-
Välkommen till ett uppdaterat Klocksnack.se
Efter ett digert arbete är nu den största uppdateringen av Klocksnack.se någonsin klar att se dagens ljus.
Forumet kommer nu bli ännu snabbare, mer lättanvänt och framför allt fyllt med nya funktioner.Vi har skapat en tråd på diskussionsdelen för feedback och tekniska frågeställningar.
Tack för att ni är med och skapar Skandinaviens bästa klockforum!
/Hook & Leben
Vi som försöker sluta/har slutat med alkohol eller andra beroenden och stöttar andra!
- Trådstartare erow
- Start datum
Den här tråden fick mig att tänka på en kolumn jag skrev för några år sedan till en uppläsning av personliga berättelser vi skulle ha på universitetet. Reaktionerna blev minst sagt lite stela med tanke på hur jargongen i Uppsala är, men det kanske kan vara intressant att läsa för någon, ett annat perspektiv så att säga.
Det är dags att blotta en djupt rotad epidemi.
Vid 14 års ålder havererade min röst och byttes ut mot något jag inte ville kännas vid. Jag gick från engagerad klasskamrat till stum kuf. Jag skärmade av mig från allt, satte mig i en kapsel. Det var påfrestande, men kapseln gav mig en unik roll som oförändrad åskådare till åren då människor förändras som mest. Nu är jag tjugoett år och har börjat tala igen, men mycket fungerar inte som förut. Hur kunde den alkohol min omgivning börjat bruka bli den viktigaste ingrediensen till vänskapsbanden?
Pluggar du någonting? Något i den stilen frågade en föredetta vän mig härom veckan när vi möttes på stan och tog sällskap en bit. Högt svarar jag något kort. Kanske ja. Men inombords pågår en intensiv diskussion. Jag gick bredvid den som varit min bästa vän i 14 år, jag grubblade, reflekterade och granskade. Hur hade vi blivit vänner? Vi hittade nog gemenskap i något naivt, farligt och obrytt. Som Retorikern Lennart Hellspong så träffande beskriver i en av mina kursböcker: “iden om varan som en symbolisk länk till social samhörighet mellan likasinnade brukare”. Vi var beredda att gå långt. Konsekvenserna som eventuellt följde var menade att inträffa. En fick kryckor i en vecka. En fick ett skrapsår. Det var vi. Vi hade hittat gemenskapen i den mänskliga naiviteten. Då cyklade vi på smala plankor, hoppade från höga höjder, var på äventyr. Medan jag var tyst och hemma tycks den vara Lennart Hellspong beskriver ha bytts ut mot endast en sak - alkohol. En paralyserande drog som segregerat mig från den brukande omvärlden.
För tio år sedan då jag och omvärlden resonerade, var det tufft att våga ta språnget nedför en brant backe i Alperna. Det var tufft att ha skråmor och blåmärken - medaljer för tapperhet. När lämnade min omvärld det mänskliga livet och vände sig till missbruket? När blev det tufft att föra en vätska ned längs kluckande slemhinnor, ned i magsyra och snor? När blev det tufft att få en motbjudande andedräkt och en kropp på väg mot fetma och förstorad lever? Hur kunde något så anständigt bytas ut mot något så motbjudande? Någon gång under min lockdown förlorade mina vänner sin lust till livet. En öl på det? Har ni köpt enheter? Jag drack mig skitfull. Hon var helt borta. Blir det någon saft i helgen? Och det gemensamma, bekräftande, skrattet som alltid kommer efter. Ett levnadssätt utanför mina referensramar. Ett språk som får mig att sitta som ett häpet frågetecken. Det som en gång i tiden var mina medmänniskor tycks idag vara missbrukande zombier. Plötsligt säger min föredetta vän att han ska vika av. Jag tittar tvärt upp och möter en obekväm blick. Samma blick som mött mig i fem år och dömt ut mig som en stum kuf. En blick som visar att vi inte resonerar med varandra. Hur ska jag kunna väcka min omvärld? Hur ska jag avslöja en djupt rotad epidemi av missbruk utan att bli negligerad? Hur har vuxenvärlden lyckats suga ut min väns själ? Var är ditt vett? Jag vill ruska om honom, skrika honom i ansiktet och trycka tillbaka livet i den kropp som en gång i tiden var min bästa vän. Jag vill spola tillbaka tiden och be honom följa med mig in i kapseln, be hela världen följa med mig. Ett skydd mot tonårens hjärntvätt, då ett friskt barn tycks omvandlas till en paralyserad missbrukare. Jag och min före dettavän gav varandra en granskande blick, sedan gick vi skilda vägar.
