Rymdkapplöpning, kallt krig, och svensk ingenjörskonst. Och mitt i allt detta en Universal Geneve Polerouter. Det här är berättelsen om vad som skulle kunna ha varit en ganska oansenlig klocka, men som fick leva ett helt annat liv.
Låt oss ta det hela från början. 1914 startar min gammelfarfar, som 27åring, en mekanisk verkstad på Kungsholmen i Stockholm. Här tillverkade man bland annat båtmotorer och reservdelar till diverse tyngre maskiner. Min farfar kom att ta över verksamheten efter gammelfarfars plötsliga bortgång. Tiden gick och man fick så småningom alltmer prestigefyllda uppdrag. Vi ska återkomma till några sådana exempel.
Gammelfarfar. Han ska ha varit en mycket bestämd man.
När min pappa föds, i mitten av 50-talet, ger gammelfarfar en ring till min farmor och en klocka till min farfar för att gratulera dem till nedkomsten. Klockan som farfar får är alltså den Polerouter som den här berättelsen handlar om. Detta skulle komma att bli farfars ”arbetsklocka” som han använde varje dag när han jobbade i verkstaden. Svettsloppor på boetten vittnar tydligt om detta.
1976 är min pappa med farfar på invigningen av Gallerian i Stockholm. Detta då farfars verkstad hade byggt hissarna till Gallerian, precis som man hade gjort till Åhlens stora varuhus ca tio år tidigare.
Under invigningen nämner farfar, som i förbifarten, att man även hade byggt delar till månbilen! Månbilen, eller Lunar Roving Vehicle, som den formellt heter byggdes i fyra exemplar. En för varje av expeditionerna Apollo 15, 16, och 17, samt ett referensexemplar som stannade på jorden. Den första månbilen landade på månens yta den 30 juli 1971. Fem år efter det väljer alltså farfar att för första gången nämna detta. Exakt när han fick beställningen på delarna går förstås inte att säga, men konceptet med ett fordon anpassat för månens yta började ta form hos NASA på tidigt 60-tal. Med ett kallt krig och en pågående rymdkapplöpning är det förstås högst troligt att denna order belades med strikt sekretess från NASA.
Ingenting finns sparat från det här projektet får min farfars sida. Troligtvis lämnades all dokumentation, så som ritningar och mötesanteckningar, över till NASA i samband med leverans. För några år sedan hörde jag av mig till NASA för att se om det möjligtvis fanns något sparat i deras arkiv från denna lilla det av månbilsprojektet. De svarade att de inte hade möjlighet att ta fram ett sådant material åt mig, men om det fanns något i deras öppna arkiv så var jag välkommen att besöka dem och leta leta på egen hand. En sådan resa har inte blivit av, men tanken på det är givetvis lockande.
Bild från farfars verkstad ungefär vid tiden för tillverkningen av delarna till månbilen
Jag vet inte om farfar råkade försäga sig den där dagen 1976, men han kom sedan att berätta historien om månbilen många gånger innan han gick bort. Den, tillsammans med många andra historier, håller minnet av farfar vid liv. Förhoppningsvis lever även klockan vidare många år till. Den ser ut att bli bäraren av den här historien, minst intill nästa generation. För mig är detta numera min Universal Geneve Moonrouter.
Låt oss ta det hela från början. 1914 startar min gammelfarfar, som 27åring, en mekanisk verkstad på Kungsholmen i Stockholm. Här tillverkade man bland annat båtmotorer och reservdelar till diverse tyngre maskiner. Min farfar kom att ta över verksamheten efter gammelfarfars plötsliga bortgång. Tiden gick och man fick så småningom alltmer prestigefyllda uppdrag. Vi ska återkomma till några sådana exempel.
Gammelfarfar. Han ska ha varit en mycket bestämd man.
När min pappa föds, i mitten av 50-talet, ger gammelfarfar en ring till min farmor och en klocka till min farfar för att gratulera dem till nedkomsten. Klockan som farfar får är alltså den Polerouter som den här berättelsen handlar om. Detta skulle komma att bli farfars ”arbetsklocka” som han använde varje dag när han jobbade i verkstaden. Svettsloppor på boetten vittnar tydligt om detta.
1976 är min pappa med farfar på invigningen av Gallerian i Stockholm. Detta då farfars verkstad hade byggt hissarna till Gallerian, precis som man hade gjort till Åhlens stora varuhus ca tio år tidigare.
Under invigningen nämner farfar, som i förbifarten, att man även hade byggt delar till månbilen! Månbilen, eller Lunar Roving Vehicle, som den formellt heter byggdes i fyra exemplar. En för varje av expeditionerna Apollo 15, 16, och 17, samt ett referensexemplar som stannade på jorden. Den första månbilen landade på månens yta den 30 juli 1971. Fem år efter det väljer alltså farfar att för första gången nämna detta. Exakt när han fick beställningen på delarna går förstås inte att säga, men konceptet med ett fordon anpassat för månens yta började ta form hos NASA på tidigt 60-tal. Med ett kallt krig och en pågående rymdkapplöpning är det förstås högst troligt att denna order belades med strikt sekretess från NASA.
Ingenting finns sparat från det här projektet får min farfars sida. Troligtvis lämnades all dokumentation, så som ritningar och mötesanteckningar, över till NASA i samband med leverans. För några år sedan hörde jag av mig till NASA för att se om det möjligtvis fanns något sparat i deras arkiv från denna lilla det av månbilsprojektet. De svarade att de inte hade möjlighet att ta fram ett sådant material åt mig, men om det fanns något i deras öppna arkiv så var jag välkommen att besöka dem och leta leta på egen hand. En sådan resa har inte blivit av, men tanken på det är givetvis lockande.
Bild från farfars verkstad ungefär vid tiden för tillverkningen av delarna till månbilen
-o0o-
Jag vet inte om farfar råkade försäga sig den där dagen 1976, men han kom sedan att berätta historien om månbilen många gånger innan han gick bort. Den, tillsammans med många andra historier, håller minnet av farfar vid liv. Förhoppningsvis lever även klockan vidare många år till. Den ser ut att bli bäraren av den här historien, minst intill nästa generation. För mig är detta numera min Universal Geneve Moonrouter.
