• Välkommen till ett uppdaterat Klocksnack.se

    Efter ett digert arbete är nu den största uppdateringen av Klocksnack.se någonsin klar att se dagens ljus.
    Forumet kommer nu bli ännu snabbare, mer lättanvänt och framför allt fyllt med nya funktioner.

    Vi har skapat en tråd på diskussionsdelen för feedback och tekniska frågeställningar.

    Tack för att ni är med och skapar Skandinaviens bästa klockforum!

    /Hook & Leben

Filosofiska tråden - tråden med fler frågor än svar

Jag tycker att reaktionen på ditt insinuanta inlägg inte kunde vara mycket tydligare. Så länge du inte ber om ursäkt har du och jag inget att diskutera varken här eller på övriga forumet. Men jag är å andra sidan inte direkt förvånad att du anser dig stå över det.
Du får gärna skriva till mig. Jag har ingenting emot varken det eller dig. Ämnena i den här tråden må vara stora och svåra, men ingen här sitter på någon hög häst. Vi är alla lika mycket värda.
 
Du får gärna skriva till mig. Jag har ingenting emot varken det eller dig. Ämnena i den här tråden må vara stora och svåra, men ingen här sitter på någon hög häst. Vi är alla lika mycket värda.

Genant att en vuxen person inte har kurage nog att backa och be om ursäkt.

Och förresten, vi är inte tillnärmelsevis lika mycket värda om vi nu ska prata filosofi.
 
Du har rätt. Ber om ursäkt för dålig stämning och kliver av tråden av samma orsak till att jag lämnade Twitter. Om man blir på sämre humör när man loggar in än vad man var innan finns det ingen anledning att ödsla tid på saken. Peace out 💚☮️💚
Även om du ber om ursäkt kan du aldrig ha det du gjorde ogjort. Tråden fick en annan klang. Den blev för alltid nedsmutsad av missunnsamhet och småsinthet. Förhoppningsvis kan den komma tillbaka med de stora frågorna, som jag tror behöver reflekteras och föras ett samtal kring.
 
Senast ändrad:
Även om du ber om ursäkt kan du aldrig ha det du gjorde ogjort. Tråden fick en annan klang. Den blev för alltid nedsmutsad av missunnsamhet och småsinthet. Förhoppningsvis kan den komma tillbaka med de stora frågorna, som jag tror behöver reflekteras och föra ett samtal kring.

Jag är ledsen, men jag tar tillbaka allting ovan som jag skrev nyss. Jag är rätt säker på att de som läst tråden inte enbart sett småsintheten från min sida, men som vanligt har du huvudet i en bubbla där du enbart lyckas uppfatta din egen förträfflighet.

"Det jag gjorde”. Vilken värld lever du i egentligen? Inte en chans i hela helvetet att jag låter ett sådant inlägg stå oemotsagt.
 
Även om du ber om ursäkt kan du aldrig ha det du gjorde ogjort. Tråden fick en annan klang. Den blev för alltid nedsmutsad av missunnsamhet och småsinthet. Förhoppningsvis kan den komma tillbaka med de stora frågorna, som jag tror behöver reflekteras och föra ett samtal kring.
Det var ju dock dig jag syftade på, men den missade dig där uppe på hästen..
 
Jag är ledsen, men jag tar tillbaka allting ovan som jag skrev nyss. Jag är rätt säker på att de som läst tråden inte enbart sett småsintheten från min sida, men som vanligt har du huvudet i en bubbla där du enbart lyckas uppfatta din egen förträfflighet.

"Det jag gjorde”. Vilken värld lever du i egentligen? Inte en chans i hela helvetet att jag låter ett sådant inlägg stå oemotsagt.
Du är småsint genom att inte kunna se tråden i sitt hela perspektiv. Det är inte mig det handlar om. Det är de ämnen inläggen handlar om. Jag lägger in det som jag bedömer som intressant ur olika perspektiv. Du och jag är lika oviktiga i det sammanhanget.
 
I den här artikeln från The Telegraph, handlar det om en man i 50-årsåldern, som trots högst kompetens, inte får ett arbete som mjukvaruutvecklare bland unga kvinnor. Han driver målet och bedöms vara diskriminerad. I ett samhälle behöver vi kunna arbeta i mångfald oavsett ålder och kön på våra kollegor. Det är, enligt min egna tolkning, väldigt illa för samhället i stort, om vi låter trångsyntheten få för stor plats och om vi inte ser fördelarna erfarenhet. Håller samhället och arbetsplatser på att utvecklas till en liten, pytteliten, normbubbla där inskränkthet frodas? Om inte äldre kommer in på arbetsmarknaden går de yngre miste om deras perspektiv. Det blir som de åsiktskorridorer som debatteras i sociala medier, att vi bara umgås med de som tycker lika. Var ska vi lära oss om världen och samhället om vi inte får det på arbetsplatser, i vardagen eller i skolan? Är det inte det livet går ut på, att ständigt krossa våra fördomar? Är detinte det som gör oss till människor?

Meet the 50-year-old father rejected for a job because he 'wouldn't fit in' with millennial women​

After a tribunal ruled that he was a victim of age and gender discrimination, Neil McClements says he wants to change society’s mindset


ByNeil McClements14 January 2021 • 7:36pm

TELEMMGLPICT000248629818_trans_NvBQzQNjv4Bq-mh1K5LMjh73tygQ2MufIsxWY4bzOubICsXTVAABSnM.jpeg

Neil McClements won a discrimination claim after Guy’s Hospital in London rejected him for a project manager role CREDIT: Heathcliff O'Malley/The Telegraph

When I was called to say I hadn’t got the job as project manager at Guy’s Hospital in London, I was of course disappointed. My interview in July 2018 had gone well, I thought, and I had shown I had the relevant experience.

I travelled down, suited and booted, from my home in Spalding in Lincolnshire – then 47, it was my first interview for a full-time job after a period of illness, and I was apprehensive. I’d seen the team I could be working with on their website: they looked a friendly lot across a range of ages and backgrounds, more women but some men, too.

My presentation seemed to go down well, though the programme director had been pretty frosty. Afterwards she had asked me if I wanted to meet some members of the team.

She didn’t say it was a formal part of the interview, but walked me along to a small kitchen where some young female staff were eating their lunch – and left me there with no word of introduction. They eyed me up and down and were totally disinterested; unwilling to engage with me. One young man did chat to me for about 10 minutes before the conversation petered out.

Afterwards, I wondered whether I had simply read the situation wrong. But when I asked for feedback upon receiving my rejection, I was told that the role had gone to a woman who – like the person on the phone – was also in her twenties. The team I would have been working with was made up mainly of women of that same age, she explained, and they hadn’t felt comfortable with the prospect of working with a man “who was old enough to have an 11-year-old daughter”. (I had mentioned my daughter in passing during my presentation.)

My disappointment turned to astonishment. I’ve done a lot of recruitment in my time as well as being interviewed, and I had never heard anything quite like this – let alone relayed so casually, as if this was a perfectly normal reason to reject someone from a role. With hindsight, I wonder if she would have told a woman that her children put her at a disadvantage in some way. At the time I was simply flabbergasted.

I don’t record conversations, but I had taken notes that I was later able to provide to the employment tribunal that last week awarded me £7,500 in compensation for age and sex discrimination.

That verdict has been cathartic for me, but the immediate impact of that phone call was devastating. Three years previously I had been diagnosed with haemochromatosis, a lifelong genetic disease that means I have too much iron in my blood and can cause diabetes, liver cancer, arthritis and heart conditions.

It meant I had spent a couple of years away from work, very unwell, in and out of hospital for treatment every couple of weeks. I had suffered from chronic fatigue, but I’d picked myself up, first with part-time work, until I applied for the £40,000 a year role on the interface between technology and NHS patient care at Guy’s.

Part of its appeal was that it would allow me to put what I’d been through with my own health problems to public benefit. I believe passionately in the NHS and in 2018 received an award from Matt Hancock as a patient safety volunteer in the NHS – ironically for work I did with a nurse practitioner at Guy’s.

I don’t mind admitting that, after that rejection feedback, I became very depressed. I started to believe I was totally washed up, that I was no use to society, that at the age of 47 I was finished. The world of work was no place for “old” men, and I was the only breadwinner for my young family. And I was the only breadwinner in our home. I was genuinely concerned about how I was going to put food on the table.

We are a very open family so I didn’t hide my anguish. My wife was a mental health professional in the NHS before we had children: seeing the change in me, she suggested I set myself some goals like getting up for breakfast, applying for jobs, and writing down what had happened in that interview as a way of gathering my thoughts.

And as I did that, I got angry. I wasn’t even 50 and here I was effectively being told I was on the scrap heap. All my experience in software engineering, project management, and artificial intelligence, running teams in Britain and in several eastern European countries, was being treated as if it was nothing.

