Seiko SPB147j1
Inledning
För 2-3 år sedan läste jag artikel som inför Baselmässan spådde att retrotrenden hade kulminerat. Men sett till 2020 års klocksläpp tycks inte det stämma och det är bl.a. Seikos nya dykare, SPB 143, 145, 147 och 149 ett tecken på. Seiko har under en rad år släppt både nyutgåvor och tolkningar av sitt första dykarur ”62mas”. De modeller som ligger närmast originalet i design – t.ex. SLA017 - har dock varit dyra och försedda med Seikos ”premiumverk”, medan de lite ”billigare” varianterna har varit avsevärt större än originalet och haft en del tydligt moderna designdrag som inte gillats av dem som sökt en tydligare 60-tals estetik.
När Seiko under vintern 2020 tillkännagav släppet av en serie dykarur som var lite mindre - 40,5 mm -och designmässigt låg närmare 62MAS än tidigare nytolkningar samtidigt som de fick ett pris (idag ca 12.000 kr för SPB147) som tilltalade en bred krets Seikoentusiaster uppstod onekligen en viss hype. SPB147 och dess syskon fick också en hel del uppmärksamhet i diverse klockmagasin.
Frågan är då hur SPB147 upplevs av en helt vanligt klockentusiast? Jag köpte min SPB147 av en svensk AD i början av augusti och har använt den i princip dagligen sedan dess. Klockan har inte varit min ”beater” men har varit med på det mesta inkl rikligt med bad.
Boett
Boetten på SPB147 är i rostfritt stål med Seikos sk Dia-Shield behandling som jag förstått är någon slags ytbehandling som läggs på sent i boettens tillverkningsprocess, alltså inte en härdning av själva stålets yta på det sätt som t.ex. Sinn gör. Hur väl detta håller i längden vet jag inte men efter ca 3 månader syns nästan inga ”hairlines” eller liknande. Huvuddelen av ytorna är borstade i en mycket fin borstning som är cirkulär på ovansidan. På lite håll upplevs ytan mer som sidenmatt än som borstad. Övergångarna mellan ovandel/sida/underdel är däremot blankpolerade.
Formen på boetten påminner starkt om den design som var vanlig på 60-talet och användes på diverse skindivers. Relativt raka ytterkanter på bandhornen och ett nästan rektangulärt och skarpt skuret uttag för band eller länk. Bredd mellan bandhorn är 20 mm. Sett från sidan är övergångarna mellan boettens sidor avfasade och rundade på ett sätt som gör att boetten ser tunnare ut än vad den är. Designen gör också att bandhornen inte riktigt ligger an mot armen utan blir lite ”flytande” om man tittar noga. En indirekt fördel med denna design är att den relativt stora kronan också kommer att vara väl ovanför armen och handryggen hela tiden och aldrig gräver ner sig som kronor på lägre sittande klockor kan göra. Överhuvudtaget bidrar boettens mjuka rundningar undertill att klockan är bekväm att bära även när klockan rör sig på handleden. Personligen tycker jag dock inte att klockan gör sig så bra på NATO-band eftersom den som många moderna dykare blir lite ”topptung” då.
Den polerade avfasning som finns mellan boettens översida och sidor är f.ö. inte bara ett sätt att markera att klockan är en modern variant av den betydligt kantigare designen på 62MAS och dess mera formtrogna nyutgåvor. Avfasningen ger en ljusbrytning som ger boetten liv och den bidrar också till att lura ögat att boett och bandhorn är lite smalare än vad de verkligen är. Detta lilla trick med hur ögat uppfattar boettens storlek bidrar också till retrokänslan.
Slutligen är de genomgående hålen för bandstiften naturligtvis helt rätt som retrodesign, men de gör också byten av band och länkar enklare även om man använder Seikos egna tjocka bandstift utan ”flänsar”. Ett tips för den som inte haft Seikodykare tidigare är att köpa på sig ett antal originalstift eftersom de tjockare stiften gärna sitter fast i de band man använder dem på.