Det är dags att blotta en djupt rotad epidemi.
Vid 14 års ålder havererade min röst och byttes ut mot något jag inte ville kännas vid. Jag gick från engagerad klasskamrat till stum kuf. Jag skärmade av mig från allt, satte mig i en kapsel. Det var påfrestande, men kapseln gav mig en unik roll som oförändrad åskådare till åren då människor förändras som mest. Nu är jag tjugoett år och har börjat tala igen, men mycket fungerar inte som förut. Hur kunde den alkohol min omgivning börjat bruka bli den viktigaste ingrediensen till vänskapsbanden?
Pluggar du någonting? Något i den stilen frågade en föredetta vän mig härom veckan när vi möttes på stan och tog sällskap en bit. Högt svarar jag något kort. Kanske ja. Men inombords pågår en intensiv diskussion. Jag gick bredvid den som varit min bästa vän i 14 år, jag grubblade, reflekterade och granskade. Hur hade vi blivit vänner? Vi hittade nog gemenskap i något naivt, farligt och obrytt. Som Retorikern Lennart Hellspong så träffande beskriver i en av mina kursböcker: “iden om varan som en symbolisk länk till social samhörighet mellan likasinnade brukare”. Vi var beredda att gå långt. Konsekvenserna som eventuellt följde var menade att inträffa. En fick kryckor i en vecka. En fick ett skrapsår. Det var vi. Vi hade hittat gemenskapen i den mänskliga naiviteten. Då cyklade vi på smala plankor, hoppade från höga höjder, var på äventyr. Medan jag var tyst och hemma tycks den vara Lennart Hellspong beskriver ha bytts ut mot endast en sak - alkohol. En paralyserande drog som segregerat mig från den brukande omvärlden.
För tio år sedan då jag och omvärlden resonerade, var det tufft att våga ta språnget nedför en brant backe i Alperna. Det var tufft att ha skråmor och blåmärken - medaljer för tapperhet. När lämnade min omvärld det mänskliga livet och vände sig till missbruket? När blev det tufft att föra en vätska ned längs kluckande slemhinnor, ned i magsyra och snor? När blev det tufft att få en motbjudande andedräkt och en kropp på väg mot fetma och förstorad lever? Hur kunde något så anständigt bytas ut mot något så motbjudande? Någon gång under min lockdown förlorade mina vänner sin lust till livet. En öl på det? Har ni köpt enheter? Jag drack mig skitfull. Hon var helt borta. Blir det någon saft i helgen? Och det gemensamma, bekräftande, skrattet som alltid kommer efter. Ett levnadssätt utanför mina referensramar. Ett språk som får mig att sitta som ett häpet frågetecken. Det som en gång i tiden var mina medmänniskor tycks idag vara missbrukande zombier. Plötsligt säger min föredetta vän att han ska vika av. Jag tittar tvärt upp och möter en obekväm blick. Samma blick som mött mig i fem år och dömt ut mig som en stum kuf. En blick som visar att vi inte resonerar med varandra. Hur ska jag kunna väcka min omvärld? Hur ska jag avslöja en djupt rotad epidemi av missbruk utan att bli negligerad? Hur har vuxenvärlden lyckats suga ut min väns själ? Var är ditt vett? Jag vill ruska om honom, skrika honom i ansiktet och trycka tillbaka livet i den kropp som en gång i tiden var min bästa vän. Jag vill spola tillbaka tiden och be honom följa med mig in i kapseln, be hela världen följa med mig. Ett skydd mot tonårens hjärntvätt, då ett friskt barn tycks omvandlas till en paralyserad missbrukare. Jag och min före dettavän gav varandra en granskande blick, sedan gick vi skilda vägar.
Putteman
Silver
Jag råkade få prova Rudenstams mousserande vita vinbär. Blev helt frälst vad gott det var. Beställde då mousserande svarta vinbär och äpple på hemsidan. Vita vinbär tyvärr slutsålt. Framförallt dom på vinbär var riktigt gott. Kört det en del under helgerna nu som ”festlig” dryck och varit mer än nöjd.
Kan rekommenderas.
rudenstam.se
Kan rekommenderas.
Kategori: Mousserande
rudenstam.se
27 år idag sedan jag slutade och dricka.
Bästa beslut jag har tagit i mitt i liv!
Bästa beslut jag har tagit i mitt i liv!
15 månader sedan jag slutade dricka. (Jag anger fortfarande i månader då jag inte har kommit upp i några antal år ännu).