TELEMMGLPICT000248629777_trans_NvBQzQNjv4BqA78wM7VsOzR69J1e-YXlc5SjeBeA7ht55aUHISikbH4.jpeg

'I started to believe I was totally washed up, that I was no use to society' CREDIT: Heathcliff O'Malley/The Telegraph
It prompted me to write to the HR department at Guy’s to complain. They spent three months on an internal investigation and then told me it found no evidence of discrimination. But I knew there was because I had been told so in the feedback in that phone call.
So I made a Freedom of Information request to see the interview score sheets that each member of the panel had kept. They tried very hard not to release them, but were forced to as a result of the employment tribunal.
It turned out I had the top score. Even more revealing were the comments written in the margins. “V diff from Dee,” [the twentysomething woman who had vacated the post]. “Will I be comfortable with him,” read another.
Also on the sheets were comments from those I had met in the kitchen. “You wouldn’t pick him for our team,” read one.
I never wanted this to go to a tribunal. I was willing to settle it through the Advisory, Conciliation and Arbitration Service, as employment legislation suggests, but the hospital refused. Even when the judge found in my favour, the hospital insisted on going back to court for him to set the compensation figure.
They did make an offer two days beforehand, but it was derisory, and they refused to give me a written apology.
I didn’t go through this gruelling process – five days being cross-examined about my mental health, and hundreds of hours learning employment law because I represented myself – for the money. Nor did I want the NHS to spend what I believe to be a six-figure sum on two barristers, two solicitors, two paralegals and others to fight the case for the hospital to the very end.
What I wanted was acknowledgement that discrimination is always wrong. The treatment I received would have been equally bad if it was a group of young men thinking an older woman wouldn’t “fit” in their team.
In May 2019, I did get another job – despite my age and gender – as chief executive of the charity Haemochromatosis UK. Today I work productively and happily in an all-female team who range in age from their twenties to their fifties.
Another reason I pursued this case was because I don’t want my now teenage son and daughter ever to be in a position where they are the wrong age, the wrong gender, or are told that their face just doesn’t fit when they apply for a job they are passionate about.
And I don’t want society to be in denial that this sort of thing is happening. Guy’s may be. They apparently have no embarrassment about it.
I want to challenge this mindset. Now I have turned 50, I am sure of one thing – if this discrimination happened to me, it is happening to others.

As told to Peter Stanford
 
Lars Norén är död. Han var en man med stor integritet. Många som retat sig på honom har nog inte förstått vad det ordet innebär, troligen är det därför han var så hatad och så älskad. Den här artikeln, skivan av Sara Abdollahi, skriver åt det håll som jag såg på honom så därför vill jag dela med mig av den bild av Lars Norén som jag delar, efter min fattningsförmåga om psykologi och hur det är att vara människa. Troligen kommer den som inte är sann mot sig själv, aldrig kommer att förstå ur vad Lars Norén hämtar sina texter.


Lars Norén 1944–2021

Sara Abdollahi:Noréns sågade dagböcker räddade mitt liv​

Litteraturkritikern Sara Abdollahi skriver om författarskapet som vägrar lämna henne.

Litteraturkritikern Sara Abdollahi skriver om författarskapet som vägrar lämna henne.
Lars Noréns dagböcker har aldrig handlat om att framhäva det egna jaget, tvärtom. Dessa böcker har inte bara räddat mitt liv, de håller en högre kvalitet än det mesta som ges ut i Sverige, skriver litteraturkritikern Sara Abdollahi.
Under strecket

Sara Abdollahi
Publicerad 2021-01-26
Följ skribent Följer skribent

Noréns sågade dagböcker räddade mitt liv​


05edb1e2-e5b5-4dee-87a5-3ff7ce504964



För mig finns det ingen annan författare jämte Lars Norén. Det är ett författarskap som vägrar att lämna mig och som jag vägrar att lämna.
Vår relation började helt slumpmässigt. Jag var 35 år, jag var arbetslös, jag befann mig i en kris. Ett reklamblad från Bonniers Bokklubbar med ett erbjudande om lyxiga kaffekoppar plus två böcker för 200 kronor lockade mig. Jag ville ha kopparna, och tänkte, jag får väl ta böckerna på köpet.
När jag sedan, i ”En dramatikers dagbok 2013–2015”, mötte Lars Noréns icke-förljugna blick på världen gav det mig mod och styrka.
Han blev min räddare i nöden. Vem ”han” nu egentligen är. För den som skriver är ”övertygad om att den jag är försvinner i texten”. I ”En dramatikers dagbok 2015–2019” skriver han om att använda skrivandet för att komma bort. Han vill “skriva bort” sig (1/8 2017): ”Skriva är mitt våld. Att skriva är att bevittna sin egen utplåning, i en sorts glädje” (6/8 2018).
Till skillnad från vad en del kritiker har påstått har dagböckerna aldrig handlat om att framhäva sig själv, utan om att utplåna sig själv. Det började redan med poesiböckerna, i ”Stupor. Nobody Knows You When You’re Down and Out” försöker en ung Norén att döda själva texten med ord som ”Jag vill att den här dikten ska dö”.
Jag har alltid tyckt mycket om det här stråket i Noréns författarskap. Hur han alltid måste uppfinna den författare som ska skriva texten. Hur han redigerar sitt liv och sin existens med hjälp av dubbelgångaren ”Lars Norén”. Om vår tid är besatt av tydlighet gör sig Norén tvärtom öppen för nya språk och nya identiteter.
När första dagboken skulle utges lanserades den stort och Lars Norén sa då att han ville vara sann och säga sanningen. Jag tänker att det inte bara handlade om hans sanning, utan också om att visa på smutsen som finns där ute i samhället, den smuts vi helst inte vill ha att göra med. Människans tillkortakommanden och svagheter.
Noréns dagböcker håller högre kvalitet än det mesta som ges ut i Sverige – ändå har mottagandet ofta varit ljumt eller rent negativt. Det är sorgligt. Vad Norén gör i dagböckerna är att undersöka. Det kanske är provocerande i en tid då tvetydighet och osäkerhet inte längre har någon plats.

Att läsa honom får mig att förvandlas.
Sara Abdollahi

Den vintern för fem år sedan när jag råkade upptäcka Lars Norén var jag säker på att jag inte skulle överleva. Medan jag läste mig igenom alla dagböcker, prosan, dramerna och poesin hann det bli vår.
Inte många författarskap förändrar ens tillvaro i grunden. Att läsa honom får mig att förvandlas. Genom Norén utvidgas världen och blicken, det som sägs och det som aldrig kan sägas. Det finns en känslighet och precision i språket som gör mig lycklig.
Hans dagböcker har förnyat dagboksgenren, och skriver in sig i en tradition som är i paritet med Walter Benjamins Passagearbeten.


Sara Abdollahi
 
Det är egentligen inte Richard Wagner som intresserar mig, även om jag tycker mycket om den bombastiska klassiska musiken också. Det är mer reflektionen, att det som sägs och skrivs i en tid kan återuppstå 100 år senare och bli själva fundamentet för något nytt, ibland okontrollerat nytt. Därför känns det så viktigt att fundera över vad vi säger och skriver idag, här och nu, för det är nu framtiden formas. Jag famlar och funderar över vad jag vill ge dem som lever om 100 år.

Observera att den här tråden inte är politisk. Den är filosofisk.

 
Hur kommer det sig att vissa människor har lättare att tro på lögner än på fakta? Har religionen en roll? Pågår psykologisk krigsföring mellan stater? Hur lätt är det att få en klok person att bli oklok? Ett problem idag helt klart. Vad kan man göra åt faktaresistens?

 
Hur kommer det sig att vissa människor har lättare att tro på lögner än på fakta? Har religionen en roll? Pågår psykologisk krigsföring mellan stater? Hur lätt är det att få en klok person att bli oklok? Ett problem idag helt klart. Vad kan man göra åt faktaresistens?



Intressant fråga och man kan nog göra en hel del analyser av samtiden där jag tror en viktig komponent är framväxten av internet och sociala medier.

Men på ett allmänt plan, visst är det ändå svårt att skilja fakta från åsikt eller rena förvanskningar om man tänker på det. Inget är trots allt bergsäkert och absolut, bara mer eller mindre sannolikt om vi ska se en aning filosofiskt på det hela, vilket vi givetvis ska.

I väldigt många fall krävs dessutom ett visst mått av tillit till faktakällan. Saknar man det kan man lätt föreställa sig att man avfärdar vissa källor och lyfter fram andra beroende på sin verklighetsbild.

