alec_trevelyan
Basic
Var inne på Ur&Penn tidigare idag innan 25 minuter stängning...
Tänkte att jag skulle lämna in min Omega 2541.80 för ett bandbyte. Tänkte att det är väl bättre att låta någon som faktiskt jobbar med sånt göra det, istället för att jag ska stå hemma med tandpetare och svordomar.
Jag förklarar mitt ärende för de två i kassan och räcker över klockan och läderbandet (20 mm). De tar upp Omegan och börjar vrida och vända på den som om jag just lämnat in en bortglömd relik från Atlantis. De tittar på läderbandet och säger:
"Det här ser lite stort ut..."
Jag svarar: "Det ska vara 20 mm."
De kollar på mig, klockan, bandet – och tillbaka på varandra. Den ena säger:
"Det går inte att byta band på den här."
Jag svarar: "Jo, det ska gå."
Den andra: "Mjaa… kanske det går… jag kan pröva, utan extra kostnad."
Varför jag då svarar "Javisst, testa gärna!" är fortfarande ett mysterium för mig. För sen börjar cirkusen.
Han står där bakom disken och kämpar tappert med att få loss länken, medan jag börjar känna mig som en veterinär som lämnat in sin hund till en avlivning.
Samtidigt i kön bakom mig:
En mamma med dotter (runt 8 år) börjar prata med den andra i personalen.
"Vi köpte ett halsband här förra veckan, det gick sönder direkt. Kan vi få ett nytt på garantin?"
"Har ni kvitto?"
Dottern säger att hon tappat det. Mamman visar kontoutdrag på sin telefon.
Tillbaka till min klocka – jag börjar få svettningar. Ser hur han upprepade gånger försöker lirka loss länken med vad som ser ut att vara en gammal glasspinne. Hör han säga bakom kassan "En seg jävel det här va?".
Till slut säger jag:
"Du… jag ångrar mig. Jag fixar det hemma."
Han svarar lättad:
"Ja, det är kanske lika bra… vi stänger om 20 minuter, och det här tar ganska lång tid."
Jag gick därifrån med både klocka, läderband och en lätt existentiell kris. Tänkte för mig själv:
"Kanske jag själv borde söka jobb på Ur&Penn, hur svårt kan det vara?"
Men vad vet jag...
Ska också tilläggas att detta var mitt första besök på Ur&Penn.
Tänkte att jag skulle lämna in min Omega 2541.80 för ett bandbyte. Tänkte att det är väl bättre att låta någon som faktiskt jobbar med sånt göra det, istället för att jag ska stå hemma med tandpetare och svordomar.
Jag förklarar mitt ärende för de två i kassan och räcker över klockan och läderbandet (20 mm). De tar upp Omegan och börjar vrida och vända på den som om jag just lämnat in en bortglömd relik från Atlantis. De tittar på läderbandet och säger:
"Det här ser lite stort ut..."
Jag svarar: "Det ska vara 20 mm."
De kollar på mig, klockan, bandet – och tillbaka på varandra. Den ena säger:
"Det går inte att byta band på den här."
Jag svarar: "Jo, det ska gå."
Den andra: "Mjaa… kanske det går… jag kan pröva, utan extra kostnad."
Varför jag då svarar "Javisst, testa gärna!" är fortfarande ett mysterium för mig. För sen börjar cirkusen.
Han står där bakom disken och kämpar tappert med att få loss länken, medan jag börjar känna mig som en veterinär som lämnat in sin hund till en avlivning.
Samtidigt i kön bakom mig:
En mamma med dotter (runt 8 år) börjar prata med den andra i personalen.
"Vi köpte ett halsband här förra veckan, det gick sönder direkt. Kan vi få ett nytt på garantin?"
"Har ni kvitto?"
Dottern säger att hon tappat det. Mamman visar kontoutdrag på sin telefon.
Tillbaka till min klocka – jag börjar få svettningar. Ser hur han upprepade gånger försöker lirka loss länken med vad som ser ut att vara en gammal glasspinne. Hör han säga bakom kassan "En seg jävel det här va?".
Till slut säger jag:
"Du… jag ångrar mig. Jag fixar det hemma."
Han svarar lättad:
"Ja, det är kanske lika bra… vi stänger om 20 minuter, och det här tar ganska lång tid."
Jag gick därifrån med både klocka, läderband och en lätt existentiell kris. Tänkte för mig själv:
"Kanske jag själv borde söka jobb på Ur&Penn, hur svårt kan det vara?"
Men vad vet jag...
Ska också tilläggas att detta var mitt första besök på Ur&Penn.
