laketwig's numera sporadiska skivtips ...

[laketwig]

2018-03-13
G'day Mates! Time for some music from Down Under ...

Unitopia - The Garden (2008)

Musik från Australien är inte bara Men at Work, AC/DC och Midnight Oil. Unitopia började i mitten på 90-talet som ett samarbetsprojekt mellan Mark Trueack (sång) och Sean Timms (keyboards och gitarrer). Det första riktiga resultatet blev det egenproducerade albumet More Than a Dream som kom 2005. Skivan mottogs väl och för att kunna svara upp mot efterfrågan på konserter rekryterades ett antal medlemmar till. Med ett skivkontrakt säkrat för tre album kom dagens skiva ut 2008, som i sin tur följdes av Artificial (2010). En världsturné gav oss livskivan One Night in Europe (2011). Unitopias sista skiva blev Covered Mirror Vol. 1: Smooth as Silk (2012). Därefter spittrades tyvärr bandet och dom två drivande krafterna gick skilda vägar. Dom fortsätter att ge ut musik var för sig, men det är en annan historia.

Som ni borde ha märkt vid det här laget består en stor del av min CD-samling av progressiv musik, dit dagens skiva nog också får räknas. I Unitopias fall är det dock bara en ram som kryddas med World Music, klassiskt, lite jazz och en nypa hårdrock. Resultatet blir en mycket njutbar melodisk mix av dessa musiktyper, framfört med fler instrument än vad man är van vid. Precis som i fallet med Midnight Oil cirkulerar texterna ofta runt miljöfrågor och vår planets fortlevnad. Addera även till en perfekt produktion av detta dubbelalbum så har du över 100 minuters ren njutning att se fram emot ...

 

[laketwig]

2018-03-20
OK, dagens skivtips tilltalar kanske inte alla, men om ni som jag är uppvuxen med Beatles musik kommer ni säkert att uppskatta tipset. Ni övriga får se det som en kul grej bara ...

The Rutles - The Rutles (1978)

Under 70-talet hade Eric Idle från Monty Python komediserien Rutland Weekend Television på brittisk TV. Ett av inslagen var en minidokumentär om popbandet The Rutles uppgång och fall, en parodi på The Beatles. Sketchen var ett samarbete mellan Eric Idle och Neil Innes, där den senare även skrev och framförde låten I Must be in Love, en perfekt "tolkning" av hur en Lennon/McCartney-låt från 60-talet kunde låta. Efter ett par lyckade framträdanden i den amerikanska TV-showen Saturday Night Live föddes idén att göra en fullängdsdokumentär om The Rutles.

Innes hade via sitt tidigare band Bonzo Dog Doo Dah Band kopplingar till Beatles, då bandet hade medverkat i Beatlesfilmen Magical Mystery Tour. Via George Harrison, som gillade idén, fick man tillgång till ett manuskript till en tänkt men ännu ej påbörjad riktig dokumentär om The Beatles. Resultatet blev filmen All You Need is Cash som kom 1978. Förutom Idle och Innes medverkade George Harrison, Mick Jagger, Paul Simon m fl. Utöver I Must be in Love hade nu Innes skrivit ytterligare 19 låtar i samma anda till filmen. Vissa kopierar bara stilen medan andra är rena homager på existerande låtar, t ex Ouch! (Help!), Good Times Roll (Lucy in the Sky with Diamonds), Love Life (All You Need is Love), Cheese and Onions (A Day in the Life), Piggy in the Middle (I am the Walrus), Doubleback Alley (Penny Lane) och Get Up and Go (Get Back). Utöver musiken är röster (Innes gör en grym John Lennon), instrument, arrangemang och ljudbild spot-on som Beatles.

Om du inte redan har gissat det är dagens skiva soundtracket till filmen. När den gavs ut blev man stämda av ATV Music, som vid den tiden ägde rättigheterna till Beatleskatalogen. Det slutade med en uppgörelse där man delade 50/50 på royalties från 14 av dom 20 spåren samt att Lennon/McCartney lades till som medkompositörer på dessa 14 spår. Säga vad man vill om homager, men är det gjort med kärlek och glimten i ögat kan det som i det här fallet bli riktigt bra. Om du inte sett filmen så har du även där något att se fram emot ...

 

[laketwig]

2018-03-27
Vad får man om man blandar en engelsman som gillar amerikansk AOR (Adult Oriented Rock) med en amerikan uppvuxen med brittisk progressiv musik? Jo, dagens helt nyligen släppta skivtips!

Dukes of the Orient - Dukes of the Orient (2018)

Engelsmannen John Payne är väl mest känd för att 1992 ha ersatt John Wetton på sång och bas i Asia. När sen Asia splittrades 15 år senare fortsatte han en tid under namnet Asia featuring John Payne. Under en turné i USA med det nya bandet ställde amerikanen med det svenskklingande namnet Erik Norlander upp på keyboard. Norlander har medverkat på otaliga skivor. Förutom en bunt soloskivor har han haft det egna bandet Rocket Scientists och inte minst spelat på och producerat alla skivor som frun Lana Lane gett ut.

Dagens skiva påbörjades redan för mer än 10 år sedan, då som ett embryo till en ny skiva med Asia. Då bandet splittrades innan man kommit speciellt långt blev några låtar liggandes halvfärdiga. Payne och Norlander har under åren fram tills nu färdigställt låtarna och kompletterat med ett antal nya. För att undvika eventuella problem med rättigheter valde man att ge ut skivan under ett nytt namn, dvs Dukes of the Orient. Det låter mycket Asia om skivan, men det kan delvis bero på Paynes mycket lätt igenkända röst. Norlanders keyboard adderar dock till ett lite mera progressiv stuk än vad som gällde på dom sista skivorna med Asia. Inte illa alls ...

 

[laketwig]

2018-04-10
Har tidigare nämnt att det produceras väldigt mycket bra progressiv musik i Polen. Dagens tips är ett klockrent exempel på det ...

