För en tid sedan var jag på ett möte. Det mötet var ett avslut på en lång resa. Under den långa resan fram dit utvecklas jag och förändrades men i grunden, i mina värderingar och tankar var jag densamma. Människorna som kommit in under resans gång var däremot annorlunda. De var, som man säger, barn av sin tid. En text är bra så länge den saknar sakfel och är grammatiskt och stavningsmässigt korrekt. Att den djupa insikten och förståelsen, som var platsens grundval, saknades gjorde inget. När ledning satsade på att alla skulle vara lyckliga, utgick man från att lycka nås genom att stänga dörrarna till det riktigt sorgliga och till filosofiska frågeställningar som bara krånglar till känslan av den platta men ack så roliga känslan av lycka, i alla sin tomhet och meningslöshet. Nya led av narcissistiska drag så jaget blev så stort i både person och i organisation, att man inte längre såg eller kände med de man sa sig vilja hjälpa. Jaget handlade om att boosta sitt varumärke, att bättra på cv:n så det gällde att synas och vara gillad. I mina sista ord gav jag en bok, en bok om förundran. Andemeningen var att den som kan förundras måste göra sig själv mindre, kunna se sin egen litenhet i det stora. Den som inte tror att jorden snurrar runt jaget utan ser t ex sin litenhet inför konsten och naturen, kan känna lycka, riktig lycka. Den här artikeln går lite i samma spår. Det moderna samhället som tappat djupet på något sätt. Lite som Anna Axfors säger tror jag inte att man kan se och förundras om man gör sig stor som en boll. Är egot för stort får inget förundransvärt plats.
Rädslan för det dunkla utplånar konsten
Samtidskulturen har inget utrymme för genier, skriver Anna Axfors. Foto: TT Illustration: Staffan Löwstedt
KULTURDEBATT| I vår tid ska allt blottläggas i rättvisans och jämlikhetens namn. Är detta vägen mot ett fullständigt slätt kulturlandskap, utan utrymme för det tvetydiga?
Idé- & kulturdebatt i SvD Kultur
Det här är en idé- & kulturdebattsartikel publicerad av SvD:s kulturredaktion. Åsikterna som uttrycks är skribentens egna. Om du har synpunkter eller vill delta i debatten kan du mejla
[email protected]
Kontrollbehovet sprider sig som ett mögel i vår samtid: allt som är okänt, dolt i dimma, är per definition dåligt eller skumt. Men som den psykiskt sjuka Hebriana säger till sin syster i Lars Noréns pjäs med samma namn: ”Du ska inte vara rädd för att ta emot det du inte förstår. Du ska inte försöka använda din hjärna till allting. Det sitter en liten flicka där inne som inte får komma ut. Det är hon som är lyckan.” Det är en uppmaning som skulle kunna appliceras kollektivt, på oss allihop, och inte minst på kultursfären.
Enligt filosofen Jonna Bornemark lever vi i ett ratiofierat samhälle, där allt ska kunna mätas och världen är slutgiltigt förklarad. Den tysk-koreanska filosofen Byung-Chul Han kallar det för ett transparenssamhälle, där allt ska blottläggas i rättvisans och jämlikhetens namn - men egentligen bara för att tjäna det nyliberala systemet.
I transparenssamhället, som är vårt samhälle, har konsten inte särskilt hög status mer än som accessoar eller hjälpmedel i karriären. Greta Thurfjell skriver i DN att hon aldrig kommer skriva en roman, trots att hon är kulturjournalist. Det är nästan så att man höjer på ögonbrynen och tänker att det där är bara något hon säger, självklart kommer hon släppa en roman någon dag! Att vara författare är nämligen det som är mest högstatus av allt. Om det sedan är en receptbok med sommarens 30 godaste drinkar eller liknande som man ”skrivit” spelar mindre roll.
”Författarlivet kostar mer än det smakar” är rubriken på en krönika av
Hugo Rehnberg i SvDs Perfect Guide, och ja så är det ju. För att jobba konstnärligt kan liknas vid att vara prostituerad, förutom att en prostituerad säkert tjänar pengar. Lika utlämnande är det i alla fall, och precis som det inte finns någon lycklig hora finns ingen lycklig poet, författare eller konstnär. Poet/författare/konstnär är man ändå, för att det är ett kall. Men ett sådant ord är främmande i transparenssamhället.
Att konsten i sig själv inte spelar roll längre märks i vissas hållning till kritiken. I podden ”Kulturbarnen” menar författaren och kritikern Ida Therén, apropå debatten om ”nyelakhet” inom litteraturkritiken, att recensenter borde vara snälla och tänka på att den vars bok de anmäler gjort så gott den kan. Inte minst för att de kan komma att träffa varandra på ett mingel sedan. Den här litteraturhållningen tycker jag låter som en komplett mardröm, men jag förstår att det är transparenssamhällets dröm.