(Serienumret är photoshopat på bilden med boettlocket)
Vridring och glas
Vridringen på SPB147 har en tydlig ”coin-edge” som är lite lagom upphöjd ovanför boetten så att ringen går lätt att greppa. Ringen har ett rätt fast motstånd vid vridning och kanske är motståndet för hårt för den som står med blöta fingrar inför ett dyk, men vid grillen är det inga problem … Markeringarna på vridringen linjerar också bra utan de irriterande avvikelser som ofta finns på SKX och SRP-serierna. Materialet i vridringens inlägg har varit föremål för en del diskussion men jag tror att det kan stämma att det är borstat stål och inte aluminium. Siffror och markeringar på inlägget är lite nedsänkta vilket kommer att minska slitaget. Sammanlagt ger vridringen med inlägg ett mycket bra kvalitetsintryck.
Klockan har ett något välvt safirglas med antireflexbehandling på insidan. Glaset ger ett liv i klockans ovansida när man ser på den ur olika vinklar, dock inte alls som på ett plexiglas eller som en klocka med uttalat kupat safirglas. Glaset kompletterar dock retrodesignen på ett bra sätt och ett plant glas hade gett klockans ovansida ett lite ”dött” intryck tror jag.
Urtavla
Urtavlan på SPB147 sticker ut en hel del inte bara jämfört med syskonen 143 och 149 utan den har helt enkelt en färgskala som är ovanlig idag. Tavlan har av många beskrivits som en gilt-dial, men eftersom det begreppet har en lite varierande betydelse skulle jag vilja säga att tavlan har en mörkt kaffebrun färg med sunburst-effekt. Tavlan skiftar också i intryck beroende på ljus men i de flesta situationer är den just mörkt kaffebrun och jag tror att många som ser den snabbt på lite håll t.o.m. skulle säga att den var närmast svart. Färgsättningen gör naturligtvis också att detta inte är något ”strapmonster” utan klockan matchas bäst med t.ex. svarta, mörkbruna, mörkt olivfärgade eller sandfärgade band.
Index och visare är guldfärgade, blanka och fyllda med en lysmassa som är lite creméfärgad utan att skrika fejk-patina. Lysmassan ger ifrån sig ett blåaktigt ljus i mörkret till skillnad från SPB143 och 149 som är mer grönaktiga. Ljusstyrkan är inte så stark som på många andra av Seikos dykare men helt tillräcklig.
Minut- och timvisarna är som nämnts blanka på SPB147 men de är också vinklade/fasade vilket ger liv och skiftande ljusbrytning. Kvalitén på visarna på SPB serien har f.ö. varit föremål för en del diskussion på vissa forum efter att en del macrobilder visat lite råa ytor och grader i metallen på visarnas sidor. Inget sådant syns med blotta ögat på mitt ex, men på en macrobild syns att det inte är en GS vi tittar på, men man får väl ha rimliga förväntningar.
Urverk
Urverket är Seikos 6R35 med 70 timmars gångreserv och en uppgiven avvikelse på +25/-15 spd. Vid användning ligger mitt ur på + 5-10 spd och lagd med krona upp ca – 5 spd. Detta gör att jag enkelt kunna justera den genom att låta den vila krona upp de flesta nätter. Av vad jag läst tycks de flesta användare haft verk som legat på motsvarande avvikelser, dock inte alla. Men som vanligt med Seikos verk tycks i princip inga hamna på de uppgivna värdena för gångavvikelse utan presterar mycket bättre. Gångreserven på mitt ur motsvarar det uppgivna.
Armband
Till skillnad från sina länkförsedda syskon säljs SPB147 med ett tjockt silikonband. Jag tycker att bandet är väldigt skönt och tack vare undersidans mönster och materialets lite sträva yta sitter klockan stilla även om man inte drar åt bandet så hårt. Ovansidan av bandet har en lite mönstrad yta och möjligen är det detta som gör att bandet inte tycks dra åt sig lika mycket damm som det helt släta Seikoband jag haft tidigare.
Sammanfattning
SPB147 är en mycket trevlig bekantskap med sitt lite nättare format och sin tilltalande retrodesign. Klockan är bekväm att bära och utan länk är den inte särskilt tung. Med ett pris på runt 12.000 kr är den också relativt prisvärd även om det finns lite billigare konkurrenter, främst DOXA SUB 200, som också tävlar i ”retroklassen”. Samtidigt är det tydligt att färgsättningen på SPB147 sticker ut på ett sätt som alla inte gillar helt, och för den som vill vara lite mera försiktig är den mörkt gråa SPB143 ett bättre val.