Skolböcker, tidningar eller egentligen nästan allt måste av naturliga anledningar leverera förenklingar. Att själv sätta sig in i ämnen, återskapa och dra slutsatser av t.ex. experiment är inte alltid realistiskt utan man måste ha en grad av tilltro till systemet, vetenskaplig metod, att referentgranskning med mera fungerar.

Att tvivla och vara skeptisk är i grunden sunt men draget till sin spets, samtidigt som man själv är så pass ointresserad eller intellektuellt ohederlig att man tappar greppet om rimlighet och verklighetsförankring, så kan man nog till slut börja tro på vad som helst.
 
Senast ändrad:
Intressant fråga och man kan nog göra en hel del analyser av samtiden där jag tror en viktig komponent är framväxten av internet och sociala medier.

Men på ett allmänt plan, visst är det ändå svårt att skilja fakta från åsikt eller rena förvanskningar om man tänker på det. Inget är trots allt bergsäkert och absolut, bara mer eller mindre sannolikt om vi ska se en aning filosofiskt på det hela, vilket vi givetvis ska.

I väldigt många fall krävs dessutom ett visst mått av tillit till faktakällan. Saknar man det kan man lätt föreställa sig att man avfärdar vissa källor och lyfter fram andra beroende på sin verklighetsbild.

Skolböcker, tidningar eller egentligen nästan allt måste av naturliga anledningar leverera förenklingar. Att själv sätta sig in ämnen, återskapa och dra slutsatser av t.ex. experiment är inte alltid realistiskt utan man måste ha en grad av tilltro till systemet, vetenskaplig metod, att referentgranskning med mera fungerar.

Att tvivla och vara skeptisk är i grunden sunt men draget till sin spets, samtidigt som man själv är så pass ointresserad eller intellektuellt ohederlig att man tappar greppet om rimlighet och verklighetsförankring, så kan man nog till slut börja tro på vad som helst.
Tack, kloka inspel. Jo, det är väl som du skriver, inte mycket fakta ute mer eller mindre sannolikt. Vi påverkas nog mycket av vår uppväxt också. Man brukar prata om normförskjutningar, att värderingar förändras över relativt kort period (några få år). när man tittar på äldre filmer, läser äldre böcker m.m. ser man hur samhället förändrats, och vi med det. En vän, som jag reste med till Sarajevo med, berättade att det tog sex år av propaganda för att få goda grannar att bli fiender. Vi är ganska lätta att dupera/anspassa oss. Tilliten, som du nämner, är en viktig faktor för vilken typ av information man tar till sig. Sociala medier är ett effektivt sätt att söndra tillit, om man nu har det syftet, och internet öht. Timothy Snyder, amerikansk historiker och författare, professor vid Yale University i ISA, har skrivit en bok om hur illvilliga stater försöker söndra tilliten i andra länder genom psykologisk krigsföring via sociala nätet och andra medier. Den boken heter Om tyrrani. Läser man den boken tror jag man blir mer medveten om att man är utsatt. Troligen börjar ett samhälle att skapa tillit redan på dagis och sen i grundskolan.

Vi lever med förenklingar, som du nämner. Det är just därför anser jag, som vi behöver lära oss mer historia, mer samhällskunskap och andra basämnen så vi kan se nuet i relation till det förflutna och förmå oss att se livet som ett långt bildande. Bara att kunna se detaljer och helheter kräver av oss att vi har kunskaper. Svårt ämne, men nog så viktigt då världen är orolig.
 
Hur kommer det sig att vissa människor har lättare att tro på lögner än på fakta? Har religionen en roll? Pågår psykologisk krigsföring mellan stater? Hur lätt är det att få en klok person att bli oklok? Ett problem idag helt klart. Vad kan man göra åt faktaresistens?

Fakta och lögn kan faktiskt vara lika bedrägligt, då en intressant sak med fakta är, att det vi idag kallar fakta, inte alls visar sig vara fakta, vid en annan tidpunkt. Fakta tenderar att vara något föränderligt.
 
Fakta och lögn kan faktiskt vara lika bedrägligt, då en intressant sak med fakta är, att det vi idag kallar fakta, inte alls visar sig vara fakta, vid en annan tidpunkt. Fakta tenderar att vara något föränderligt.
Då är vi tillbaka till tilliten igen :) . Är man bara medveten om det, och är ödmjuk och reflekterande kan man komma så nära fakta som möjligt. Jag minns någon som påstod något (minns inte vad) om en viss grupp människor. Hanhänvisade till forskning. Allavisade sig vara korrekt, förutom att forskningen hade gjorts på lax. Det är en intressant aspekt det du skriver. Man måste vara rörlig däruppe för att hänga med, men framför allt intresserad och sökande.
 
Tack, kloka inspel. Jo, det är väl som du skriver, inte mycket fakta ute mer eller mindre sannolikt. Vi påverkas nog mycket av vår uppväxt också. Man brukar prata om normförskjutningar, att värderingar förändras över relativt kort period (några få år). när man tittar på äldre filmer, läser äldre böcker m.m. ser man hur samhället förändrats, och vi med det. En vän, som jag reste med till Sarajevo med, berättade att det tog sex år av propaganda för att få goda grannar att bli fiender. Vi är ganska lätta att dupera/anspassa oss. Tilliten, som du nämner, är en viktig faktor för vilken typ av information man tar till sig. Sociala medier är ett effektivt sätt att söndra tillit, om man nu har det syftet, och internet öht. Timothy Snyder, amerikansk historiker och författare, professor vid Yale University i ISA, har skrivit en bok om hur illvilliga stater försöker söndra tilliten i andra länder genom psykologisk krigsföring via sociala nätet och andra medier. Den boken heter Om tyrrani. Läser man den boken tror jag man blir mer medveten om att man är utsatt. Troligen börjar ett samhälle att skapa tillit redan på dagis och sen i grundskolan.

Vi lever med förenklingar, som du nämner. Det är just därför anser jag, som vi behöver lära oss mer historia, mer samhällskunskap och andra basämnen så vi kan se nuet i relation till det förflutna och förmå oss att se livet som ett långt bildande. Bara att kunna se detaljer och helheter kräver av oss att vi har kunskaper. Svårt ämne, men nog så viktigt då världen är orolig.
Sociala medier och internet har lagt till en helt ny dimension i kommunikation mellan människor. Antalet röster som har en plattform och den snabba spridningen de får är verkligen radikalt annorlunda mot för ett par decennier sedan. Aldrig har det varit lättare att argumentera och sprida budskap. Jämför med hur exempelvis politik diskuterades innan internets genomslag, i fikarum, på tidningars ledarsidor eller i tv-debatter.

Nu kan vem som helst bli en röst med genomslag som driver en agenda. Varenda händelse eller uttalande kan snabbt dissikeras och användas som slagträ för ena eller andra saken.

Alla röster gör att det blir lätt att känna tvivel. Rationella människor ogillar ofta att uttala sig tvärsäkert om saker, världen är komplex och man vill gärna vara försiktig.
Den hållningen kan utnyttjas genom att måla upp en kanske osannolik men ändå alternativ bild av verkligheten som kan få förnuftiga personer att vackla i sina positioner. Man var säker på en sak nyss, men tillräckligt många osannolika alternativ riskerar dränka den ursprungliga positionen så pass att man inte känner att man kan försvara den fullt ut längre. Man börjar tänka att frågan är komplex och att man kanske inte är tillräckligt insatt. Den tidigare klara verklighetsbilden har grumlats.

Det är rätt påfrestande att hänga med i aktuell debatt. Så oerhört mycket att värdera och förhålla sig till. Men är man intresserad så är ju möjligheterna att lära sig väldigt stora med de resurser som finns tillgängliga några knapptryck bort.

Fantastiskt egentligen!
 

Albert Camus bok Fallet har nyligen nyöversatt och släpps i handeln. Den skrevs 1956. Det är alltid intressant att läsa filosofiska romaner oavsett när de skrevs, för de moraliska frågeställningarna har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Den är lika aktuell idag som den var när den kom, men frågan är om vi är lika mottagliga idag som läsarna var 1956? Vi prioriteras kanske andra böcker idag och går miste om att reflektera över de här frågorna. En enda människa är så komplicerad, att det är enklare att se främlingar som en grupp än att förstå individerna i gruppen. Det är en svår konst att möta en annan människa utan att döma. En intressant artikel om en viktig bok. Jag läste Främlingen i somras. Vill du så läs åtminstone en av Albert Camus böcker och googla vad andra litterära personen har sagt om boken. Ingen av oss tolkar en bok på samma sätt så det är meningsfullt att lyssna till andras ord när de beskriver en bok man själv läst.



Lydia Sandgren - Döma eller dömas är den stora frågan för Camus​

Förbindelser till Albert Camus egna erfarenheter finns det gott om i hans roman ”Fallet”, konstaterar artikelförfattaren Lydia Sandgren.

Förbindelser till Albert Camus egna erfarenheter finns det gott om i hans roman ”Fallet”, konstaterar artikelförfattaren Lydia Sandgren. Foto: TT, Lisa Arfwidson
Förr eller senare tvingas den dömande läsaren vända blicken mot sig själv. Med vilken rätt dömer man den andre? Vad innebär det att vara skyldig? Vem ska fördela skulden? Albert Camus roman ”Fallet” kretsar kring den ofrånkomliga domen.
Under strecket



Döma eller dömas är den stora frågan för Camus​



Detta är en understreckare, en fördjupande essä, dagligen i SvD sedan 1918. Åsikter som uttrycks är skribentens egna.
På 1950-talet hade Albert Camus några mörka år. Allt oftare hörde vännerna honom klaga över att han inte kunde skriva. Författaren, född 1913 i ett arbetarklasshem i Alger, var vid det här laget berömd. Han hade slagit igenom med ”Främlingen” 1942 och haft stor framgång med ”Pesten” 1947. Därtill hade han åstadkommit flertalet pjäser, artiklar och essäer. Hans böcker sålde i stora upplagor, han hade en självklar plats i Frankrikes kultursfär, han var uppskattad och eftersökt – men under åren som föregick romanen ”Fallet” var han alltså i dåligt fysiskt och psykiskt skick.
Camus livsomständigheter var besvärliga professionellt, politiskt och privat. Hösten 1951 hade det filosofiska verket ”Människans revolt” kommit ut. Det kritiserades kraftigt i vännen och författarkollegan Jean-Paul Sartres tidskrift Les Temps Modernes. Camus försvarade sig i efterföljande nummer och Sartre genmälde i sin tur, liksom Francis Jeanson, kritikern som skrivit den ursprungliga anmälan. Schismens svallvågor gick genom Paris intelligentia, nådde ända till skvallerpressen och ledde till en brytning med Sartre. Det hela tog hårt på Camus. Även om han värjde sig mot att buntas ihop med existentialisterna hade Sartre och Simone de Beauvoir varit hans vänner. Den infekterade stämningen blev knappast bättre av att en av huvudpersonerna i de Beauvoirs roman ”Mandarinerna”, som kom några år senare och väckte stor uppmärksamhet, ansågs ha tydliga likheter med honom själv.
Dessutom var äktenskapet ansträngt. Makarna Camus hade varit gifta sedan 1940 och hade två barn tillsammans. Mellan dem fanns en spricka: Albert hade kärleksaffärer vid sidan av, och Francine led av det. Hon tycks nästan ha varit olyckligt förälskad i sin egen man, som varken förmådde lämna henne eller avstå från kärleken vid sidan av. 1953 insjuknade Francine i en djup depression och vårdades under flera månader på en psykiatrisk klinik. Vid ett tillfälle försökte hon kasta sig från en balkong, vid ett annat hoppade hon ut genom fönstret i sitt rum.
Han hjälper blinda över gatan och jublar inombords när en tiggare ber om pengar.
Som om inte detta vore nog kokade författarens hemland Algeriet av politiska oroligheter; kriget skulle snart bryta ut. Tillvaron förmörkades ytterligare av den lungsjuke Camus privata närhet till döden. Hans tuberkulos gjorde sig med jämna mellanrum påmind genom febriga sjukdomsperioder.
Det är såldes inte särskilt förvånande att ”Fallet” kretsar kring sanning, skuld och den ofrånkomliga domen av individens handlingar och livshållning. Förbindelser till författarens egna erfarenheter finns det gott om. Romanens tillkomst verkar ha varit intensiv, ett resultat av uppblossande skaparkraft efter de senaste årens motiga skrivkramp. I början av februari 1956 var ”Fallet” plötsligt klar. Dess embryo kan spåras till en novell från föregående sommar, då Camus börjat arbeta på en novellsamling under en ljus Italienresa tillsammans med en älskarinna.
Att döma eller dömas är den stora frågan för bokens berättare Jean-Baptiste Clamance. (Ett taget namn, upplyser han läsaren.) Förr var han en uppburen advokat i Paris med karriär, kvinnor och stort umgänge. Nu är han en ensling i exil. Han sitter på en skum sjömanskrog i ett fuktdimmigt Amsterdam, dricker genever och agerar juridisk rådgivare åt krogens ljusskygga klientel. Hans självpåtagna uppgift består i att vara ”domare och botgörare”. Om vad detta innebär och hur han hamnat i en sådan belägenhet talar han med en landsman som han möter på krogen. Denne samtalspartner är löst skisserad och kan lika gärna vara läsaren själv. Vi får lyssna till en monolog som kränger mellan självbekännelse och anklagelseakt.
Liksom i ”Främlingen” utgörs epicentrumet i ”Fallet” av ett brott och dess konsekvenser. I ”Främlingen” skjuter huvudpersonen en arab och döms till döden, även om det inte är mordet i sig utan det faktum att han inte verkar sörja sin mor som orsakar mest upprördhet i rättssalen. I ”Fallet” handlar det om en moraliskt förkastlig men inte olaglig handling: Clamence har bevittnat ett självmord utan att ingripa. En sen kväll passerar han en ung kvinna som står lutad över broräcket på Pont Royal. Strax därpå hör han ljudet av en kropp som slår i vattnet, följt av ett skrik. Han stannar upp en sekund men går genast vidare som om ingenting har hänt. De följande dagarna undviker han att läsa tidningarna. Anspelningar på självmordet dyker upp under romanens första sidor, men den före detta advokaten lägger slipat ut orden om andra moraliska försyndelser, som för att dölja sitt verkliga brott.
Clamence beskriver sig till en början som en moraliskt oförvitlig person. Han är angelägen om att framstå som god och rättrådig. Som advokat är han specialiserad på behjärtansvärda fall. Ju mer ömkansvärda hans klienter är, desto bättre. Han ser gärna att de är offer av något slag. Han hjälper blinda över gatan och jublar inombords när en tiggare ber om pengar. När han får Hederslegionen tackar han nej och njuter i hemlighet av sin ödmjukhet. Han frossar på det hela taget i dygd och duktighet.
Det skorrar förstås falskt, för läsaren såväl som för berättaren själv. Associativt berättar Clamence, liksom med en omedveten logik, om hur han tycker sig höra ett skratt när han går över en bro några år efter självmordet. Detta skratt förföljer honom. Med tiden grips han av nedstämdhet och oro. Hans föreställning om sig själv som en oklanderlig vinnare börjar krackelera. Han drabbas av den hemska misstanken att andra människor dömer honom. Clamences kval verkar emellertid inte kretsa kring tanken att han gjort fel och måste sona sin skuld. Hans fråga, och hans därpå följande livsprojekt, blir i stället: de andra dömer mig – hur ska jag undkomma denna dom?

Jean-Baptiste Clamence är en romangestalt som bjuder motstånd. Hans svada bär självrannsakningens prägel, men samtidigt manar han sin lyssnare/läsare att tvivla på sanningshalten i hans ord. Hans tidigare godhetsivran, ytlig som den nu var, faller samman. Under finns bara tomhet. Clamence skildrar en tillvaro där allt är på låtsas och inget allvar finns. Han intar olika roller, som om livet vore en pjäs; man får intrycket att han skulle kunna göra vad som helst eftersom ingenting ändå är på riktigt. Han saknar djupare band till andra människor. Tillvaron domineras av hans egna behov och böjelser. ”I mitt liv har jag dragit på mig åtminstone en stor kärlek, och dess föremål har alltid varit jag själv”, säger han.

