Warwian
Silver
Zenith tävlingskronometer nummer 108220 och dubbel prisvinnare på observatoriet i Neuchatel. Tveklöst ett av forumets historiskt viktigaste klockor och en del av Zeniths historia. Jag förstår att fickur inte intresserar alla på forumet, och det är helt OK, men detta ur är verkligen speciellt. Många känner till Zeniths kaliber 135, vilket användes till stor framgång i observatorietävlingarna i Neuchatel, men vad använde Zenith innan dess? Varför har Zenith kommit att bli synonymt med precisionsur och kronometrar? En del av svaret får du nedan.
År 1907 certifierades den som en andra klassens kronometer på observatoriet i Neuchatel, där den placerade 9 av totalt 115 deltagare och således erhöll ett förstapris.
År 1908 certifierades den som en första klassens kronometer på observatoriet i Neuchatel, där den placerade 31 av totalt 162 deltagare och således erhöll ett andrapris. Enligt reglerna för 1908 testades andra klassens kronometrar i 29 dagar och i 2 positioner samt i temperaturerna 4 och 32 grader celcius. Första klassens kronometrar testades i 46 dagar och i fem positioner samt i temperaturerna 4, 11, 25 och 32 grader celcius.
Under testningen i första klassen uppvisade urverket en daglig gångavvikelse på -0,74 sekunder under de 46 dagar det testades. Jämför detta med dagens COSC-kronometrar som testas i 15 dagar, i 5 positioner och 3 olika temperaturer och ställer krav på en gång inom −4/+6 sekunder, och reflektera över när fickuret tillverkades.
Urets reglör, Charles Rosat (som beskrivs lite mer nedan), erhöll också en första plats som reglör för sina samlade resultat år 1908, sannolikt bland annat tack vare detta ur (endast ur i klasserna för första klassens kronometrar och däckskronometrar togs i beaktning här). De som justerade uren för testningen tävlade således också med varandra. Detta infördes då reglörerna, som i någon mening gjorde allt arbete bakom klockorna inför testningen, arbete som kunde ta många månader för ett enda ur, var upprörda över att tillverkarna av själva urverken (alltså Zenith i detta fall) annars fick all ära. År 1908 erhöll också Zenith ett så kallat seriepris för sina sex bästa urs totala resultat (i klasserna för första klassens kronometrar och däckskronometrar som ovan), och en första plats bland seriepriserna det året. Paul Buhre kom två, Paul Ditisheim kom trea, Paul D. Nardin kom fyra och Longines kom på femte plats. Med hög sannolikhet var mitt ur del av detta seriepris.
Värt att poängtera är att också Charles Rosat och Zenith placerade väl i dessa tävlingar år 1907, men då mitt ur testades som en andra klassens kronometer det året, och dess resultat således inte var av relevans för dessa, tar jag inte upp det här.
Nedan kan man se och läsa testningsresultaten i detalj.
En kort sammanfattning av testningen på schweiziska observatorier är att ur som testades kategoriserades i klasser efter storlek, vilka alltså avgjorde testningslängd och tillåtna gränsvärden. Anledningen till denna kategorisering var att större ur i regel presterade bättre då de i regel exempelvis hade större balanshjul. Jag kan inte de exakta reglerna vad gäller klassindelningen för testningen år 1907 och 1908, men enligt 1923-års regler var den första klassen avsedd för verk med en storlek på över 45 mm i diameter och den andra klassen för verk som alltså var mindre. Det fanns också klasser för fullstora marinkronometrar, tänk de med låda, och för däckskronometar, med verk på mellan 50 - 70 mm. Innan år 1911 fanns också en tredje klass med en testningslängd på 15 dagar.