Millenium - The Cinema Show (2016)

Bandet bildades i Krakow 1999 och släppte sin första skiva samma år. Skivan hade bara samma namn som bandet och sången var på polska. För att nå en bredare marknad skiftade man till engelska från och med skiva nummer 2, Vocanda, som kom året efter. Man har sedan dess gett ut en rejäl bunt studioskivor (12) men bara en liveskiva tills dagens skivtips dök upp 2016. Dubbelalbumet är inspelat i Krakow (trevlig stad!) och sammanfattar deras karriär på ett bra sätt, även om merparten av låtarna kommer från deras senare studioskivor. Man spelar en mycket melodisk och lättlyssnad typ av neoprog, där man kan finna likheter med dom engelska banden Pendragon, tidiga Marillion, tidiga Genesis, Arena och IQ. Man kan även ana påverkan från Pink Floyd, inte minst i arrangemangen. Lyssna och njut!

PS.
Upptäckte precis att "blomman" på filmduken mycket passande är ett kollage gjort från omslagen till deras 12 studioskivor.

 

[laketwig]

2018-04-17
Idag blir det lite samma tema som förra veckan, dvs en dubbel liveskiva som sammanfattar artistens/bandets karriär.

Ayreon - Ayreon Universe - Best of Ayreon Live (2018)

Ayreon (som är artistnamnet för holländaren Arjen Anthony Lucassen) har varit med tidigare i mina tips, då med hans enligt mig bästa studioskiva, dvs Into the Electric Castle (1998). Han har under åren som gått släppt en bunt med riktigt bra studioskivor som alla kan klassas som rockoperor eller i alla fall temaskivor. Däremot har det varit tunt med liveskivor, dels pga svårigheter att framföra musiken live, dels pga av hans scenskräck. Av detta märks inget på dagens skiva, även om det tog år av planering för att få till dom tre konserter som den är baserad på. Som vanligt backas han upp av ett gäng grymt duktiga musiker, samt 16 (!) olika sångare/sångerskor som varit med på hans studioskivor tidigare. Bara att få alla inblandade tillgängliga under samma tid måste ha varit en utmaning, då vi pratar mycket efterfrågade musiker och vokalister. Hur som helst är resultatet ett riktigt bra tvärsnitt från hans produktion och en utmärkt startpunkt om du inte hört Ayreon tidigare. Du kommer garanterat att få mersmak ...

 

[Bas]

Tack för en rolig läsning som vanligt

 

[laketwig]

2018-04-24
Har haft det lite stökigt med flera resor till Uppsala och efterföljande konsekvenser, så det får bli en kortis idag.

The Who - Join Together (1990)

Av The Who's två stora rockoperor har jag redan tipsat om en mycket bra liveversion av Quadrophenia. Nu är det dags för den andra som egentligen är den första, dvs Tommy. Dagens skiva är inspelad under en turné i USA 1989 och även om alla spåren inte är med så innehåller CD 1 en riktigt bra version av Tommy. Den låter lite annorlunda på ett bra sätt för att Pete Townshend för en gångs skull spelar akustisk gitarr, enligt ryktet pga problem med hörseln. CD 2 inleds med ett par udda saker, men sen radas ett antal av deras hits upp. Dom tre kvarvarande originalmedlemmarna kompletteras med ett par riktigt tunga musikernamn på scenen, bl a min favorittrummis Simon Philips, vilket garanterar grymma versioner av alla låtarna. Trots att skivan släpptes 1990 har jag fram till helt nyligen missat den. Oförlåtligt men nu åtgärdat ...

 

[laketwig]

2018-05-01
Dags för lite nyligen släppt sydstatsrock av bästa märke.

Hogjaw - Way Down Yonder (2018)

Bandet bildades i Arizona 2006 av fyra skolkompisar. Trots att Arizona räknas till Southwest snarare än sydstaterna hade alla en stor förkärlek för sydstatsrock. Första skivan, Devil in the Details, kom 2008 och fick direkt mycket uppmärksamhet. Den var bl a under två år en av dom mest säljande skivorna på Cdbaby.com. Sedan dess har man släppt fem skivor till, varav dagens tips precis dykt upp. Föregångaren, dvs Rise to the Mountains (2015), var lite väl ojämn, även om den innehöll ett par riktigt bra spår. Dagens skiva är betydligt jämnare och har inte ett dåligt spår. Klassisk gitarrdriven lite tuffare sydstatsrock när den är som bäst. Passar lika bra i bilen som hemma, men dra upp volymen ...

 

[laketwig]

2018-05-08
Tror inte jag haft med någon svensk skiva tidigare då få svenska artister kommer igenom mitt nålsöga, men med dagens tips gör jag utan tvekan ett undantag ...

Wonderland - Seven Wonders and Four Little Miracles (2017)

Det hela började med låten Wonderland som gitarristen Pelle Andersson skrev redan 1980, då bara 17 år gammal. Efter att tillsammans med ett par andra kompisar spelat i ett coverband under många år, bestämde man sig i slutet på 90-talet för att försöka spela in en skiva med eget material. Det dröjer dock ända fram till 2005 innan man fått ihop tillräckligt med låtar. Från 11 låtar väljer man ut 7 och spelar 2009 in en demo som skickas till skivbolag och journalister i Sverige och flera andra länder i Europa. Man får bra respons och erbjuds ett skivkontrakt, men då måste skivan bli längre än dom 37 minuter som dom 7 spåren klockar in på. Av olika anledningar valde man att istället ge ut den själv i det demoskick som den då var i.

Ett år senare började man om, dels för att man inte var nöjd med ljudet på demoinspelningen, dels för att 4 spår fortfarande fattades innan man hade uppnått vad man hade planerat från början. Samtliga spår från demon spelas in på nytt och kompletteras med dom 4 spår som saknades. I slutet på 2015 är allt klart för mixning och den färdiga skivan ser dagens ljus i början på 2017. Snacka om lång leveranstid ...