Originaltiteln ”La chute” för tankarna till syndafallet.
Han skyr förpliktelser och krav, inte minst i kärlekslivet. Umgänget med kvinnor betraktar han som ett spel, och så snart han vinner någons tillgivenhet tynger den honom. Den idealiska lösningen, tänker Clamence, skulle vara att den kvinna som intresserade honom dog: på så vis kan han både behålla kärleken och slippa de tvång som en förbindelse medför. Helst vill han ha tillgång till alla, samtidigt som han själv ska vara den ende för dem han involverat sig med. Han vill vara fri att komma och gå som han vill, göra vad han har lust med när han har lust med det, och inte behöva befatta sig med något slags ansvar gentemot den andre.
Originaltiteln ”La chute” för tankarna till syndafallet. Det är långtifrån den enda bibliska referensen. Berättarens alias Jean-Baptiste anspelar på Johannes Döparen och fastän han betecknar sig som ateist dyker Gud ständigt upp i hans reflektioner. Så också Jesus, som han verkar känna ett grandiost släktskap med. Den alltmer malariafebriga berättaren placerar sig själv som predikant och profet, fast i perverterad tappning. I slutet av boken ligger han utsträckt på sängen i sitt asketiskt inredda rum, som liknas vid en likkista men också påminner om en munkcell.
Hans livslösning har blivit att anklaga sig själv för att på så vis ha rätt att döma de andra, och genom denna verbala flagellantverksamhet har han inrättat en plats i tillvaron där han egentligen inte behöver förändra något hos sig själv. ”Sedan jag fann min lösning hänger jag mig åt allt, kvinnor, högmod, leda, ressentiment, till och med åt febern som jag med välbehag känner hur den går upp just nu”, säger han. Han tycker sig härska över världen, ensam och upphöjd, med rätt att döma alla och envar. Ingen står över honom.
Clamence rör sig i ett kategoriskt tankesystem renons på nyanser och komplexitet. Antingen är man skyldig eller icke-skyldig. Antingen är man den som dömer eller den som döms. Också läsaren frestas att dras in i denna ofruktbara domstolsverksamhet, med Clamence i den anklagades bås. Ska han dömas, och för vad? För att vara en outhärdlig narcissist? För att framställa sig som god i syfte att vinna andras kärlek? För att förföra kvinnor för erövringens skull? För att inte ta sitt eget eller andras liv på allvar? För att driva processen mot sin egen uselhet så långt att ingen annan tillåts kritisera honom för sådant som han rimligen borde kunna kritiseras för?
Men förr eller senare måste den dömande läsaren vända blicken mot sig själv – och här finner vi kanske författarens avsikt. Anklagelseakten blir en spegel för oss själva. Med vilken rätt dömer man den andre? Vad innebär det att vara skyldig? Vem ska fördela skulden?
Vägen ut ur det psykologiska helvete där Jean-Baptiste Clamence vistas finner vi måhända genom att inte underkasta oss domstolens krav på enkla kategorier, dess fördelande av skuld och oskuld, utan söka en annan riktning: mot förståelse, tolerans och den svåra konsten att möta en annan människa utan att döma.

Lydia Sandgen​

Författare, debuterade 2020 med den Augustprisbelönade romanen ”Samlade verk”. Artikeln bygger på hennes förord till den i dagarna utkomna nyöversättningen av Albert Camus ”Fallet” (Albert Bonniers Förlag).
 
Den här artikeln handlar om barns reaktion i samband med det som hände med den danske fotbollsspelaren Eriksen i EM-matchen i fotboll mellan Danmark och Finland. Den är intressant då flera barns såg allt som hände och vi är många som satt med våra barn. Det här är kloka inspel som jag också anser delvis är applicerbara även på oss vuxna.


Viktigt att respektera barns reaktion på otäcka händelser​

image.php

Danska fotbollsstjärnan fick till all lycka omedelbar vård när hans hjärta plötsligt stannade under matchen mot Finland. BILD: JONATHAN NACKSTRAND/AFP-LEHTIKUVA
FREDRIK HÄGGMAN
13.6.2021 11:15 UPPDATERAD 13.6.2021 14:45
Dela på Facebook
Dela på Twitter Dela på Linkedin Dela per e-post

Barns reaktioner på omskakande nyheter eller videoklipp kan verka märkliga för en vuxen. Men det är viktigt att acceptera dem oavsett, skriver Mannerheims barnskyddsförbund.

På lördagskvällen satt otaliga familjer bänkade för att se Finlands landslagsherrar göra EM-premiär borta mot Danmark. Bland dem fanns också många barn, som tvingades bevittna hur danske Christian Eriksen i direktsändning föll livlös till marken då hans hjärta slutade slå.
Situationer som dessa kan likväl vara förvirrande och skrämmande för både vuxna och barn. För barnens del är det därför viktigt att en lyssnande och lugn vuxen finns närvarande, skriver Mannerheims barnskyddsförbund, som kort efter matchen avbrutits delade sin guide till hur man pratar med barn om skärrande händelser på Facebook.

Mirjam Kalland, professor i småbarnspedagogik vid Helsingfors universitet, såg inte matchen själv, men har inte undgått rapporteringen. Hon säger att diskussionen med barnen görs avsevärt lättare av att det är fråga om en sjukdomsattack, där det inte finns någon förövare.
Dessutom fick händelsen ett lyckligt slut, då Eriksens läge senare uppgavs vara stabilt.
– Naturkatastrofer och sjukdomsanfall är lättare att prata om, eftersom det inte finns någon ondska i bakgrunden som behöver förklaras. Det kan vara ett läge för att diskutera att den sortens saker kan hända, och att det är då viktigt att få hjälp snabbt. Man får gärna förstärka den fina sidan, sammanhållningen och att man hjälps åt.

Acceptera och respektera reaktionen
Det viktigaste som vuxen är att hålla sig sansad och lugn. Barn kan ha starka känslor av otrygghet efter dramatiska händelser, men de tar efter vuxnas exempel. Om den vuxna är stabil är det lättare för barnet att lugna sig, skriver Barnskyddsförbundet.
En händelse av det här slaget kan vara minst lika omskakande för en vuxen, som förstår vad som händer.
– Men det är viktigt att inte överföra sina egna rädslor på barnet, säger Kalland.

Det är också viktigt att barnet får tid och utrymme att berätta om sina känslor. Barnskyddsförbundet betonar att man ska acceptera och respektera barnets reaktioner, även sådana som verkar märkliga i stunden.
Ett barn kan inte berätta om sina bekymmer på samma sätt som en vuxen. Förvirringen och rädslan kan därför ta sig uttryck i skratt eller skämt, vilket inte behöver vara ett tecken på respektlöshet eller nonchalans.
Kalland säger att man först ska fråga vilka tankar händelsen väcker hos barnet, eftersom barn är olika och hanterar saker på olika sätt. Då kan man ta sig an frågan ur barnets synvinkel.
– Men det viktigaste är att man diskuterar, och att det inte uppstår ämnen som man inte kan tala om.

Var ärlig
Barnskyddsförbundet uppmanar till att besvara barnets frågor ärligt, men utan att skapa ytterligare osäkerhet och rädsla.
"Berätta saker som de är, så att barnet inte behöver förlita sig på sin fantasi. Där skapas ofta överdrivna, ännu värre bilder", skriver förbundet.
Om barnet ser otäcka videoklipp i nyheter eller på internet lönar det sig att ta en diskussion om vilka känslor och tankar händelsen väcker.
"Fyll inte barnens fantasi med återkommande olycksnyheter. Tillfredsställ ditt eget informationsbehov utan att barn och unga är närvarande och diskutera de känslor nyheterna väcker med andra vuxna. Säg åt barnet att det inte lönar sig att se alla videor som sprids till exempel på internet.
 
Varför uppstår såna här "städer" i USA medans det i Sverige blir alltfler ensamma uteliggare? Gemenskap i eländet kontra ensamhet och isolering i eländet.



På tisdagskvällarna samlas folk från hela Slab City i Ponderosa-lägret för att äta och umgås tillsammans.
På tisdagskvällarna samlas folk från hela Slab City i Ponderosa-lägret för att äta och umgås tillsammans. Foto: Zachary Roberts

Slab City: livet utanför det amerikanska samhället​

Runt en miljon amerikaner uppskattas bo permanent i sin husbil, husvagn eller skåpbil i olika läger runt om USA. Under två månader följde fotografen Zachary Roberts livet i den före detta militärbasen Slab City.

Slab City: livet utanför det amerikanska samhället
IChloé Zhaos flerfaldigt Oscarsbelönade ”Nomadland”, baserad på Jessica Bruders bok med samma namn, köper Fern (Frances McDormand) en gammal skåpbil, fyller den med sina käraste ägodelar och ger sig ut på luffen. Fabriken hon arbetade på har lagts ner och samhället som byggdes kring den har upphört; till och med postnumret har slutat existera.
Antalet amerikaner som i verkligheten bor heltid på hjul är en demografisk mardröm att räkna, men uppskattas av RV Industry Association till runt en miljon människor. Under en dryg månad var den svenskamerikanska fotografen Zachary Roberts en av dem. Via Airb'n'b hyrde han en trailer i Ponderosa Camp i Slab City, drygt en och en halv timmes bilresa från Palm Springs, känt för sina boutiquehotell och luxuösa spaanläggningar.
407a0e45-0578-49cf-ba05-d4d7ce5a6ad3

Foto: Zachary Roberts


”Något är allting på gång i Ponderosa-lägret. Här får Daniel, vars pappa driver Ponderosalägret sitt hår färgat av Charleigh, en tillfällig granne. Daniel fungerar som en alltiallo i lägret, och hjälper till där det behövs. Charleigh och hennes pojkvän delar sin tid mellan Slab City och det närliggande lägret Quartzsite, som porträtteras i ’Nomadland’.”