Värt att poängtera är att det är viktigt att skilja på den storskaliga testning av volymproducerade ur som gjordes av testningsbyråer, Bureaux officiels de contrôle de la marche des montres, numera COSC (Contrôle Officiel Suisse des Chronomètres), och den mycket strikta testning som gjordes av precisionsur på observatorier. Alla kronometrar är inte likvärdiga och en kronometer måste inte vara en observatoriekronometer. Ovannämnda kronometertyper är inte heller att förväxla med ur med så kallad kronometergång, vilka ofta benämns just kronometrar. Värt att poängtera gällande observatorietestning var att urverken också rangordnades efter resultat, där de bäst presterande tilldelades priser (som kan ses ovan med mitt ur). Således var observatorietestningen i allra högsta grad också en tävling. För att vidare förtydliga skillnaden kan jag kortfattat säga att observatorietestning gjordes för att driva utvecklingen inom urteknik och kronometri framåt. Testningen på byråerna å andra sidan togs fram i samarbete med urtillverkarna själva, Rolex hade exempelvis ett mycket stort inflytande på testningsförfarandet här, och syftet var lite krasst att möjliggöra för urtillverkarna att kunna sätta "Kronometer" på tavlan, vilket var en viktig marknadsföringsgrej. Det var således viktigt att testningen inte var för svår, vilket de argumenterade att observatorietestningen var, då detta hade begränsat antalet ur de kunde certifiera och benämna "Kronometer" (ur var tvungna att testas för att få benämnas kronometer, så har det dock inte alltid varit).
För att citera mig själv i en artikel jag nu skriver om kronometertestning i allmänhet:
"Skillnaden i syfte mellan kronometertestning på en testningsbyrå eller på ett observatorium, vilken tog sig uttryck i tillåtna gränsvärden och testningslängd, kan delvis förklaras av organisationen för schweiziska urtillverkares makt över testningsbyråerna, vars grundande den i mångt och mycket låg bakom. Syftet med testningen på testningsbyråerna var givetvis att objektivt konstatera tillverkarnas produkters höga kvalitet, men testningen fick inte vara allt för svår och begränsa antalet säljbara ur."
Det är säkert många som känner igen ovanstående text om skillnaderna mellan observatorietestning och den på testningsbyråer från denna tråd: https://klocksnack.se/threads/söker-info-om-denna-jaeger-le-coultre.53565/
Värt att nämna är också att observatoriekronometrar i regel inte var ämnade för försäljning, utan ofta rena experimentklockor (som typ Zenithen som testades i både klass 1 och 2). För att citera Brandon Thomas, som jobbade på Omegas museum när han sa detta: "There are probably no more than 800 observatory pieces in private hands today”. Jag har egentligen ingen aning om hur träffsäkert detta är, men observatoriekronometrar växer ju inte direkt på träd...
Zenith har totalt vunnit 2333 observatoriepriser (ingen annan kommer ens i närheten), där mitt ur alltså står för två av dessa. Inför Baselworld år 2013 gjorde Zenith en utställning av alla dessa, där alltså mitt ur någonstans finns representerat.
http://www.watchcollectinglifestyle.com/home/baselworld-zenith-2333-chronometry-awards
Urverket är vidare utrustat med en så kallad Guillaume-balans med balansskruvar av platinum och guld, ofta benämnd balancier intégral eller Compensateur Guillaume, som är en typ av bimetallisk kompensationsbalans uppfunnen av Charles Édouard Guillaume. Specifikt för Guillaume-balansen är användningen av nickelstållegeringen Anibal, Acier au Nickel pour Balanciers, innehållandes 44,4% nickel. Anibal utgör det inre av kompensationsbalansens två laminerade metallskikt, vilket vanligen utgörs av stål. Det yttre skiktet är, som på en traditionell bimetallisk kompensationsbalans, tillverkat av mässing. Guillaume-balansen kan vidare skiljas från en vanlig kompensationsbalans genom att den inte är uppskuren precis vid skänkeln, utan ett litet stycke därifrån, varigenom två längre och två kortare balanssegment erhålls. Kombinationen av denna konstruktion och balansens material eliminerade i det närmaste helt det ökända sekundära felet ─ kompensationskurvan blev helt linjär. Det sekundära felet är enkelt uttryckt en topp i kurvan för temperaturkompensationen hos en vanlig kompensationsbalans. För att ta bort den toppen krävs någon form av hjälpkompensation. Intressant är också att Charles Édouard var mycket noggrann med vad som fick benämnas Guillaume-balans. I korrespondens med den brittiske kronometermakaren Robert Gardner år 1901 tydliggjorde Charles Édouard att benämningen endast fick nyttjas för att åsyfta en bimetallisk kompensationsbalans av mässing och Anibal, vilken kontrollerades av en balansfjäder i stål. Om det innersta lagret istället var tillverkat av Invar, eller om balansfjädern var tillverkad av Elinvar var det inte en Guillaume-balans. Texten ovan är i stora delar kopierad från en artikel jag skrivit om en däckskronometer av Paul Ditisheim, också testad på observatoriet i Neuchatel och utrustad med en Guillaume-balans.
