-
Välkommen till ett uppdaterat Klocksnack.se
Efter ett digert arbete är nu den största uppdateringen av Klocksnack.se någonsin klar att se dagens ljus.
Forumet kommer nu bli ännu snabbare, mer lättanvänt och framför allt fyllt med nya funktioner.Vi har skapat en tråd på diskussionsdelen för feedback och tekniska frågeställningar.
Tack för att ni är med och skapar Skandinaviens bästa klockforum!
/Hook & Leben
Hur länge har du varit Rolex ägare? (Poll)
- Trådstartare Nicklas.S
- Start datum
Jag har haft en datejust 116234 som jag tyckte var tråkig och blingade för mycket, sen köpte jag en yacht-master 16623 som var mer diskret. Jag är just nu sugen på att köpa mig en datejust igen, men denna gång utan vitguldsringen och med vit tavla med romerska siffror och en tavla i rosa för att ha att byta med. Daytona har jag aldrig intresserat mig för de som är snygga kostar en miljon.
rinderpester
Basic
S
Staafen
Guest
Jag köpte min första Rolex ny 2010 och det var sista versionen av 16610. Älskade den klockan som nu är hos en annan nöjd och glad KS:are.
Senast redigerad av en moderator:
David
Bödeln
Innan jag började intressera mig för klockor av den kaliber som brukar diskuteras här på KS var enstaka inslag i tidningar och böcker den enda kontakten jag hade. Några som fastnade i minnet var American Psycho och den lista med utomordentligt konstiga klockor att rekommendera till någon som precis börjat skapa en basgarderob som finns i Per Nilssons bok Snyggt: En stilguide för män:
Boken innehåller även goda råd som t.ex. att skaffa sig en "valpig hund" för att bli en "brudmagnet", att lyssna på Basement Jaxx om strykningen måste gå undan och att tandborste är en riktigt smart grej att ha i badrumsskåpet om man vill verka världsvan och framgångsrik.
Hur som helst, riktiga klockor var intressanta att betrakta på avstånd, ungefär som tokigt dyr konst eller en superexklusiv bil, inte något som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att betala pengar för.
Ytterligare ett fönster in i klockvärlden fanns, nämligen Nick Hackos nyhetsbrev som jag prenumererat på sedan 90-talet. Hur jag under min studietid kom i kontakt med en urmakare i Australien kan jag inte svara på, men så var det i alla fall.
Nick skriver långa, passionerade och intressanta inlägg om allt möjligt som rör klockor tillsammans med aktuella försäljningserbjudanden. Genom dessa nyhetsbrev fick jag en näst intill passiv kunskap om olika tillverkare, teknik, historia och prissättning, information som jag aldrig använde till någonting.
Allt det förändrades över en natt den här kvällen:
Jag var på en hotellbar i Kuala Lumpur där jag tidigare suttit med en bekant (Matt från Kanada) och önskat låtar. En dag tidigare hade jag iklädd kostym och svarta skor haft några timmar ledigt från den mässa jag deltog i och hade slagit mig ner hos en urhandlare i det stora köpcentret Suria KLCC. Den nya Sub:en hade precis släppts på Basel-mässan, och jag frågade den äldre mannen bakom disken om han hade en sådan.
Han sa att han skulle ringa några samtal och bad mig återkomma på eftermiddagen. Något skamsen över att det hade blivit så stor grej av något som bara var ett tidsfördriv kände jag mig tvungen att gå tillbaka senare för att titta. Det slutade med att jag satt i flera timmar, till långt efter stängningsdags, och jämförde en 16613 med den 116613 som handlaren hade lyckats trolla fram från en annan butik.
Till slut var jag ändå tvungen att säga som det var, att jag inte hade några planer på att köpa någon av dem. (Fast antagligen var det inte alls så, jag ljög nog och sa att jag skulle "fundera på saken".)