Inom en snar framtid kommer antagligen Nobelpristagaren utses i en demokratisk process där alla landets bibliotekarier ska få sitt att säga till om, så att priset går till Maj-Gull Axelsson
I DN skriver författaren
Gunnar Ardelius många, till synes oskyldiga, tecken om att det är tufft att få kritik. Först förstår jag inte varför denna ”sårbara” text skrämmer mig, sedan inser jag att den lägger upp relationen mellan författare och kritiker till förhandling, som om det kanske ändå gått lite för långt? När sanningen är att författare borde vara glada om en bra kritiker tar fram sågen. Det betyder ju att de tar deras verk på allvar.
Men transparenssamhället vill ha ett fullständigt slätt landskap, där jämlikhet betyder att ingen får sägas vara bättre på något än någon annan. För transparenssamhället hatar orättvisor, i alla fall skenbart, och inom en snar framtid kommer antagligen Nobelpristagaren utses i en demokratisk process där alla landets bibliotekarier ska få sitt att säga till om, så att priset går till Maj-Gull Axelsson trots att det inte finns någon logik i det överhuvudtaget.
”Transparensens nödvändighet misstänker allt som inte underställer sig synligheten. Däri ligger dess våld” skriver Byung-Chul Han. Transparenssamhället, eller mätbarhetssamhället med Bornemarks ord, älskar information, eftersom information blottlägger. Så när till exempel Katarina Frostenson släpper en ny bok försöker både kritiker och läsare tolka den som information och förstå vad som är ”sant” och inte. Som om en riktig författare skulle jobba med sanning på det sättet.
Rädslan för det säregna skapar ett förakt för det som kallas genikulten.
Inte bara den verkligt bra skönlitteraturen utan också humorn är missförstådd. Eftersom allt måste vara synligt, eftersom allt måste gå att förstå, så måste allt också tolkas bokstavligt. Det är därför kultursidorna går bananas när
Linda Skugge skriver att Kristina Sandströms nya cancerbok är kass och istället börjar prata om sin vibrator, och Twitters duktiga journalister storknar när
Jonatan Unge recenserar en bok han inte läst, för texterna skymmer ju verken! Men gör de verkligen det? Både Skugge och Unge förmedlar sin förståelse av världen med humoristisk träffsäker skärpa, och i ett sunt samhälle skulle det respekteras.
Rädslan för det säregna skapar ett förakt för det som kallas genikulten. Folk tror gladeligen på stjärntecken och energier från stenar, men att en del människor står i närmare förbindelse med konstnärlig intuition och att denna förmåga är medfödd och bör vördas, kallas för elitism. I sport får man av någon oklar anledning fortfarande tävla, trots att det är orättvist att en del vinner och andra inte.
Trots, eller kanske på grund av, förnekandet av genier och den äkta konsten så vill alla skriva en bok, vilket visar på föraktet inför skönlitteraturen och hur lätt man tar på den.
Egentligen är det märkligt att detta medelmåttighetsideal kunnat ta plats i vår tid, där allt handlar om att maximera sig själv. Kanske är det just för att vi tvingas kämpa så hårt med oss själva som insats, eller rättare sagt en slipad och falsk variant av oss själva, en mätbar version av oss själva, som vi blir så ledsna när vi möter något som går bortom detta, något som är något mer.
I transparenssamhället förintar korrektheten humorn, porren erotiken, kontrollbehovet oförståelsen, övervakningen tilliten, effektiviteten djupet, och vad händer i ett sådant samhälle, förutom att konsten nedgraderas till karriärsmove? Enligt Byung Chul Han utvecklar människorna narcissism, utbrändhet och adhd. Även Bornemark ser ett tydligt samband mellan vår tids utbrändhetsepidemi och vurmen för rationalitet, eftersom utmattning inte bara uppstår på grund av hårt arbete utan också av meningslöshet. Lyckan uteblir såklart, precis som för Hebrianas syster som inte vågar ta emot det hon inte förstår.
Att lära sig leva i ovisshet är ett mikromotstånd som skulle kunna skapa en revolution, skriver Bornemark, och vi behöver en relation till det eviga för att vara levande. Det skulle inte behöva handla om det eviga i begreppets religiösa bemärkelse. För kulturvärlden skulle det räcka med en tro på att äkta konst fortfarande existerar.
Anna Axfors
Anna Axfors är författare, poet och skribent.
www.svtplay.se
