[
När vi nu kollar på hus blir det så tydligt att de som vi slåss mot är ca 5-10 år äldre och har varit med om den rusning av priserna som skedde fram till ca 5 år sedan innan amorteringskrav etc infördes.
Det är frustrerande eftersom vår kontantinsats (som ju på ett hus är ganska mkt med de nya lånereglerna) har skattats med kanske knappa 40% i snittskatt (plus arbetsgivaravgifter) medans de andras inte har skattats alls högst troligen pga uppskovet på reavinst.
Men vi kan ändå köpa så det är inte synd om oss men det är frustrerande och irriterande när man inser vad vi hade kunnat köpa om vi var 5 år äldre eller om man bara inte hade eldat på priserna som man gjort från både Riksbanken och regeringar.
Däremot för de som idag är under 30 och inte har päron med mkt pengar är det nästan omöjligt. Även om de kan köpa en liten lgh efter mkt spar är det ju nästan hopplöst att spara ihop 5 miljoner på arbete, om de en dag vill köpa ett hus. Även om priserna stiger vidare och de får lite vinst har vi ju hamnat i en sits där priserna är så otroligt mkt högre än lönerna så det blir orimligt svårt att köpa det där radhuset när man fått familj och gjort lite karriär. De kan såklart flytta till landsbygden eller en farlig förort, men ska alla under 30 behöva acceptera sämre liv för att de över 35 ska få ha en förmögenhet i bostaden? Eftersom man idag prioriterar de andra är det uppenbarligen så.
Självklart är den en risk att inte ta risk - att man just halkar efter. Men som en marknad brukar fungera är att de som inte tar risk för visso halkar efter, men också får möjlighet att gå in när det går åt helvete. De kan då komma in i karusellen på en rimlig nivå. Men idag ser ju politisker och centralbanker till att det aldrig ges en sådan möjlighet. Då fortsätter de halka efter eller tvingas ta risk på en för hög nivå.
Ja så är det. Och jag har väl delvis halkat efter men är tacksam för att jag trots det kan köpa ett hus på den plats jag vill. Vi har ägt en lgh sedan ca 5 år men under den tiden har det inte skett en jätteuppgång (förutom nu på hus då såklart typiskt nog). Vi går väl kke plus 10, max 15% efter renoveringen. Dock har vi ju haft allt för liten hävstång så det gör inte jättestor skillnad när vi vill köpa ett hus för knappt 3 gånger så mkt. När jag pluggade bodde jag i en Brf på Lilla Essingen. Detta alltså typ för 10 år sedan, och den såldes för typ 5 år sedan. Dock ägde familjens bolag den så inget som direkt ändrar min förmåga att köpa. Men som jämförelse steg den nästan 100% under en lika lång period.
När vi nu kollar på hus blir det så tydligt att de som vi slåss mot är ca 5-10 år äldre och har varit med om den rusning av priserna som skedde fram till ca 5 år sedan innan amorteringskrav etc infördes.
Det är frustrerande eftersom vår kontantinsats (som ju på ett hus är ganska mkt med de nya lånereglerna) har skattats med kanske knappa 40% i snittskatt (plus arbetsgivaravgifter) medans de andras inte har skattats alls högst troligen pga uppskovet på reavinst.
Men vi kan ändå köpa så det är inte synd om oss men det är frustrerande och irriterande när man inser vad vi hade kunnat köpa om vi var 5 år äldre eller om man bara inte hade eldat på priserna som man gjort från både Riksbanken och regeringar.
Däremot för de som idag är under 30 och inte har päron med mkt pengar är det nästan omöjligt. Även om de kan köpa en liten lgh efter mkt spar är det ju nästan hopplöst att spara ihop 5 miljoner på arbete, om de en dag vill köpa ett hus. Även om priserna stiger vidare och de får lite vinst har vi ju hamnat i en sits där priserna är så otroligt mkt högre än lönerna så det blir orimligt svårt att köpa det där radhuset när man fått familj och gjort lite karriär. De kan såklart flytta till landsbygden eller en farlig förort, men ska alla under 30 behöva acceptera sämre liv för att de över 35 ska få ha en förmögenhet i bostaden? Eftersom man idag prioriterar de andra är det uppenbarligen så.
Självklart är den en risk att inte ta risk - att man just halkar efter. Men som en marknad brukar fungera är att de som inte tar risk för visso halkar efter, men också får möjlighet att gå in när det går åt helvete. De kan då komma in i karusellen på en rimlig nivå. Men idag ser ju politisker och centralbanker till att det aldrig ges en sådan möjlighet. Då fortsätter de halka efter eller tvingas ta risk på en för hög nivå.
Senast ändrad:
