• Välkommen till ett uppdaterat Klocksnack.se

    Efter ett digert arbete är nu den största uppdateringen av Klocksnack.se någonsin klar att se dagens ljus.
    Forumet kommer nu bli ännu snabbare, mer lättanvänt och framför allt fyllt med nya funktioner.

    Vi har skapat en tråd på diskussionsdelen för feedback och tekniska frågeställningar.

    Tack för att ni är med och skapar Skandinaviens bästa klockforum!

    /Hook & Leben

laketwig's numera sporadiska skivtips ...

2018-10-02
Nej, det blev inte The Who idag då dom har varit med två gånger tidigare. Kolla i samlingstråden:
https://klocksnack.se/threads/laketwigs-klock-och-skivtips-samlingstråd.67791/#post-1786975
https://klocksnack.se/threads/laketwigs-klock-och-skivtips-samlingstråd.67791/page-4#post-2285921

Idag blir det i stället en soloskiva med en gudabenådad gitarrist som oftast har hållit en låg profil bakom betydligt mera kända personer.

Snowy White & The White Flames - Keep Out - We are Toxic (1999)

Terence Charles "Snowy" White är mycket respekterad och efterfrågad av andra artister. Utöver diverse kortare gästspel kan nämnas:
  • Redan i början på 70-talet inledde han ett samarbete med Peter Green från Fleetwood Mac.
  • I slutet på 70-talet ingick han i Pink Floyds liveband.
  • I början på 80-talet var han med i Thin Lizzy, bl a på skivorna Chinatown och Renegade.
  • Han har därefter oftast ingått i Roger Waters (Pink Floyd) liveband.
Vid sidan om alla dessa musikaliska uppdrag har han sedan 1983 även gett ut en rejäl bunt skivor i eget namn eller tillsammans med det egna bandet The White Flames. Hans musik kan väl klassas som blues eller bluesrock, men det är bara en ram. Har för en gångs skull inte allt han gjort, så jag väljer helt enkelt den första jag hörde och som gav mersmak. OK, han är väl kanske ingen stor sångare med sitt sätt att pratsjunga sig igenom låtarna, men vilket gitarrspel!!! Lägg sen till en grym bassist och en lika grym trummis, förpackat i en perfekt och mycket luftig produktion så har du en höjdarskiva. Bara titelspåret är värt entrébiljetten!

Gillar du den här så prova även föregångaren Melting, där han bl a gör en mycket njutbar version av en av dom bästa låtarna någonsin, nämligen Jimi Hendrix mästerverk Little Wing ... :happyhappy:

Rolex E 2018-10-02 (CD 2).jpeg
 
2018-10-07
Julafton kom tidigt i år så jag kunde inte hålla mig tills på tisdag ... :happyhappy:
Seiko 053 2018-10-07 (CD).jpeg


Tom Petty - An American Treasure
[4 CD Delux Version] (2018)

Lagom till ettårsdagen av Tom Pettys för tidiga bortgång 2017-10-02 (RIP) släpptes 4 CD'n med outgivet studio- och livematerial, uppblandat med ett antal remastrade versioner av spår från hans skivor. Materialet har sammanställts av hans fru och dotter, i samarbete med Mike Campbell och Benmont Tench från hans band The Heartbreakers. Varje CD täcker ett decennium, dvs 70-, 80-, 90- och 00-talet. Här finns mängder med guldkorn för alla som har det minsta intresse av hans musik. Bland dom 63 spåren hittar du:
  • Ett stort antal outgivna studiospår som av en eller annan anledning inte platsade på den skiva man för tillfället spelade in.
  • Alternativa och annorlunda versioner av tidigare utgivna låtar.
  • En mängd outgivna livespår.
  • Remastrade versioner av tidigare utgivna låtar med förbättrat ljud.
Tom Petty - An American Treasure - back.jpg


Det finns även en bantad version på 2 CD'n, men att skaffa den vore att göra dig själv en otjänst. Jag misstänker att det här albumet är en het kandidat till titeln årets bästa skiva, i alla fall om jag har något att säga till om ... ;)
 
2018-10-09
Jag brukar inte upprepa artister så ofta i mina skivtips, men efter att ha lyssnat på den här skivan under helgen är jag tvungen. Förra gången var det en tidig liveskiva*) men nu blir det en något senare studioskiva.

Runrig - Mara (1995)

Som sagt tidigare, Runrig bildades på Skye 1973 av bröderna Rory och Calum Macdonald, som också skriver merparten av musiken. På dagens skiva står Donnie Munro fortfarande för sången, men han ersattes ett par år senare av Bruce Guthro. Skivan är en stiltypisk trevlig blandning av skotsk folkmusik och rock, oftast med sång på engelska men även ett par spår på gaeliska. Hela skivan är mycket bra, men ett antal spår sticker ut lite extra:

03 - The Mighty Atlantic / Mara Theme: Mycket vacker musik med en fantastisk gitarrslinga på slutet (Mara Theme).
06 - Medhan Oidhche Air An Acairseid: Folkmusik med bra drag och många udda instrument.
07 - The Wedding: Min favorit, inte minst pga ett grymt mungiga- och banjobreak 2:43 in på låten. :)
08 - The Dancing Floor: Så vacker musik och sentimental text att man nästan blir tårögd.
10 - Lighthouse: Perfekt avslutning på en skiva som tål många upprepade spelningar.​

Man använder sig som vanligt av en uppsjö med olika instrument och körer/stämmor, som alla kommer fram i den mycket luftiga och perfekta mixen/produktionen. Glöm därför inte att dra upp volymen så den fantastiska dynamiken kommer till sin rätt. Runrig har gjort många bra skivor men fan vet om inte den här är min favorit ... :happyhappy:

*) https://klocksnack.se/threads/laketwigs-klock-och-skivtips-samlingstråd.67791/#post-1741795

Seiko 053 2018-10-09 (CD).jpeg
 
2018-10-16
Lite lättlyssnad men klart bra poprock idag kanske ...? ;)

Jude Cole - A View from 3rd Street (1990)

Efter ett par korta perioder i Moon Martins band The Ravens och det engelska bandet The Records, satsade den amerikanska sångaren och låtskrivaren Jude Cole på en solokarriär. Första skivan som bara hade hans namn som titel kom 1987 (ej hört) och dagens tips kom tre år senare. Den innehåller en lagom blandning av tuffare och snällare låtar där Cole, förutom att sjunga, spelar merparten av instrumenten själv. Inte ett dåligt spår och en mycket bra produktion, som gav producenten David Tyson utmärkelsen "Producer of the Year" det året.

Hur snubblade jag över den här skivan då, som kanske inte är den typ av musik som jag oftast tipsar om? Hörde en grym låt på bilradion men när den var slut sa man inte vem artisten var. Noterade klockslaget och hade tänkt ringa radiokanalen och fråga. Som tur var kom den igen någon dag senare och då hann jag uppfatta vem det var. Skivan köptes och låten var Heart of Blues (spår 8), men det är bara en av flera höjdare.

Han har gjort några skivor till som är helt OK men inte lika bra som den här. År 2000 klev han av sin artistkarriär för att satsa på produktion av andras musik, jobba som musikkritiker samt skriva filmmusik.

IWC M 2018-10-16 (CD).jpeg
 
Senast ändrad:
2018-10-23
Tack vare @Rock_N_Ron blir det ett dubbelt skivtips idag ... :)

Greta Van Fleet - From the Fires (2017) [EP x 2]
Greta Van Fleet - Anthem of the Peaceful Army (2018)

Frankenmouth är en håla på ca 5.000 personer norr om Detroit, Michigan USA. Tills nyligen endast känd för att (enligt egen utsago) ha världens största affär för julpynt, men nu även för rockbandet Greta Van Fleet. Bandet bildades 2012 av dom tre bröderna Josh, Jake och Sam Kiszka samt deras kompis Kyle Hauck, som ersattes av Danny Wagner något år senare. Det som gör dom unika är att alla bara är runt 20 år men spelar en musikstil som var hetast för ca 50 år sedan. Helt klart måste dom ha rotat bland äldre släktingars LP-skivor för inspiration. Vi som gillar Led Zeppelin ska vara glada för att det måste ha funnits ett antal av deras album i skivbackarna, då deras musik påminner väldigt mycket om den bluesrock som Led Zeppelin levererade. När sångaren dessutom har en röst och ett sätt att sjunga som är mycket likt en ung Robert Plant infinner sig lite gåshud hos en Zeppelin-älskare som mig. Dom är dock inga copycats utan spelar med en mogen pondus sin egen mycket njutbara version av musiktypen.

I början av 2016 lyckades man få med låten Highway Tune i ett TV-program, för att strax efter släppa den som en mycket framgångsrik singel. Ett år senare kom den första EP'n, Black Smoke Rising, vars fyra spår även ingår i dubbel-EP'n From the Fires som är den första skivan i dagens tips. Man vann utmärkelsen "Best New Artist 2017" och efterfrågan på konserter och en fullängdsskiva ökade dramatiskt. Efter att under sommaren i år ha släppt ett par singlar till dök albumet Anthem of the Peaceful Army upp i slutet på förra veckan. Inte ett dåligt spår på någon av dom två skivorna i dagens tips, som uppvisar en imponerande musikalisk mognad av ett gäng 20-åringar. Låt oss nu hoppas att dom snabba framgångarna inte tar död på den ungdomliga entusiasm som bandet utstrålar, så vi kan få många fler skivor som dom här två i framtiden ... :happyhappy:

Rolex 2018-10-23 (CD x 2).jpeg


Fotnot: Det något udda bandnamnet Greta Van Fleet är en variation på namnet Gretna Van Fleet som innehas av en äldre Frankenmouthdam som fortfarande spelar trummor. Den nya skivan släpptes på hennes 88-årsdag i fredags och hon var med på releasepartyt i Frankenmouth ... ;)

Gretna Van Fleet.jpg
 
2018-10-30
Idag får det bli en till skiva som förtjänade mycket bättre än att försvinna i den konstanta strömmen av nya skivor i början på 70-talet ... ;)

James Gang - Bang (1973)

Jamas Gang är väl mest känt för att det var där som Joe Walsh gjorde sig ett namn innan han satsade på en solokarriär och även gick med i The Eagles. Bandet fanns innan Joe Walsh började och även efter hans avhopp, dock med varierande sångare och gitarrister. Den konstanta basen var Jim Fox (trummor) och Dale Peters (bas). 1973 stod Roy Kenner för sången och Tommy Bolin*) för gitarrerna. Den laguppställningen lyckades spela in två album, varav det första som är klart bäst får bli dagens skivtips.

Det konstanta bytet av sångare och gitarrist innebar också att bandets musikstil hela tiden ändrades. Dagens skiva är mera rockbetonad än t ex den bluesrockfunk som gällde när Joe Walsh var med. Om man struntar i att jämföra så är den riktigt bra på egna meriter. Utöver mycket bra och varierat låtmaterial så är Kenner en klart bra sångare och Bolin levererar ett gitarrspel som är bland det bästa han gjort. Tyvärr klarade den efterföljande Miami (1974) inte av att leva upp till förväntningarna efter Bang, troligen pga konstanta problem med droger.

*) Tommy Bolin var från 1975 med i Deep Purple under en kort period innan han i slutet på 1976 dog av en heroinöverdos. RIP!

Ursäkta dålig bild men nära obefintligt naturligt ljus idag ... :banghead:
GS 2018-10-30 (CD).jpeg
 
Senast ändrad:
2018-11-06
Länge sedan det var något prog-aktigt i mina tips så det är dags att göra något åt det ... ;)

The Ryszard Kramarski Project - Sounds from the Past (2018)

Ryszard Kramarski huserar normalt bakom diverse klaviaturer i det polska neoprogbandet Millenium som jag tipsat om tidigare. Som många andra tongivande personer i polska band, har han vid sidan om även en solokarriär som hittills resulterat i två mycket bra skivor. Den första, The Little Prince (2017), är en mycket njutbar temaskiva baserad på Antoine de Saint-Exupérys bok med samma titel*).

Över till dagens helt nyligen släppta skiva, där Ryszard använder sig av samma uppbackande musiker som på den förra. Sångerskan Karolina Leszko har en röst som passar perfekt till musiktypen, oavsett om det är lugna eller lite tuffare låtar. Den för mig okände gitarristen Marcin Kruczek gör ett lysande jobb och skulle platsa i vilket neoprogband som helst. Samma gäller bassist och trummis. Ryszard själv står givetvis för alla keyboards men även en mycket vacker akustisk gitarr på några spår. Musiken kan väl klassas som melodisk och lättlyssnad "mjukprog", men det är rätt bra drag också av och till. Som gammal trummis kommer jag på mig själv med att slå på knäna och stampa i golvet när jag lyssnar på en del låtar. :)

Dom kan dom där polackerna ... :happyhappy:

*) https://en.wikipedia.org/wiki/The_Little_Prince

Rolex E1 2018-11-06 (CD).jpeg
 
Senast ändrad:
2018-11-13
Då det är dåligt med levande musikutbud där jag har bott dom senaste 35 åren har jag fått en viss förkärlek för liveskivor som substitut. En av mina favoriter får bli dagens skivtips.

Colosseum - Colloseum Live (1971)

Bandet bildades 1968 av John Hiseman (trummor) och Dick Heckstall-Smith (sax). Dom hade tidigare spelat tillsammans i Graham Bond Organization och John Mayall's Bluesbreakers men ville göra något eget. Man rekryterade Dave Greenslade (orgel) och ett par till medlemmar som var med och spelade in deras första två skivor, Those Who are About to Die Salute You respektive Valentyne Suite, båda utgivna under 1969.

Under 1970 möblerades det om i bandet och Dave "Clem" Clempson (gitarr), Mark Clark (bas) och Chris Farlowe (sång) tillkom, vilket kom att bli den slutliga sättningen. Skivan The Grass is Greener (1970) släpptes av någon anledning bara i USA men senare samma år kom även Daughter of Time. Dagens liveskiva spelades in 1971 under turnén som följde upp utgivningen av Daughter of Time. Skivan gavs ursprungligen ut som en dubbel-LP, där två av dom fyra LP-sidorna upptogs av dom långa spåren Skellington repektive Lost Angeles. Samtliga musiker i bandet är otroligt skickliga och briljerar verkligen på dom här två spåren. Det gäller givetvis övriga spår också, men dom här två är den riktiga behållningen av skivan. Musiken kan väl sägas vara bluesrock med en nypa jazz inslängt, det senare märks främst när Dick Heckstall-Smith går loss på två saxofoner samtidigt. :)

Kort efter att liveskivan givits ut upplöstes bandet men återförenades 1994 i exakt samma sättning, dvs 23 år senare. Detta har resulterat i ett par skapliga studioplattor och ännu flera liveskivor, dock inget som kommer i närheten av den remastrade och något utökade CD-utgåvan av dagens skivtips ... :happyhappy:

IWC I 2018-11-13 (CD).jpeg
 
2018-11-20
Lite mycket att stå i igen för en pensionär, så det får bli en kortis idag ... ;)

Roger McGuinn - Back from Rio (1991)

När The Byrds upplöstes, där Roger McGuinn var tongivande med sin röst och sin 12-strängade Rickenbacker, gav han under 70- och 80-talet ut ett antal soloskivor av varierande kvalitet. Han samarbetade under den tiden även med andra artister, t ex Bob Dylan och Tom Petty (RIP). Petty, som alltid varit en stor beundrare av McGuinn, hjälpte till med skivan i dagens tips, som blev McGuinns comeback som soloartist efter ett par års frånvaro. Det märks mest i skivans bästa spår, King of the Hill, som dom skrev och framförde tillsammans. Hela skivan är dock en liten julafton för oss som gillade The Byrds.

Av hans tidigare soloskivor är Cardiff Rose (1976) klart värd att prova också. Lite mera folkton men minst lika bra. :happyhappy:

Rolex E 2018-11-20 (CD).jpeg
 
2018-11-20
Lite mycket att stå i igen för en pensionär, så det får bli en kortis idag ... ;)

Roger McGuinn - Back from Rio (1991)

När The Byrds upplöstes, där Roger McGuinn var tongivande med sin röst och sin 12-strängade Rickenbacker, gav han under 70- och 80-talet ut ett antal soloskivor av varierande kvalitet. Han samarbetade under den tiden även med andra artister, t ex Bob Dylan och Tom Petty (RIP). Petty, som alltid varit en stor beundrare av McGuinn, hjälpte till med skivan i dagens tips, som blev McGuinns comeback som soloartist efter ett par års frånvaro. Det märks mest i skivans bästa spår, King of the Hill, som dom skrev och framförde tillsammans. Hela skivan är dock en liten julafton för oss som gillade The Byrds.

Av hans tidigare soloskivor är Cardiff Rose (1976) klart värd att prova också. Lite mera folkton men minst lika bra. :happyhappy:

Rolex E 2018-11-20 (CD).jpeg
Gene Clark...:cigar:
 
2018-11-27
Guy Manning är en engelsk multi-instrumentalist som gett ut otaliga skivor solo eller som medlem i flera olika band. Hans senaste bidrag till skivdiskarna får bli dagens tips:

Damanek - In Flight (2018)

Förutom Guy Manning består bandets kärna av Marek Arnold och Dan Mash, samt Sean Timms från det numera nerlagda australiska Unitopia som jag har tipsat om tidigare*). Dessutom hjälper en hel bunt namnkunniga gästmusiker till här och där. Deras första skiva, On Track, gavs ut 2017 och innehöll melodisk prog som drog lite för mycket åt jazz för min smak. Det var därför med viss tveksamhet jag gav mig på dagens skiva. Som tur var ratade jag inte den ohörd, för det här är något helt annat. Kvar finns givetvis en grund av melodisk prog, men smakfullt uppblandat med rock och world music. Hela skivan är mycket njutbar men höjdpunkten är den avslutande Big Eastern, en svit i tre delar på sammanlagt över 30 minuter. Välkommen ombord på en fantastisk musikalisk resa som i alla fall jag kommer att återvända till många gånger ... :happyhappy:

*) https://klocksnack.se/threads/laketwigs-klock-och-skivtips-samlingstråd.67791/page-4#post-2235165

GS 2018-11-27 (CD).jpeg
 
2018-12-04
Efter över två år av skivtips på tisdagar kanske ni tycker att jag har en jäkligt skum musiksmak, då jag oftast tipsar om saker som dom flesta av er aldrig har hört talas om. Det kan givetvis vara en generationsfråga (född -54) men också därför att jag medvetet plockar ut mindre kända saker som i alla fall i mina öron förtjänar en bredare publik. Det vore ju ingen större vits med att tipsa om något som alla redan känner till och har hört, eller hur? Förhoppningsvis har flera av er hittat lite bra musik som ni troligen skulle ha missat annars. I så fall har det jobb jag lägger ner tjänat sitt syfte.

