• Välkommen till ett uppdaterat Klocksnack.se

    Efter ett digert arbete är nu den största uppdateringen av Klocksnack.se någonsin klar att se dagens ljus.
    Forumet kommer nu bli ännu snabbare, mer lättanvänt och framför allt fyllt med nya funktioner.

    Vi har skapat en tråd på diskussionsdelen för feedback och tekniska frågeställningar.

    Tack för att ni är med och skapar Skandinaviens bästa klockforum!

    /Hook & Leben

Vad gör du och din klocka just nu?

Alf skrev:
Bär min klocka på rätt sätt
ploprof2.jpg
Klicka för att se resterande...
Ha!
Den ser ut som nåt slags vapen från Star Trek! :)
Snacka om kraftig klocka, inga problem att sköta vridningen med tumlös handske! :D
 
watchout1972 skrev:
Terapi är att få sitta på sängkanten i lugn och ro med en mekanisk manuell klocka och vrida upp den, ställa tiden och putsa den inför morgondagen.
AC8DC031-9EE2-4BB2-AC66-9CB3412ECCD4.jpeg
Klicka för att se resterande...
Känslan att hålla den mot örat samtidigt som man sakta drar upp den, tick, tick, tick för att sedan släppa kronan och få till det perfekta returljudet :)
Hmm, det här skulle nog stått i ”Du vet att du är en klocknörd när...”
 
Idag blir det en ohelig allians, med tanke på att dom här två var bittra konkurrenter om publikens och skivköparnas gunst under andra halvan av 60- talet ... :)

Pete Townshend & Ronnie Lane - Rough Mix (1977)

Som gitarrist och huvudsaklig låtskrivare i The Who behöver väl inte Pete Townshend någon längre introduktion. Några ord om Ronnie Lane (RIP) kan däremot vara på sin plats, tillsammans med lite name dropping. I mitten på 60-talet bildade han och Steve Marriott Small Faces. Dom två skrev även merparten av låtarna, t ex klassiker som Itchycoo Park och All or Nothing. Efter stora framgångar med skivan Ogden's Nut Gone Flake från 1968 uppstod oenighet om bandets inriktning. Marriott lämnande bandet och bildade istället Humble Pie med Peter Frampton. Kvarvarande medlemmar rekryterade 1969 Ron Wood och Rod Stewart från Jeff Becks band och fortsatte, men nu bara som Faces. Det gick riktigt bra ett par år, men när Rod Stewart satsade på en solokarriär fick Lane nog. 1973 klev han också av och lite senare flyttade Ron Wood över till Rolling Stones, vilket blev slutet för Faces. Lane höll därefter fram till sin död 1997 en betydligt mera lågmäld profil med sitt eget band Slim Chance.

Dagens skiva tillkom av en slump, då Lane hade en skiva kvar att leverera enligt sitt skivkontrakt. Det brukar inte lova gott men i det här fallet blev resultatet riktigt bra. Townshends lite tuffare låtar blandas med Lanes mera tillbakalutade stil på ett perfekt sätt. Skivan är dessutom full av namnkunniga gästartister, bl a Eric Clapton som är med på merparten av låtarna. Bara hans gitarrspel på titellåten gör skivan värd att skaffa, men det finns inte ett dåligt spår på den. Skivan ansågs av många kritiker som en av dom bästa som gavs ut 1977, men den sålde tyvärr dåligt pga bristande marknadsföring. Dags att göra något åt det ... ;)

IWC M 2017-11-21 (small).jpg
 
Du måste logga in eller registrera dig för att svara här.
Tillbaka
Topp