Man kan ana inspireration från band som t ex Yes, Genesis, Marillion med flera, men utan att kopiera. Istället har man lyckats skapa en egen mycket trevlig blandning av rock, blues och progressivt. Förutom Pelles grymma gitarrspel har man en formidabel sångare i Klas Ling. Övriga musiker har inget att skämmas för heller, så helheten är i toppklass. Jag hoppas verkligen att det inte ska behövas sju underverk och fyra mirakel för att man ska nå ut till den internationella publiken, för det är den här pärlan till skiva värd!

 

[laketwig]

Upp från glömskans sida 4 ...

2018-05-22
Missade som sagt förra tisdagen på grund av anledning, en av få tisdagar jag missat sen jag började med mina tips för över ett och ett halvt år sedan. Påt' igen med lite rejäl amerikansk rock ...

Great White - Sail Away (1994)

Ursprunget till Great White kan spåras tillbaka till 1977, då gitarristen Mark Kendall mötte sångaren Jack Russell. Man spelade tillsammans några år under diverse bandnamn men fastnade 1981 för Great White, vilket var smeknamnet på Mark Kendall pga av hans långa vita hår, vita gitarr och vita kläder. Efter att ha spelat in en EP med 5 låtar som spelades på flera radiostationer började man få lite mera uppmärksamhet och 1983 fick man ett skivkontrakt. Deras första två skivor rörde väl inte upp så mycket damm, men när Michael Lardie (gitarr/keyboard) tillkom och man 1987 släppte Once Bitten hände det grejor. Med singeln Rock Me som dörröppnare sålde skivan platina. Uppföljaren ... Twice Shy från 1989 innehöll bl a en cover på Ian Hunters Once Bitten, Twice Shy, vilken blev en jättehit och skivan sålde dubbel platina. Två till riktigt bra skivor följde (Hooked från 1991 och Psycho City från 1992) innan vi är framme vid dagens skivtips.

Jag har nog i princip allt dom har gjort så det var svårt att välja. Tvekade länge mellan Psycho City och Sail Away, men det blev den senare då min version även innehåller en live bonusskiva där dom bästa låtarna från Psycho City ingår. Den är dessutom den sista riktigt bra skivan dom gjorde. Senare har man splittrats och återförenats ett antal gånger men kanske mest gjort sig kända för den brand som 2003 utbröt i en konsertlokal efter att man använt pyrotekniska inslag i showen. Ca 100 personer dog, inklusive en bandmedlem, och över 200 skadades svårt.

Musiken är som sagt i inledningen rock och bluesrock av bästa märke. Det märks tydligt att Led Zeppelin har varit stora förebilder. När dessutom Jack Russell har en röst som är snubblande nära Robert Plants blir det ännu mera påtagligt. Ett ytterligare bevis är den grymt bra hyllningsskiva man spelade in live 1998 med den passande titeln Great Zeppelin ...

 

[laketwig]

Upp från sidan fyra igen ...

2018-06-12
Får börja med att be om ursäkt för mina högst sporadiska skivtips på sista tiden. Sen min far gick bort i april har jag som enda barn haft lite annat att tänka på. Nu är i alla fall hans hus i Uppsala uppröjt och besiktat inför en försäljning. Det finns en risk att det fortsätter att vara sporadiskt ett tag då den rätta inspirationen har svårt att infinna sig. Det har dessutom varit dåligt med nytt den sista tiden, men här kommer ett undantag:

Joe Bonamassa - British Blues Explosion Live (2018)

Joe började spela gitarr redan vid 4 års ålder och hade sitt första band vid 12. Efter en tid i bandet Bloodline gav han år 2000 ut sin första soloskiva, A New Day Yesterday. Den har följts av i princip en ny studioskiva varje år och på senare tid, otaliga liveskivor. Jag gillar liveskivor då dom oftast ger dig en äkta bild av artisten utan en massa studiofix. Så är fallet med Bonamassas liveskivor också, men det har blivit lite tjatigt med en tre fyra varje år de senaste åren. Hur som helst, Bonamassa är klart inspirerad av den brittiska blues som växte fram i slutet på 60- och början på 70-talet. På dagens skiva tackar han sina tre stora förebilder med grymma versioner av några av deras mest kända låtar. Vi pratar givetvis Eric Clapton, Jeff Beck och Jimmy Page, alla med ett förflutet i Yardbirds. Bonamassas mycket distinkta spelstil och sångröst slår givetvis igenom, vilket ger dom här gamla låtarna ett nytt och fräscht liv. Bara att luta sig tillbaka, dra upp volymen och njuta ...

 

[laketwig]

2018-06-19
Om ni som jag gillar Deep Purple, Rainbow, Whitesnake m fl liknande kan dagens skivtips definitivt vara något för er.

Voodoo Circle - Raised on Rock (2018)

Bandet bildades 2008 av den tyska gitarristen Alex Beyrodt, som ett sidoprojekt till Silent Force som han normalt spelade med. Tanken var att spela den typ av musik som hade påverkat honom mest som gitarrist, dvs liknande den som ovan nämnda band levererat. Tillsammans med musiker från Primal Fear, Sinner och Silent Force gav man ut den första skivan, Voodoo Circle, 2008. Det var dock med den andra skivan, Broken Heart Syndrome från 2011, som man började få framgångar. Två mindre bra skivor följde innan vi är framme vid dagens skivtips, som enligt mig är deras bästa såhär långt. Flera av deras skivor låter väldigt generiskt och lämnar inget bestående intryck, men med Raised on Rock fick man till ett eget stuk på typen av musik. Visst kan man ana influenserna, men mera som en grund än ett blekt plagiat. Bytet av sångare kan också ha påverkat positivt. Gillar du den här så ska du även prova Broken Heart Syndrome, men hoppa över dom andra tre ...