Bara för att motsäga mig själv tar vi idag något som dom flesta lär känna igen, även om ni troligen inte har hört just den här dubbel-CD'n ... ;)

Alice Cooper - A Paranormal Evening at the Olympia Paris (2018)

Inspelad live för ca ett år sedan men nyligen utgiven. Den nu 70-åriga Alice Cooper (eller Vincent Furnier som han egentligen heter) tar med oss på en blandning av spår från den senaste studioskivan (Paranormal, 2017) och dom gamla hitsen. Tillsammans med ett riktigt bra band levererar han här kanonversioner av hits som t ex No More Mr. Nice Guy, Billion Dollar Babies, I'm Eighteen och givetvis School's Out. Bara att dra upp volymen och sjunga med ... :)

IWC M 2018-12-04 (CD).jpeg
 
Senast ändrad:
2018-12-11
Om ni minns mitt tips om ungtupparna i Greta Van Fleet för några veckor sedan*), så säger ju många att dom "lånat" rätt mycket av sin musik och stil från Led Zeppelin. Visst finns likheten där, men jag tycker ändå att dom gör något eget. Frågan är om man kan säga detsamma om dagens tips? :)

Kingdom Come - Kingdom Come (1988)

Sångaren Lenny Wolf (född Frank Wöllschlager) bildade Kingdom Come i USA 1987. Wolf och flera andra i bandet hade sedan tidigare bra kontakter bland skivbolagen så det var inga problem med att få ett kontrakt. Strax innan deras första album, dvs dagens tips, skulle ges ut 1988 så släpptes spåret Get it On från albumet som singel. Den blev en stor framgång och var mest önskade låt på ett antal radiostationer 6 veckor i rad. När sen albumet släpptes sålde det guld första dagen med 610.000 ex. Inte illa för ett nystartat band, så vad var problemet då?

När singeln släpptes och började spelas på radio blev radiostationerna nedringda av folk som undrade om Led Zeppelin hade återförenats under ett annat namn. Kritikerna var inte nådiga och kallade dom "Kingdom Clone". Gary Moore tillsammans med Ozzy Osbourne gjorde låten Led Clones på Garys album After the War (1989), där texten inte var snäll mot bandet. Jimmy Page själv blev inte smickrad utan tyckte att dom hade passerat gränsen. Saken blev inte bättre av att Lenny Wolf sa att han aldrig hade hört talas om Led Zeppelin ... :banghead:

Oavsett vad man tycker om likheten med Led Zeppelin så går det inte att komma ifrån att skivan är bra, riktigt bra till och med. Tung bluesrock när den är som bäst och inte ett dåligt spår. Tyvärr kan man inte säga det samma om bandets efterföljande skivor, som mera liknar trötta försök till upprepning av dom inledande framgångarna. Bandet har splittrats och återförenats med varierande medlemmar ett antal gånger, dock utan att kunna komma i närheten av första skivans kvaliteter.

*) https://klocksnack.se/threads/laketwigs-klock-och-skivtips-samlingstråd.67791/page-5#post-2555263

Rolex 2018-12-11 (CD).jpeg
 
Senast ändrad:
2018-12-11
Om ni minns mitt tips om ungtupparna i Greta Van Fleet för några veckor sedan*), så säger ju många att dom "lånat" rätt mycket av sin musik och stil från Led Zeppelin. Visst finns likheten där, men jag tycker ändå att dom gör något eget. Frågan är om man kan säga detsamma om dagens tips? :)

Kingdom Come - Kingdom Come (1988)

Sångaren Lenny Wolf (född Frank Wöllschlager) bildade Kingdom Come i USA 1987. Wolf och flera andra i bandet hade sedan tidigare bra kontakter bland skivbolagen så det var inga problem med att få ett kontrakt. Strax innan deras första album, dvs dagens tips, skulle ges ut 1988 så släpptes spåret Get it On från albumet som singel. Den blev en stor framgång och var mest önskade låt på ett antal radiostationer 6 veckor i rad. När sen albumet släpptes sålde det guld första dagen med 610.000 ex. Inte illa för ett nystartat band, så vad var problemet då?

När singeln släpptes och började spelas på radio blev radiostationerna nedringda av folk som undrade om Led Zeppelin hade återförenats under ett annat namn. Kritikerna var inte nådiga och kallade dom "Kingdom Clone". Gary Moore tillsammans med Ozzy Osbourne gjorde låten Led Clones på Garys album After the War (1989), där texten inte var snäll mot bandet. Jimmy Page själv blev inte smickrad utan tyckte att dom hade passerat gränsen. Saken blev inte bättre av att Lenny Wolf sa att han aldrig hade hört talas om Led Zeppelin ... :banghead:

Oavsett vad man tycker om likheten med Led Zeppelin så går det inte att komma ifrån att skivan är bra, riktigt bra till och med. Tung bluesrock när den är som bäst och inte ett dåligt spår. Tyvärr kan man inte säga det samma om bandets efterföljande skivor, som mera liknar trötta försök till upprepning av dom inledande framgångarna. Bandet har splittrats och återförenats med varierande medlemmar ett antal gånger, dock utan att kunna komma i närheten av första skivans kvaliteter.

*) https://klocksnack.se/threads/laketwigs-klock-och-skivtips-samlingstråd.67791/page-5#post-2555263

Rolex 2018-12-11 (CD).jpeg

Sitter och lyssnar på Kingdom Come just nu. Bra skit ju, men lite för mycket -80-talsvibbar emellanåt. Och jag älskar -80-tals hårdrock, men då ska den vara inspelad under -80-talet... (vilket denna iofs. är, men med -80-talet menar jag egentligen -80-83, typ. Sedan blev det mesta otroligt urvattnat. Självklart med vissa undantag/guldkorn!)

Inte alls så mycket LZ som jag trodde när jag läste din rekommendation. Låter ju avsevärt mycket "modernare" än t.ex. Greta gör 2018... Men visst; när denna kom -88 så kan jag förstå parallellerna till ett, då, "modernt" LZ.

Kul med dina tips! Keep them coming!
 
2018-12-18
Jag brukar fnysa åt artister eller band som ger ut julskivor, Eric Clapton nu i år t ex, då det oftast bara är ett billigt sätt att tjäna en slant på julen. När den här däremot gavs ut kändes det för en gångs skull helt rätt ... :happyhappy:

Jethro Tull - The Jethro Tull Christmas Album (2003)

Jethro Tull har jag tipsat om tidigare och dom behöver knappast någon närmare introduktion. Under alla år och på alla skivor dom gett ut har man utforskat många musikstilar, men bland blues, rock och lite jazz har det ofta funnits rejäla influenser från traditionell engelsk folkmusik. Det är med andra ord fullt logiskt att ge ut en skiva med egna Christmas carols, uppblandat med egna tolkningar av kända sådana. Även om temat för skivan är julen kan man lyssna på den när som helst, då det mestadels akustiska framförande är så fantastiskt bra. På temat får vi även några visdomsord från Ian Anderson i A Christmas Song:

"Christmas spirit is not what you drink"​

För att efter låten sen avsluta med:

"Hey! Santa?! Pass us that bottle, will ya?"​

Han går ett steg längre i inledningen till liveversionen av samma låt (på en annan skiva): :D

"Christmas is NOT a time for heavy drinking, over-eating and casual sex with farm animals, that's out of the question! So be warned, David Pegg." (bassisten i bandet)​

