laketwig's numera sporadiska skivtips ...

[laketwig]

2019-03-05
Dåligt med nytt på sista tiden så det får bli en gammal favorit igen, inte helt oväntat en liveskiva.

Thin Lizzy - Live and Dangerous (1978)

Bandet behöver väl knappast någon längre introduktion. Det bildades i Dublin i slutet av 1969 av dom gamla skolkompisarna Phil Lynott (sång, bas) och Brian Downey (trummor). Efter en trög start flyttade man 1971 till London. Mot bandets vilja släppte deras skivbolag 1972 låten Whiskey in the Jar som en singel och historia började skrivas. När den ursprungliga gitarristen Eric Bell slutade ett år senare ville man få till ett lite tuffare och rockigare sound än den keltiska musikstil man spelat tidigare. Efter att ha provat ett antal gitarrister, däribland Gary Moore (RIP), fastnade man till slut för Brian Robertson och Scott Gotham. Bandets berömda "twin lead guitar sound" hade sett dagens ljus!

Första skivan med den här sättningen, dvs Nightlife (1974), blev en besvikelse pga dåligt utnyttjande av bandets potential och en mesig produktion. Detta korrigerades dock på dom två efterföljande skivorna, Fighting (1975) och Jailbreak (1976), som utan tvekan är deras två bästa studioskivor. Efterföljande skivor fram till Lynotts död 1986 (RIP) är inte dåliga men kommer inte i närheten av dom här två, vilka är ett måste i varje anständig skivsamling. Detsamma gäller dagens skivtips, som innehåller många av deras bästa låtar inspelade vid en tid när bandet var som bäst. 2004 utnämnde Classic Rock Magazine skivan till "the best live album of all time". Lyssna (högt) och njut ...

 

[Alberget4a]

2019-03-05
Dåligt med nytt på sista tiden så det får bli en gammal favorit igen, inte helt oväntat en liveskiva.

Thin Lizzy - Live and Dangerous (1978)

Bandet behöver väl knappast någon längre introduktion. Det bildades i Dublin i slutet av 1969 av dom gamla skolkompisarna Phil Lynott (sång, bas) och Brian Downey (trummor). Efter en trög start flyttade man 1971 till London. Mot bandets vilja släppte deras skivbolag 1972 låten Whiskey in the Jar som en singel och historia började skrivas. När den ursprungliga gitarristen Eric Bell slutade ett år senare ville man få till ett lite tuffare och rockigare sound än den keltiska musikstil man spelat tidigare. Efter att ha provat ett antal gitarrister, däribland Gary Moore (RIP), fastnade man till slut för Brian Robertson och Scott Gotham. Bandets berömda "twin lead guitar sound" hade sett dagens ljus!

Första skivan med den här sättningen, dvs Nightlife (1974), blev en besvikelse pga dåligt utnyttjande av bandets potential och en mesig produktion. Detta korrigerades dock på dom två efterföljande skivorna, Fighting (1975) och Jailbreak (1976), som utan tvekan är deras två bästa studioskivor. Efterföljande skivor fram till Lynotts död 1986 (RIP) är inte dåliga men kommer inte i närheten av dom här två, vilka är ett måste i varje anständig skivsamling. Detsamma gäller dagens skivtips, som innehåller många av deras bästa låtar inspelade vid en tid när bandet var som bäst. 2004 utnämnde Classic Rock Magazine skivan till "the best live album of all time". Lyssna (högt) och njut ...

Till den skivan har vi förfestat mer än en gång. Minns också en gång när vi närmade oss hemstaden efter en Åre-resa, vi tryckte på The Boys are back in town på ett sunkigt kassettband i en Volvo 140, och krockade...
Tillsammans med Springsteen på Ullevi 85, Ebba Grön och Dag Vag tillsammans på musseforum och kanske Stiff Little Fingers på Norlands nation är det en av dom starkare musikupplevelserna.

 

[laketwig]

2019-03-12
A trip down memory lane och dags för skivan som för alltid förändrade mitt musikliv.

The Jimi Hendrix Experience - Axis: Bold as Love (1968)

När den här skivan gavs ut var jag 14 år. Musikintresset hade jag redan då men jag hade ingen vidare koll på ljudprylar. Musiken kom oftast från en transistorradio som sprakade pga dåliga batterier eller via min 4-spårs Dux rullbandspelare, oftast inspelat via mikrofon från samma sprakande radio. Min far (frid över hans minne) hade ingen koll på ljudprylar heller men bättre ekonomiska resurser. Hans farbror hade dessutom en radio & TV-affär, så även om han hade dålig koll fick han bra priser på grejorna han köpte. Vid den här tiden hade han en med den tidens mått mätt en rätt skaplig radio ståendes i bokhyllan i vardagsrummet, dvs en sån här:

Om jag minns rätt var väl Arena ett systermärke till dom redan då lite mera kända och dyrare B&O, dvs lite som Tudor och Rolex idag. Till Arenaradion hade han en billig Dual skivspelare inkopplad via en 5-polig DIN-kontakt. Själv hade jag bara en bunt singlar och några EP'n, men flera av mina polare hade lite LP-skivor som jag ibland fick låna någon enstaka av. Någon gång under 1968 hade jag turen att få låna dagens skivtips av en kompis. Glad i hågen sprang jag hem, satte mig på en stol framför min fars radio och började spela LP'n. Lät väl sådär tyckte jag men man måste ju höra hela i alla fall. Medans jag satt där och lyssnade studerade jag alla tryckknapparna på radion. Dom flesta visste jag vad dom var till för men funderade över vad den där knappen märkt STEREO gjorde (nummer två från vänster)? Lika bra att prova och med en knapptryckning förändrades mitt liv. Musiken som tidigare hade varit ganska platt och tråkig exploderade nu ur dom två inbyggda högtalarna, dessutom med olika ljud från respektive högtalare. Helt fascinerad började jag om från början av skivan. Första spåret, EXP, är inte en vanlig låt utan bara en lek med hans gitarr och häftiga stereoeffekter, dvs en perfekt introduktion till stereons magiska värld. Jag lyssnade nog på hela skivan fem gånger på raken för att inte missa något i min nyupptäckta värld. Då skivan dessutom kan vara hans bästa, med underbara spår som t ex Little Wing och Bold as Love, tålde även musiken upprepade spelningar.