 

[laketwig]

2018-06-26
Fortsätter med lite tuffare tag genom att låna en skiva av min fru som gillar Power Metal ...

Almanac - Kingslayer (2017)

Victor Dmitriyevich Smolski får väl klassas som ett musikaliskt underbarn. Född 1969 i Vitryssland och son till en professor i klassisk musik. Redan vid sex års ålder började han studera piano och cello, vilket senare följdes av gitarr. Han fick tidigt utmärkelser för sitt gitarrspel, såväl som för att ha komponerat och arrangerat musik. Hans första egna band, Inspector, bildades 1988 och fick en del uppmärksamhet i Tyskland, dit han flyttade 1993. Utöver jobb som studiomusiker och producent hade han en mycket framträdande roll i hårdrockband som Mind Odyssey och senare Rage. Han har även släppt ett par soloskivor som blandar rock med klassisk musik.

Det symfoniska hårdrockbandet Almanac såg officiellt dagens ljus 2015 men hade varit ett sidoprojekt för Victor sen 2013. Första skivan, Tsar, släpptes i början på 2015 och dagens skiva kom i slutet på 2017. Normalt sett brukar jag inte gå igång på den här typen av musik men med den här skivan gör jag ett undantag. Visst, det finns något spår som är lite väl tungt för min smak, men merparten är mycket melodiskt och givetvis med ett makalöst gitarrspel. Power Metal-band brukar alltid ha riktigt bra sångare och med David Redman och Andy B. Franck vid mikrofonen är den här skivan inget undantag. Har även deras första skiva men inte hört den än, men är den bara hälften så bra som den här bör du kolla upp den också ...

 

[laketwig]

2018-07-03
Efter ett par tisdagar med lite tuffare tag går vi tillbaka till ett mera normalt skivtips från mig ...

Martin Turner - The Beauty of Chaos (2018)

Att jag gillar Wishbone Ash har jag nämnt i ett tidigare skivtips. Martin Turner var med och bildade bandet samt var deras bassist, sångare och huvudsaklig låtskrivare mellan 1969 och 1980. När dom övriga i bandet ville ta in en separat sångare valde han att sluta och i stället syssla med studiojobb och produktion av andra artister. Han återförenades med Wishbone Ash mellan 1987 och 1991, men därefter har det bara varit vid enstaka jubileumskonserter.

Hans första soloskiva, Walking the Reeperbahn, släpptes 1996 och innehöll eget material från 1981 och framåt. 2005 bildade han Martin Turner's Wishbone Ash med huvudsakligt syfte att spela konserter med material från den tid då han var med i bandet. Det har resulterat i ett antal bra liveskivor, men även ett par studioalbum:

• Argus: Through the Looking Glass (2008): En nyinspelning av Wishbone Ash bästa och mest kända skiva.
• Written in the Stars (2015): Nytt material men i samma anda som på 70-talet. En riktigt bra skiva som bl a fick utmärkelsen "Album of the Year 2015" i en engelsk musiktidning.

Då var vi äntligen framme vid dagens skivtips, som är en dubbel liveskiva inspelad 2016 men utgiven först i år. CD 1 innehåller mestadels material från Written in the Stars men dom sista spåren samt hela CD 2 kan klassas som Greatest Hits från åren då Martin Turner var med i Wishbone Ash. Perfekt ljud och grymma versioner av låtarna, som inte behöver skämmas i en jämförelse med originalen ...

 

[laketwig]

2018-07-10
Med tanke på gårdagens lyckliga slut på min husaffär borde man kanske bjuda sin älskade fru på en riktig brakmiddag på Ritz ...

City Boy - Dinner at the Ritz (1976)

I början på 70-talet spelade Lol Mason, Steve Broughton, Max Thomas och Chris Dunn egna akustiska låtar här och där runt Birmingham under namnet Back in the Band. Man fick ett skivkontrakt under förutsättning att man bytte namn och adderade till en elektrisk gitarr ooch trummor. Mike Slamer och Roger Kent tillkom på gitarr respektive trummor och namnet ändrades till City Boy. Robert "Mutt" Lange producerade deras fem första skivor och var i princip en sjunde medlem i bandet. Lange gjorde sig sen känd som en producent och låtskrivare av högsta klass. Han har skrivit och producerat mängder med hits åt andra artister, inte minst till Shania Twain som han även var gift med under en tid.

Åter till City Boy. Mellan 1976 och 1981 hann man släppa sju skivor:

• City Boy (1976)
• Dinner at the Ritz (1976)
• Young Men Gone West (1977)
• Book Early (1978)
• The Day the Earth Caught Fire (1979)
• Heads are Rolling (1980)
• It's Personal (1981)

Efter dom fem första skivorna valde Broughton och Dunn att lämna bandet och två skivor senare upplöstes det helt. Musiken kan väl klassas som rock som drar lite åt det progressiva hållet. Man jobbade mycket med komplexa men snygga arrangemang av sången (typ Queen) och feta gitarrer. Låtmaterialet på skivorna är varierat och i princip alla skivorna utom den sista är riktigt bra. Hade svårt att välja ut en till dagens tips, men fastnade till slut för Dinner at the Ritz, då det var den första jag hörde med bandet. Den och den lite tuffare Heads are Rolling är nog mina favoriter men alla utom den sista är som sagt bra.

Mike Slamer är definitivt en av mina favoritgitarrister. Efter City Boy jobbade han som en mycket eftertraktad studiomusiker. Han har även varit med i banden Streets och Seventh Key, som båda har kopplingar till Kansas och är väl värda att prova också.

 

[laketwig]

2018-07-17
Idag blir det en bortglömd pärla som förtjänade bättre ...