Det var svårt i början men nu är suget borta sedan länge. Det återkommer någon gång var tredje månad ungefär och då är det en bourbon jag saknar. Mina viktigaste reflektioner är:
Det känns väldigt bra att inte dricka. Jag gillar friheten (kan köra bil kl 2 på natten om jag vill, jag slipper hålla på att planera/dra lott om vem som ska vara nykter när man ska köra på fest etc). Utöver det mår jag mycket bättre jämfört med de kvällar jag drack. Då förtiden tyckte jag att det skönaste som fanns var att ta några whisky på kvällen, men i backspegeln var det inte alls skönt. Jag mådde inte bra av att vara halvt påverkad. Var bara dåsig och trött och lite lätt illamående, men då trodde jag att jag mådde guld.
Nästa reflektion är lite som ovan, fast tvärtom: Generellt sett mår jag inte bättre konstigt nog. Jämför jag en nykter kväll från förr mot en vanlig kväll nu så känner jag ingen skillnad. Jag är heller inte allmänt piggare eller mer produktiv. Jag har dessutom inte gått ner ett gram i vikt trots att mina vanor för övrigt är oförändrade. Jättekonstigt och jag känner mig lite lurad, men inte så att jag tänker börja dricka igen.
Sista reflektionen är kanske lite ovanlig: Jag saknar den jag var när jag drack. Jag var så social och kunde föra mig i alla sammanhang och kunde uthärda långa tillställningar. Nu känns det otänkbart att gå på tillställning till sent på natten. Jag skulle bli trött, bli uttråkad och vara ganska introvert och tråkig. Jag slutade dricka i samband med att jag bytte yrkesbana så detta är inget problem längre. Men det skulle vara omöjligt att gå tillbaka till min förra yrkessituation eftersom jag inte längre dricker.
Sist kan jag säga att jag inte hade problem på så vis att jag jämt var full eller gjorde dumma grejer på fyllan. Men jag har en beroendepersonlighet och hade väldigt lätt för att ta till alkoholen för att dämpa stress. Jag kände helt enkelt att det var läge att sluta. Inte för att jag trodde jag skulle supa bort allt utan för att jag inte gillade att vara så fokuserad på alkohol.
Det var svårt i början men nu är suget borta sedan länge. Det återkommer någon gång var tredje månad ungefär och då är det en bourbon jag saknar. Mina viktigaste reflektioner är:
Det känns väldigt bra att inte dricka. Jag gillar friheten (kan köra bil kl 2 på natten om jag vill, jag slipper hålla på att planera/dra lott om vem som ska vara nykter när man ska köra på fest etc). Utöver det mår jag mycket bättre jämfört med de kvällar jag drack. Då förtiden tyckte jag att det skönaste som fanns var att ta några whisky på kvällen, men i backspegeln var det inte alls skönt. Jag mådde inte bra av att vara halvt påverkad. Var bara dåsig och trött och lite lätt illamående, men då trodde jag att jag mådde guld.
Nästa reflektion är lite som ovan, fast tvärtom: Generellt sett mår jag inte bättre konstigt nog. Jämför jag en nykter kväll från förr mot en vanlig kväll nu så känner jag ingen skillnad. Jag är heller inte allmänt piggare eller mer produktiv. Jag har dessutom inte gått ner ett gram i vikt trots att mina vanor för övrigt är oförändrade. Jättekonstigt och jag känner mig lite lurad, men inte så att jag tänker börja dricka igen.
Sista reflektionen är kanske lite ovanlig: Jag saknar den jag var när jag drack. Jag var så social och kunde föra mig i alla sammanhang och kunde uthärda långa tillställningar. Nu känns det otänkbart att gå på tillställning till sent på natten. Jag skulle bli trött, bli uttråkad och vara ganska introvert och tråkig. Jag slutade dricka i samband med att jag bytte yrkesbana så detta är inget problem längre. Men det skulle vara omöjligt att gå tillbaka till min förra yrkessituation eftersom jag inte längre dricker.
Sist kan jag säga att jag inte hade problem på så vis att jag jämt var full eller gjorde dumma grejer på fyllan. Men jag har en beroendepersonlighet och hade väldigt lätt för att ta till alkoholen för att dämpa stress. Jag kände helt enkelt att det var läge att sluta. Inte för att jag trodde jag skulle supa bort allt utan för att jag inte gillade att vara så fokuserad på alkohol.
UNO
Silver
Hej
Du skriver smarta saker.
Nu snart tjugo år senare är det lättare att se vad och varför än när det skedde.
