En gång i tiden fanns det bara mekaniska klockor och det var det man behövde för att mäta tiden. Klockor var verktyg som förvisso kunde vara fina och ädla men mest skulle göra sitt jobb och ticka på. Därefter kom kvartsuren och USP'en "mäta tiden väldigt precist" försvann direkt från de mekaniska utverken. Istället blev fokus naturligt status vilket man förskansade sig genom "exklusivitet", något som urartat sett till de senaste årens prisutveckling. Före kvartsverken var Omegor, Rollar, Heuers osv prissatta som brukarprodukter, inte lyxvaror.
Apple Watch och andra digitala klockors inträde har skakat om det där, inte för att de är dyrare, finare eller bättre utan för att de levererar status genom ett etablerat premiumvarumärke; Apple. Vill de traditionella tillverkarna motverka det här behöver de hitta en ny strategi som slår an på en annan sträng än den statusskapande, det är där DW har lyckats så förbannat bra med att skapa klockan som inte är en klocka utan mest ett snyggt färgat NATO-band med något alibi-urverk i mitten.
Utöver Apple Watch har vi ju även det faktum att det moderna samhället med YouTube, forum som det här och siter som Chrono24 gör att väldigt många fler begagnade klockor rör sig på de mognare marknaderna. Jag kan bara utgå från mig själv men de senaste fem åren har samtliga av mina Schweiziska klockor köpts på andrahandsmarknaden, något som genomförts med ett par musklick från hemmets trygga vrå. För att locka tillbaka mig till nyproduktion behöver priset justeras ner till en för mig dräglig prisnivå, något vissa märken är bättre på än andra.
Jag vill avsluta observationen med att snacka om min farsa. Familjen har alltid varit en Omega-familj. När farfar, flykting från kommunisterna i Polen, fick lite stålars på fickan köptes det en DeVille i guld som vi fortfarande har kvar (nyservad!). Vi är knegare och gnetare med akademiska examina, identifierar oss mer med Volvo än Audi, om ni fårstår vad jag menar. Jag har två stycken SMPs, en blå och en GMT, båda köpta på C24 då priset för nyproduktion var lite saftigt (förutom att jag estetiskt inte riktigt gillar 'exklusiviteten' i de nya modellernas design).
När då farsan för ett tag sedan gick i pension gick vi till AD för att kolla vad som erbjöds. Priset var för högt, designen för 'exklusiv' och även om pengarna fanns kändes det inte som om valutan för pengarna fanns där. Två generationer konsument som växt upp med positiva tankar om varumärket väljer alltså bort sagdavarumärke pga marknadsstrategier, det är inte ett sundhetstecken för den långsiktiga hemmamarknaden.
Till slut blev det en Sieko Kinetic till gubben, dels för att vi båda två tycker tanken med kinetic-verken är rätt rolig och dels för att priset kändes väldigt "ärligt".
Vad detta har att göra med framtiden för den Schweiziska klockindustrin?
Om de vill få "bread and butter"-kunden som köper produkten i generation efter generation så måste prisutvecklingen upplevas som rimligare. Vi har i familjen ett institutionellt minne för vad produkten "ska" kosta, något som en nyrik konsument på en emerging market kanske inte har. När man då höjt priset exponentiellt över flertalet år (för att genom exklusivitet locka till sig nämnda nyrika konsument) går man miste om våra pengar i nyförsäljning. Kombinera detta med den volatilitet som ofta finns på nya marknader och man kan nå den här punkten.
Långt jävla inlägg.