Brinsley Schwarz - Brinsley Schwarz/Despite it All (1970)

Nick Lowe (bas, sång) och Brinsley Schwarz (gitarr, sång) började spela tillsamans redan på 60-talet när dom gick i samma skola. Via diverse olika bandnamn och andra medlemmar gick man från att spela pop till folkrock. 1969 tog man namnet Brinsley Schwarz och lyckades få ett skivkontrakt. Tanken från skivbolaget var att bandet skulle presentaras som Englands svar på Crosby, Stills & Nash, som hade haft enorma framgångar med samma typ av musik.

Precis innan deras första skiva skulle ges ut fick man möjligheten att vara förband till bl a Van Morrison på Fillmore East i New York. Skivbolaget bjöd med en massa engelska journalister för att få publicitet runt bandet inför skivsläppet. Tyvärr gick allt fel. Bandet fick visaproblem och kom fram precis lagom till att spelningen skulle börja, så dom hade ingen tid att vänja sig vid den hyrda utrustning man skulle spela på. Journalisternas plan blev försenat och för att hålla dom på gott humör fick dom tillgång till fri bar. Väl framme var dom antingen bakfulla eller fortfarande onyktra. Spelningen gick inte bra och journalisterna var inte nådiga i sin kritik. Sämsta möjliga läge för att släppa en första skiva med ett nytt band, så det är kanske inte så konstigt att den snabbt föll i glömska. Dock är det orättvist, då skivan är riktigt bra och det känns inte alls som att "bäst före" har passerats snart 50 år senare.

Musiken är kan som sagt klassas som någon typ av folkrock, men med perfekta arrangemang av musiken och inte minst stämsången. En mycket helgjuten skiva utan ett enda svagt spår. Trots motgångarna lyckades man få ge ut fem betydligt ojämnare skivor till innan bandet upplöstes. Nick Lowe satsade bl a på en solokarriär och Brinsley Schwarz gick med i Graham Parker & the Rumour.

PS.
Svårt att få tag på skivan i originalform, men som tur är har skivbolaget BGO gett ut deras sex skivor igen i form av tre "twofers" (two for the price of one).

 

[laketwig]

2018-07-24
Kortversion idag på grund av anledning ...

Tom Petty & The Heartbreakers - Pack Up the Plantation Live! (1985)

Ger mig inte in på någon utläggning om Tom Petty (RIP) då dom flesta känner till honom redan. Dagens skiva är en liveinspelning från turnén som genomfördes för att promota en av deras bästa studioskivor, dvs Southern Accents från samma år. Riktigt bra versioner av dom bästa låtar från karriären upp till 1985 samt ett par covers. Bara att höra Tom Petty säga "You're gonna put me out of a job ..." med sin nasala sydstatsdialekt efter att publiken sjungit hela första versen på Breakdown är lätt värt priset för skivan ...

 

[laketwig]

2018-07-31
Jag har helt klart för många skivor att välja på (närmare 6.000) så idag var det ovanligt svårt att plocka ut en. Skärpning laketwig ...

Al Stewart - Year of the Cat (1976)

Al Stewarts musik kan väl klassas som folkrock, många gånger med historiskt underbyggda texter. I slutet på 60-talet och första halvan av 70-talet byggde han via ett antal skivor sakta men säkert upp en popularitet, främst i hemlandet England. Det stora genombrottet kom i mitten på 70-talet då Alan Parsons började producera hans skivor. Parsons är väl kanske mest känd för sitt arbete med Pink Floyds klassiska Dark Side of the Moon, men även för sitt eget band Alan Parsons Project. Hur som helst lyckades han vrida till Stewarts mycket vackra folkmusik till något lite mera rockigt och kommersiellt gångbart. Deras första samarbete resulterade i skivan Modern Times (1975), som sålde betydligt bättre än tidigare skivor. Dagens skiva som kom året efter blev den stora fullträffen. Uppbackad av singlarna Year of the Cat och On the Border sålde den platina i USA och guld i England. Stewarts låtmaterial och röst kombinerat med en uppsjö av riktigt duktiga musiker och Parsons perfekta och luftiga produktion gör skivan till en ren njutning att lyssna på.

Framgångarna fortsatte med Time Passages (1978) som sålde nästan lika bra. Även om Stewart har gett ut ett antal riktigt bra skivor sen dess, alla väl värda att lyssna på, så har ingen nått samma kommersiella framgångar som Year of the Cat och Time Passages.

 

[laketwig]

2018-08-07
Ibland är det bra att kolla skivhyllorna i vardagsrummet också (A-J) och inte bara plocka något här på övervåningen. Oklart varför jag inte tidigare har tagit något av den här artisten som jag har allt av ...

John Hiatt - Slow Turning (1988)

Hiatt har under sin långa karriär haft betydligt större framgångar som låtskrivare än med sina egna skivor. Otaliga är dom namnkunniga artister som spelat in hans låtar och fått höga listplaceringar, något han själv sällan fått. Han började sin musikkarriär vid 18 års ålder som just låtskrivare åt ett skivbolag för $25:- i veckan. Då han varken kunde läsa eller skriva noter var han tvungen att själv spela in dom 250 låtar han skrev åt andra artister. Det slutade med att han 1973 fick ett eget skivkontrakt och, för att göra en lång historia kort, fram till mitten på 80-talet spelade in en bunt skivor som inte sålde något vidare. Däremot började kritikerna bli mycket positiva och andra mer kända artister plockade som sagt upp många av hans låtar med stor framgång.

Vändningen kom 1987 med albumet Bring the Family. Uppbackad av ett band bestående av Ry Cooder, Nick Lowe och Jim Keltner fick han till sin första helgjutna skiva, där i princip alla spår också har spelats in av andra artister. Mest kända låten är väl Have a Little Faith in Me, men det finns många fler ni skulle känna igen men kanske inte associera med John Hiatt ...

