanget en nyligen utryckt kustjägare, potent och ständigt på jakt efter nya utmaningar. Kanske inget man tar med sig på finmiddag, då den faktiskt inte gärna äter annat än frystorkat med kängorna på.
En lite blinkning som sagt, en polerad bevel, en liten högblank detalj hade gjort den än mer mångsidig. Å andra sidan, när solen gått ner och den hel-lumade bezeln börjar brinna byter klockan karaktär. Pelagosen skimrar och glänser inte, den lyser. Dessutom, som jag bär den, i rotation får det blanka behovet fyllas av annat.
Med sitt tydliga formspråk, robusthet och användarvänlighet är den en bestående del av min lilla samling.
Bakgrund:
Tudors historia är ofta och väl berättad. I stort ville självaste Hans Wilsdorf göra sin teknologi med tåliga klockor tillgänglig för fler. Så tidigt som mitten av 40-talet har Tudor haft tillgång till Rolex Oysterteknologi.
I Mitten av femtitalet släpper de sina första dykare. Genom 50-fram till mitten av 60-talet delar de inte bara case, utan mycket andra delar och design från Rolex. Bland annat runda index och katedrala timvisare. Länken var en Rolex Oysterlänk.
1969 släpper Tudor två nya modeller, 7016 (No date) och 7021 (Date och Cyclop). Referenserna har nu frångått de tidigare runda index vilka ersätts av de för Tudor så karaktäristiska fyrkantiga. -Snowflaken är född.
(Tudor)
Snowflaken lever sedan vidare som Tudor Submariner, eller på Tudorspråk: Oyster Prince Submariner. Den är, i mitt tycke välförtjänt hajpad. De senare varianterna, gärna med blå, lite patinerad tavla och ruffad boett utstrålar piprök, reviga händer och timmar av slit på djup dit dagsljus aldrig når. De nu, förhoppningsvis pensionerade klockorna, lever i de fallen gott vidare på välsvarvade läderband. Långt från djupens faror.
Det berättas om Tudor som märket där Rolex vågar ta ut svängarna lite med form och färg. En snabb titt i backkatalogen stärker visserligen den testen. Men också den att Rolex ibland brandade upp en massa skit de inte riktigt visste vad de skulle göra av.
Exempel på lyckade färg och fromklickar är Heritage Chrono serien. Alltså inte den nya BB med oklart syfte (Flyg-Dykar-Chronograf?) utan de med funky 70-tals tema. Det modulära 2893 verket gör den till en typisk Tudor. Kul färg, byggd med ett stabilt verk i en boett av Rolexkvalité för mid-tier pengar. Svårslaget.
Men åter till Ämnet. 7016 och 7021 ovan nämnda är relevanta i detta sammanhang då det enligt min uppfattning är härifrån Tudor hämtat mest av sitt formspråk för Pelagos.
Pelagos:
Våren 2012 på Baselmässan brakar det loss. Tudor presenterar två nya serier. Black Bay och ämnet för dagen, Pelagos. De inledande åren med två raders tavla och ETA-verk. Nu några år senare kommer den med Tudors Inhouse verk mt56xx.
Pelagos är en ganska rejäl kloss.
42mm diameter
50mm lugtolug
22mm lugbredd
14.45 mm hög
Boetten är byggd i titan. Baklocket är i rostfritt stål vilket skänker lite tyngd i botten. Det är sannolikt anledningen till att klockan inte upplevs som topptung, trots sin höjd.
Till skillnad från moderna SportRolex har Pelagos bevels, en svag gradering löper från bandhorn till bandhorn. På kronsidan förlängs graden ut och bildar det i profil koniska kronskyddet. Effektivt är ordet här, en vinkel, ett "skär" som skapar både karaktär till boetten och skydd där det behövs.
Bevels är inte polerade. De är, som resten av ytorna, matta. Trots det bryter de ljuset och skapar mörka och ljusa kontraster på en annars väldigt okomplicerad boett.
Klockan saknar helt polerade detaljer. Den är till stora delar fint borstad, med några få undantag. Krona och bezel är maskinskurna och sedan blästrade. Det ger två fina detaljer jag uppskattar när jag kommer klockan riktigt nära. Alla kanter är från början knivskarpa, så pass att man nästa kan skära sig. De mjuknar lite med tiden.
Motsatt sida om kronan finns en automatisk övertrycksventil. I ett användarperspektiv en i stort sett värdelös funktion. Dock ett attribut som MÅSTE finnas på alla klockor vilka aspirerar på att vara professionella dykare. Här har den även ett viktigt estetiskt syfte. Den bryter nämligen av den höga sidan, får den att upplevas lägre. Exempelvis Black Bay tycker jag lider av den problematiken. slab-sided, som jänkarna säger. Eftersom Pelagos är än högre hade det nog varit riktigt problematiskt utan HEVn där. Nu funkar det.
Kronan är stor och enkel att hantera. Till en början skruvas den in och ut något grusigt, bättre efter att använts ett tag. Kanske på grund av titanet behöver slitas in lite.