Ni som tillhör senare generationer kanske har svårt att förstå vilken effekt detta hade på mitt musikintresse. Om ni beroende på utrustning har möjligheten, lyssna ett bra tag på en skiva i mono för att sen koppla över till stereo mitt i en låt. Då inser ni skillnaden men kom ihåg att hela min musikvärld hade varit i mono fram tills jag tryckte på den där knappen ...

PS.
Oavsett om min far var medveten om stereo eller inte spelade det ingen roll för honom, då han var döv på ett öra sen en olycka i tidiga år.

 

[laketwig]

2019-03-19
Dagens tips bjuder på en skotte med en stor R&B- och soulröst, som tyvärr tystnade alltför tidigt efter en hjärnblödning ...

Frankie Miller - Frankie Miller's Double Take (2016)

Miller började sin professionella karriär som sångare i det Glasgowbaserade bandet The Stoics. Han flyttade till London 1970 och året efter slog han sig ihop med Robin Trower (gitarr) som just lämnat Procol Harum. Tillsammans med kompisen James Dewar (bas, sång) och Clive Bunker (trummor, ex Jethro Tull) bildade dom bandet Jude. Trots mycket uppmärksamhet från musikpressen resulterade det inte i någon skiva. Istället fick Miller 1972 ett eget skivkontrakt som gav oss debutskivan Once in a Blue Moon (1973). Ytterligare ett antal skivor följde under resten av 70-talet, men endast Full House (1977) gjorde något större avtryck på topplistorna. Däremot hade flera andra artister stora framgångar med låtar som Miller hade skrivit, vilket fick honom att koncentrera sig på låtskrivandet och bara sporadiskt ge ut egna skivor. 1994 tog det slut, då han drabbades av en hjärnblödning medans han jobbade på material till ett nytt band tillsammans med Joe Walsh. Efter att ha legat i koma under fem månader vaknade han upp men hade då för alltid förlorat talförmågan.

Rod Stewart, som är en stor beundrare av Frankie Miller, frågade för ett par år sedan Millers producent David Mackay om det inte fanns något outgivet material med Miller. Mackay kontaktade i sin tur Millers fru som återkom med två säckar fulla med demoinspelningar. En idé föddes att ur materialet välja ut ett antal låtar och låta andra artister lägga till sina röster och ibland instrument. Det var inga problem att få folk att ställa upp. Resultatet blev 19 mestadels duetter med artister som t ex Joe Walsh, Elton John, Bonnie Tyler, Paul Carrack och Rod Stewart, bara för att nämna några. Musiken är varierad men med fokus på Rhythm & Blues och soul. En mycket värdig sammanfattning av en stor sångare och låtskrivare, som förtjänade en större publik under sina aktiva år.

 

[laketwig]

2019-03-26
Dags för något riktigt udda i dagens skivtips, som knappast någon mer än jag på KS har hört ...

Wilderness Road - Wilderness Road (1971)

Bandet bildades i Chicago 1968 och var bara verksamma fram till 1973. Under den tiden hann man släppa två LP-skivor, varav dagens tips är den första. Oklart hur den LP'n hamnade i min samling vid tiden för dess utgivning, men troligen via ett tips från en av mina polare. Skivorna kan vara lite svåra att hitta men är värda att jaga rätt på, speciellt den första som är den bästa. Musiken kan väl klassas som countryrock, typ tidiga Eagles m fl, men notera att skivan kom ett år innan Eagles släppte sin första skiva. Bra låtar, där många går sömlöst i varandra i längre block av musik, kombinerat med lysande gitarrspel och stämsång garanterar en stunds mycket trevlig lyssning.

Den andra skivan, Sold for the Prevention of Disease Only (1973), drar mera åt rockhållet, även om det fortfarande finns inslag av countryrock i den också. Då det finns väldigt lite information om bandet på nätet har jag ingen aning om vad som gjorde att det upplöstes efter den andra skivan. Vi ska hur som helst vara glada för att dom hann ge oss två klart bra skivor under den korta tid som dom existerade ...

 

[laketwig]

2019-04-02
Bandet i dagens tips hade sin storhetstid under dom år som bandet i förra veckans tips var verksamma. Där slutar dock likheterna, om vi bortser ifrån att skivan är utgiven samma år som skivan från förra veckan ...

Steppenwolf - Steppenwolf Live (1971)

I mitten på 60-talet var sångaren John Kay medlem av det kortlivade kanadensiska bandet The Sparrows. En tid efter att det upplösts uppmanades han av en skivproducent att återbilda bandet men byta namn till Steppenwolf, taget från titeln på en roman av Hermann Hesse. Efter ett par singlar släppte man sitt första album 1968. Ett år senare fick man med två av spåren i kultfilmen Easy Rider, nämligen Born to be Wild och The Pusher. Singeln Born to be Wild sålde guld med över en miljon exemplar. Fler album följde under slutet på 60- och början på 70-talet, där alla levererade ett par mycket framgångsrika singlar som t ex Magic Carpet Ride och Rock Me. Dagens skivtips är inspelad under en turné 1970 och utgiven året efter. Jag vill inte kalla den Greatest Hits Live, men det är inte långt ifrån och dessutom är den inspelad när dom var som bäst. Ska man bara ha en skiva med Steppenwolf behöver du inte fundera längre ...

Bandet upplöstes 1972 efter diverse inre stridigheter och John Kay påbörjade en solokarriär som gick sådär. Man har återförenats ett antal gånger med varierande medlemmar men aldrig kommit i närheten av dom framgångar man hade i slutet på 60- och början på 70-talet.

 

[laketwig]

2019-04-09
Inspirerad av att ha sett filmen Bohemian Rhapsody under helgen var jag tvungen att plocka fram Queens första skiva.

Queen - Queen (1973)

Jag tänker inte ge mig in på Queens histora som dom flesta säkert känner till redan. Om inte kan du läsa här: https://en.wikipedia.org/wiki/Queen_(band)

Däremot minns jag tydligt när jag hörde deras första skiva för första gången. Efter att ha läst Kjell Alinges (RIP) mycket positiva recension av skivan inhandlades LP'n omgående. Då det vid den tiden kom mycket bra musik skulle det till något extra för att imponera på mig, men Queen levererade. "Blown away" är ett uttryck som passar rätt bra. Musiken liknade inget man hört tidigare. Här kastades man friskt mellan lugna vackra partier och rockbetongväggar, allt gjort med en uppfriskande självsäker attityd, typ "Vi är inte som alla andra, vi är Queen ...". Ljudmässigt liknade det inget annat heller, framför allt Brian Mays alla olika gitarrljud och effekter. En recensent tyckte det var en häftig användning av synthesizers, vilket upprörde bandet och fick dom att skriva "No Synthesizers!" på omslagen till dom fyra efterföljande albumen.

Queen har gjort många bra skivor sen dess men för mig kommer den första alltid att vara den bästa och mest helgjutna. Under en tjänsteresa till Tokyo i slutet på 90-talet kompletterades den sedan länge sönderspelade LP-skivan med en remastrad Toshiba audiofil-CD. Tydligen en 25-årsjubileumsutgåva med mini-LP-omslag. En riktigt bra skiva fick då dessutom det perfekta ljud den alltid förtjänat ...

 

[laketwig]

2019-04-16
Råkade snubbla över en grym liveskiva för ett tag sedan:

Marillion - Live from Edinburgh Playhouse 1987 (2018)

Både Fish- och Hogart-eran av Marillion har varit med i mina tips tidigare, men det hindrar inte mig från att tipsa om en nyligen utgiven livinspelning från tiden precis innan Fish slutade.

Med den nyligen släppta skivan Clutching at Straws (1987) i ryggen gav man sig under 1987 ut på en turné som avslutades i december med tre kvällar i rad på Edinburgh Playhouse. Dagens tips är inspelad under den sista kvällen, så Fish uppmanar publiken att hjälpa dom till en extraordinär konsert som avslut på turnén. Publiken är som vanligt vid deras konserter med på noterna och sjunger med på valda ställen. Givetvis kör man även "Gizzabun-rutinen"*) mot slutet. Två timmar med perfekta versioner av favoriter från alla fyra studioskivorna som Fish var med på. Självklart finns ett visst fokus på den nyligen släppta Clutching at Straws, men även hela sida ett från Misplaced Childhood (1985) spelas i ett svep. En klart värdig avslutning på turnén och tiden med Fish i bandet.

Skivan ingår som två av fyra CD'n i en remastrad deluxbox av Clutching at Straws som gavs ut 2018, men kan även köpas separat som nedladdning. Gör det om du inte vill ha hela boxen ...

*) "Gizzabun-rutinen" uppstod under en konsert där man hade lite tekniska problem. Fish var tvungen att köra lite mellansnack medan problemen åtgärdades och frågade publiken: "Hur vet man att en elefant är hungrig?", samtidigt som som han simulerade en snabel med armen. Svaret är "Gizzabun", vilket är hur en skotte som säger "Give us a bun" snabbt låter. Tydligen var det vanligt att engelska skolklasser på utflykt till zoo slängde sina medhavda bullar till elefanterna. På senare konserter blev det till en liten töntig låt där publiken sjöng "Gizzabun" och kastade bullar på Fish ...

 

[laketwig]

2019-04-23
Bluesrock av bästa märke måste inte komma från England eller USA, den kan komma från Holland också ...

Julian Sas - Stand Your Ground (2019)

Denna snart 50-åriga holländare fick sin första riktiga gitarr vid 12 års ålder, en Ibanez les Paul-kopia. Helt självlärd på gitarr, startade han sitt första band vid 17 och hoppade av skolan två år senare. Bandet hade då massor av spelningar och han insåg att spela i ett band var mycket roligare än att bli en lärare i historia ...

Efter diverse kortlivade band varvat med olika jobb startade han 1996 Julian Sas Band och fick direkt ett skivkontrakt. Första skivan, Where Will it End!? gavs ut samma år. En rejäl bunt studio- och liveskivor har följt fram tills den nyligen utgivna skivan i dagens tips. De flesta av skivorna blandar egenskrivet material med egna tolkningar av klassiker från hans gitarrhjältar, t ex Jimi Hendrix, Allman Brothers, Rory Gallagher m fl. Dagens tips innehåller däremot bara egenskrivet material, vilket i mina öron får den att framstå som en av hans bästa, kanske till och med den bästa. Hela skivan flyter på i ett stadigt bluesrockgung utan att spreta iväg åt något annat håll. Bandet som backar upp honom (keyboard, bas, trummor) får också glänsa, då han själv bara spelar precis det som behövs, där det behövs. Det är lätt hänt att duktiga gitarrister ger "extra allt" för att visa vad dom kan, men så är inte fallet här. Ska jag klaga på något så är det att skivan bara är 40 minuter, vilket är ovanligt nuförtiden. Sista spåret känns väl kanske lite som utfyllnad också, men detta är bara randanmärkningar på en för övrigt utmärkt skiva.

Det är trångt om plats i det här musikfacket, med hundratals band som vill ha uppmärksamhet. Få förtjänar det, men Julian Sas är definitivt en av dom ...