Gemenskapen och gästfriheten är stark – varje kväll tänds en lägereld någonstans i Slab City.

Slab City är en före detta militärbas som saknar el och rinnande vatten och har fått sitt namn från de betongfundament som finns kvar från andra världskriget. Tusentals campare söker sig hit varje vinter, eftersom vädret är behagligt jämfört med många andra campingplatser i USA där det blir för kallt. Men det finns också några hundra personer som trotsar den nästintill outhärdliga hettan och bor här året om. Dessa utgör samhällets kärna, fördelade över drygt 50 olika läger. De kallar sig ”slabbers” och består av tidigare fängelsekunder, krigsveteraner med PTSD och tonåringar som rymt hemifrån, men också av barnfamiljer där ungarna varje morgon åker skolbuss till närmsta samhället Niland, drygt sex kilometer bort.

Gemenskapen och gästfriheten är stark – varje kväll tänds en lägereld någonstans i Slab City, runt vilken man samlas, spelar gitarr och pratar. På julafton delas det ut gratis mat för alla som vill ha, andra dagar går det att köpa en tallrik chilli för två dollar. Bråken mellan grannar är många, men vänskapsbanden sega. Turister kommer och går, en del stannar en natt, andra längre. Under de cirka 40 dagar som Zachary Roberts bodde i lägret kom han nära flera av lägrets året-runt-boende och började så småningom dokumentera deras vardag.
c09fdfe2-d0f7-4df9-8c33-e6d801b3a3a6

Foto: Zachary Roberts

”Danger och Ryan (med ansiktena mot kameran) gräver en grop för ett utedass. Gropen kallas ’a 10 year hole’, vilket betyder att den beräknas räcka i 10 år innan den är igenfylld av avföring. Som betalning får de mat, öl och en sovplats. Ponderosalägret drivs av Spyder och hans fru Shannon. En husvagn kostar mellan 25 och 40 dollar (omkring 200 −350 kronor) per natt att hyra.”
9b3b3a25-d561-4dc2-8ca6-b033c0aee743

Foto: Zachary Roberts

”Ett parti ’Drakar och demoner’ dödar några timmar i Ponderosa-lägret. Från vänster 18-åriga Joseph som bor i ett grannläger, fyra år yngre Timothy (Shannons son) och Daniel, 22, som alla tre har växt upp i Slab City för att deras föräldrar bosatt sig där. I bakgrunden flyttas möbler inför middagen där alla som vill får komma och äta sig mätta på grillad kalkon med tillbehör.”
c0fa2e11-d2da-47e8-8b1d-69dfee5a1743

Foto: Zachary Roberts

”Jim är en kanadensisk cowboy som varje år tillbringar några månader i Slab City. Stora delar av året jobbar han som hästtränare på Cheekye Ranch i British Columbia, som rehabiliterar och omplacerar problemhästar som annars skulle slaktats. Jim har påbörjat ett bygge av ett stall i Slab City men det blev aldrig verklighet, nu bor det grisar där istället. Jim målar också tavlor och spelar gitarr.”
9473bb64-7f29-4763-b7a4-5ae58e4ee9cd

Foto: Zachary Roberts

”På Slab City Community Bulletin Board kan man läsa inlägg om sånt som händer runtom i lägren, ofta välgörenhetsevenemang med gratis mat, organiserade av närliggande kyrkor. I bakgrunden ser vi The Sun Works, ett företag i Slab City som installerar solenergipaneler. Grundarna började tillbringa vintrarna i Slab City redan 1985; när de började sätta upp solpaneler kunde de använda solenergin till luftkonditionering och bo här året om.”
2f8629d9-1f86-41c4-a8ed-a0b11d1d7e6d

Foto: Zachary Roberts

”Syskonen Timothy och Kasey, 14 och 12 år, är nästan alltid tillsammans. Här framför sitt hem, där de bor med sin mamma Shannon och sin styvpappa Spyder som sedan 2015 driver Ponderosa-lägret. Även Spyders son Daniel bor här. Barnen åker varje morgon skolbuss till närliggande staden Niland, drygt sex kilometer bort. Det är också där Slab Citys invånare hämtar vatten och köper mat och andra förnödenheter.”
6e701dee-41ca-4736-a73a-cf6398d65b38

Foto: Zachary Roberts

”Double Z har en samling skjul och en grillplats som han kallar Double Z's Ranch. Här samlar han på allt från prydnadssaker till leksaksbilar. Via Facebook kan man boka en ’Broken plate dinner’, ett hemlagat mål mat serverat på ranchen, samt en personlig guidad tur runt ägorna. Båda är gratis. En guidad tur finns att se på youtube.”
b5c10fc2-8736-4330-ae8a-ee42ab86a8be

Foto: Zachary Roberts

”Leif är en musiker som bor i ett grannläger till Ponderosa. Hans föräldrar var cirkusartister och han växte upp i ett kringresande sällskap. Leif kan göra en oförglömlig version av The Beatles ’Rocky Raccoon’ – en av anledningarna till att han gillar låten så mycket är att den utspelar sig i hans hemtrakter North Dakota.”
e67d6d83-ee8d-4a47-9c94-466bbc65ea4a

Foto: Zachary Roberts

”Timothy i samspråk med en granne. Solen går ner vid femtiden på vintern i Slab City. På vintrarna håller sig temperaturen runt 20 grader celsius på dagarna, men på kvällen och natten kan termometern sjunka nästan till minus. Sommartid är temperaturen istället omkring 40 grader, och de få som bor kvar håller sig inomhus med luftkonditionering.”
0f31bc6e-3054-4a4d-b133-6d9757b7c0ae

Foto: Zachary Roberts

”På tisdagskvällarna samlas folk från hela Slab City i Ponderosa-lägret för att äta och umgås tillsammans. Så fort det börjar mörkna tänds brasan. En skål med chili och en bit nybakat majsbröd kostar två dollar, sen turas man om att framföra sånger ur den amerikanska visskatten. Vissa stannar hela kvällen, andra kommer och går. Mannen på bilden sjunger ’Society’ av Eddie Vedder från soundtracket till ’Into the wild’ vars huvudperson som hastigast besöker Slab City under sin flykt från ’det kvävande moderna samhället’.”

Karin Ström
 
Det är häftigt när det händer. I alla år har sporten ställt krav på utövare, flera har inte orkat men något händer när flera världsnamn börjar sätta gränser och säga ifrån när deras psykiska hälsa inte orkar. Det rör säkert till det bland de som äger och planerar sportsliga evenemang, men enligt mig är psykiska ohälsa viktigare. Hoppas det sprider sig för det är inte bara inom idrotten som det behövs lyftas på locket, inte minst bland chefer i arbetslivet.


 
Intressant artikel där vetenskapen inom psykologin får tala om mäns och kvinnors sexualitet, om pågående genuspolitik och övergrepp.







David Buss.


Glöm Sex and the City som symbol för kvinnlig frigörelse. De flesta kvinnor vill inte ha tillfälligt sex med otaliga partners.
– Under den så kallade sexuella revolutionen på 1960- och 70-talen blev tillfälligt sex vanligare, men man fann att kvinnor inte gillade det. För det mesta. För mig är det fascinerande att en ideologi kan påverka människor att gå emot sina egna preferenser på det sättet, säger David Buss över Zoom från Texas, där han undervisar i psykologi på universitetet i Austin. Han har nyligen gett ut sin senaste bok: ”Bad men: The hidden roots of sexual deception, harassment and assault”.
David Buss är noga med att påpeka att han talar om genomsnitt: mäns och kvinnors sexuella psykologi skiljer sig åt i genomsnitt, och det säger förstås ingenting om enskilda individer. Men vi måste förstå dessa genomsnittliga skillnader för att komma till rätta med övergrepp mot kvinnor, menar han.
I Sverige brukar det heta att mäns våld mot kvinnor kräver krafttag mot patriarkala normer. Att efterlysa ett evolutionsbiologiskt perspektiv vore kontroversiellt.
– Jag har inget emot kontrovers. Jag är hellre vetenskapligt korrekt än politiskt korrekt.