Sociala konsekvenser och fokus på alkohol är några saker som jag kan se tillbaka på. Jag slutade av flera orsaker(dock innan det blivit ett problem), 1 var årets vita period hade inte hunnits med i röran när farsan dog, 2 träningen gick bättre(jag hade i denna röra plus ett mycket stort uppdrag ätit både fel och för mycket och nu var det dags att åtgärda detta.
Fjorton kilo rasade av på mindre än ett halvår och livskvaliteten ökade enormt. Utöver detta hade jag drabbats av cancer några år tidigare som både tog på min ork men dessutom gjorde mig mindre attraktiv på arbetsmarknaden vilket krävde än mer arbete.
Som sagt det sociala påverkas men man blir också vuxnare, mingel och krogkvällar blir mindre betydelsefullt.
Fokus på alkohol kommer du nog också att se och framför allt genomskåda, det är löjligt hur många krystade förrätter, mingel etc etc som skapas för att få dricka och för att få dricka mera.
Jag har fått höra att andra saknar den jag var, det gör som tur är inte jag eller någon av mina närmaste, dom har accepterat min förändring, en av flera.
Även jag har insett att mina gener inte är lämpliga för att försöka dricka lite, jag tänkte på nästa öl straxt efter att jag fått en ny i näven och det är inte så bra.
Tokträningen krävde disciplin på alla plan men kul var det.
Breitling Colt passade bra att spänna sig med..
Senast ändrad:
Tack för att du delar och för att du är positiv kring mina tankarHej
Du skriver smarta saker.
Nu snart tjugo år senare är det lättare att se vad och varför än när det skedde.
Sociala konsekvenser och fokus på alkohol är några saker som jag kan se tillbaka på. Jag slutade av flera orsaker(dock innan det blivit ett problem), 1 var årets vita period hade inte hunnits med i röran när farsan dog, 2 träningen gick bättre(jag hade i denna röra plus ett mycket stort uppdrag ätit både fel och för mycket och nu var det dags att åtgärda detta.
Fjorton kilo rasade av på mindre än ett halvår och livskvaliteten ökade enormt. Utöver detta hade jag drabbats av cancer några år tidigare som både tog på min ork men dessutom gjorde mig mindre attraktiv på arbetsmarknaden vilket krävde än mer arbete.
Som sagt det sociala påverkas men man blir också vuxnare, mingel och krogkvällar blir mindre betydelsefullt.
Fokus på alkohol kommer du nog också att se och framför allt genomskåda, det är löjligt hur många krystade förrätter, mingel etc etc som skapas för att få dricka och för att få dricka mera.
Jag har fått höra att andra saknar den jag var, det gör som tur är inte jag eller någon av mina närmaste, dom har accepterat min förändring, en av flera.
Även jag har insett att mina gener inte är lämpliga för att försöka dricka lite, jag tänkte på nästa öl straxt efter att jag fått en ny i näven och det är inte så bra.
Tokträningen krävde disciplin på alla plan men kul var det.
Breitling Colt passade bra att spänna sig med..
Många bra aspekter du tar upp och framförallt den om att dina nära och kära föredrar dig utan alkohol. Då är det skit samma om resten av världen föredrar dig berusad! Jag nämnde aldrig det i mina reflektioner men mina nära är glada över min förändring. Och det känns otroligt fint.Du är ju en riktig krigare, vilka prövningar du har genomgått. Strongt jobbat! Många (inkl gamla Tellus8) hade tyckt synd om sig själv och känt att man var värd whisky för att ta sig igenom. Din hållbara metod är dock mallen för hur svårigheter ska tacklas, imho.
Sist men inte minst; vilken jävulsk fysik! Jag fattar att det inte hände av att bara slopa drickat men där ligger man i lä kan jag säga.
UNO
Silver
Tack för dom snälla orden om fysiken. Det var faktiskt väldigt få som sa något under dessa år, om någon sa något var det killar, tjejer är totalt döva för muskler, sportbilar, klockor och coola skägg, sådana ser bara andra killar.Tack för att du delar och för att du är positiv kring mina tankar
Du är ju en riktig krigare, vilka prövningar du har genomgått. Strongt jobbat! Många (inkl gamla Tellus8) hade tyckt synd om sig själv och känt att man var värd whisky för att ta sig igenom. Din hållbara metod är dock mallen för hur svårigheter ska tacklas, imho.
Sist men inte minst; vilken jävulsk fysik! Jag fattar att det inte hände av att bara slopa drickat men där ligger man i lä kan jag säga.
När jag tittar tillbaka kan jag inte fatta att jag gick från uppsvälld trött till som på bilden på mindre än tre år helt utan genvägar. En livsstil med träning/vardagsmotion utifrån sina egna förutsättningar är mycket mycket värdefullt, både fysiskt och psykiskt. Man får tycka synd om sig själv i lagom omfattning faktiskt, det är mänskligt och det kan också hjälpa en att formulera mål vilket är viktigt.