Då jag har alla 22 studioskivorna och ett par live är det inte helt enkelt att välja ut en, men jag tar efterföljaren som nådde ännu högre på skivlistorna och även bidragit med ett antal låtar till olika filmer. Utöver att låtmaterialet i mina öron är ännu bättre än föregångarens dyker Sonny Landreth upp på gitarr, vilket ger hela skivan ett speciellt sound. Hans slidespel är helt makalöst, vilket jag ska återkomma till senare i ett tips om en av hans egna skivor. Utöver titelspåret sticker Drive South och Tennessee Plates ut, men det finns inte ett dåligt spår på skivan, som är lite jämnare och rockigare än Bring the Family.

Efterföljande Stolen Moments (1990) och Perfectly Good Guitar (1993) är nästan lika bra och sålde ännu bättre. Välförtjänt, då han enligt mig inte har gjort en enda dålig skiva ...

 

[laketwig]

2018-08-14
Förra veckan lovade jag att återkomma med ett tips om en av Sonny Landreths egna skivor. Lika bra att få det gjort på en gång ...

Sonny Landreth - South of I-10 (1995)

Landreth brukar kallas "The King of Slydeco", vilket är en ordlek som syftar på hans fantastiska slidespel på gitarr och hans influenser av musikstilen Zydeco. Född i Mississippi 1951 men uppvuxen och bosatt i Louisiana, där den musikstilen är mycket populär. Den är en blandning av blues, rhythm and blues, kreolsk folkmusik samt influenser av Cajun Music, som är den andra populära musikstilen i Louisiana.

Han började sin karriär som den enda vita medlemmen i Clifton Chenier's Red Hot Louisiana Band. Uppmärksamheten där ledde 1981 till ett eget skivkontrakt och ett par bluesbaserade skivor. Hans medverkan på förra veckans skivtips med John Hiatt medförde att han blev mycket efterfrågad som gästmusiker på andra artisters skivor. Dagens skiva kom 1995 och är enligt mig och flera andra hans bästa. Bluesrock av bästa märke, men med en rejäl nypa svängig och medryckande Zydeco inslängt som gör den unik i stilen. Mark Knopfler från Dire Straits blev så imponerad av hans gitarrspel på skivan att han året efter bjöd in Landreth till att medverka både på studioskivan Golden Heart och liveskivan A Night in London. Även Eric Clapton har öst lovord över Sonny Landreth.

Fotnot:
I-10 syftar på Interstate 10 som är en Interstate Highway i USA. Den är landets sydligaste och går från kust till kust. Den börjar i Santa Monica, Kalifornien och slutar i Jacksonville, Florida. Motorvägen går genom delstaterna Kalifornien, Arizona, New Mexico, Texas, Louisiana, Mississippi, Alabama och Florida. Karta lånad från nätet:

 

[laketwig]

2018-08-21
Dags för det amerikanska svaret på brittiska Cream ...

Mountain - Flowers of Evil (1971)

Efter att under en stor del av 60-talet spelat blues i The Vagrants bildade gitarristen/sångaren Leslie West 1969 ett eget band med syftet att spela lite råare och hårdare musik. Skivproducenten/bassisten Felix Pappalardi visade intresse för att producera en skiva, vilket samma år resulterade i Leslie Wests första soloskiva med titeln Mountain. Titeln refererade lite skämtsamt till att Leslie West är rejält storvuxen.

Tycke uppstod mellan West och Pappalardi, inte minst vad det gällde musiksmak. Pappalardi hade producerat och även spelat på flera av Creams skivor, ett band som West var mycket imponerad av. För er från den yngre generationen brukar Cream klassas som den första riktiga supergruppen och bestod av Eric Clapton, Jack Bruce och Ginger Baker. West och Pappalardi bestämde sig för att försöka följa i deras fotspår och bildade Mountain, där bandnamnet togs från Wests soloskiva. Deras
tredje livespelning var på Woodstockfestivalen 1969, vilket gav dom rejäl uppmärksamhet. 1970 kom deras första skiva, Climbing, som bl a innehöll deras enda riktigt stora hit, Mississippi Queen. Den följdes i början av 1971 av Nantucket Sleighride och i slutet på samma år kom dagens skiva.

Flowers of Evil består av två olika delar, som LP uppdelat på sida A och sida B. Första delen är ett antal helt OK studiospår, men det är den andra delen som gjorde att jag valde den bland deras skivor. Den består av en livinspelning från Fillmore East, där West och dom övriga i bandet verkligen får visa upp vad dom går för i det långa spåret Dream Sequence. Som avslutning spelar man naturligtvis en bejublad version av Mississippi Queen.

Bandet har upplösts och återförenats otaliga gånger med lite varierande medlemmar och med skivor som resultat, men inget kommer i närheten av dom tre första skivorna och möjligen liveskivan Mountain Live: The Road Goes Ever On, som släpptes 1972 efter att bandet upplösts en första gång.

 

[laketwig]

2018-08-28
Dags för en nyligen släppt liveskiva med Marillion 2.0 ...

Marillion - Holidays in Eden Live (2018)

Vi var nog rätt många som satte kaffet i vrångstrupen när det i slutet av 1988 stod klart att Marillions sångare och frontman Fish skulle lämna bandet. Jag menar, hur kan man sluta efter skivor som Fugazi, Misplaced Childhood och Clutching at Straws? Enligt egen utsago var han rejält missnöjd med deras manager och gav dom övriga medlemmarna i bandet ett val mellan honom och managern. Bandet valde managern och Fish övergick till en framgångsrik solokarriär som jag har tipsat om tidigare.

