• Välkommen till ett uppdaterat Klocksnack.se

    Efter ett digert arbete är nu den största uppdateringen av Klocksnack.se någonsin klar att se dagens ljus.
    Forumet kommer nu bli ännu snabbare, mer lättanvänt och framför allt fyllt med nya funktioner.

    Vi har skapat en tråd på diskussionsdelen för feedback och tekniska frågeställningar.

    Tack för att ni är med och skapar Skandinaviens bästa klockforum!

    /Hook & Leben

Vad gör du och din klocka just nu?

AndersM

AndersM

Rolex
Friends Of KS
2-Faktor
Vi går mot ljusare tider
20230202_083925.jpg
 
Scipio

Scipio

Patek
2-Faktor

Läser om och funderar över hur viss litteratur kan utveckla vårt sätt att tänka. Dessförinnan var jag ute i solen.​

IMG_6119.JPG

​

Erika Vallin:Litteraturen ger oss någonstans att ta vägen​

”Man kan vara en som sitter i en folksamling och läser.”

”Man kan vara en som sitter i en folksamling och läser.” Foto: Fredrik Persson / TT
Liv, död och litteratur är tätt sammanbundna och att läslovet nu avslutas med allhelgonahelgen är en händelse som ser ut som en tanke. Två författare som i sina senaste romaner ägnat sig åt frågan om livets och litteraturens mening är Elif Batuman och Sheila Heti.
under-strecket.svg

Erika Vallin
Publicerad 2022-11-04
Följ skribent Sluta följa
Stäng
Dela artikeln:

Litteraturen ger oss någonstans att ta vägen​

Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
För att vara lycklig, lev gömd. Det uttrycket slog mig en eftermiddag utanför Willys där någon tejpat upp en affisch med rubriken ”Vad ska man göra av sitt liv?” Det var en inbjudan till en samtalsgrupp om hur man får fatt i ”känslan av att verkligen leva” där utgångspunkten var att varken pengar, kändisskap eller karriär (eller ”flummiga tankegångar” som new age och andliga teorier) är nyckeln till inre klarhet.
Jag hoppade vidare längs Hornsgatan, förbi lindarna på Mariatorget och kvarhängande valkampanjer med retoriska slogans om ansvar och frihet. Vitt skilda förhållningssätt till det egna och gemensamma: hur bör vi egentligen leva? En fråga lika evig som akut eftersom allt kollapsar, samhället, världen, atmosfären.
Några veckor tidigare hade jag brutit foten. Det hände en ljum sensommardag när jag tittade upp bland trädkronorna i stället för att se var jag gick. Stentrapporna i huset där vi bor är branta och medan frakturen läkte tog jag mig bara ut i nödfall, som till Tranströmerbiblioteket för att låna Henry James ”Porträtt av en dam”. Jag stannade kvar i sängen med travar av böcker. Jag åstadkom absolut ingenting utom att läsa från morgon till kväll. Jag var lycklig på ett sätt jag inte varit sedan när jag var 12 år.
Litteraturen var aldrig en naturlig del av vår familj. Vi gick inte på museum eller teater. Det som fanns var idrott och jakt. Jag vet inte hur det kom sig att jag började läsa men jag vet att litteraturen fogade samman mig med världen. Kroppslösheten försvann av böckernas tyngd; böcker som sällan handlade om hjältedåd utan var rotade i något långt mer vardagligt som klass, familj och identitet
Hon älskar ryska romaner, ödesdiger kärlek och alltings skönhet.
Klicka för att se resterande...
”Det kändes som att någon av böckerna, eller båda, skulle kunna förändra mitt liv”, tänker Selin Karadağ. Hon är 19 år och går andra året på Harvard. Hon älskar ryska romaner, ödesdiger kärlek och alltings skönhet. Hon är också huvudperson i Elif Batumans nya roman ”Either/or” (Penguin Press) som ges ut av Natur & Kultur i början av 2024 i översättning av Maria Lundgren.
Batumans litterära universum är en humoristisk och intelligent värld som vilar på 1800-talets litteraturhistoria. På samma sätt som ”Idioten”, den första boken om Selin, förhöll sig till Dostojevskij anspelar ”Either/or” på Søren Kierkegaards filosofi; en klassisk existentiell bildningsroman som utspelar sig i en tid av Fugees, ”Prozac nation” och écriture féminine där Selin enträget försöker lista ut hur hon ska leva. Hon anmäler sig till en kurs i slumpens betydelse och bland raderna av kurslitteratur står ”Antingen-eller”, den danske filosofens verk om estetikern, etikern och den skatt som ligger nedlagd i vårt inre: ”ett Antingen – Eller som gör människan större än änglarna.”
Antingen-eller, ett sätt att vara i världen genom medvetna val och ställningstaganden men också en spänning mellan etikern (ansvar, konsekvens, plikt) och estetikern (spontanitet, njutning, sökande). Som motvikt till Selins sökande finns vännen Svetlana som har lite till övers för Kierkegaardrelaterade nervösa sammanbrott och betraktar sig själv ”som arvtagerska till århundraden av mänsklig historia och förpliktelser”.
De två vännerna jämför sig ständigt med varandra. Svetlana (etikern) bygger allt från grunden, metodiskt, och vill ha stabila relationer. Selin (estetikern) söker sig framåt, hoppar från det ena till det andra och vill ha intressanta relationer. Det är en dualism som dröjer sig kvar in i det sista där Batuman använder Kierkegaards motsatspar för att forma åsikter om vänskaps- och kärleksrelationer, och om moderskap. "… de vuxna betedde sig som att det var en lättsinnig dröm, en lyx /…/ jämfört med det verkliga arbetet – att skaffa barn och tjäna pengar för att betala för barnen."
Det är en utgångspunkt – att man som kvinna måste välja mellan barn och ett givande yrkesliv.
Klicka för att se resterande...
Antingen blir man en ansvarsfull förälder eller så ägnar man sig åt andra saker som att resa, läsa och skriva böcker. Så ser Selin på moderskapet; så ser hon på sin egen mamma. Det är en utgångspunkt – att man som kvinna måste välja mellan barn och ett givande yrkesliv – som går igen i många av de moderskapsskildringar som poppar upp med jämna mellanrum, inte minst i den kanadensiska författaren Sheila Hetis bok ”Moderskap” (2018).
Kierkegaard är rolig”, skriver Heti i sin genombrottsroman ”How should a person be?”. Precis som Batuman kretsar hon i sina böcker främst kring nära relationer, skrivande och skapande. Men de båda författarskapen vecklar bitvis och varsamt ut sig till andra berättelser. En balansgång mellan en modern amerikansk/kanadensisk livsstil och ett centraleuropeiskt släktarv med nedärvda traditioner och trauman som sipprar vidare genom generationerna. En historia om att vara en dotter och ett barnbarn. Om att bryta sig loss från det konventionella och samtidigt förhålla sig till sina rötter och dem som satt dig till liv.