Rolex E1 2018-12-18 (CD).jpeg
 
2018-12-25
God fortsättning på er! Det må vara juldagen, men skivtipset måste ut. Får dock bli i extrem kortform den här gången ... ;)

Derek and the Dominoes - Live at the Fillmore (1994)

För att backa upp framgångarna med studioskivan Layla and Other Assorted Love Songs (1970) åkte Eric Clapton på turné. Dagens skivtips är inspelad oktober 1970 under två konserter i Fillmore East, New York, och gavs ursprungligen ut under titeln In Concert (1973). Här i remastrad och utökad version, vilket enligt mig gör den till Claptons bästa liveskiva ... :happyhappy:

IWC I 2018-12-25 (CD).jpeg
 
Senast ändrad:
2019-01-01
God fortsättning på det nya året! Det må vara nyårsdagen, men årets första skivtips måste ut. Precis som till juldagen tänkte jag att det får bli lite kort och en liveskiva. Nåja, ett rätt i alla fall ... ;)

Lou Reed - Rock 'n' Roll Animal (1974)

Efter att ha lämnat Velvet Underground i slutet på 1970 satsade Lou Reed (RIP) på en solokarriär. Den första soloskivan, Lou Reed (1972), gjorde inget större avtryck men med den efterföljande Transformer (1972) gick det bättre. Producerad av David Bowie och arrangerad av Mick Ronson levererade den bland annat klassiska spår som Walk on the Wild Side, Vicious och Satellite of Love. Tyvärr gick den uppföljande turnén riktigt dåligt, mest beroende på ett gäng oerfarna musiker som skulle backa upp honom. Att nästa skiva, den mycket dystra Berlin (1973), fick dålig kritik och sålde dåligt gjorde inte saken bättre.

Lou Reed ville ha ett rockigare sound på konserterna. Hans blivande producent Steve Katz (från Blood, Sweat & Tears) föreslog att han skulle plocka ihop ett riktigt bra liveband och spela rockigare versioner av hans bästa låtar från Velvet Underground-tiden. Bandet formerades runt dom två mycket drivna gitarristerna Steve Hunter och Dick Wagner, där den senare gav ett antal Velvet Underground-låtar betydligt tuffare arrangemang. Dagens skiva är givetvis från turnén som följde, som öppnar med Steve Hunters fantastiska gitarrintro till Sweet Jane. Sen följer grymma versioner av Heroin, White Light/White Heat, Rock 'n' Roll m fl. Skivan blev en stor framgång och Lous karriär tog fart igen. Om man ska klaga på något är det att inte hela konserten är med på skivan, vilket åtgärdades ett år senare med skivan Lou Reed Live där resten från konserten ingår.

Fotnot: Skivan blev även en framgång för bandet som backade upp Lou Reed. När originalgruppen runt Alice Cooper upplöstes hjälpte dom honom att spela in skivan Welcome to My Nighmare (1975). Samma gäng hängde även med på den 18-månaders turné som följde och jag såg dom på Gröna Lunds stora scen den sommaren ... :happyhappy:

Fotnot II: Trevlig låneklocka som ger mersmak.

Tudor BB58 2019-01-01 (CD).jpeg
 
2019-01-08
Jag har haft den här skivan som en kandidat till ett skivtips under en längre tid och idag var det dags ... ;)

Vad får man om man mixar sydstatsrock typ Lynyrd Skynyrd och Molly Hatchet med countryrock typ Eagles och Poco? Jo, Outlaws!

Outlaws - Legacy Live (2016)

Sällan har väl ett band haft så många olika medlemmar under sin existens. Jag fick ihop 46 olika personer från att bandet startades i mitten på 60-talet och fram tills nu. Av alla dessa är det huvudsakligen tre som har varit mer eller mindre konstanta, nämligen Hughie Thomason (gitarr och sång), Henry Paul (gitarr och sång) samt Monte Yoho (trummor). Efter en trög start med två olika skivkontrakt som inte resulterade i någon utgiven skiva hade man lite tur när man fick agera förband till Lynyrd Skynyrd på en turné. Vid ett tillfälle fanns en representant från Arista Records i publiken och Lynyrd Skynyrds sångare Ronnie Van Zant (RIP) övertalade honom att ge Outlaws ett skivkontrakt. Smart drag, då deras tre första skivor är riktigt bra och dessutom sålde mycket bra:
  • The Outlaws (1975)
  • Lady in Waiting (1976)
  • Hurry Sundown (1977)
Det finns en hel bunt senare skivor också som är helt OK men dom kommer inte i närheten av dom här tre, troligen pga att medlemmarna kom och gick i en aldrig sinande ström, oftast med Hughie Thomason som den enda fasta punkten.

Musiken brukar klassas som gitarrbaserad sydstatsrock, men där dom flesta liknande band nöjde sig med två sologitarrister hade Outlaws tre (Thomason, Paul och Billy Jones). Vad resultatet av detta kan bli märks tydligt i 10-minuterslåten Green Grass and High Tides (jmf Lynyrd Skynyrds klassiska Freebird). Lägger man sen till både tre- och fyrstämmig sång så har vi Outlaws speciella mix av sydstatsrock och countryrock.

Dagens skivtips spelades in 2015 under en turné för att högtidlighålla 40-årsjubileumet av deras första skiva. Av dom ursprungliga medlemmarna är det bara Henry Paul och Monte Yoho kvar, då Hughie Thomason dog 2007 (RIP). Trots detta levererar bandet kanonversioner av sina mest kända låtar och som vanligt är det bara att luta sig tillbaka, dra upp volymen och njuta ... :happyhappy:

Tudor BB58 2019-01-08 (CD).jpeg
 
2019-01-15
Fan, igår var ni på ordentligt men som vanligt hade ingen rätt ... :)

Har nämnt den här killen tidigare i samband med mitt tips om James Gang*). Nu är det på tiden att han själv får vara med i ett tips ...

Joe Walsh - So What (1974)

Trött på att vara den enda som skrev musik och sjöng lämnade Joe Walsh James Gang i slutet på 1971. Han startade istället bandet Barnstorm, som utöver honom själv bestod av Joe Vitale (trummor, keyboard) och Kenny Passarelli (bas). Även om Joe Walsh fortfarande var frontfiguren i bandet, bidrog samtliga på ett helt annat sätt till dom två riktigt bra skivor man gav ut:
  • Barnstorm (1972)
  • The Smoker You Drink, The Player You Get (1973)
Skivbolaget envisades dock med att marknadsföra skivorna som soloskivor av Joe Walsh vilket störde honom rejält, då han vid den här tiden ville vara i ett band. Det slutade med att bandet upplöstes och att nästa skiva, dvs dagens tips, blev en soloskiva på riktigt. Möjligen är det hans bästa skiva men det är definitivt den jämnaste. Dom två ovan och framför allt senare soloskivor innehåller många bra låtar men också en del mindre intressanta saker. Skivan blev en stor framgång och följdes upp med en turné som gav oss liveskivan You Can't Argue With a Sick Mind (1976), vilken slåss om platsen som hans bästa.

