Diskussioner kring service av klockor är för mig lika ångestbringande som det röda pensionskuvertet.

Faktum är att jag skjuter upp en hel del saker som går att skjuta upp. När det gäller klockor specifikt så stör det mig inte att en klocka har en gångavvikelse som de flesta skulle störa sig på. Att vissa funktioner inte fungerar är inte hela världen heller, jag bär klockor som står still ibland och njuter då av deras form och känslan av att ha dem på armen. Jag kan fastna för vissa detaljer och totalt missa andra, har fått hem klockor där det dröjt veckor innan jag sett att något saknas, kan vara ett index, sekundvisare eller annat.

Visst, synen är inte perfekt men det är inte dålig syn som gör att jag missar detaljerna.
Kanske är det en förutsättning när man som jag gillar att ha många klockor och helt fokuserar på vintage, servicekostnaden skulle bli övermäktig om jag skulle hålla alla i skick och frankly skulle de inte vara värda den kostnaden. Majoriteten av mina klockor har ett lägre marknadsvärde an vad det skulle kosta att få dem servade. I vissa fall struntar jag i den affärslogiken och servar dem ändå, tiltalar de mig tillräckligt mycket så spelar inte pengar någon roll.
En del av charmen ligger i att de inte är perfekta, de har varit med och sett ett och annat. Ärrade, mögliga och så långt bortom perfekt yta man kan komma. De har en historia att berätta, låter gamla, doftar speciellt...de är fulla av själ och värda att vårda till en viss gräns. Visst finns det en tjusning i välbevarade vintageklockor, att hitta en NOS med 60 år på nacken som legat i en låda hos herr pensionerad urmakare kittlar på ett annat sätt. Vad är motsatsen till överanal?
Tillbaka till frågan, skickade in en Omega Seamaster 600 till urmakaren innan påsk och fick nu besked om att en ny fjäder och enklare genomgång av verket kommer att kosta mig 800 bagis. Denne urmakare ser dåligt, är darrhänt och otroligt egensinnig samt usel på att rucka - passar mitt bristande sinne för detaljer.