Åter till Monkey Bar då. Matt hade åkt hem, jag hade önskat Avril åt honom i hans frånvaro, supit ett helt grabbgäng australier under bordet och slutligen lärt den mest tålige av dem att häfva øhl. Plötsligt dök en av deras polare upp med en prostituerad som tydligen erbjöd mängdrabatt i släptåg och lika plötsligt hade hela sällskapet gått upp i rök.
Minnet efter det är inte superskarpt, men jag kommer ihåg att den äldre mannen såg rätt förskräckt ut, och inte alls verkade känna igen mig, när jag dök upp framför disken i jeans och nerspilld t-shirt vilt gestikulerande med kreditkortet.
På väg därifrån tog jag vad jag misstänker är mitt första wristshot någonsin:
Och väl hemma, det första som inte togs med den då ganska mediokra iPhone-kameran:
Det gick månader utan att jag tog av klockan. Bokstavligt, aldrig. Den var med överallt, hela tiden.
Det blev en del fototrixande.
Den vann en och annan fototävling.
Den hamnade i absurda situationer som jag inte i efterhand kunnat förklara.
Den har varit med från hundragradig vedeldad bastu ...
... till riktigt, riktigt kallt.
Klockan gick som förväntat alldeles utmärkt efter testet, och har fått en komplett service hos Rob sedan dess.
Den var med och firade dyk nummer 200 ...
... tillsammans med flera andra färgstarka individer.
Och självklart även blöta kvällar på land.
Den var med när jag, till flickan i frågas stora förvåning, friade.
Vi hade skojat inför dyket om sköldpaddor och delfiner, och lustigt nog dök båda upp. Sköldpaddan syns i slutet på filmen, men delfinen var för snabb. Det är första och enda gången jag har sett en delfin under ytan på luft. (Tydligen gillar de inte ljudet av regulatorn.)
Klockan syns inte i videon, men väl på foton tagna både under dyket och strax efter:
Sen sålde jag den.
Boken innehåller även goda råd som t.ex. att skaffa sig en "valpig hund" för att bli en "brudmagnet", att lyssna på Basement Jaxx om strykningen måste gå undan och att tandborste är en riktigt smart grej att ha i badrumsskåpet om man vill verka världsvan och framgångsrik.
Hur som helst, riktiga klockor var intressanta att betrakta på avstånd, ungefär som tokigt dyr konst eller en superexklusiv bil, inte något som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att betala pengar för.
Ytterligare ett fönster in i klockvärlden fanns, nämligen Nick Hackos nyhetsbrev som jag prenumererat på sedan 90-talet. Hur jag under min studietid kom i kontakt med en urmakare i Australien kan jag inte svara på, men så var det i alla fall.
Nick skriver långa, passionerade och intressanta inlägg om allt möjligt som rör klockor tillsammans med aktuella försäljningserbjudanden. Genom dessa nyhetsbrev fick jag en näst intill passiv kunskap om olika tillverkare, teknik, historia och prissättning, information som jag aldrig använde till någonting.
Allt det förändrades över en natt den här kvällen:
Jag var på en hotellbar i Kuala Lumpur där jag tidigare suttit med en bekant (Matt från Kanada) och önskat låtar. En dag tidigare hade jag iklädd kostym och svarta skor haft några timmar ledigt från den mässa jag deltog i och hade slagit mig ner hos en urhandlare i det stora köpcentret Suria KLCC. Den nya Sub:en hade precis släppts på Basel-mässan, och jag frågade den äldre mannen bakom disken om han hade en sådan.
Han sa att han skulle ringa några samtal och bad mig återkomma på eftermiddagen. Något skamsen över att det hade blivit så stor grej av något som bara var ett tidsfördriv kände jag mig tvungen att gå tillbaka senare för att titta. Det slutade med att jag satt i flera timmar, till långt efter stängningsdags, och jämförde en 16613 med den 116613 som handlaren hade lyckats trolla fram från en annan butik.
Till slut var jag ändå tvungen att säga som det var, att jag inte hade några planer på att köpa någon av dem. (Fast antagligen var det inte alls så, jag ljög nog och sa att jag skulle "fundera på saken".)