Några medlemmar från Eagles hjälpte till på So What, vilket senare resulterade i att Joe Walsh gick med i Eagles lagom till att Hotel California (1976) skulle börja spelas in. Även om han fortsatte att ge ut soloskivor fick han nu äntligen vara med i ett band där alla bidrog lika mycket till slutresultatet ... ;)

*) https://klocksnack.se/threads/laketwigs-klock-och-skivtips-samlingstråd.67791/page-5#post-2564759

IWC A 2019-01-15 (CD).jpeg
 
2019-01-22
Trodde att jag redan hade tipsat om det här bandet, men det visade sig att jag bara hade refererat till dom ett par gånger.

Magnum - The Spirit (1991)

Bandet bildades i Birmingham i början på 70-talet av Tony Clarkin (gitarr och principiell låtskrivare) och Bob Catley (sång). Syftet var att få jobba som husband på den populära nattklubben Rum Runner (no relation @Rum Runner, or ...? ;) ). Det dröjde dock ett bra tag innan man hade lyckats få det skivkontrakt som gav oss debutskivan Kingdom of Madness (1978). Den fick skaplig kritik men efterföljande två skivor gjorde inget väsen av sig. Bättre gick det för Chase the Dragon (1982) som, utöver höga listplaceringar och bra försäljning, bidrog med ett antal klassiska spår som fortfarande ingår bland låtarna på livespelningar. Den riktiga framgången kom dock med On a Storytellers Night (1985), som följdes av tre till riktigt bra skivor:
  • Vigilante (1986)
  • Wings of Heaven (1988)
  • Goodnight L.A. (1990)
Vilket för oss fram till dagens skivtips, som är inspelad live under en turné i England och resten av Europa i slutet på 1990. Skivan innehåller riktigt bra versioner av deras mest kända och bästa låtar. Har du missat Magnum är den ett perfekt ställe att börja på, innan du ger dig på skivorna jag nämnde ovan.

Ett par mindre lyckade skivor följde och efter diverse stök med skivbolag tog bandet en paus mellan 1995 och 2001. Därefter har man gett ut en bunt studio- och liveskivor som håller bra klass och man är i högsta grad verksamma fortfarande. Jag fick precis tag på en helt ny liveskiva, Live at the Symphony Hall (2019), vilket triggade mig att skriva dagens tips. Glöm inte att den här typen av melodisk hårdrock ska avnjutas högt, framför allt när den är live ... :happyhappy:

Min första (?) ignore på ingående @MrRolex ...? :D

Rolex 2019-01-22 (CD).jpeg
 
2019-01-22
Trodde att jag redan hade tipsat om det här bandet, men det visade sig att jag bara hade refererat till dom ett par gånger.

Magnum - The Spirit (1991)

Bandet bildades i Birmingham i början på 70-talet av Tony Clarkin (gitarr och principiell låtskrivare) och Bob Catley (sång). Syftet var att få jobba som husband på den populära nattklubben Rum Runner (no relation @Rum Runner, or ...? ;) ). Det dröjde dock ett bra tag innan man hade lyckats få det skivkontrakt som gav oss debutskivan Kingdom of Madness (1978). Den fick skaplig kritik men efterföljande två skivor gjorde inget väsen av sig. Bättre gick det för Chase the Dragon (1982) som, utöver höga listplaceringar och bra försäljning, bidrog med ett antal klassiska spår som fortfarande ingår bland låtarna på livespelningar. Den riktiga framgången kom dock med On a Storytellers Night (1985), som följdes av tre till riktigt bra skivor:
  • Vigilante (1986)
  • Wings of Heaven (1988)
  • Goodnight L.A. (1990)
Vilket för oss fram till dagens skivtips, som är inspelad live under en turné i England och resten av Europa i slutet på 1990. Skivan innehåller riktigt bra versioner av deras mest kända och bästa låtar. Har du missat Magnum är den ett perfekt ställe att börja på, innan du ger dig på skivorna jag nämnde ovan.

Ett par mindre lyckade skivor följde och efter diverse stök med skivbolag tog bandet en paus mellan 1995 och 2001. Därefter har man gett ut en bunt studio- och liveskivor som håller bra klass och man är i högsta grad verksamma fortfarande. Jag fick precis tag på en helt ny liveskiva, Live at the Symphony Hall (2019), vilket triggade mig att skriva dagens tips. Glöm inte att den här typen av melodisk hårdrock ska avnjutas högt, framför allt när den är live ... :happyhappy:

Min första (?) ignore på ingående @MrRolex ...? :D

Rolex 2019-01-22 (CD).jpeg
Haha! Ger denna ett försök först ;)
 
2019-01-29
Länge sen sist men nu är det dags för lite neo-prog av bästa märke igen. Precis som förra veckan trodde att jag redan hade tipsat om det här bandet, men återigen visade det sig att jag bara hade refererat till dom ett par gånger.

Arena - Immortal? (2000)

Bandet bildades 1995 av Clive Nolan (keyboard) och Mick Pointer (trummor). Nolan var vid den tiden även med i Pendragon och hade också sidoprojektet Shadowland. Pointer var ursprunglig trummis i Marillion men blev sparkad efter deras första skiva. Övriga medlemmar kom och gick under de första åren och på deras två första skivor, dvs Songs from the Lion's Cage (1995) och Pride (1996). Runt 1998 hade bandet stabiliserats i och med att John Mitchell (gitarr), Ian Salmon (bas) och Rob Sowden (sång) tillkom, en bemanning som skulle vara konstant fram till 2011. Det första resultatet blev albumet The Visitor (1998), som helt rättvist fick mycket bra kritik.

Över till dagens skivtips som kom två år senare. Jag har nog allt man har gjort, både studio och live, men då allt är bra var valet av skiva inte helt enkelt. Till slut fick det bli den skiva jag fick som en present för många år sedan. Möjligen är det även deras bästa skiva, men det finns flera andra kandidater till den titeln. Hur som helst är den grymt bra och utan en enda svag minut. Två riktiga höjdpunkter är Ghost in the Firewall och den episka Moviedrome, där den sistnämnda klockar in på nära 20 minuter. Även om Clive Nolan oftast står för musik och text är jag löjligt förtjust i John Mitchells gitarr. Så smakfullt och ändå med ett rejält bett. Rob Sowdens röst är dessutom bland de bättre inom den här musikstilen.