Mycket bra jobbat, all heder till dig som kämpat.
Jag firar 12 år nykterhet till sommaren och det är som du säger, man är en helt annan människa idag än vad man var förr i tiden.
Jag slutade dricka alkohol 2017 och med snus 2019. Mår så mycket bättre utan det 
Kloka ord! Man får absolut tycka synd om sig själv. Tricket är nog att använda det som du gjorde, dvs till att mynna ut i positiv förändring. Inte alla som har den styrkan. Viktigt också det du skriver om "utifrån sina egna förutsättningar". Det är jäkligt lätt att sikta på fysiken man hade när man var 20, men det är inte mina förutsättningar längre nu när jag närmar mig 50. Här måste jag kalibrera förväntningarna för nu slutar det oftast i för hård träning som gör att jag ledsnar.
Och kul reflektion över alla de grejerna som är så viktiga för mig som kille. Jag körde en höjd Dodge Ram för 10 år sedan. Det var en riktig grabb-magnet. Alla snubbar vände sig på gatan och skulle snacka om "monstertrucken". Brudarna såg inte skillnaden mellan Ramen och en svart Volvo V90, båda hade 4 hjul och var svarta liksom.
Jakob Häll
Silver
Klockade in två år som nykter nu den 10e mars och förstår mer och mer att det aldrig kommer att funka att gå tillbaka till hur det var.
Efter 1-2 glas kom det där öppnande hålet inom mig, det krävde mer och aldrig blev nöjd. Försökte jag hålla mig var det de ända jag kunde tänka på. Det som skedde runt mig blev ointressant och suddigt. Det enda som snurrade runt i huvudet var suget efter en till öl. De få gångerna jag lyckades att bara dricka 1-2 glas var så fruktansvärt jobbiga och det slutade inte förens alkoholen började gå ur kroppen. Det enda som ”funkade” som botemedel var att dricka mer, och ännu mer, och ännu mer. Tills förmågan att överhuvudtaget dricka något var borta. Därför är det total nykterhet det enda som funkar. Det enda som gör att jag kan vara ”normal” kring ett middagsbord eller social tillställning. Nu behöver jag inte fokusera på nästa glas, hur många glas vin det är okej att dricka innan folk kommer tycka att de är lite märkligt.
Nu kan jag vara Jakob Häll fullt ut och inte behöva tänka på nått annat än att ha det trevligt, lyssna på mina vänner och vara så pass rolig som jag kan innan kvällen är slut. Behöver aldrig mer fundera på om jag har nog med alkohol hemma för att ”hålla mig flytande”.
Att sluta dricka har varit det bästa, coolaste och mest ögonöppnande beslutet jag någonsin har tagit. Jag vet att det finns många av er där ute som fortfarande har det svårt, många som än inte har vågat totalt inse bredden av problemet.
Som många har sagt så behövs det att slå i botten. Det kan se olika ut och det finns grader av bottnar. För mig var det när jag ringde upp min pappa under en ensam hemmafylla en vanlig söndag för att snacka (antingen bara för det sociala behovet som alkoholen startar eller var det ett subtilt rop på hjälp?), och han upptäckte att jag var full och ringde upp mig senare på kvällen med mamma och dom ställde mig mot väggen. Jag ljög, låtsades bli upprörd över anklagelsen och la på. Men kände verkligen att nu var jag vid ett vägskäl. Att dra till med världens lögn, pudla och säga att visst kanske jag drack nått glas men de var dom som överreagerade. Fortsätta att bygga på det svajiga tornet av lögner och underdrifter. Skapa en klyfta mellan oss, inte svara när de ringer. Kanske ljugs och säga att jag slutat dricka för stunden och att allt är under kontroll. Eller att erkänna ALLT. Ringde upp dom dagen efter och erkände, började berätta hur allt egentligen stod till. Allting kom ut.
Sökte sedan till alkoholmottagningen och fick prata av mig, men kan i all ärlighetens namn egentligen inte rekommendera det. Idag skulle jag rekommendera någon som vill sluta dricka att direkt gå till närmaste AA-möte. Gå själv, ta med nån du litar på, eller sök upp någon här på forumet eller andra forum på nätet som är beredd att hjälpa. Det är dom allra flesta beredda att göra. Om du inte är beredd att totalt erkänna ditt beroende, sluta dricka ”för stunden” gå på ett möte och lyssna på andras berättelser, berätta din egen. Du kommer att börja förstå din egen situation mer. Det gjorde jag efter ett halvår av bråka med skuldkänslor och allt annan skit som dök upp efter jag slutade dricka. Jag gick då till AA och det gjorde allt så mycket lättare och tydligare. Hade jag fortsatt att dricka så är jag ganska säker på att jag hade tappat jobbet så småningom, även körkort och tillslut även bostad. Jag hade brännt broar med familjen och även vänner. Tror ärligt talat att jag tillslut hade supit ihjäl mig.