Krona och hals har lånat Rolex triplock teknologi med en extra packning över gängorna. Tryggt och prydligt. Att hantera kronan för att dra upp klockan eller ställa tiden inger förtroende. Inget vobbel eller missljud. Den är inte 3135-len men väldigt nära.
Bezlen:
Sextioklicks dykvridringen är ingenting annat än FANTASTISK! Pre Pelagos var jag skeptisk till sextio graderingen. Att ta bort hälften av positionerna, beröva bäraren halva nöjet. Ett klart och tydligt avbräck. Snart ändrade jag uppfattning. Efter att hanterat den ett tag känns det dubbla segt och trögt. Om etthundratjugo är som att springa i mjuk sand är Pelagosens sextio mer som en löparbana.
Bezeln är nog det bästa jag hanterat. Kirurgiskt exakt, med starka, tydliga klick. Inget spel eller glapp, knappt ens i höjdled. Positionen klockan tolv skall ha en särskild klickton. Säkra källor säger att den skall gå att urskilja utan att titta. Jag har dock haft svårt att höra det. Men det beror nog mer på mina tillkortakommanden.
Inlägget är keramiskt och lumat i alla siffror och graderingar. Det brinner därför vansinnigt läckert när solen gått ner. Keramiken gör det orepbart och färgäkta. Ytan är matt. Helt i linje med resten av klockans estetik.
Tavla och Visare:
Utifrån och in sträcker sig glasringen ut över index. Med två olika grader skänker den lite djup till den annars så platta tavlan. Visarna är väl avvägda i längd. Sekundens bredaste del skär precis i överkant av timvisaren och fortsätter sedan upp över index och slutar precis i kant mot minutmarkeringarna. Sådana detaljer som lockar en klocknörd. Alla visarna startar med ett svart parti, i knappa ljusförhållanden uppleves de flyta fram utan centrum.
Datumet har flyttats ut något i samband med införandet av inhouseverket. Tidigare satt det längre in med ett avslutande kort lumad index. Datumfönster och lumeplupp klockan tre bildade ett vitt parti lika stort som index på motsatt sida klockan nio. Läckert med symmetri tyckte vissa, datum mitt i tavlan tyckte andra. (ref. IWC Mark XVIII). Nu är det i alla fall utflyttat något och personligen anser jag det se lite bättre ut.
Tavlan är kompromisslöst svart och vit. Mattlackad mässig med tryck. Inte heller här finns något som blänker eller skimrar. Läsbarhet är prioriterat.
Ovan allt tronar en safirkristall med antireflektionsbehandling på insidan. Precis som Rolex aldrig byggt kockor i Titan är även detta en detalj som inte återfinns hos moderskeppet. Kanske är detta ett sätt för familjen att testa AR i verkligheten.
(timeless från WUS)
Verk:
I klockan tickar Tudors nya 5612verk. 56XXserien har ett par läckra specifikationer.
I urval: tjugosex stenars urverk. Balans vilken regleras med tröghetsreglerande skruvar, (Microstella på Rolexspråk, vad det heter hos Tudor vet jag inte). Frilöpande ballansfjäder i Kisel. Full ballansbrygga, och 70 timmars gångreserv.
Tudor har även valt att bygga in en ögonblicklig datumändringsfunktion. Det innebär att datumfunktionen aktiveras exakt klockan midnatt. På så vis är den farliga zonen mellan 21.00 och 03.00 bortbyggd. Klockan är idiotsäker.
(Tudor)
Den lever ett ganska tufft liv med mig. Används nästan som min G-Shock. Den utsätts för allt sånt som vi egentligen skall ha quartz-klockor till. Stötar och vibrationer, värme och kyla. Ibland för lite magnetiska fält, då och då får den ligga några dagar, 70timmars kraftreserv tillåter det. Jag upplever verket som väldigt stabilt. Jag har ganska konstant ca –1 sekund per dygn i gångavvikelse.
Jag vet inte, men jag tänker att Tudor strävat efter att skapa ett stabilt, varjedag-verk. En arbetshäst som går stabilt och exakt utan att överraska eller göra en besviken. Pelagosen är min arbetsklocka. Jag skulle kunna köra den måndag fredag. Eftersom den klarar att ligga över helgen skulle jag i stort sett aldrig behöva ställa om, ställa in och justera. Den hade bara tickat, år ut och år in. Här bör också nämnas att Breitling tagit in verket för att kunna presentera Manufactureverk i sina trehandare. Är det bra nog för alla Toolklockors pappa, är det gott nog för alla.
Det florerar lite rykten om verket. Klockpoeten och JLC profeten Tim Mossso, Watchbox, har i en recension benämnt att verket har keramiska rotorlager. I någon tråd på et grannforum är det någon som påstår att Tudor inte servar sina verk, de byts i kit. Inget av detta stämmer. Vad gäller rotorlager är det sannolikt ett missförstånd. Det sitter små keramiska kulor i stängningsanordningen till claspen. Till rotorlagrens används stål. Att verken inte servas stämmer inte heller. Enligt urmakarna på Nymans hanteras de precis som alla andra kalibrar de får in.