Som ersättare valde man Steve Hogart från The Europeans, ett lite märkligt val då hans bakgrund var new wave snarare än den neo-prog som Marillion spelade. Han fick en tuff start då bandet redan hade demos inspelade till en ny skiva, dock med Fish på sång och med texter han hade skrivit och tagit med sig när han lämnade bandet. Hogart skrev nya texter och den färdiga skivan Seasons End släpptes i september 1989. Skivan blev framgångsrik men mottagandet var kluvet. Musiken var bara med något undantag inte så långt ifrån tidigare skivor, men Hogarts lite lågmälda och tillbakalutade röst stod i skarp kontrast mot Fishs teateralistiska med skotsk accent. Fansen delades in i två läger. På nästa skiva, Holidays in Eden (1991) som är basen till dagens skivtips, fick Hogart vara med från början och även i låtskrivandet. Nu började hans inflytande även märkas på musiken, som drog åt det mera lättillgängliga och "poppiga" hållet, vilket förvirrade fansen ännu mera. Jag ska också erkänna att jag vid den tidpunkten också var klart besviken på den väg man valt, men jag har över tid omvärderat detta och jämför inte före och efter Fish utan ser det som sagt som Marillion 2.0 utifrån deras egna meriter. För att citera Hogart själv:

"If we had known when I joined Marillion what we know now, we'd have changed the name and been a new band. It was a mistake to keep the name, because what it represented in the mid-eighties is a millstone we now carry. If we'd changed it, I think we would have been better off. We would have been judged for our music."​

Man har därefter släppt otaliga studioskivor och ännu flera liveskivor. Sakta men säkert har man byggt upp en mycket stor och lojal bas av fans, som via crowdfunding gjort bandet oberoende av skivbolag och deras fokus på kommersiellt gångbar musik. Man har även hängt på trenden att live spela en studioskiva från början till slut, vilket dagens skivtips är ett exempel på. CD 1 är hela Holidays in Eden i kanonversioner, där bara en låt av någon anledning kommer i annan ordning än på studioskivan. CD 2 innehåller 30 minuter av "greatest hits" som extranummer. Jag har som sagt omvärderat Hogart-eran av Marillion och den här liveskivan, som är inspelad 2011 men nyligen utgiven, kan vara bland det bästa man gjort hittills ...

 

[laketwig]

2018-09-04
Något på N var det och @jabla trodde på Nationalteatern igår, men icke. Det blir lite brittisk rock av bästa märke som den yngre generation troligen har missat. Vi med efarenhetens gråa tinningar behöver bara luta oss tillbaka, njuta och minnas när vi hörde skivan första gången ...

Nazareth - Razamanaz (1973)

Bandet bildades i Skottland 1968 och är väl mest känt för två covers som man hade singelframgångar med, dvs This Flight Tonight (Joni Mitchell) och balladen Love Hurts (Boudleaux Bryant). Efter att ha fått ett skivkontrakt flyttade man till London och gav ut sin första skiva, kort och gott kallad Nazareth (1971). Efterföljande Exercises (1972) fick viss uppmärksamhet och man fick agera förband till Deep Purple under en turné. Det blev början på ett samarbete med Roger Glover, Deep Purples bassist, som därefter producerade ett antal av deras skivor.

Återigen lite svårt att välja ut en skiva. Funderade på Hair of the Dog (1975) och liveskivan 'Snaz (1981) men valde till slut Razamanaz, som är den första skivan som Roger Glover producerade. Skivan har en avskalad råhet och ett grymt gung som man enligt mig inte kom i närheten av på senare skivor. Hair of the Dog och 'Snaz är också mycket bra men på ett annat sätt och alla tre är väl värda att lyssna på. Däremot kan man glömma det mesta dom gjorde från mitten på 80-talet och framåt ...

Fotnot: Bandnamnet Nazareth syftar inte på staden i Israel utan på en liten håla med samma namn i Pennsylvania, USA. Den nämns i texten till The Bands klassiska låt The Weight från 1968: "I pulled into Nazareth / Was feelin' about half past dead...".

 

[laketwig]

2018-09-11
Att IQ är ett av mina favoritband är ingen hemlighet då deras fantastiska skiva Subterranea har varit med i ett tidigare skivtips. Idag ska vi därför ta en titt på vad grundaren och till lika keyboardspelaren Martin Orford har haft för sig vid sidan om IQ.

Martin Orford - The Old Road (2008)

Efter att 1978 börjat spela med The Lens, bildade han och gitarristen Mike Holmes 1981 neoprogbandet IQ. Vid sidan om IQ har Orford varit klart tongivande i det lite mera lättlyssnade "mjukprogbandet" Jadis. Han har dessutom levererat keyboard på flera av John Wettons (Asia mm) soloskivor och även ingått i hans liveband. Slutligen har han gett ut två soloskivor. Den första, Classical Music and Popular Songs (2000), mixar precis som titeln säger pop och rock med klassisk musik på ett väldigt trevligt sätt. Listan med gästartister är lång och imponerande, vilket garanterar en mycket njutbar skiva.

Det för oss fram till dagens skivtips som det tog över 8 år att färdigställa. Även här är listan med gästartister imponerande. Musiken kan väl klassas som en hybrid av prog och AOR (Adult Oriented Rock), dvs lite åt Asia-hållet. Det är en temaskiva där texterna går ut på att "det var bättre förr". Gamla pubar, cricket och ånglok är bara några av dom saker som han förknippar med det traditionella England som enligt honom nu gått förlorat. Kort sagt, en mycket njutbar skiva som också leder till eftertanke. Allt kanske inte utvecklas till det bättre, eller ...?

Redan året efter (2009) meddelade Martin Orford att han tyvärr måste kliva av musikbranschen då han inte kunde leva på musiken längre. Han skyllde på Internet och fulnerladdningar, vilket understryker skivans val av tema. Mycket tråkigt men skivan är en värdig avslutning på en lysande musikers karriär.

 

[Rock_N_Ron]

2018-05-01
Dags för lite nyligen släppt sydstatsrock av bästa märke.

Hogjaw - Way Down Yonder (2018)

Bandet bildades i Arizona 2006 av fyra skolkompisar. Trots att Arizona räknas till Southwest snarare än sydstaterna hade alla en stor förkärlek för sydstatsrock. Första skivan, Devil in the Details, kom 2008 och fick direkt mycket uppmärksamhet. Den var bl a under två år en av dom mest säljande skivorna på Cdbaby.com. Sedan dess har man släppt fem skivor till, varav dagens tips precis dykt upp. Föregångaren, dvs Rise to the Mountains (2015), var lite väl ojämn, även om den innehöll ett par riktigt bra spår. Dagens skiva är betydligt jämnare och har inte ett dåligt spår. Klassisk gitarrdriven lite tuffare sydstatsrock när den är som bäst. Passar lika bra i bilen som hemma, men dra upp volymen ...