Vi måste förstå dessa genomsnittliga skillnader för att komma till rätta med övergrepp mot kvinnor


Vi börjar från början, med själva tillblivelsen. Hos människan finns en grundläggande könsskillnad i den investering som krävs för att producera ett barn. Minimum för kvinnor är nio månaders graviditet. Motsvarande minsta tidsåtgång för män är betydligt kortare – Magnus Uggla har skaldat om den.
– De flesta män gör förstås mer än minimum, och i långvariga relationer gör männen enorma insatser. Men könsskillnaden i minimal investering innebär att den reproduktiva strategi som är optimal från ett manligt perspektiv, skiljer sig från den strategi som är optimal från ett kvinnligt.
Vad kan det handla om för skillnader?
– Det gäller till exempel hur lång tid det optimalt ska gå, eller hur stor investering man vill göra, innan man har sex. För kvinnor är det optimalt att vänta längre med sex. Och det är optimalt med en större psykologisk investering och mer emotionellt engagemang, än vad som är optimalt från ett manligt perspektiv. Bara betraktat i ljuset av reproduktiv framgång, alltså utan någon moralisk värdering.
– Detta resulterar i anpassningar hos mannen att försöka påverka kvinnan att närma sig hans optimala punkt, och motanpassningar hos kvinnan för att förmå mannen att närma sig hennes. Det är som att ha två händer som drar i en ratt från varsitt håll.
– Och män har utvecklat sätt att försöka kringgå kvinnors val. Det kan ske genom att man ger sken av att vara mer förälskad än man är, eller mer attraktiv. Det är jättevanligt att män skriver på Tinder att de är längre än de i själva verket är, eller tar selfies framför dyra bilar som inte är deras – medan kvinnor tar bilder ur smickrande vinklar och drar av på sin vikt. Så män har utvecklat olika sätt att kringgå kvinnors val, hela vägen till sexuellt tvång
Du talar om att det utvecklats något som motsvarar samevolution mellan rov- och bytesdjur?
– Ja, det finns en uppenbar analogi här i rovdjur och byte: När geparder blir snabbare och smidigare ger det en motsvarande förändring hos gasellen, eftersom de långsammare geparderna svälter ihjäl och de klumpiga gasellerna blir uppätna.

Män har utvecklat olika sätt att kringgå kvinnors val, hela vägen till sexuellt tvång.


– Och det stora temat i min bok är den samevolutionära kapprustningen mellan könen inom vår art, och de könsskillnader som den har gett upphov till – i vår sexuella psykologi, våra reproduktiva strategier, och det beteende som följer som en konsekvens av dessa strategier.
Och detta är kontroversiellt?
– Bland vissa grupper. Man talar ofta om vetenskapsförnekelse som något som hör hemma inom högern, eftersom det finns religiösa fundamentalister till höger i USA som är emot evolutionsteori för att det går emot en bokstavstolkning av Bibeln. Men till vänster finns vad jag kallar ”könsskillnadsförnekare”, som tror att det inte finns biologiska könsskillnader.
Men är det vetenskapligt kontroversiellt?
– Nej, inte på något sätt! Evidensen är överväldigande. Rönen kring könsskillnader i vår sexuella psykologi hör till de mest reproducerbara inom hela psykologifältet.
– Och effekten är i regel betydligt större än vad man typiskt sett ser inom psykologin. De psykologiska och strategiska könsskillnaderna i sexualitet motsvarar storleken på könsskillnader i längd, överkroppsstyrka, fettfördelning – sådant man ser tydligt med blotta ögat.
Varför får inte de här rönen fäste tror du?
– Inom den politiska vänstern i USA säger man att man tror på evolution. Men man kapar liksom vetenskapen vid halsen och påstår att evolutionen inte har påverkat våra hjärnor och den psykologi som ryms i dem. Det är en absurd ståndpunkt, vetenskapligt sett. Men det beror säkert på en rädsla att det kommer att leda till diskriminering och andra sociala problem om man erkänner att det finns könsskillnader som är ett resultat av människans evolution. Men jag menar att kvinnor tar skada av att man förnekar könsskillnader.

Jag menar att kvinnor tar skada av att man förnekar könsskillnader.


– Vi måste förstå orsaksprocesserna, inklusive könsskillnader, för att kunna komma åt övergrepp – trakasserier, stalkning, relationsvåld, sexuellt tvång, våldtäkt. Och för att kunna göra det måste vi se strikt på vetenskapen om människans psyke, och inte låta oss störas av ideologi.
Vilka andra könsskillnader talar vi om?
– En av de viktigaste är strävan efter sexuell variation. Det är ett paraplybegrepp för svar på sådant som: ”Hur många sexpartners skulle du helst vilja ha de närmaste fem åren?” Enorm könsskillnad. ”Skulle du samtycka till sex med främlingar?” Enorm könsskillnad.
– Det finns studier där man går fram till någon på gatan och säger: ”Jag har lagt märke till dig på universitetsområdet och tycker du är väldigt attraktiv, vill du ha sex med mig?” Enorm könsskillnad. I stort sett inga kvinnor tackar ja. De flesta kvinnor behöver liksom lite mer information om killen. Av männen säger majoriteten ja, eller om de tackar nej, ber att få hennes nummer och återkomma.
Och skillnader av det slaget orsakar problem?
– Ja, för kvinnors del skapar det problem när män handlar i enlighet med sina sexuella impulser och på olika sätt försöker kringgå kvinnors val. Och män har utvecklat strategier för att kringgå kvinnors val på olika sätt. Sexuella trakasserier är ett sätt. Relationsvåld är ett försök att tvinga en kvinna att bli kvar i en relation hon vill lämna, och stalkning ofta ett försök att tvinga en kvinna tillbaka in i en relation.
Du har en anekdot i boken om en butik där man införde en regel om att kassapersonalen skulle le och titta kunderna i ögonen. Man fick så mycket problem med sexuella trakasserier att man fick sluta med det. Det leder fram till en annan psykologisk könsskillnad som jag önskar man fick lära sig om i skolan – män tenderar att dra felaktiga slutsatser om att kvinnor är intresserade av dem.
– Precis! En kvinna ler eller råkar röra en mans arm och han tänker: ”Wow, hon vill ha min kropp!” Och så försöker han närma sig den här kvinnan, som ofta inte alls är intresserad.
– Men vi fann i vår forskning att det är en undergrupp av män som är särskilt benägen till den här typen av felaktig slutsats, nämligen män som har höga utslag på narcissism kombinerat med en kortsiktig reproduktiv strategi, alltså som är ute efter tillfälligt sex. Män som har en kortsiktig reproduktiv strategi har gynnats evolutionärt av att inte missa några chanser till sex. Vi utvecklades i små grupper där man kanske mötte ett par dussin potentiella partners under hela sin livstid, och de flesta kvinnor i reproduktiv ålder var gravida eller ammade. Det här krockar med en modern miljö med stora städer, nätdejting där man har tillgång till tusentals potentiella partners, och så vidare.
Män pekas ofta ut som kollektivt ansvariga för övergrepp mot kvinnor. Du menar att det tvärtom handlar om en distinkt undergrupp.
– Ja, det är viktigt att förstå att det inte handlar om alla män. De allra flesta män tycker att det är hemskt att trakassera en kvinna eller tjata på en kvinna som inte är intresserad. En undergrupp bland män gör sådant, och det är män med höga utslag på tre mörka personlighetsdrag: narcissism, machiavellianism och psykopati. Och detta i kombination med en kortsiktig reproduktiv strategi. Det är en liten grupp män som i princip är seriesextrakasserare och serievåldtäktsmän. Men de flesta män gör inte sådant.

Det är en liten grupp män som i princip är seriesextrakasserare och serievåldtäktsmän.


– I den mänskliga arten har vi lyckligtvis också långsiktig reproduktiv strategi. Vi är en parbildande art på många sätt. Väldigt många människor lever i en långsiktig parrelation med en individ. Det finns förstås otrohet, och det finns könsskillnader i otrohet som också följer av en preferens för sexuell variation. Fler män än kvinnor är otrogna, och de är otrogna med fler sexpartners. Män och kvinnor har också olika drivkrafter att vara otrogna.
Vad är det som skiljer?
– För män är det typiskt sett ett rent sexuellt fenomen – de vill ha sexuell variation, och de vill ha sex med någon de inte har haft sex med.
– Kvinnor blir däremot ofta känslomässigt engagerade eller förälskade i den de är otrogna med. Hos kvinnor är det vanligare att det handlar om att byta partner eller underlätta återgången till dejtingmarknaden. Det kallas monkey-branching – kvinnor vill ofta veta att de har en annan gren att ta tag i innan de kastar sig ut i luften.
De här tre mörka personlighetsdragen hos farliga män – vad ska kvinnor vara vaksamma på?
– När det gäller narcissism talar vi om personer med en grandios självuppfattning. De överskattar sin intelligens, briljans och attraktivitet. Och de har en känsla av att ha rätt till en massa saker, inklusive sex.
– Människor som är machiavelliska bedriver en exploaterande social strategi. Det är lögnarna och fuskarna, som betraktar andra som brickor i ett spel som de kan manipulera för sina egna själviska syften. Det tredje mörka draget är psykopati, där ett av de främsta kännetecknen är avsaknad av empati för det lidande man själv orsakar. Det handlar om kallhamrade jävlar, helt enkelt.
Och lägger man till kortsiktig reproduktiv strategi får man en farlig cocktail?
– Precis, om man kombinerar dessa tre ingredienser – narcissism, machiavellianism och psykopati – med en kortsiktig reproduktiv strategi, då är det en dödlig kombination. Detta är de män som begår en majoritet av övergreppen mot kvinnor. Det är lite annorlunda med stalkning, där finns också en undergrupp av socialt inkompetenta individer som bara har svårt att attrahera kvinnor med normala medel.