Åter till Monkey Bar då. Matt hade åkt hem, jag hade önskat Avril åt honom i hans frånvaro, supit ett helt grabbgäng australier under bordet och slutligen lärt den mest tålige av dem att häfva øhl. Plötsligt dök en av deras polare upp med en prostituerad som tydligen erbjöd mängdrabatt i släptåg och lika plötsligt hade hela sällskapet gått upp i rök.
Minnet efter det är inte superskarpt, men jag kommer ihåg att den äldre mannen såg rätt förskräckt ut, och inte alls verkade känna igen mig, när jag dök upp framför disken i jeans och nerspilld t-shirt vilt gestikulerande med kreditkortet.
På väg därifrån tog jag vad jag misstänker är mitt första wristshot någonsin:
Och väl hemma, det första som inte togs med den då ganska mediokra iPhone-kameran:
Det gick månader utan att jag tog av klockan. Bokstavligt, aldrig. Den var med överallt, hela tiden.
Det blev en del fototrixande.
Den vann en och annan fototävling.
Den hamnade i absurda situationer som jag inte i efterhand kunnat förklara.
Den har varit med från hundragradig vedeldad bastu ...
... till riktigt, riktigt kallt.
Klockan gick som förväntat alldeles utmärkt efter testet, och har fått en komplett service hos Rob sedan dess.
Den var med och firade dyk nummer 200 ...
... tillsammans med flera andra färgstarka individer.
Och självklart även blöta kvällar på land.
Den var med när jag, till flickan i frågas stora förvåning, friade.
Vi hade skojat inför dyket om sköldpaddor och delfiner, och lustigt nog dök båda upp. Sköldpaddan syns i slutet på filmen, men delfinen var för snabb. Det är första och enda gången jag har sett en delfin under ytan på luft. (Tydligen gillar de inte ljudet av regulatorn.)
Klockan syns inte i videon, men väl på foton tagna både under dyket och strax efter:
Sen sålde jag den.
Innan jag började intressera mig för klockor av den kaliber som brukar diskuteras här på KS var enstaka inslag i tidningar och böcker den enda kontakten jag hade. Några som fastnade i minnet var American Psycho och den lista med utomordentligt konstiga klockor att rekommendera till någon som precis börjat skapa en basgarderob som finns i Per Nilssons bok Snyggt: En stilguide för män:
Boken innehåller även goda råd som t.ex. att skaffa sig en "valpig hund" för att bli en "brudmagnet", att lyssna på Basement Jaxx om strykningen måste gå undan och att tandborste är en riktigt smart grej att ha i badrumsskåpet om man vill verka världsvan och framgångsrik.
Hur som helst, riktiga klockor var intressanta att betrakta på avstånd, ungefär som tokigt dyr konst eller en superexklusiv bil, inte något som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att betala pengar för.
Ytterligare ett fönster in i klockvärlden fanns, nämligen Nick Hackos nyhetsbrev som jag prenumererat på sedan 90-talet. Hur jag under min studietid kom i kontakt med en urmakare i Australien kan jag inte svara på, men så var det i alla fall.
Nick skriver långa, passionerade och intressanta inlägg om allt möjligt som rör klockor tillsammans med aktuella försäljningserbjudanden. Genom dessa nyhetsbrev fick jag en näst intill passiv kunskap om olika tillverkare, teknik, historia och prissättning, information som jag aldrig använde till någonting.
Allt det förändrades över en natt den här kvällen:
Jag var på en hotellbar i Kuala Lumpur där jag tidigare suttit med en bekant (Matt från Kanada) och önskat låtar. En dag tidigare hade jag iklädd kostym och svarta skor haft några timmar ledigt från den mässa jag deltog i och hade slagit mig ner hos en urhandlare i det stora köpcentret Suria KLCC. Den nya Sub:en hade precis släppts på Basel-mässan, och jag frågade den äldre mannen bakom disken om han hade en sådan.