Kanske är processen en naturlig följd av livet. Som Kierkegaards utvecklingsstadier där estetikern ger upp sitt kicksökande och stadgar sig som etiker.
Klicka för att se resterande...
I Hetis senaste roman ”Pure colour” (Farrar, Straus and Giroux), utgiven i våras med Ellsworth Kellys gröna målning på omslaget och en titel inspirerad av konstnären Pierre Bonnard, vakar Mira över sin far samtidigt som hon funderar över konstens plats i livet. Hon håller den döende fadern i sin famn och tänker på allt hon försakat medan hon förverkligade sig själv.
Kanske är processen en naturlig följd av livet. Som Kierkegaards utvecklingsstadier där estetikern ger upp sitt kicksökande och stadgar sig som etiker. Kanske är det en följd av döden. Den oundvikliga erfarenheten i att mista de äldre generationer som försvinner i takt med att vi åldras. Att vi, som alltid längtat någon annanstans, genom att erfara oersättliga förluster upptäcker poängen i etikerns sammanhang, traditioner och gemensamma ramverk.
När pappan dör sprutar universum in hans ande i Mira och hon förvandlas till ett löv. I sin nya organiska form återförenas hon med pappan och de kan prata om sådant de inte kunnat säga tidigare. Och i takt med att berättarformen bryts bänder Heti även upp den dualistiska frågeställningen och ett nytt, mindre förenklat perspektiv blir möjligt. I stället för att ställa kärleken till konsten mot ansvaret för människorna undrar hon från vilket avstånd det är möjligt att älska. Det estetiska är inte nödvändigtvis en motsats till det etiska.
Vad ska vi göra av våra liv?
Varken Kierkegaard, Heti eller Batuman ger tydliga svar. När Mira återfår sin mänskliga skepnad syr hon en lövkostym som ett sätt att kunna vara i världen. I slutet av ”Either/or” sitter Selin på flyget till Moskva. Hon slår ihop ”Porträtt av en dam” med en egendomlig känsla. Hon kommer plötsligt ihåg saker hon glömt. Minnesbilder faller på plats på nya sätt: "Samtidigt kände jag så starkt att jag hade brutit mig fri från något: ”att jag äntligen hade klivit ut ur manuset.”
Under veckorna när jag ingenting åstadkom var det inte bara en fraktur som läkte. Jag blev påmind om böckernas förmåga att inte bara förändra livet, utan framför allt göra det möjligt. En väg utanför berättelsen, oformlig, komplex, konfliktfylld. En försoning mellan olika förhållningssätt som ett sätt att leva. ”Redan det att jag både kan se och bli sedd”, skriver Inger Christensen. ”Och att jag kan se mig själv. Se mig själv se. Se mig själv bli sedd. Också av andra. Som själva ser och blir sedda. Redan det rymmer ett frö till konstens nödvändighet.”
Att sträcka ut handen och våga lita på att det finns någon som tar emot den, inte för att det är vår rätt utan vår skyldighet.
Klicka för att se resterande...
I händerna på poeten har orden en förmåga att lyfta fram något avgörande hos den som läser, även om de ibland framstår som tomma. Det är denna nödvändighet Kierkegaard syftade på när han skrev om enskildheten. Att få grepp om eller förlora sig själv en stund, i tro och tvivel, i ensamheten, är en förutsättning för att kunna balansera relationen mellan ansvar och frihet och det strukturerade kollektivet. Att sluta sig inåt bara för att träda ut igen eftersom all isolering i längden är destruktiv, i värsta fall farlig.
Anknytningen kan heller aldrig bara ske genom konsten utan genom kontakten med det som är allra svårast, vilket oftast är relationen till andra människor. Att sträcka ut handen och våga lita på att det finns någon som tar emot den, inte för att det är vår rätt utan vår skyldighet. Och för att vi i grunden är av samma skrot och korn även om vi så förtvivlat gärna vill vara individer.
Liksom Clarissa och Septimus i Virginia Woolfs ”Mrs Dalloway” smälter vi trots våra genomgripande olikheter samman genom orden. Det är vad som händer när vi läser. Vad ”jag” är blir oväsentligt för en stund. Den känslan är motsatsen till alienation. Den tar oss igenom det vardagliga, räkningarna och tvätten allt det andra som aldrig tar slut och bara börjar om. Den är något som vi har gemensamt eftersom det har med själen att göra. Vi blickar upp mot himlen, kör ner händerna i jorden, läser en bok.
Man kan vara en som sitter i en folksamling och läser.
Klicka för att se resterande...
Jag tänker på biblioteket på Medborgarplatsen och människorna jag möter där bland raderna när jag letar efter något som alltid saknas. När jag hittar det, och kanske är det just hos Henry James, är det som att komma hem. Litteraturen ger oss någonstans att ta vägen. En plats i den underliga struktur som utgör ett samhälle. Man kan vara en som sitter i en folksamling och läser.

Erika Vallin​

Författare

 
Du måste logga in eller registrera dig för att svara här.
Topp