Länk och Gummi
Länken, även den i Titan, skulle jag vilja beskriva som "tredelad Oyster". Centerlinken har separat ledning vilken gör länken väldigt följsam över handleden. Den är inte fantastiskt, saknar lite av de genuina kassaskåpskänsla som storebrors nya Oyster med solida länkbitar besitter. Dock har håller den god kvalité. Titan har en förmåga att inte kännas varken varmt eller kallt. Det gör den bekväm oavsett väder. Helhetsintrycket med Länken på är stiligt och sportigt.
Claspen i stål förtjänar några rader. Här återfinns de keramiska kulorna ovan nämnda. De är spärrar vilka håller ihop låset. Keramik – outslitbart. I låset finns även en fiffig microjustering. Först tre låsta lägen, avslutningsvis ett fjärde, fjädrat läge. Första veckorna körde jag länken i fjäderläge. Det såg tufft ut på Youtube. Dock upplevde jag efter ett tag att fjädrarna drog ihop claspen så mycket att det blev obekvämt, Den stasade handen lite. Jag satte på en länkbit, körde på ett av de inre fasta lägena och är väldigt nöjd med det.
Fjäderfunktionen är egentligen tänkt för dykning. På en par hundra meters djup drar handleder och dykdräkter ihop sig av trycket. Fjädrarna motverkar att klockan då sitter löst. Med andra ord är den inte alls tänkt att användas i detta läge tillvardags. Seiko löste detta för 40 år sedan med deras dragspelsgummin, ett annat sätt att hantera samma problematik. Förutom fjädrarna är claspen utrustad med en rejäl dykförlängning. Extra allt med andra ord.
Om Titanet på resten av klockan är lite repkänsligt är spännet än värre. Det är den delen som först kommer se ut som en gammal diskbänk. Bra eller dåligt? En smaksak!
Gummit är till en början lite styvt. Nästan lite plastig känsla. Det mjuknar med tiden och blir efter ett tag bekvämt och följsamt. Gummit har lite greppkanaler på insidan, får allt att sitta på plats svettiga och blöta dagar. Det fästs ihop med ett enkelt bygellås. Ett stort plus i mina ögon. Väl på plats kommer den aldrig hakas av eller lossna. Minus är att det möjligtvis någon centimeter för kort.
Gummit skall användas tillsammans med end-länkarna. Då klockan är hög är det viktigt. Andra band blottar en stor, inte särskild välarbetad yta mellan luggarna
Summering:
I dess utstrålning tycker jag Pelagosen bär med sig mycket av Tudors militära arv. Den gör det utan att vara "Tacti-Cool". Jag köpte den för att jag letade efter något som uppfyllde mina krav om en automatisk, lättavläst, stryktålig arbetsklocka med dykdesign. Har inget behov av 500-meters vattenskydd. Få har det. Men det talar om för mig om hur klockan är konstruerad. Vad den förväntas kunna hantera.
Titanet börjar sakta men säkert få lite karaktär. Jag upplever inte det som mer repkänsligt än mina stålklockor. Claspen och boettbotten, i stål, är de delar som snabbast blivit ansatta. Men i mina ögon är detta en klocka som mår bra av att inte se helt oanvänd ut.
Med gummit inarbetat några månader sitter klockan som gjuten på. Det är så jag oftast bär den. Superlätt, säkert och lätt att göra ren vid behov.
Det mycket som talar för den, några små detaljer emot. Allt är mattsvart, borstat, blästrat och obönhörligt ickeskimrande. Lätt att läsa av, lång kraftreserv och ett urverk som inte missar ett slag. Dess inre motsvarar vad det yttre lovar. Hela intrycket är svetshammare, Tool-klocka. I det är den helt utmärkt. Ibland önskar jag kanske att den kunde blinka till lite. Inte alltid va så jävla hård.
Om man tänker sig att Submarinern är någon som med sina blanka ytor, högblanka visare och tavla, utstrålar lite åldrat, men nu förfinat råskinn. Den är någon man vill sitta och ljuga med i en gammal knarrig Chesterfieldfotölj. Pelagosen å andra sidan är i det sammanhanget en nyligen utryckt kustjägare, potent och ständigt på jakt efter nya utmaningar. Kanske inget man tar med sig på finmiddag, då den faktiskt inte gärna äter annat än frystorkat med kängorna på.
En lite blinkning som sagt, en polerad bevel, en liten högblank detalj hade gjort den än mer mångsidig. Å andra sidan, när solen gått ner och den hel-lumade bezeln börjar brinna byter klockan karaktär. Pelagosen skimrar och glänser inte, den lyser. Dessutom, som jag bär den, i rotation får det blanka behovet fyllas av annat.
Med sitt tydliga formspråk, robusthet och användarvänlighet är den en bestående del av min lilla samling.
Senast ändrad:
