-
Välkommen till ett uppdaterat Klocksnack.se
Efter ett digert arbete är nu den största uppdateringen av Klocksnack.se någonsin klar att se dagens ljus.
Forumet kommer nu bli ännu snabbare, mer lättanvänt och framför allt fyllt med nya funktioner.Vi har skapat en tråd på diskussionsdelen för feedback och tekniska frågeställningar.
Tack för att ni är med och skapar Skandinaviens bästa klockforum!
/Hook & Leben
Vad gör du och din klocka just nu?
Tänk såhär @Affe: Om ett par månader är du ute på vägarna i din Golf, återigen redo att berätta för oss alla om dina enastående klock-förehavanden land och rike runt
Det gör det tyvärr inte lättare
, men du har helt rätt, det är iaf något att se i fram emot !
Ingen aning, @Zcorp kanske vet jag köpte den av honom.
Tavlan är smaragdgrön med dragning åt blått vid visst ljus.
Ja, jag gillar den lilla dykaren på tavlan hehe. Billiga är de också !
Väldigt fint brooen sådan dykare behöver jag
"1967 DESIGN DIVER WATCH 090059"
Men brukar oftast bara heta scooba dude eller liknande
Sörjer att morgonens arbetsplatsträff är inställd.. vill ha en andra frukost
Richispice
Guld
Happy Tuesday y'all!
Sitter och tänker på att jag nog får ta det lite försiktigt vid niorycket ikväll 
Det är alltid trevligt när gamla favoritband (som vart lite på dekis) "get their shit together" och släpper något intressantDet har varit mycket vintage i mina skivtips på sista tiden, men idag tar vi något direkt från skivpressen!
Thunder - Rip it Up (2017): Jag gillar många musikstilar, men en jag ofta återkommer till är bluesrock. Det kan möjligen bero på att jag spelat mycket av den musiktypen själv i band, men också för att det oftast är ganska okomplicerad musik som är lätt att ta till sig (och stampa takten till) vid en första lyssning. Det finns hur många band som helst som spelar bra bluesrock, men Thunder sticker ut genom att vara lite skitigare och slamrigare än genomsnittet. Lite grand som om Bad Company och Magnum fick ett uppkäftigt barn. Första skivan kom 1990 och sen dess har det blivit över 10 studioplattor och ett antal live. De senaste skivorna har väl kanske inte tillfört så mycket, varför jag blev glatt överraskad av den här. Tillbaks i riktigt fin form med en bunt låtar som fastnar direkt. Danny Bowes röst är lika bra som alltid och detsamma gäller Luke Morleys gitarr. Klart fall av en "må bra-skiva", som passar perfekt i bilen på hög volym ...
Jag fick samma känsla när denna kom ut för ngt år sedan.