 

[laketwig]

2019-04-30
Dagens artist är väl mest känd som gitarrist i Eagles under deras storhetstid, men han har även hunnit med en hel del annat i karriären.

Don Felder - American Rock 'n' Roll (2019)

När Eagles höll på med att spela in sitt tredje album, On the Border (1974), ville man få till ett lite rockigare sound än på dom två föregående skivorna, som snarare kan klassas som countryrock. Don Felder, som redan kände flera i bandet, tillfrågades om han kunde bränna av ett par feta solon på ett par av låtarna (Good Day in Hell och Already Gone). Resultatet blev så bra att han direkt erbjöds en plats som femte medlem i bandet. När sen Bernie Leadon slutade ett år senare och ersattes av Joe Walsh uppstod en kemi mellan Felder och Wash, som främst visade sig under konserter där dom två konstant hade gitarrsolodueller med varandra.

Som med många andra framgångsrika band kan pressen på att hela tiden leverera bli för mycket. Lägg sen till droger och starka viljor så är det kanske inte så konstigt att Eagles upplöstes 1980, efter massiva interna stridigheter. Don Felder övergick till att framgångsrikt skriva filmmusik samt en hel del studiojobb åt andra artister. 1983 släppte han dessutom sin första soloskiva, Airborne. När sen Eagles återförenades 1994 ("For the record, we never broke up, we just took a 14-year vacation.") var Felder med igen. Det höll fram till 1999, då gammalt groll tog ut sin rätt och stämningarna började hagla mellan Felder och bandet.

Sen 2005 har Felder turnerat med sitt eget band, oftast ihop med andra artister som Styx, REO Speedwagon och Foreigner. 2012 kom äntligen hans andra soloskiva, Road to Forever, som är riktigt bra. Vilket för oss fram till dagens helt nyligen släppta skivtips, där titeln säger allt. Riktigt bra gitarrbaserad rock med någon enstaka lugnare låt inslängd som motvikt. Listan över kända musiker som medverkar (It's payback time ... ) är så lång att jag inte orkar räkna upp dom. Bara att lyssna och njuta ...

 

[Clark Kent]

Vet du om det ligger någon sanning i namnvalet till Hell Freezes Over-plattan, att anledningen var att det var ett svar på en fråga 1980 om de någonsin skulle återförenas

 

[laketwig]

Vet du om det ligger någon sanning i namnvalet till Hell Freezes Over-plattan, att anledningen var att det var ett svar på en fråga 1980 om de någonsin skulle återförenas

Korrekt min vän! Dom var så jävla osams att på frågan om dom någonsin skulle spela ihop igen blev svaret "When Hell freezes over", vilket det tydligen gjorde ...

 

[Clark Kent]

Korrekt min vän! Dom var så jävla osams att på frågan om dom någonsin skulle spela ihop igen blev svaret "When Hell freezes over", vilket det tydligen gjorde ...

Fantastisk historia och fantastiskt bra platta

 

[laketwig]

2019-05-07
Precis som i förra veckans tips är dagens artist mest känd från bandet han var med i, men han har även hunnit med att ge ut en bunt soloskivor.

John Illsley - Coming Up for Air (2019)

John Illsley (bas) var med och bildade Dire Straits 1977 tillsammans med bröderna Mark (gitarr, sång) och David (gitarr) Knopfler, samt deras kompis Pick Withers (trummor). Han var också den enda utöver Mark Knopfler som var med hela vägen fram tills bandet upplöstes 1995. Redan under tiden i Dire Straits hann han med att ge ut två soloskivor, Never Told a Soul (1984) och Glass (1988), där även Mark Knopfler medverkade.

Efter att bandet upplösts dröjde det tio år innan han uppträdde igen, då med den irländska keltiska rockgruppen Cunla, ett samarbete som varade ett par år. 2010 kom nästa soloskiva (Streets of Heaven) och därefter har han gett ut soloskivor med ett par års intervall. Dagens tips kom för någon månad sedan och är den sjunde i raden, om man även räknar den utmärkta liveskivan Live in London (2014). Det är lätt att förstå att Illsley och Knopfler trivdes ihop, i alla fall musikaliskt, då Illsleys soloskivor påminner mycket om Dire Straits tidiga skivor. Lågmäld gitarrdriven rock med ett stadigt gung. Hans nya är definitivt en av dom bättre, kanske pga att den är kort (32 min) och därmed i avsaknad av mindre bra "fillers" för att uppnå en normalare skivlängd.

Gillar du tidiga Dire Straits, missa inte den här eller liveskivan jag nämnde ovan ...

 

[Clark Kent]

2019-05-07
Precis som i förra veckans tips är dagens artist mest känd från bandet han var med i, men han har även hunnit med att ge ut en bunt soloskivor.

John Illsley - Coming Up for Air (2019)

John Illsley (bas) var med och bildade Dire Straits 1977 tillsammans med bröderna Mark (gitarr, sång) och David (gitarr) Knopfler, samt deras kompis Pick Withers (trummor). Han var också den enda utöver Mark Knopfler som var med hela vägen fram tills bandet upplöstes 1995. Redan under tiden i Dire Straits hann han med att ge ut två soloskivor, Never Told a Soul (1984) och Glass (1988), där även Mark Knopfler medverkar.

Efter att bandet upplösts dröjde det tio år innan han uppträdde igen, då med den irländska keltiska rockgruppen Cunla, ett samarbete som varade ett par år. 2010 kom nästa soloskiva (Streets of Heaven) och därefter har han gett ut soloskivor med ett par års intervall. Dagens tips kom för någon månad sedan och är den sjunde i raden, om man även räknar den utmärkta liveskivan Live in London (2014). Det är lätt att förstå att Illsley och Knopfler trivdes ihop, i alla fall musikaliskt, då Illsleys soloskivor påminner mycket om Dire Straits tidiga skivor. Lågmäld gitarrdriven rock med ett stadigt gung. Hans nya är definitivt en av dom bättre, kanske pga att den är kort (32 min) och därmed i avsaknad av mindre bra "fillers" för att uppnå en normalare skivlängd.

Gillar du tidiga Dire Straits, missa inte den här eller liveskivan jag nämnde ovan ...

Den här tråden är en lisa för själen bland allt tjafsande på forumet. Går knappt att öppna på KS längre utan att bli på sämre humör än vad man var innan.

Musikaliteten som tidigare var KS fundament är borta men fortsätter som tur är här

 

[laketwig]

Den här tråden är en lisa för själen bland allt tjafsande på forumet. Går knappt att öppna på KS längre utan att bli på sämre humör än vad man var innan.

Musikaliteten som tidigare var KS fundament är borta men fortsätter som tur är här

Tack, men fullt så illa är det väl ändå inte? Visst finns det personer som gärna tjafsar om skitsaker och säkert får en kick av det, men majoriteten håller både trevlig ton och har glimten i ögat. Jag lägger mig aldrig i tjafsdiskussioner och väljer att inte reta upp mig på dom. Bättre för blodtrycket ...

 

[Clark Kent]

Tack, men fullt så illa är det väl ändå inte? Visst finns det personer som gärna tjafsar om skitsaker och säkert får en kick av det, men majoriteten håller både trevlig ton och har glimten i ögat. Jag lägger mig aldrig i tjafsdiskussioner och väljer att inte reta upp mig på dom. Bättre för blodtrycket ...

Lägger mig heller inte i...längre ska väl tilläggas

Men det är förvånansvärt många trådar där det är en rätt så risig ton och förvånansvärt många som tillåts hålla sig med en genomgående dålig ton. Men nog om det nu...ser fram mot nästa tips

 

[FreakyLeo]

2019-05-07
Precis som i förra veckans tips är dagens artist mest känd från bandet han var med i, men han har även hunnit med att ge ut en bunt soloskivor.

John Illsley - Coming Up for Air (2019)

John Illsley (bas) var med och bildade Dire Straits 1977 tillsammans med bröderna Mark (gitarr, sång) och David (gitarr) Knopfler, samt deras kompis Pick Withers (trummor). Han var också den enda utöver Mark Knopfler som var med hela vägen fram tills bandet upplöstes 1995. Redan under tiden i Dire Straits hann han med att ge ut två soloskivor, Never Told a Soul (1984) och Glass (1988), där även Mark Knopfler medverkade.

Efter att bandet upplösts dröjde det tio år innan han uppträdde igen, då med den irländska keltiska rockgruppen Cunla, ett samarbete som varade ett par år. 2010 kom nästa soloskiva (Streets of Heaven) och därefter har han gett ut soloskivor med ett par års intervall. Dagens tips kom för någon månad sedan och är den sjunde i raden, om man även räknar den utmärkta liveskivan Live in London (2014). Det är lätt att förstå att Illsley och Knopfler trivdes ihop, i alla fall musikaliskt, då Illsleys soloskivor påminner mycket om Dire Straits tidiga skivor. Lågmäld gitarrdriven rock med ett stadigt gung. Hans nya är definitivt en av dom bättre, kanske pga att den är kort (32 min) och därmed i avsaknad av mindre bra "fillers" för att uppnå en normalare skivlängd.

Gillar du tidiga Dire Straits, missa inte den här eller liveskivan jag nämnde ovan ...

Tack för tipset Diggar Dire Straits mycket och inte lyssnat på Illsley förut. Man hör onekligen arvet från Straits på skivan. Kör passande nog med min Seiko från 1978, samma år som Dire Straits släppte sitt debutalbum.

 

[Träff]

Vill börja med att tacka @lakerwig då du har påverkat min musiksmak mer än någon annan någonsin på bara de fem senaste månaderna. Från att ha lyssnat på all möjlig skit, typ “sverige topp 50” på spotify till att hittat musik som jag verkligen uppskattar, keep up the good work och tack.

Så nu ska jag tillföra något här och det har jag gjort igenom att samla ihop alla dina skivtips (nästan alla) till en enorm spotify lista (på 1521 låtar..) som alla kan njuta av. Jag tar även på mig att uppdatera den varje vecka när vi får ett nytt tips från klocksnacks skiv kung.
https://open.spotify.com/playlist/0v9WRYgEgDpC8elKHSgVSM

Ping @Joakim

 

[laketwig]

Vill börja med att tacka @lakerwig då du har påverkat min musiksmak mer än någon annan någonsin på bara de fem senaste månaderna. Från att ha lyssnat på all möjlig skit, typ “sverige topp 50” på spotify till att hittat musik som jag verkligen uppskattar, keep up the good work och tack.

Så nu ska jag tillföra något här och det har jag gjort igenom att samla ihop alla dina skivtips (nästan alla) till en enorm spotify lista (på 1521 låtar..) som alla kan njuta av. Jag tar även på mig att uppdatera den varje vecka när vi får ett nytt tips från klocksnacks skiv kung.
https://open.spotify.com/playlist/0v9WRYgEgDpC8elKHSgVSM

Ping @Joakim

Riktigt kul att höra att min musikuppfostringsanstalt verkar fungera som tänkt. Om bara några hittar lite musik dom uppskattar och annars skulle ha missat så är det värt det jobb jag lägger ner. Bara så att ni vet, det jobbiga är inte att skriva ihop något utan att välja ut en skiva bland dom snart 6.000 som står i hyllorna ...

Stort tack själv! En lysande idé som förhoppningsvis kommer att leda till att ännu fler hittar några godbitar.

 

[Joakim]

Vill börja med att tacka @lakerwig då du har påverkat min musiksmak mer än någon annan någonsin på bara de fem senaste månaderna. Från att ha lyssnat på all möjlig skit, typ “sverige topp 50” på spotify till att hittat musik som jag verkligen uppskattar, keep up the good work och tack.

Så nu ska jag tillföra något här och det har jag gjort igenom att samla ihop alla dina skivtips (nästan alla) till en enorm spotify lista (på 1521 låtar..) som alla kan njuta av. Jag tar även på mig att uppdatera den varje vecka när vi får ett nytt tips från klocksnacks skiv kung.
https://open.spotify.com/playlist/0v9WRYgEgDpC8elKHSgVSM

Ping @Joakim

Grymt!

 

[laketwig]

2019-05-14
Tvärt om mot dom två förra veckornas tips är dagens artist mera känd som soloartist än från bandet han var med i.

Billy Idol - Idol Songs - 11 of the Best (1988)

Grattis @Stroboman! Billy Idol (född William Broad) började 1976 sin musikkarriär som gitarrist i det engelska punkrockbandet Chelsea. Lite senare lämnade han och kompisen Tony James bandet och bildade sitt eget punkband, Generation X, som hann släppa tre album innan det upplöstes. 1981 flyttade Billy till USA och slog sig ihop med gitarristen Steve Stevens, ett samarbete som fortfarande består.

Solokarriären inleddes 1981 med EP'n Don't Stop, som bl a innehöll spåren Dancing with Myself och covern Mony Mony. Sen radade han och Stevens upp tre storsäljande album som alla producerade flera singlar med höga listplaceringar, inte minst tack vare exponering på MTV:

• Billy Idol (1982)
• Rebel Yell (1983)
• Whiplash Smile (1986)

Därefter tog han en paus för att fokusera på familjen och några mindre filmroller. En allvarlig motorcykelolycka och drogproblem medförde också att han fick lov att ta det lugnt ett tag. 1990 kom nästa album, Charmed Life, som har följts av ett antal till, både studio och live. Alla bra skivor, men han har inte lyckats uppnå samma framgångar med dom som med dom tre första.

Jag är normalt ingen stor vän av Greatest Hits-skivor men här gör jag ett undantag då resultatet blev så bra. Dagens tips innehåller definitivt det bästa från hans tre första album. Det är nästan så att det blir för bra. Lyssna högt och njut ...

PS.
Om du som jag har lite svårt för Greatest Hits-skivor, finns dom tre första skivorna samlade i en prisvärd box med varje skiva i ett mini-LP-omslag. Givetvis har jag den också ...

Dagens tips fanns inte på Spotify, men med benäget bistånd från @Träff hittar du dom tre originalskivorna här:

• Billy Idol - Billy Idol (1982): https://open.spotify.com/album/5ebh0MxkqELmk50xHj2b4k
• Billy Idol - Rebel Yell (1983): https://open.spotify.com/album/2FZNWUmgRoP8uJZBaHJdfj
• Billy Idol - Whiplash Smile (1986): https://open.spotify.com/album/6oXV5HeLjIKQJE6iecEIGc

 

[Husse]

2019-05-14
Tvärt om mot dom två förra veckornas tips är dagens artist mera känd som soloartist än från bandet han var med i.

Billy Idol - Idol Songs - 11 of the Best (1988)

Grattis @Stroboman! Billy Idol (född William Broad) började 1976 sin musikkarriär som gitarrist i det engelska punkrockbandet Chelsea. Lite senare lämnade han och kompisen Tony James bandet och bildade sitt eget punkband, Generation X, som hann släppa tre album innan det upplöstes. 1981 flyttade Billy till USA och slog sig ihop med gitarristen Steve Stevens, ett samarbete som fortfarande består.

Solokarriären inleddes 1981 med EP'n Don't Stop, som bl a innehöll spåren Dancing with Myself och covern Mony Mony. Sen radade han och Stevens upp tre storsäljande album som alla producerade flera singlar med höga listplaceringar, inte minst tack vare exponering på MTV:

• Billy Idol (1982)
• Rebel Yell (1983)
• Whiplash Smile (1986)

Därefter tog han en paus för att fokusera på familjen och några mindre filmroller. En allvarlig motorcykelolycka och drogproblem medförde också att han fick lov att ta det lugnt ett tag. 1990 kom nästa album, Charmed Life, som har följts av ett antal till, både studio och live. Alla bra skivor, men han har inte lyckats uppnå samma framgångar med dom som med dom tre första.

Jag är normalt ingen stor vän av Greatest Hits-skivor men här gör jag ett undantag då resultatet blev så bra. Dagens tips innehåller definitivt det bästa från hans tre första album. Det är nästan så att det blir för bra. Lyssna högt och njut ...

PS.
Om du som jag har lite svårt för Greatest Hits-skivor, finns dom tre första skivorna samlade i en prisvärd box med varje skiva i ett mini-LP-omslag. Givetvis har jag den också ...

Dagens tips fanns inte på Spotify, men med benäget bistånd från @Träff hittar du dom tre originalskivorna här:

• Billy Idol - Billy Idol (1982): https://open.spotify.com/album/5ebh0MxkqELmk50xHj2b4k
• Billy Idol - Rebel Yell (1983): https://open.spotify.com/album/2FZNWUmgRoP8uJZBaHJdfj
• Billy Idol - Whiplash Smile (1986): https://open.spotify.com/album/6oXV5HeLjIKQJE6iecEIGc

För det första, skoj att träffa rätt!
För det andra, han är en ofta förbisedd artist. Själv tycker jag att han är spännande och faktiskt nyskapande!
Sedan en eloge(?) för att karln fortfarande lever!
Riktigt bra skivor, de gamla, tufft att komma tillbaka efter så lång tid och så bra publiceringar. Tråkigt att så många konstnärer tror att kreativiteten blir bättre med droger.
Kul med fler än jag som har ett brett intresse för musik!
Ha en bra dag @laketwig !

 

[laketwig]

2019-05-21
Det är inte mycket musik från 80-talet som passerat mitt nålsöga, men dagens tips är definitivt en av dom.

The Black Sorrows - Hold on to Me (1988)

Bandet bildades 1983 av sångaren och multiinstrumentalisten Joe Camilleri i Melbourne, Australien. Dom första åren spelade man mestadels covers på mindre ställen och gav även ut två skivor med covers. Bandet var mycket löst sammasatt och medlemmar kom och gick hela tiden. På efterföljande två skivor övergick man till i huvudsak egenskrivet material och någon enstaka singel började leta sig in på lokala topplistor efter att ha spelats en hel del på radio. Man hade även fått ett distributionsavtal med CBS, vilket genererade betydligt bättre marknadsföring än tidigare.

Det för oss fram till dagens tips som är deras femte album. Utan tvekan är det bandets bästa och helt välförtjänt det mest framgångsrika. Uppbackat av ett antal framgångsrika singlar sålde albumet mycket bra och placerade sig högt på många internationella topplistor under närmare ett år. Låtar som The Chosen Ones, The Crack Up, Chained to the Wheel och titellåten spelades flitigt på radio över hela världen, men hela skivan är klart bra. Camilleri fick kritik för att han "lånat" lite från andra artister, Van Morrison m fl, men samtidigt har han tillfört något eget. Visst, det finns en viss igenkänningsfaktor men det ser jag bara som positivt, som en sorts ytterligare förädling av något bra. Systrarna Vika och Linda Bulls körsång gav t ex bandet ett eget speciellt sound.

Länk för den som inte orkar leta själv ...:

https://open.spotify.com/album/1r92h0aJLyowD9ZO3ka60v

Efterföljande Harley and Rose (1990) fick också positiv kritik och sålde bra, men sen avtog bandets popularitet. Bäst har det gått för samlingen The Chosen Ones - Greatest Hits (1993), som också är väl värd att skaffa. Bandet är fortfarande verksamt men medlemmarna har fortsatt att komma och gå i en strid ström runt Joe Camilleri.

 

[laketwig]

2019-05-28
Det har varit dåligt med prog i mina tips dom senaste månaderna. Dags att göra något åt det ...

Sorry @sjökvist, men du får points for effort ...

Huis - Despite Guardian Angels (2014)

Kanadensisk musik består inte enbart av Bryan Adams och Rush. Två av mina favoriter inom kanadensisk prog (utöver Rush) är Mystery och Huis. Båda banden spelar en mycket melodisk och lättlyssnad neoprog med symfoniska drag. Dessutom är den lysande gitarristen Michel St-Pere med i båda banden, vilket givetvis bidrar till att deras musik påminner om varandra. Sparar Mystery till en annan gång och tar Huis idag.

Bandet bildades 2009 i Montreal och består idag av fem riktigt erfarna progrävar. Efter en ganska trög start började det hända saker när Michel St-Pere ett par år senare började dela sin gitarrtid mellan Mystery och Huis. Man har fram tills nu gett ut tre album, samtliga på Michel St-Peres egna skivbolag Unicorn Digital:

• Despite Guardian Angels (2014)
• Neither in Heaven (2016)
• Abandoned (2019)

Tidigare hade jag bara Neither in Heaven, men när jag skaffade den nyligen släppta Abandoned insåg jag att jag även saknade den första, vilket är åtgärdat nu. Alla tre skivorna är riktigt bra om man gillar musikstilen, men måste jag välja en får det bli den första till dagens skivtips. Här finns alla ingredienser som behövs för en perfekt neoprogplatta. Riktigt bra låtmaterial framfört av musiker som verkligen kan hantera sina instrument. En grym sångare, 70-tals-vibbar från Pascal Lapierres Hammond/Mellotron och jag får gåshud när Michel St-Pere drar ett av sina fantastiska gitarrsolon. Neoprog blir helt enkelt inte mycket bättre än såhär ...

https://open.spotify.com/album/6pGuzyM407VC40uPvmuVWC?si=ZgOFIss6T2qtOpGF9HAzxg

 

[laketwig]

2019-06-04
Dags för något udda och okänt för de flesta utom @Stefan S , men ändå så välbekant.

Jim Steinman - Bad for Good (1981)

Jim Steinman är väl mest känd för att ha skrivit alla låtarna till Meat Loafs genombrottsskiva Bat Out of Hell (1977). Steinman och Meat Loaf tillbringade över två år med att försöka övertyga skivbolag om att ge ut skivan. CBS direktör ansåg att Steinman inte kunde skriva musik och hade noll koll på rock. Som tur var gick till slut det oberoende bolaget Cleveland International Records med på att ge ut den. Över 40 miljoner sålda exemplar senare kan det nog anses som ett smart drag ...

När man i början på 80-talet började jobba på en uppföljare hade Meat Loaf fått problem med rösten och kunde inte medverka. Det resulterade i att Steinman själv fick sjunga på merparten av låtarna och att skivan i dagens tips gavs ut som en soloskiva i hans eget namn. Skivan är full av klassiska Steinman-låtar som du säkert har hört men inte i dom här originalversionerna. När Meat Loafs riktiga uppföljare till Bat Out of Hell äntligen såg dagens ljus 1993 (Bat Out of Hell II: Back into Hell) innehöll den nyinspelningar av ett antal spår från Steinmans soloskiva. Ännu fler av låtarna letade sig dessutom in i låtlistan till Meat Loafs konserter.

Steinman har även skrivit musik åt och producerat andra artister än Meat Loaf, Bonnie Tyler t ex. Mest känd är väl hennes genombrottskiva, Faster Than the Speed of Night (1983), där han både producerade och skrev titellåten samt hennes jättehit Total Eclipse of the Heart.