Så till alla er som än inte tagit steget, gå till ett möte. Om det är någon som bor i eller omkring Umeå är jag fullt beredd att följa med er. Annars dra ett PM så är jag beredd att hjälpa så gott det går. Jag blev räddad, alla kan bli det, du kan bli det.
Och till alla oss som slutat, inga kompromisser, inga inre förhandlingar, inget ”jag kommer kunna dricka kontrollerat den här gången”. Vi vet att det är en lögn. Vi är värda mer än så! Vi kämpar på och njuter av livet som det är menat att vara.
Kärlek till er alla!
Efter 1-2 glas kom det där öppnande hålet inom mig, det krävde mer och aldrig blev nöjd. Försökte jag hålla mig var det de ända jag kunde tänka på. Det som skedde runt mig blev ointressant och suddigt. Det enda som snurrade runt i huvudet var suget efter en till öl. De få gångerna jag lyckades att bara dricka 1-2 glas var så fruktansvärt jobbiga och det slutade inte förens alkoholen började gå ur kroppen. Det enda som ”funkade” som botemedel var att dricka mer, och ännu mer, och ännu mer. Tills förmågan att överhuvudtaget dricka något var borta. Därför är det total nykterhet det enda som funkar. Det enda som gör att jag kan vara ”normal” kring ett middagsbord eller social tillställning. Nu behöver jag inte fokusera på nästa glas, hur många glas vin det är okej att dricka innan folk kommer tycka att de är lite märkligt.
Nu kan jag vara Jakob Häll fullt ut och inte behöva tänka på nått annat än att ha det trevligt, lyssna på mina vänner och vara så pass rolig som jag kan innan kvällen är slut. Behöver aldrig mer fundera på om jag har nog med alkohol hemma för att ”hålla mig flytande”.
Att sluta dricka har varit det bästa, coolaste och mest ögonöppnande beslutet jag någonsin har tagit. Jag vet att det finns många av er där ute som fortfarande har det svårt, många som än inte har vågat totalt inse bredden av problemet.
Som många har sagt så behövs det att slå i botten. Det kan se olika ut och det finns grader av bottnar. För mig var det när jag ringde upp min pappa under en ensam hemmafylla en vanlig söndag för att snacka (antingen bara för det sociala behovet som alkoholen startar eller var det ett subtilt rop på hjälp?), och han upptäckte att jag var full och ringde upp mig senare på kvällen med mamma och dom ställde mig mot väggen. Jag ljög, låtsades bli upprörd över anklagelsen och la på. Men kände verkligen att nu var jag vid ett vägskäl. Att dra till med världens lögn, pudla och säga att visst kanske jag drack nått glas men de var dom som överreagerade. Fortsätta att bygga på det svajiga tornet av lögner och underdrifter. Skapa en klyfta mellan oss, inte svara när de ringer. Kanske ljugs och säga att jag slutat dricka för stunden och att allt är under kontroll. Eller att erkänna ALLT. Ringde upp dom dagen efter och erkände, började berätta hur allt egentligen stod till. Allting kom ut.
Sökte sedan till alkoholmottagningen och fick prata av mig, men kan i all ärlighetens namn egentligen inte rekommendera det. Idag skulle jag rekommendera någon som vill sluta dricka att direkt gå till närmaste AA-möte. Gå själv, ta med nån du litar på, eller sök upp någon här på forumet eller andra forum på nätet som är beredd att hjälpa. Det är dom allra flesta beredda att göra. Om du inte är beredd att totalt erkänna ditt beroende, sluta dricka ”för stunden” gå på ett möte och lyssna på andras berättelser, berätta din egen. Du kommer att börja förstå din egen situation mer. Det gjorde jag efter ett halvår av bråka med skuldkänslor och allt annan skit som dök upp efter jag slutade dricka. Jag gick då till AA och det gjorde allt så mycket lättare och tydligare. Hade jag fortsatt att dricka så är jag ganska säker på att jag hade tappat jobbet så småningom, även körkort och tillslut även bostad. Jag hade brännt broar med familjen och även vänner. Tror ärligt talat att jag tillslut hade supit ihjäl mig.
