(Jag funderade på att lägga det här i 'Den stora "Vad är rimligt pris för vintageklockan?"-tråden' först, men bestämde att det här är en separat fråga. Den tråden handlar om vad man faktiskt kan förvänta sig få för en klocka, den här ifrågasätter det. )
Jag har spanat en del på enklare vintage-klockor på de vanliga säljsidorna (mest Tradera och Blocket) ett bra tag nu, i första hand på "enklare" klockor, dvs inte Omega med vänner, utan de otaliga mindre, ibland nästan helt okända, märkena. Tänk enklare Certina och Seiko, som iofs är kända, men oftast ligger lågt i pris, och märken som Lagonda och Nivada m.fl., som säkert är kända i detta forum, men antagligen inte ute på gatan, och andra som man knappt hört talas om. De är oftast från 50-talet till 70-talet. De har ofta startpriser på tior eller någon hundralapp, skicket kan vara allt från "fungerar" (påstås det), till "funkar ett tag om man skakar på den", eller "funkar inte, renoveringsobjekt". Men oavsett detta, så bjuds det ibland vilt på dem och de drar iväg till 300-400, ibland 600 eller mer. För en klocka helt utan historik... som kanske funkar... ett tag... ibland. Själv tänker jag oftast, "den vore ju kul om den funkar, en hundralapp eller två kan den vara värd".
Så nu (äntligen!) till frågan: Har jag fel och köparna rätt? Eller är folk galna? Om man vore urmakare (till professionen eller hobbyist) och kan serva såna här klockor själv så är det en sak, men om man inte är det så känns det som om man antingen köper skrot som i bästa fall håller i veckor eller månader, eller kostar ett antal tusen i service? Eller hur ska man tänka egentligen?
Jag har spanat en del på enklare vintage-klockor på de vanliga säljsidorna (mest Tradera och Blocket) ett bra tag nu, i första hand på "enklare" klockor, dvs inte Omega med vänner, utan de otaliga mindre, ibland nästan helt okända, märkena. Tänk enklare Certina och Seiko, som iofs är kända, men oftast ligger lågt i pris, och märken som Lagonda och Nivada m.fl., som säkert är kända i detta forum, men antagligen inte ute på gatan, och andra som man knappt hört talas om. De är oftast från 50-talet till 70-talet. De har ofta startpriser på tior eller någon hundralapp, skicket kan vara allt från "fungerar" (påstås det), till "funkar ett tag om man skakar på den", eller "funkar inte, renoveringsobjekt". Men oavsett detta, så bjuds det ibland vilt på dem och de drar iväg till 300-400, ibland 600 eller mer. För en klocka helt utan historik... som kanske funkar... ett tag... ibland. Själv tänker jag oftast, "den vore ju kul om den funkar, en hundralapp eller två kan den vara värd".
Så nu (äntligen!) till frågan: Har jag fel och köparna rätt? Eller är folk galna? Om man vore urmakare (till professionen eller hobbyist) och kan serva såna här klockor själv så är det en sak, men om man inte är det så känns det som om man antingen köper skrot som i bästa fall håller i veckor eller månader, eller kostar ett antal tusen i service? Eller hur ska man tänka egentligen?