Om man kombinerar dessa tre ingredienser – narcissism, machiavellianism och psykopati – med en kortsiktig reproduktiv strategi, då är det en dödlig kombination.


– Vi gjorde en studie på ungefär 2 500 offer för stalkning. Och det är väldigt tydligt att stalkare har betydligt lägre värde på dejtingmarknaden än kvinnorna som de trakasserar. Så med stalkning måste man ha en mer finkornig analys av förövarna. Stalkare har inte alltid de här tre mörka personlighetsdragen eller en kortsiktig reproduktiv strategi.
Så det hjälper inte att tala om ”alla män”?
– Nej, de mörka personlighetdragen är en viktig faktor, och därför är det viktigt att inte tala om ”alla män”. De allra flesta män finner det här beteendet fullständigt förkastligt.
– Feminister har dessutom helt enkelt fel i att betrakta alla män som på något sätt förenade i att förtrycka kvinnor. Något sådant kan inte förekomma sett från ett evolutionärt perspektiv. Män står i första hand i konkurrens med andra män.
Men du använder ändå begreppet ”patriarkat”?
– Det finns sådant som med fog kan kallas patriarkala lagar och normer, och som skadar kvinnor. Det finns ju till exempel länder där våldtäkt inom äktenskapet inte är kriminaliserat. Sådana lagar har typiskt sett skapats av högstatusmän, som en reflektion av deras egen sexuella psykologi.
– För feminister är patriarkala institutioner och normer orsaken till allt. Men om man ställer frågan: Var kommer patriarkatet ifrån? Då måste man gå tillbaka till vår sexuella psykologi som den har utvecklats genom evolutionen, och könsskillnaderna i den.
Vi har fått en stor könsobalans i Sverige, eftersom fler män än kvinnor migrerar hit. Du varnar för könsobalans i din bok.
– Ja, det finns bevis för att våld och sexuellt våld ökar när man har fler män än kvinnor, eftersom tillgången på kvinnor blir för liten.
Men motsatsen är också ett problem, eller hur?
– Ja, när det finns fler kvinnor blir det mer kortsiktigt sex på mäns villkor. Det är ett av skälen till att vi fick den så kallade ”sexuella frigörelsen” på 60-talet, när tillgången på män var mindre. Kvinnor vill ju, som sagt, sällan ha sex på det sättet.
– Man ser detta på universitet också. Jag hade en föreläsning nyligen på Texas Christian University, där 60 procent av studenterna är kvinnor. Jag pratade med några tjejer där som sa att killar som kanske är en femma på en skala från ett till tio i normala fall, är en åtta på deras universitet, eftersom det är så få manliga studenter. Och när man snackar med killar som gått på Texas Christian University blir de stjärnögda och har fantastiska minnen av denna enda gång i livet när de var eftertraktade och kunde få sex med flera kvinnor.

När man snackar med killar som gått på Texas Christian University blir de stjärnögda och har fantastiska minnen av denna enda gång i livet när de var eftertraktade


Texas Christian University, det är där det händer!
– Ja, faktum är att det händer på många universitet i USA och Västeuropa. Undantagen är till exempel ingenjörsutbildningarna som fortfarande är mansdominerade.
Du skriver om att tjejer som är förstaårsstudenter på universitet är mer utsatta för övergrepp än senare under studierna, något som bland annat kan hänföras till brist på erfarenhet om olika faror. Tänk om tjejer fick lära sig mer om forskningen om män med mörka personlighetsdrag, eller om mäns felaktiga slutsatser om kvinnors intresse.
– Jag önskar verkligen att fler unga kvinnor och män fick ta till sig vetenskapen om det här överhuvudtaget! Vi är liksom fast i våra egna huvuden, och måste göra antaganden om vad som händer i andra människors huvuden. Och om det motsatta könet i genomsnitt skiljer sig påtagligt från oss, som det gör på det sexuella området, kommer vi att dra fel slutsatser. Män och kvinnor förstår inte fullt ut den sexuella psykologin hos det motsatta könet, och det kan vara livsviktigt att vi gör det.

David Buss​

David Buss räknas som en av grundarna till evolutionspsykologin. Han är 68 år gammal och undervisar vid University of Texas i Austin.
Han har skrivit flera uppmärksammade böcker, bland annat "The evolution of desire: Strategies of human mating" (1994) och "The murderer next door: Why the mind is designed to kill" (2005).
Hans senaste bok, "Bad men: The hidden roots of sexual deception, harassment and assault", kom ut i april 2021.
LÄS MER

Paulina Neuding
Journalist och jurist
 
Hm, den här artikeln får iaf mig att fundera över hur man ska få barn, och vuxna, att läsa mer böcker. Vårt inre behöver ju också matas med olika nyttigheter, annars förtvinar vi. Grabbar som tycker det är roligare att se på film än att läsa en bok, har inte förstått skillnaden. Det här kan vi eller det kanske redan är, ett stort samhällsproblem.

Jag är ingen expert på området så den här tråden ska ses som en plats att diskutera och tänka på sånt som sällan har några självklara svar. Det är viktigt för mig att läsa bra litteratur, sånt jag lär mig av. En film matar oss med vad den vill säga och det på ett effektivt sätt eftersom din hjärna har svårt att värja sig.

En bok får mig att
Lära nya ord och fler ord ger fler nyanser
En bok får en att tänka efter och får en att se fler perspektiv
En bok kan berika med kunskap, hur andra människor tänker, kunna zooma in och ut från helhet till detalj.

Hur skulle man kunna få barn att tycka böcker är roligare än film?


 
Började läsa denna tråd för att jag alltid tyckt om att vrida och vända på de stora frågorna, men det här kändes trist. Massa inklippt text, svepande sanningar, och sedan en otrevlig ton mot de som lyfter ifrågasättande tankar kring vad som sägs.



Blir en tumme ner från min sida.
 
Började läsa denna tråd för att jag alltid tyckt om att vrida och vända på de stora frågorna, men det här kändes trist. Massa inklippt text, svepande sanningar, och sedan en otrevlig ton mot de som lyfter ifrågasättande tankar kring vad som sägs.



Blir en tumme ner från min sida.
Tyvärr finns den trista konversationen kvar. Som jag ser den är den ett försök till att sätta en politisk anda över min intention till att, just samtala om de svåra frågorna. Du får göra som du vill så klart, men jag gör som jag gjorde som liten i skolan när "dåliga" lärare förstörde ett roligt ämne, man får bortse från det trista och se till ämnet.
 
Tyvärr finns den trista konversationen kvar. Som jag ser den är den ett försök till att sätta en politisk anda över min intention till att, just samtala om de svåra frågorna. Du får göra som du vill så klart, men jag gör som jag gjorde som liten i skolan när "dåliga" lärare förstörde ett roligt ämne, man får bortse från det trista och se till ämnet.
Du samtalar inte. Du förmedlar en "sanning", och påvisar samtidigt utan att kanske förstå det - de stora problem dagens "upplysta" samhälle står inför.

Det första du borde göra är att be om ursäkt för din förolämpning tidigare i tråden.
 
Du samtalar inte. Du förmedlar en "sanning", och påvisar samtidigt utan att kanske förstå det - de stora problem dagens "upplysta" samhälle står inför.

Det första du borde göra är att be om ursäkt för din förolämpning tidigare i tråden.
Min avsikt är inte att påvisa en sanning. Det är att reflektera och diskutera frågorna som artiklarna handlar om. Jag kanske inte riktigt förstår vad du menar med att jag påvisar en sanning. Att läsning av bra författare gör så mycket i en människa och därmed för samhällsklimatet är min övertygelse. Finns det andra perspektiv så är det väl intressant att få höra om dem så länge samtalsklimatet är lärande och lyssnande. Du får gärna förklara varför jag ska be om ursäkt. Som jag ser det går en person in och insinuerar att tråden är politisk. Det är den inte. Samtalar vi om artiklarna tror jag tråden kan bli intressant. Mitt syfte är att få folk på KS att reflektera över svårare frågor, inte att bedriva politisk propaganda. Vi är alla väldigt små inför de stora frågorna, men kan vi diskutera dem här kanske det diskuteras vidare i andra sammanhang. Jag förväntar mig ingen ursäkt då jag ser frågorna som vida viktigare.
 
Tillbaka
Topp