Så till alla er som än inte tagit steget, gå till ett möte. Om det är någon som bor i eller omkring Umeå är jag fullt beredd att följa med er. Annars dra ett PM så är jag beredd att hjälpa så gott det går. Jag blev räddad, alla kan bli det, du kan bli det.
Och till alla oss som slutat, inga kompromisser, inga inre förhandlingar, inget ”jag kommer kunna dricka kontrollerat den här gången”. Vi vet att det är en lögn. Vi är värda mer än så! Vi kämpar på och njuter av livet som det är menat att vara.
Kärlek till er alla!
Senast ändrad:
UNO
Silver
Bra jobbat !Klockade in två år som nykter nu den 10e mars och förstår mer och mer att det aldrig kommer att funka att gå tillbaka till hur det var.
Efter 1-2 glas kom det där öppnande hålet inom mig, det krävde mer och aldrig blev nöjd. Försökte jag hålla mig var det de ända jag kunde tänka på. Det som skedde runt mig blev ointressant och suddigt. Det enda som snurrade runt i huvudet var suget efter en till öl. De få gångerna jag lyckades att bara dricka 1-2 glas var så fruktansvärt jobbiga och det slutade inte förens alkoholen började gå ur kroppen. Det enda som ”funkade” som botemedel var att dricka mer, och ännu mer, och ännu mer. Tills förmågan att överhuvudtaget dricka något var borta. Därför är det total nykterhet det enda som funkar. Det enda som gör att jag kan vara ”normal” kring ett middagsbord eller social tillställning. Nu behöver jag inte fokusera på nästa glas, hur många glas vin det är okej att dricka innan folk kommer tycka att de är lite märkligt.
Nu kan jag vara Jakob Häll fullt ut och inte behöva tänka på nått annat än att ha det trevligt, lyssna på mina vänner och vara så pass rolig som jag kan innan kvällen är slut. Behöver aldrig mer fundera på om jag har nog med alkohol hemma för att ”hålla mig flytande”.
Att sluta dricka har varit det bästa, coolaste och mest ögonöppnande beslutet jag någonsin har tagit. Jag vet att det finns många av er där ute som fortfarande har det svårt, många som än inte har vågat totalt inse bredden av problemet.
Som många har sagt så behövs det att slå i botten. Det kan se olika ut och det finns grader av bottnar. För mig var det när jag ringde upp min pappa under en ensam hemmafylla en vanlig söndag för att snacka (antingen bara för det sociala behovet som alkoholen startar eller var det ett subtilt rop på hjälp?), och han upptäckte att jag var full och ringde upp mig senare på kvällen med mamma och dom ställde mig mot väggen. Jag ljög, låtsades bli upprörd över anklagelsen och la på. Men kände verkligen att nu var jag vid ett vägskäl. Att dra till med världens lögn, pudla och säga att visst kanske jag drack nått glas men de var dom som överreagerade. Fortsätta att bygga på det svajiga tornet av lögner och underdrifter. Skapa en klyfta mellan oss, inte svara när de ringer. Kanske ljugs och säga att jag slutat dricka för stunden och att allt är under kontroll. Eller att erkänna ALLT. Ringde upp dom dagen efter och erkände, började berätta hur allt egentligen stod till. Allting kom ut.
Sökte sedan till alkoholmottagningen och fick prata av mig, men kan i all ärlighetens namn egentligen inte rekommendera det. Idag skulle jag rekommendera någon som vill sluta dricka att direkt gå till närmaste AA-möte. Gå själv, ta med nån du litar på, eller sök upp någon här på forumet eller andra forum på nätet som är beredd att hjälpa. Det är dom allra flesta beredda att göra. Om du inte är beredd att totalt erkänna ditt beroende, sluta dricka ”för stunden” gå på ett möte och lyssna på andras berättelser, berätta din egen. Du kommer att börja förstå din egen situation mer. Det gjorde jag efter ett halvår av att kämpa med att inte dricka. Jag gick då till AA och det gjorde allt så mycket lättare och tydligare. Hade jag fortsatt att dricka så är jag ganska säker på att jag hade tappat jobbet så småningom, även körkort och tillslut även bostad. Jag hade brännt broar med familjen och även vänner. Tror ärligt talat att jag tillslut hade supit ihjäl mig.
Så till alla er som än inte tagit steget, gå till ett möte. Om det är någon som bor i eller omkring Umeå är jag fullt beredd att följa med er. Annars dra ett PM så är jag beredd att hjälpa så gott det går. Jag blev räddad, alla kan bli det, du kan bli det.