Han sa att han skulle ringa några samtal och bad mig återkomma på eftermiddagen. Något skamsen över att det hade blivit så stor grej av något som bara var ett tidsfördriv kände jag mig tvungen att gå tillbaka senare för att titta. Det slutade med att jag satt i flera timmar, till långt efter stängningsdags, och jämförde en 16613 med den 116613 som handlaren hade lyckats trolla fram från en annan butik.
Till slut var jag ändå tvungen att säga som det var, att jag inte hade några planer på att köpa någon av dem. (Fast antagligen var det inte alls så, jag ljög nog och sa att jag skulle "fundera på saken".)
Åter till Monkey Bar då. Matt hade åkt hem, jag hade önskat Avril åt honom i hans frånvaro, supit ett helt grabbgäng australier under bordet och slutligen lärt den mest tålige av dem att häfva øhl. Plötsligt dök en av deras polare upp med en prostituerad som tydligen erbjöd mängdrabatt i släptåg och lika plötsligt hade hela sällskapet gått upp i rök.
Minnet efter det är inte superskarpt, men jag kommer ihåg att den äldre mannen såg rätt förskräckt ut, och inte alls verkade känna igen mig, när jag dök upp framför disken i jeans och nerspilld t-shirt vilt gestikulerande med kreditkortet.
På väg därifrån tog jag vad jag misstänker är mitt första wristshot någonsin:
Och väl hemma, det första som inte togs med den då ganska mediokra iPhone-kameran:
Det gick månader utan att jag tog av klockan. Bokstavligt, aldrig. Den var med överallt, hela tiden.
Det blev en del fototrixande.
Den vann en och annan fototävling.
Den hamnade i absurda situationer som jag inte i efterhand kunnat förklara.
Den har varit med från hundragradig vedeldad bastu ...
... till riktigt, riktigt kallt.
Klockan gick som förväntat alldeles utmärkt efter testet, och har fått en komplett service hos Rob sedan dess.
Den var med och firade dyk nummer 200 ...
... tillsammans med flera andra färgstarka individer.
Och självklart även blöta kvällar på land.
Den var med när jag, till flickan i frågas stora förvåning, friade.
Vi hade skojat inför dyket om sköldpaddor och delfiner, och lustigt nog dök båda upp. Sköldpaddan syns i slutet på filmen, men delfinen var för snabb. Det är första och enda gången jag har sett en delfin under ytan på luft. (Tydligen gillar de inte ljudet av regulatorn.)
Klockan syns inte i videon, men väl på foton tagna både under dyket och strax efter:
Sen sålde jag den.
Men... hur kunde du sälja den?
Den här klassiska storyn och den om hur @Portofino fick sitt namn är mina två absoluta favoriter på KS.Innan jag började intressera mig för klockor av den kaliber som brukar diskuteras här på KS var enstaka inslag i tidningar och böcker den enda kontakten jag hade. Några som fastnade i minnet var American Psycho och den lista med utomordentligt konstiga klockor att rekommendera till någon som precis börjat skapa en basgarderob som finns i Per Nilssons bok Snyggt: En stilguide för män:
Boken innehåller även goda råd som t.ex. att skaffa sig en "valpig hund" för att bli en "brudmagnet", att lyssna på Basement Jaxx om strykningen måste gå undan och att tandborste är en riktigt smart grej att ha i badrumsskåpet om man vill verka världsvan och framgångsrik.
Hur som helst, riktiga klockor var intressanta att betrakta på avstånd, ungefär som tokigt dyr konst eller en superexklusiv bil, inte något som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att betala pengar för.
Ytterligare ett fönster in i klockvärlden fanns, nämligen Nick Hackos nyhetsbrev som jag prenumererat på sedan 90-talet. Hur jag under min studietid kom i kontakt med en urmakare i Australien kan jag inte svara på, men så var det i alla fall.
Nick skriver långa, passionerade och intressanta inlägg om allt möjligt som rör klockor tillsammans med aktuella försäljningserbjudanden. Genom dessa nyhetsbrev fick jag en näst intill passiv kunskap om olika tillverkare, teknik, historia och prissättning, information som jag aldrig använde till någonting.
Allt det förändrades över en natt den här kvällen:
Jag var på en hotellbar i Kuala Lumpur där jag tidigare suttit med en bekant (Matt från Kanada) och önskat låtar. En dag tidigare hade jag iklädd kostym och svarta skor haft några timmar ledigt från den mässa jag deltog i och hade slagit mig ner hos en urhandlare i det stora köpcentret Suria KLCC. Den nya Sub:en hade precis släppts på Basel-mässan, och jag frågade den äldre mannen bakom disken om han hade en sådan.
Han sa att han skulle ringa några samtal och bad mig återkomma på eftermiddagen. Något skamsen över att det hade blivit så stor grej av något som bara var ett tidsfördriv kände jag mig tvungen att gå tillbaka senare för att titta. Det slutade med att jag satt i flera timmar, till långt efter stängningsdags, och jämförde en 16613 med den 116613 som handlaren hade lyckats trolla fram från en annan butik.
Till slut var jag ändå tvungen att säga som det var, att jag inte hade några planer på att köpa någon av dem. (Fast antagligen var det inte alls så, jag ljög nog och sa att jag skulle "fundera på saken".)
Åter till Monkey Bar då. Matt hade åkt hem, jag hade önskat Avril åt honom i hans frånvaro, supit ett helt grabbgäng australier under bordet och slutligen lärt den mest tålige av dem att häfva øhl. Plötsligt dök en av deras polare upp med en prostituerad som tydligen erbjöd mängdrabatt i släptåg och lika plötsligt hade hela sällskapet gått upp i rök.
Minnet efter det är inte superskarpt, men jag kommer ihåg att den äldre mannen såg rätt förskräckt ut, och inte alls verkade känna igen mig, när jag dök upp framför disken i jeans och nerspilld t-shirt vilt gestikulerande med kreditkortet.
På väg därifrån tog jag vad jag misstänker är mitt första wristshot någonsin:
Och väl hemma, det första som inte togs med den då ganska mediokra iPhone-kameran:
Det gick månader utan att jag tog av klockan. Bokstavligt, aldrig. Den var med överallt, hela tiden.
Det blev en del fototrixande.
Den vann en och annan fototävling.
Den hamnade i absurda situationer som jag inte i efterhand kunnat förklara.
Den har varit med från hundragradig vedeldad bastu ...
... till riktigt, riktigt kallt.
Klockan gick som förväntat alldeles utmärkt efter testet, och har fått en komplett service hos Rob sedan dess.
Den var med och firade dyk nummer 200 ...
... tillsammans med flera andra färgstarka individer.
Och självklart även blöta kvällar på land.
Den var med när jag, till flickan i frågas stora förvåning, friade.
Vi hade skojat inför dyket om sköldpaddor och delfiner, och lustigt nog dök båda upp. Sköldpaddan syns i slutet på filmen, men delfinen var för snabb. Det är första och enda gången jag har sett en delfin under ytan på luft. (Tydligen gillar de inte ljudet av regulatorn.)
Klockan syns inte i videon, men väl på foton tagna både under dyket och strax efter:
Sen sålde jag den.
Den där punch-linen var oslagbar!Innan jag började intressera mig för klockor av den kaliber som brukar diskuteras här på KS var enstaka inslag i tidningar och böcker den enda kontakten jag hade. Några som fastnade i minnet var American Psycho och den lista med utomordentligt konstiga klockor att rekommendera till någon som precis börjat skapa en basgarderob som finns i Per Nilssons bok Snyggt: En stilguide för män:
Boken innehåller även goda råd som t.ex. att skaffa sig en "valpig hund" för att bli en "brudmagnet", att lyssna på Basement Jaxx om strykningen måste gå undan och att tandborste är en riktigt smart grej att ha i badrumsskåpet om man vill verka världsvan och framgångsrik.