Hr. @laketwig har ett gedig och bra musikintresse! Liiite för proggigt för min smak ibland, men jag ska gå igenom tråden lite noggrannare vad det lider. Finns nog en hel del guldkorn man missat här...

Tack för tipset om Hogjaw, ”snurrar” just nu på Spotify! Bra skit!

Kan kontra med Them Dirty Roses! Kolla upp dom! Bluesig, skitig sydstatsrock med en modern (nåja...) touch.

Antar att du redan kollat in Greta Van Fleet oxå! Ett gäng 18-19-åringar som vuxit upp på ett par tidigare generationers skivsamling och låter mycket Led Zep, men som jag hoppas kan utvecklas till nåt eget vad det lider. Värt en lyssning för den ungdomliga entusiasmen i alla fall och för att ungdomarna ger sig på lite gammal hederlig rock’n’roll!

Rock on!

 

[laketwig]

2018-09-18
Lite svårt att hitta inspirationen igen då min svärmor gick bort för ett par dagar sedan. Efter allt stök i Uppsala är det bara att börja om, som tur är bara ett par kilometer bort och med en sparsamt möblerad lägenhet. Det får bli en kortis idag med andra ord.

Stephen Stills - Manassas (1972)

Multi-instrumentalisten Stephen Stills är väl mest känd för att efter tiden i Buffalo Springfield ha bildat Crosby, Stills & Nash, där även Neil Young var med av och till. Dock har han även gett ut en diger katalog med soloskivor. Då han är en av mina favoriter, oavsett solo eller tillsammans med andra, har jag som vanligt det mesta han gjort vilket komplicerar valet av skiva. Stannade till slut vid Manassas, då den ger ett utmärkt smakprov på dom musikstilar han brukar röra sig inom. Skivan var ursprungligen en dubbel-LP, där varje sida höll sig inom en musikstil. Här finns rock, country/bluegrass, blues och latin, dvs något för alla. Som tur var fick allt plats på en remastrad CD ...

Mer info om Stephen Stills långa karriär hittar du här: https://en.wikipedia.org/wiki/Stephen_Stills

 

[Clark Kent]

Jag beklagar verkligen din och din frus förlust Det känns som att det får räcka nu för er del ett väldigt långt tag framöver.

 

[laketwig]

Jag beklagar verkligen din och din frus förlust Det känns som att det får räcka nu för er del ett väldigt långt tag framöver.

Tack! Ja, det har varit ett rätt tungt år såhär långt. Jag som skulle bli pensionär och njuta av min nyvunna frihet att göra vad jag ville ...

 

[hepanter]

2018-09-18
Lite svårt att hitta inspirationen igen då min svärmor gick bort för ett par dagar sedan. Efter allt stök i Uppsala är det bara att börja om, som tur är bara ett par kilometer bort och med en sparsamt möblerad lägenhet. Det får bli en kortis idag med andra ord.

Stephen Stills - Manassas (1972)

Multi-instrumentalisten Stephen Stills är väl mest känd för att efter tiden i Buffalo Springfield ha bildat Crosby, Stills & Nash, där även Neil Young var med av och till. Dock har han även gett ut en diger katalog med soloskivor. Då han är en av mina favoriter, oavsett solo eller tillsammans med andra, har jag som vanligt det mesta han gjort vilket komplicerar valet av skiva. Stannade till slut vid Manassas, då den ger ett utmärkt smakprov på dom musikstilar han brukar röra sig inom. Skivan var ursprungligen en dubbel-LP, där varje sida höll sig inom en musikstil. Här finns rock, country/bluegrass, blues och latin, dvs något för alla. Som tur var fick allt plats på en remastrad CD ...

Mer info om Stephen Stills långa karriär hittar du här: https://en.wikipedia.org/wiki/Stephen_Stills

Beklagar verkligen du har ju haft nog med motgångar nu, kram på dig

 

[laketwig]

2018-09-25
Tvåårsjubileum för mina skivtips idag. Har nog bara missat en handfull tisdagar under dom här två åren, ett par pga tjänsteresor och ett par pga av min fars bortgång i våras. Då jag har fått en del uppmuntran (tack!) och klago-PM lyser med sin frånvaro (tack igen!) fortsätter jag väl ett tag till ...

Paul Rodgers - Free Spirit (2018)

Citerar mitt skivtips från 2017-12-05:

"Paul Rodgers har alltid tillhört mina favoritsångare, oavsett vilket band han har varit med i eller som soloartist. Det är inte bara jag som tycker det, då han framröstades i engelska musikpressen som bästa rocksångare under hela 70-talet. Första gången jag hörde honom var under en språkresa i England sommaren 1970. Ingen kunde ungå monsterhiten All Right Now med Free. Framgångarna med Free fortsatte fram till 1973, då gitarristen Paul Kossoffs (RIP) heroinmissbruk gjorde det omöjligt att fortsätta. Istället för att byta ut honom bildade Paul Rogers och Frees trummis Simon Kirke samma år Bad Company. Bandet kompletterades med Mick Ralphs (gitarr) från Mott the Hoople och Boz Burell (bas) från King Crimson. En supergrupp var född!"​

Dagens skivtips är en nyligen inspelad konsert från Royal Albert Hall där Paul Rodgers hyllar tiden i Free. Uppbackad av Deborah Bonhams*) band levererar han här kanonversioner av deras bästa och mest kända låtar. Bara att dra upp volymen, luta sig tillbaka och njuta ...

*) Syster till John Bonham (RIP) som var trummis i Led Zeppelin.