Man har släppt många skivor efter den här, senast Double Vision under 2018, men måste jag välja föredrar jag nog dom tidiga skivorna upp till och med dagens tips. Gillar du band som Marillion när Fish var med, Pendragon, IQ med flera så är Arena ett måste och dagens tips ett perfekt ställe att börja på. :happyhappy:

IWC M 2019-01-29 (CD).jpeg
 
2019-01-22
Trodde att jag redan hade tipsat om det här bandet, men det visade sig att jag bara hade refererat till dom ett par gånger.

Magnum - The Spirit (1991)

Bandet bildades i Birmingham i början på 70-talet av Tony Clarkin (gitarr och principiell låtskrivare) och Bob Catley (sång). Syftet var att få jobba som husband på den populära nattklubben Rum Runner (no relation @Rum Runner, or ...? ;) ). Det dröjde dock ett bra tag innan man hade lyckats få det skivkontrakt som gav oss debutskivan Kingdom of Madness (1978). Den fick skaplig kritik men efterföljande två skivor gjorde inget väsen av sig. Bättre gick det för Chase the Dragon (1982) som, utöver höga listplaceringar och bra försäljning, bidrog med ett antal klassiska spår som fortfarande ingår bland låtarna på livespelningar. Den riktiga framgången kom dock med On a Storytellers Night (1985), som följdes av tre till riktigt bra skivor:
  • Vigilante (1986)
  • Wings of Heaven (1988)
  • Goodnight L.A. (1990)
Vilket för oss fram till dagens skivtips, som är inspelad live under en turné i England och resten av Europa i slutet på 1990. Skivan innehåller riktigt bra versioner av deras mest kända och bästa låtar. Har du missat Magnum är den ett perfekt ställe att börja på, innan du ger dig på skivorna jag nämnde ovan.

Ett par mindre lyckade skivor följde och efter diverse stök med skivbolag tog bandet en paus mellan 1995 och 2001. Därefter har man gett ut en bunt studio- och liveskivor som håller bra klass och man är i högsta grad verksamma fortfarande. Jag fick precis tag på en helt ny liveskiva, Live at the Symphony Hall (2019), vilket triggade mig att skriva dagens tips. Glöm inte att den här typen av melodisk hårdrock ska avnjutas högt, framför allt när den är live ... :happyhappy:

Min första (?) ignore på ingående @MrRolex ...? :D

Rolex 2019-01-22 (CD).jpeg
Ett av mina favoritband, hade en försvarlig samling med typ samtliga vinyler utgivna fram till och med Wings of Heaven. Denna inkluderade en jäkla massa olika pressningar, acetat och annat nörderi. Det saknades dock EN, en singel som gavs ut 75 på CBS med en cover på Sweets for my sweet (Drifters och Searchers bla).
Var totalt omöjlig att få tag i trots idogt letande världen över men så dök den helt oväntat upp hos en svensk beg handlare. Tyvärr hann någon före mig och då gav jag upp och sålde av hela samlingen förutom en av vaje LP och tog en 2 veckors semester på Kanarieöarna för att slicka mina sår:arghh:
 
2019-02-05
Insåg att det fattades en viktig bit i kartan över hur det som brukar kallas countryrock uppstod. Dags att göra den bilden komplett ... :)

Poco - A Good Feeling to Know (1972)

I mitt tips om Neil Young - Harvest*) berättade jag om det kortlivade bandet Buffalo Springfield, som anses ha lagt grunden till det som brukar kallas folkrock och countryrock. Dom tre tongivande personerna i bandet var Steve Stills, Neil Young och Richie Furay. När bandet splittrades bildade Stills Crosby, Stills & Nash och Young gav sig ut på en oftast framgångsrik solokarriär. Kvar blev Richie Furay (gitarr, sång) med resterna av ett band som efter lite extern rekrytering även bestod av Jim Messina (sologitarr, sång), Rusty Young (pedal steel guitar, banjo, dobro, sång), George Grantham (trummor, sång) och Randy Meisner (bas, sång). Man tog namnet Poco och deras första skiva med den lämpliga titeln Pickin' Up the Pieces (1969) anses vara den första skivan som kan kallas countryrock. Då blev den ingen framgång men har omvärderats när man insåg vilken påverkan den hade på efterföljande countryrockband. Innan skivan hann ges ut lämnade Randy Meisner bandet efter interna oenigheter. Efter lite omvägar bildade han sen Eagles med Glenn Frey, Don Henley och Bernie Leadon. Hans ersättare på bas blev Timothy B. Schmit, som senare även ersatte honom i Eagles.

Efter denna orgie i name-dropping, åter till Poco. Det gick inte bättre för deras nästa skiva men när man 1971 släppte liveskivan DeLIVEring började det hända saker. Precis innan den släpptes hade Jim Messina lämnat bandet för att bilda Loggins & Messina. Ersättare blev Paul Cotton, vilket fick bandet att dra åt ett lite rockigare håll. Nästa studioalbum, From the Inside (1971), kunde inte bygga vidare på det momentum som liveskivan hade skapat, men det kunde skivan i dagens tips som kom året efter. Cotton hade nu blivit varm i kläderna och levererade tillsammans med Furay ett antal riktigt bra låtar. Addera sen till ett fantastiskt gitarrspel och en grym stämsång så har du enligt mina öron Pocos bästa skiva. Man har gjort många senare skivor som är bra men ingen är lika helgjuten som den här. :happyhappy:

Fotnot: Har den inte som en separat skiva utan tillsammans med föregångaren. Skivbolaget BGO har den goda smaken att på CD lägga ihop två av dessa ganska korta skivor från tiden när en LP inte skulle överstiga 40 min i vad som brukar kallas en "twofer", dvs two for the price of one. ;)

*) https://klocksnack.se/threads/laketwigs-klock-och-skivtips-samlingstråd.67791/page-2#post-1940068

GS 2019-02-05 (CD).jpeg
 
Senast ändrad:
2019-02-12
Dags för lite tung bluesrockboogie när den är som bäst, dvs live ... ;)

Foghat - Road Cases (1998)