Och till alla oss som slutat, inga kompromisser, inga inre förhandlingar, inget ”jag kommer kunna dricka kontrollerat den här gången”. Vi vet att det är en lögn. Vi är värda mer än så! Vi kämpar på och njuter av livet som det är menat att vara.
Kärlek till er alla!
Jag tog ditt inlägg som skäl till att göra årets signering, 17 år(se bif bild).
Livet är en multisport där man måste komma i mål i grenar som man inte ens visste att man var anmäld till och då är nyktert liv en stor hjälp.
Jakob Häll
Silver
Gick tillbaka i tråden och såg att vissa pratat om en identitetskris man upplever när man slutar dricka. Upplevde precis samma sak och formulerade känslan via en mindmap.
Då min handstil är som en 8-årings får jag lägga till en förklaring.
Hos ”normala” personer går allt från jaget ut till de specifika delarna. Hos mig som alkoholist gick det mesta från mig via alkoholen sen ut i resten. Om vi skulle äta middag med familjen, funderade jag på hur mycket alkohol som skulle serveras. Om vi skulle på bio ville jag att vi skulle gå och ta en öl (eller många) innan.
När alkoholen då togs bort kände jag mig vilsen. Många av livets beståndsdelar flöt nu fritt. Hur skulle jag kunna leva mitt liv? Alkoholen var ju kärnan i det mesta. (Tänk bort alkoholen från kartan så ser man att nästan inget är länkat till ”Jag”)
Jag fick lära mig att anknyta mitt egna jag till livets beståndsdelar utan att ta vägen genom alkoholen. Det var tufft men efter som så började jag uppskatta livet och allt omkring på ett helt annat sätt.
Hoppas den där kan vara nån till hjälp
Då min handstil är som en 8-årings får jag lägga till en förklaring.
Hos ”normala” personer går allt från jaget ut till de specifika delarna. Hos mig som alkoholist gick det mesta från mig via alkoholen sen ut i resten. Om vi skulle äta middag med familjen, funderade jag på hur mycket alkohol som skulle serveras. Om vi skulle på bio ville jag att vi skulle gå och ta en öl (eller många) innan.
När alkoholen då togs bort kände jag mig vilsen. Många av livets beståndsdelar flöt nu fritt. Hur skulle jag kunna leva mitt liv? Alkoholen var ju kärnan i det mesta. (Tänk bort alkoholen från kartan så ser man att nästan inget är länkat till ”Jag”)
Jag fick lära mig att anknyta mitt egna jag till livets beståndsdelar utan att ta vägen genom alkoholen. Det var tufft men efter som så började jag uppskatta livet och allt omkring på ett helt annat sätt.
Hoppas den där kan vara nån till hjälp
Jakob Häll
Silver
Snyggt jobbat! All heder till dig min vänBra jobbat !
Jag tog ditt inlägg som skäl till att göra årets signering, 17 år(se bif bild).
Livet är en multisport där man måste komma i mål i grenar som man inte ens visste att man var anmäld till och då är nyktert liv en stor hjälp.
UNO
Silver
Papper och penna, helt rätt tycker jag.Gick tillbaka i tråden och såg att vissa pratat om en identitetskris man upplever när man slutar dricka. Upplevde precis samma sak och formulerade känslan via en mindmap.
Då min handstil är som en 8-årings får jag lägga till en förklaring.
Hos ”normala” personer går allt från jaget ut till de specifika delarna. Hos mig som alkoholist gick det mesta från mig via alkoholen sen ut i resten. Om vi skulle äta middag med familjen, funderade jag på hur mycket alkohol som skulle serveras. Om vi skulle på bio ville jag att vi skulle gå och ta en öl (eller många) innan.
När alkoholen då togs bort kände jag mig vilsen. Många av livets beståndsdelar flöt nu fritt. Hur skulle jag kunna leva mitt liv? Alkoholen var ju kärnan i det mesta. (Tänk bort alkoholen från kartan så ser man att nästan inget är länkat till ”Jag”)
Jag fick lära mig att anknyta mitt egna jag till livets beståndsdelar utan att ta vägen genom alkoholen. Det var tufft men efter som så började jag uppskatta livet och allt omkring på ett helt annat sätt.
Hoppas den där kan vara nån till hjälp
Jag har löst nästan alla problem med papper och penna faktiskt eller snarare hittat det verkliga problemet bland massor av frågor.
Det du skrivit är verkligen intressant, många av dessa aktiviteter tvingas man förändra sitt förhållningssätt till, några väljer man bort helt, några växer man ifrån. För mig blev olika aktiviteter med jobbet en plåga till slut.