Spotify shortcut powered by @Träff : https://open.spotify.com/album/1IzqC9ywIOb5bjnLW4Ly3I?si=rhp5aHrYRte3AESnz0YnyQ

 

[laketwig]

2019-06-11
Dags för en artist som bidragit enormt till många andra artisters framgångar, men då som inspelningstekniker och/eller producent.

The Alan Parsons Project - Pyramid (1978)

Alan Parsons började som 18-åring sin karriär som inspelningstekniker vid Abbey Road Studios, där han bland annat arbetade med Beatles album Abbey Road (1969) och Let it Be (1970). Mest känd är han väl för sitt arbete med Pink Floyds mästerverk The Dark Side of the Moon (1973), där han i princip klassades som en femte medlem i bandet. Han har även jobbat på ett antal skivor med Paul McCartneys Wings, Hollies och inte minst flera mycket framgångsrika skivor med Al Stewart, som jag tipsat om tidigare*).

Efter dom enorma framgångarna med The Dark Side of the Moon blev han givetvis erbjuden att även jobba med uppföljaren Wish You Were Here (1975) men avböjde. Istället slog han sig ihop med en annan multi-instrumentalist, Eric Woolfson, och bildade det löst sammansatta bandet The Alan Parsons Project. Utöver Alan och Eric bestod det av varierande musiker och sångare som Alan hade jobbat med tidigare. Man hann med 10 album innan Alan och Eric valde att gå olika vägar, men båda två har fortsatt att ge ut album under eget namn.

Då jag har det mesta dom har gjort var jag tvungen att lyssna igenom ett par heta kandidater till dagens tips innan jag kunde bestämma mig. Till slut blev det deras tredje skiva, som också är deras mest kända och framgångsrika. Det är svårt att sätta en etikett på typen av musik, men melodisk symfonisk poprock skulle kunna passa skapligt. En temaskiva om forntida Egypten, med en luftig produktion som verkligen gör alla bidragande musiker och sångare rättvisa. Utöver att vara en ren njutning att lyssna på är den även en perfekt skiva att testa ljudanläggningar med, högt ...

*) https://klocksnack.se/threads/laket...ylista-i-inlägg-169.67791/page-4#post-2429086

Spotify shortcut powered by @Träff : https://open.spotify.com/album/33lGtVb2m0lY8ftdJQLi8f?si=NdHl9qRWRn-Mu2OROjWNMQ

 

[Txistorra]

Såg av en ren händelse på Facebook att där kommer vara en festival 28-30/6 i Stockholm. På artistlistan stod Greta Van Fleet. Kanske intresserar någon?

 

[laketwig]

2019-06-25
Jag tog ju semester från mitt skivtips förra veckan för första gången på mycket länge. Haft lite att stå i sen jag kom hem i söndags eftermiddag också, så jag gör det lite enkelt för mig idag. Bandet har varit med tidigare*), då med en studioskiva, så det får bli en riktigt bra liveskiva nu. En poäng till @LESA ...

Nazareth - 'Snaz (1981)

En inspelning från en konsert i Vancouver under deras Nordamerikaturné 1981. Riktigt bra versioner av många av deras mest kända låtar. Min version är dessutom en remastrad 2-CD-utgåva från 2011 där, bland annan bonus, även ett antal spår från en konsert i Seattle samma år ingår. Nazareth var riktigt bra fram till början på 80-talet, men sen gick det tyvärr utför ...

*) https://klocksnack.se/threads/laket...ylista-i-inlägg-169.67791/page-4#post-2483531

Spotify shortcut powered by @Träff : https://open.spotify.com/album/490mRg9fDv3Q8eXzZuUcg6

 

[laketwig]

2019-07-02
Lite snällare tongångar idag jämfört med förra veckan ...

Mike + The Mechanics - Out of the Blue (2019)

Mike Rutherford är väl mest känd som bassist i Genesis under tiden som Peter Gabriel stod för sången. När sen Phil Collins tog över mikrofonen och gitarristen Steve Hackett slutade fick han även ta över gitarrspelet. Live delade han och Daryl Stuermer på bas- och gitarrspelet, beroende på om det var äldre eller nyare material som framfördes.

I början på 80-talet släppte han två ganska måttligt framgångsrika soloskivor, Smallcreep's Day (1980) och Acting Very Strange (1982). Han blev aldrigt riktigt nöjd med resultatet, mest på grund av att han inte var bekväm i rollen som soloartist. Han hade dock ett behov av att nå ut med sin musik som avvek en del från vad Genesis normalt spelade. Lösningen blev det löst sammansatta bandet Mike + The Mechanics. Den första skivan, som bara hade bandets namn, släpptes 1985 och blev en omedelbar framgång med flera singlar högt placerade på topplistorna. Ett antal mycket framgångsrika album följde, som alla levererade ett par singelhits. En stor del av framgången berodde på dom två utmärkta sångarna Paul Young och Paul Carrack, som tillsammans täckte både lugnt och lite tuffare material. När Paul Young dog av en hjärtattack (RIP) år 2000 och Paul Carrack i början på 2000-talet satsade på en egen solokarriär gick luften ur bandet.

Rutherford gav dock inte upp och 2010 satte han ihop en ny version av bandet, nu med Andrew Roachford och Tim Howar bakom mikrofonerna. Den här inkarnationen av bandet har släppt ett par helt OK skivor och turnerat flitigt. Dagens nyligen släppta tips består av tre delar:

• Tre helt nya låtar
• Åtta nyinspelningar av deras mest kända låtar, som har vidareutvecklats sen dom ursprungligen spelades in.
• Sex av deras mest kända låtar i akustiska versioner.

Lite lättlyssnad poprock i hängmattan och en perfekt introduktion till bandet. Ha en bra sommar och semester! / laketwig

Spotify shortcut powered by @Träff : https://open.spotify.com/album/0jOOChw8MDvFiIMcUxj6oq