Hur som helst, riktiga klockor var intressanta att betrakta på avstånd, ungefär som tokigt dyr konst eller en superexklusiv bil, inte något som jag faktiskt skulle kunna tänka mig att betala pengar för.
Ytterligare ett fönster in i klockvärlden fanns, nämligen Nick Hackos nyhetsbrev som jag prenumererat på sedan 90-talet. Hur jag under min studietid kom i kontakt med en urmakare i Australien kan jag inte svara på, men så var det i alla fall.
Nick skriver långa, passionerade och intressanta inlägg om allt möjligt som rör klockor tillsammans med aktuella försäljningserbjudanden. Genom dessa nyhetsbrev fick jag en näst intill passiv kunskap om olika tillverkare, teknik, historia och prissättning, information som jag aldrig använde till någonting.
Allt det förändrades över en natt den här kvällen:
Jag var på en hotellbar i Kuala Lumpur där jag tidigare suttit med en bekant (Matt från Kanada) och önskat låtar. En dag tidigare hade jag iklädd kostym och svarta skor haft några timmar ledigt från den mässa jag deltog i och hade slagit mig ner hos en urhandlare i det stora köpcentret Suria KLCC. Den nya Sub:en hade precis släppts på Basel-mässan, och jag frågade den äldre mannen bakom disken om han hade en sådan.
Han sa att han skulle ringa några samtal och bad mig återkomma på eftermiddagen. Något skamsen över att det hade blivit så stor grej av något som bara var ett tidsfördriv kände jag mig tvungen att gå tillbaka senare för att titta. Det slutade med att jag satt i flera timmar, till långt efter stängningsdags, och jämförde en 16613 med den 116613 som handlaren hade lyckats trolla fram från en annan butik.
Till slut var jag ändå tvungen att säga som det var, att jag inte hade några planer på att köpa någon av dem. (Fast antagligen var det inte alls så, jag ljög nog och sa att jag skulle "fundera på saken".)
Åter till Monkey Bar då. Matt hade åkt hem, jag hade önskat Avril åt honom i hans frånvaro, supit ett helt grabbgäng australier under bordet och slutligen lärt den mest tålige av dem att häfva øhl. Plötsligt dök en av deras polare upp med en prostituerad som tydligen erbjöd mängdrabatt i släptåg och lika plötsligt hade hela sällskapet gått upp i rök.
Minnet efter det är inte superskarpt, men jag kommer ihåg att den äldre mannen såg rätt förskräckt ut, och inte alls verkade känna igen mig, när jag dök upp framför disken i jeans och nerspilld t-shirt vilt gestikulerande med kreditkortet.
På väg därifrån tog jag vad jag misstänker är mitt första wristshot någonsin:
Och väl hemma, det första som inte togs med den då ganska mediokra iPhone-kameran:
Det gick månader utan att jag tog av klockan. Bokstavligt, aldrig. Den var med överallt, hela tiden.
Det blev en del fototrixande.
Den vann en och annan fototävling.
Den hamnade i absurda situationer som jag inte i efterhand kunnat förklara.
Den har varit med från hundragradig vedeldad bastu ...
... till riktigt, riktigt kallt.
Klockan gick som förväntat alldeles utmärkt efter testet, och har fått en komplett service hos Rob sedan dess.
Den var med och firade dyk nummer 200 ...
... tillsammans med flera andra färgstarka individer.
Och självklart även blöta kvällar på land.
Den var med när jag, till flickan i frågas stora förvåning, friade.
Vi hade skojat inför dyket om sköldpaddor och delfiner, och lustigt nog dök båda upp. Sköldpaddan syns i slutet på filmen, men delfinen var för snabb. Det är första och enda gången jag har sett en delfin under ytan på luft. (Tydligen gillar de inte ljudet av regulatorn.)
Klockan syns inte i videon, men väl på foton tagna både under dyket och strax efter:
Sen sålde jag den.
