-
Välkommen till ett uppdaterat Klocksnack.se
Efter ett digert arbete är nu den största uppdateringen av Klocksnack.se någonsin klar att se dagens ljus.
Forumet kommer nu bli ännu snabbare, mer lättanvänt och framför allt fyllt med nya funktioner.Vi har skapat en tråd på diskussionsdelen för feedback och tekniska frågeställningar.
Tack för att ni är med och skapar Skandinaviens bästa klockforum!
/Hook & Leben
Vi som försöker sluta/har slutat med alkohol eller andra beroenden och stöttar andra!
- Trådstartare erow
- Start datum
Den här tråden fick mig att tänka på en kolumn jag skrev för några år sedan till en uppläsning av personliga berättelser vi skulle ha på universitetet. Reaktionerna blev minst sagt lite stela med tanke på hur jargongen i Uppsala är, men det kanske kan vara intressant att läsa för någon, ett annat perspektiv så att säga.
Det är dags att blotta en djupt rotad epidemi.
Vid 14 års ålder havererade min röst och byttes ut mot något jag inte ville kännas vid. Jag gick från engagerad klasskamrat till stum kuf. Jag skärmade av mig från allt, satte mig i en kapsel. Det var påfrestande, men kapseln gav mig en unik roll som oförändrad åskådare till åren då människor förändras som mest. Nu är jag tjugoett år och har börjat tala igen, men mycket fungerar inte som förut. Hur kunde den alkohol min omgivning börjat bruka bli den viktigaste ingrediensen till vänskapsbanden?
Pluggar du någonting? Något i den stilen frågade en föredetta vän mig härom veckan när vi möttes på stan och tog sällskap en bit. Högt svarar jag något kort. Kanske ja. Men inombords pågår en intensiv diskussion. Jag gick bredvid den som varit min bästa vän i 14 år, jag grubblade, reflekterade och granskade. Hur hade vi blivit vänner? Vi hittade nog gemenskap i något naivt, farligt och obrytt. Som Retorikern Lennart Hellspong så träffande beskriver i en av mina kursböcker: “iden om varan som en symbolisk länk till social samhörighet mellan likasinnade brukare”. Vi var beredda att gå långt. Konsekvenserna som eventuellt följde var menade att inträffa. En fick kryckor i en vecka. En fick ett skrapsår. Det var vi. Vi hade hittat gemenskapen i den mänskliga naiviteten. Då cyklade vi på smala plankor, hoppade från höga höjder, var på äventyr. Medan jag var tyst och hemma tycks den vara Lennart Hellspong beskriver ha bytts ut mot endast en sak - alkohol. En paralyserande drog som segregerat mig från den brukande omvärlden.
För tio år sedan då jag och omvärlden resonerade, var det tufft att våga ta språnget nedför en brant backe i Alperna. Det var tufft att ha skråmor och blåmärken - medaljer för tapperhet. När lämnade min omvärld det mänskliga livet och vände sig till missbruket? När blev det tufft att föra en vätska ned längs kluckande slemhinnor, ned i magsyra och snor? När blev det tufft att få en motbjudande andedräkt och en kropp på väg mot fetma och förstorad lever? Hur kunde något så anständigt bytas ut mot något så motbjudande? Någon gång under min lockdown förlorade mina vänner sin lust till livet. En öl på det? Har ni köpt enheter? Jag drack mig skitfull. Hon var helt borta. Blir det någon saft i helgen? Och det gemensamma, bekräftande, skrattet som alltid kommer efter. Ett levnadssätt utanför mina referensramar. Ett språk som får mig att sitta som ett häpet frågetecken. Det som en gång i tiden var mina medmänniskor tycks idag vara missbrukande zombier. Plötsligt säger min föredetta vän att han ska vika av. Jag tittar tvärt upp och möter en obekväm blick. Samma blick som mött mig i fem år och dömt ut mig som en stum kuf. En blick som visar att vi inte resonerar med varandra. Hur ska jag kunna väcka min omvärld? Hur ska jag avslöja en djupt rotad epidemi av missbruk utan att bli negligerad? Hur har vuxenvärlden lyckats suga ut min väns själ? Var är ditt vett? Jag vill ruska om honom, skrika honom i ansiktet och trycka tillbaka livet i den kropp som en gång i tiden var min bästa vän. Jag vill spola tillbaka tiden och be honom följa med mig in i kapseln, be hela världen följa med mig. Ett skydd mot tonårens hjärntvätt, då ett friskt barn tycks omvandlas till en paralyserad missbrukare. Jag och min före dettavän gav varandra en granskande blick, sedan gick vi skilda vägar.
Det är dags att blotta en djupt rotad epidemi.
Vid 14 års ålder havererade min röst och byttes ut mot något jag inte ville kännas vid. Jag gick från engagerad klasskamrat till stum kuf. Jag skärmade av mig från allt, satte mig i en kapsel. Det var påfrestande, men kapseln gav mig en unik roll som oförändrad åskådare till åren då människor förändras som mest. Nu är jag tjugoett år och har börjat tala igen, men mycket fungerar inte som förut. Hur kunde den alkohol min omgivning börjat bruka bli den viktigaste ingrediensen till vänskapsbanden?
Pluggar du någonting? Något i den stilen frågade en föredetta vän mig härom veckan när vi möttes på stan och tog sällskap en bit. Högt svarar jag något kort. Kanske ja. Men inombords pågår en intensiv diskussion. Jag gick bredvid den som varit min bästa vän i 14 år, jag grubblade, reflekterade och granskade. Hur hade vi blivit vänner? Vi hittade nog gemenskap i något naivt, farligt och obrytt. Som Retorikern Lennart Hellspong så träffande beskriver i en av mina kursböcker: “iden om varan som en symbolisk länk till social samhörighet mellan likasinnade brukare”. Vi var beredda att gå långt. Konsekvenserna som eventuellt följde var menade att inträffa. En fick kryckor i en vecka. En fick ett skrapsår. Det var vi. Vi hade hittat gemenskapen i den mänskliga naiviteten. Då cyklade vi på smala plankor, hoppade från höga höjder, var på äventyr. Medan jag var tyst och hemma tycks den vara Lennart Hellspong beskriver ha bytts ut mot endast en sak - alkohol. En paralyserande drog som segregerat mig från den brukande omvärlden.
För tio år sedan då jag och omvärlden resonerade, var det tufft att våga ta språnget nedför en brant backe i Alperna. Det var tufft att ha skråmor och blåmärken - medaljer för tapperhet. När lämnade min omvärld det mänskliga livet och vände sig till missbruket? När blev det tufft att föra en vätska ned längs kluckande slemhinnor, ned i magsyra och snor? När blev det tufft att få en motbjudande andedräkt och en kropp på väg mot fetma och förstorad lever? Hur kunde något så anständigt bytas ut mot något så motbjudande? Någon gång under min lockdown förlorade mina vänner sin lust till livet. En öl på det? Har ni köpt enheter? Jag drack mig skitfull. Hon var helt borta. Blir det någon saft i helgen? Och det gemensamma, bekräftande, skrattet som alltid kommer efter. Ett levnadssätt utanför mina referensramar. Ett språk som får mig att sitta som ett häpet frågetecken. Det som en gång i tiden var mina medmänniskor tycks idag vara missbrukande zombier. Plötsligt säger min föredetta vän att han ska vika av. Jag tittar tvärt upp och möter en obekväm blick. Samma blick som mött mig i fem år och dömt ut mig som en stum kuf. En blick som visar att vi inte resonerar med varandra. Hur ska jag kunna väcka min omvärld? Hur ska jag avslöja en djupt rotad epidemi av missbruk utan att bli negligerad? Hur har vuxenvärlden lyckats suga ut min väns själ? Var är ditt vett? Jag vill ruska om honom, skrika honom i ansiktet och trycka tillbaka livet i den kropp som en gång i tiden var min bästa vän. Jag vill spola tillbaka tiden och be honom följa med mig in i kapseln, be hela världen följa med mig. Ett skydd mot tonårens hjärntvätt, då ett friskt barn tycks omvandlas till en paralyserad missbrukare. Jag och min före dettavän gav varandra en granskande blick, sedan gick vi skilda vägar.