I mitt tips om Savoy Brown - Witchy Feelin'*) så berättade jag att hela bandet bakom Kim Simmonds försvann efter albumet Looking In (1970) och bildade Foghat med Savoy Browns andregitarrist "Lonesome" Dave Peverett som frontfigur. Utöver Peverett, Roger Earl (trummor) och Tony Stevens (bas) tillkom Rod Price på gitarr. Första skivan, som bara hade bandets namn, kom 1972 och blev en omedelbar framgång, inte minst pga singeln med deras grymma version av Willie Dixons I Just Want to Make Love to You. Under resten av 70-talet radade man upp album som alla sålde minst guld i USA, som trots det engelska ursprunget blev deras hemmamarknad:
  • Foghat II (aka "Rock & Roll" då det bara var en sten och en bulle på omslaget ... :) ) (1973)
  • Energized (1974)
  • Rock and Roll Outlaws (1974)
  • Fool for the City (1975)
  • Night Shift (1976)
  • Foghat Live (1977)
  • Stone Blue (1978)
Sen tog det mer eller mindre stopp då deras musik inte var lika gångbar bland 80-talets punk och syntar. Rod Price lämnade bandet i slutet på 1980 då han inte uppskattade försöken att anpassa deras musik till efterfrågan. Efter ett antal riktigt usla skivor tog man 1984 en paus. Det skulle dröja ända till 1993 innan det ursprungliga bandet återförenades, vilket gav oss albumet Return of the Boogie Men (1994) och dagens tips som är en mycket representativ liveskiva. I princip en "Greatest Hits" live med ett makalöst gung. Lonesome Daves röst har nog inte varit bättre och det samma gäller Rod Prices slidegitarr. :happyhappy:

1999 klev Rod Price av igen och året efter avled Dave Peverett (RIP) i sviterna av njurcancer. Bandet har därefter försökt hanka sig fram med diverse andra medlemmar men utan någon större framgång.

*) https://klocksnack.se/threads/laketwigs-klock-och-skivtips-samlingstråd.67791/page-2#post-1993210

Tudor BB58 2019-02-12 (CD).jpeg
 
Senast ändrad:
2019-02-19
Om jag minns rätt så har jag bara haft svenskt med en gång tidigare och då en gång är ingen gång så tar vi väl en till ... ;)

Stefan Andersson - Emperor's Day (1992)

Sveriges svar på Bryan Adams kanske, med en nypa Bruce Springsteen inslängt? Nja ..., inte riktigt, men något åt det hållet är det i alla fall.

Efter att under skoltiden ha varit med i diverse lokala band runt Göteborg lyckades Stefan få ett eget skivkontrakt 1991. Året efter kom hans debutskiva, dvs dagens tips. Singeln Catch the Moon från skivan blev en stor framgång och samma år fick han en välförtjänt Grammis som årets nykomling. Visst är singeln bra men det är resten av skivan också. Inte ett svagt spår, där riktigt bra och nyanserad rock blandas med ett par ballader. Lägg sen till en mycket luftig produktion, där alla uppbackande musiker får glänsa lagom mycket, så har du en höjdarskiva.

Efterföljande två skivor, dvs Walk Right On (1993) och Under a Low-Ceilinged Sky (1996) är inte dåliga men tyvärr betydligt ojämnare. Han har därefter släppt ett antal skivor till, omväxlande med sång på svenska och engelska. Jag har inte hört dom men misstänker ändå att hans debutskiva är den absoluta höjdpunkten, vilket brukar höra till ovanligheterna.

Rolex E 2019-02-19 (CD).jpeg
 
2019-02-19
Om jag minns rätt så har jag bara haft svenskt med en gång tidigare och då en gång är ingen gång så tar vi väl en till ... ;)

Stefan Andersson - Emperor's Day (1992)

Sveriges svar på Bryan Adams kanske, med en nypa Bruce Springsteen inslängt? Nja ..., inte riktigt, men något åt det hållet är det i alla fall.

Efter att under skoltiden ha varit med i diverse lokala band runt Göteborg lyckades Stefan få ett eget skivkontrakt 1991. Året efter kom hans debutskiva, dvs dagens tips. Singeln Catch the Moon från skivan blev en stor framgång och samma år fick han en välförtjänt Grammis som årets nykomling. Visst är singeln bra men det är resten av skivan också. Inte ett svagt spår, där riktigt bra och nyanserad rock blandas med ett par ballader. Lägg sen till en mycket luftig produktion, där alla uppbackande musiker får glänsa lagom mycket, så har du en höjdarskiva.

Efterföljande två skivor, dvs Walk Right On (1993) och Under a Low-Ceilinged Sky (1996) är inte dåliga men tyvärr betydligt ojämnare. Han har därefter släppt ett antal skivor till, omväxlande med sång på svenska och engelska. Jag har inte hört dom men misstänker ändå att hans debutskiva är den absoluta höjdpunkten, vilket brukar höra till ovanligheterna.

Rolex E 2019-02-19 (CD).jpeg
En av de bästa svenska skivorna i den kategorin tillsammans med Joey Tempest första soloplatta.
 
2019-02-26
Dags för ett band som under alla år kämpat i skuggan av en betydligt mera känd artist:

Southside Johnny & the Asbury Jukes - Better Days (1991)

Under det tidiga 70-talet spelade kompisarna Steve Van Zandt, Southside Johnny (John Lyon) och Bruce Springsteen i diverse kortlivade lokala band runt Asbury Park, New Jersey. En mängd andra musiker var också inblandade, varav ett antal senare skulle dyka upp i Springsteens E Street Band. 1972 fick Springsteen ett eget skivkontrakt och började fokusera på den egna karriären. Det skulle dröja ända till 1975 innan bandet The Asbury Jukes såg dagens ljus, där både Steve Van Zandt och Southside Johnny ingick. Lite senare samma år gick Van Zandt med i Springsteens E Street Band lagom till Born to Run och ersattes av Billy Rush. Ett år senare och nu som Southside Johnny & the Asbury Jukes lyckades man få ett skivkontrakt. Debutskivan I Don't Want to Go Home (1976) innehöll bl a två spår skrivna av Springsteen och tre av Van Zandt, som även hade producerat skivan. Van Zandt fortsatte att producera och leverera låtar till ett par skivor till under 70-talet. Dom stora framgångarna uteblev dock och under 80-talet gav man bara ut ett par skivor, vilket för oss fram till dagens skivtips.

Skivan kan ses både som en återförening och en hyllning till tiden i början av 70-talet. Van Zandt har producerat igen och skrivit merparten av låtarna, men även Springsteen har bidragit med ett spår. Alla tre kompisarna medverkar givetvis på skivan och alla tre sjunger på It's Been a Long Time, ett Van Zandt-spår om ungdomstiden tillsammans. En klart bra skiva rakt igenom och troligen deras bästa. Gillar du den här så prova även Live: Reach Up and Touch the Sky (1981), då det är bra drag i deras liveframträdanden ... ;)

IWC I 2019-02-26 (CD).jpeg
 
Senast ändrad:
Tillbaka
Topp