Här är en bild på Ditisheimens Guillaume-balans så länge, då jag helt enkelt saknar bra bilder på Zenithens i dagsläget. Jag lovar dock att uppdatera tråden med sådana inom kort.
Notera också den ovanliga patentruckningen av den legendariske Charles Rosat som också justerade urets gång inför testningen. Charles Rosat var en de mest framgångsrika reglörerna i Schweiz och arbetade bland annat på uppdrag åt/tillsammans med Paul Buhre, Zenith, Paul Ditisheim, Albert Pellaton och Cesar Racine. År 1913 började han arbeta som verkstadschef åt Zenith i Boudry (nära Neuchatel i Schweiz).
Bilderna nedan är lånade från denna tråd: http://forums.watchuseek.com/f11/charles-rosat-detent-chronometer-2008746.html på Watchuseek.
Tack för visat intresse!
- Warwian
År 1907 certifierades den som en andra klassens kronometer på observatoriet i Neuchatel, där den placerade 9 av totalt 115 deltagare och således erhöll ett förstapris.
År 1908 certifierades den som en första klassens kronometer på observatoriet i Neuchatel, där den placerade 31 av totalt 162 deltagare och således erhöll ett andrapris. Enligt reglerna för 1908 testades andra klassens kronometrar i 29 dagar och i 2 positioner samt i temperaturerna 4 och 32 grader celcius. Första klassens kronometrar testades i 46 dagar och i fem positioner samt i temperaturerna 4, 11, 25 och 32 grader celcius.
Under testningen i första klassen uppvisade urverket en daglig gångavvikelse på -0,74 sekunder under de 46 dagar det testades. Jämför detta med dagens COSC-kronometrar som testas i 15 dagar, i 5 positioner och 3 olika temperaturer och ställer krav på en gång inom −4/+6 sekunder, och reflektera över när fickuret tillverkades.
Urets reglör, Charles Rosat (som beskrivs lite mer nedan), erhöll också en första plats som reglör för sina samlade resultat år 1908, sannolikt bland annat tack vare detta ur (endast ur i klasserna för första klassens kronometrar och däckskronometrar togs i beaktning här). De som justerade uren för testningen tävlade således också med varandra. Detta infördes då reglörerna, som i någon mening gjorde allt arbete bakom klockorna inför testningen, arbete som kunde ta många månader för ett enda ur, var upprörda över att tillverkarna av själva urverken (alltså Zenith i detta fall) annars fick all ära. År 1908 erhöll också Zenith ett så kallat seriepris för sina sex bästa urs totala resultat (i klasserna för första klassens kronometrar och däckskronometrar som ovan), och en första plats bland seriepriserna det året. Paul Buhre kom två, Paul Ditisheim kom trea, Paul D. Nardin kom fyra och Longines kom på femte plats. Med hög sannolikhet var mitt ur del av detta seriepris.
Värt att poängtera är att också Charles Rosat och Zenith placerade väl i dessa tävlingar år 1907, men då mitt ur testades som en andra klassens kronometer det året, och dess resultat således inte var av relevans för dessa, tar jag inte upp det här.
Nedan kan man se och läsa testningsresultaten i detalj.
En kort sammanfattning av testningen på schweiziska observatorier är att ur som testades kategoriserades i klasser efter storlek, vilka alltså avgjorde testningslängd och tillåtna gränsvärden. Anledningen till denna kategorisering var att större ur i regel presterade bättre då de i regel exempelvis hade större balanshjul. Jag kan inte de exakta reglerna vad gäller klassindelningen för testningen år 1907 och 1908, men enligt 1923-års regler var den första klassen avsedd för verk med en storlek på över 45 mm i diameter och den andra klassen för verk som alltså var mindre. Det fanns också klasser för fullstora marinkronometrar, tänk de med låda, och för däckskronometar, med verk på mellan 50 - 70 mm. Innan år 1911 fanns också en tredje klass med en testningslängd på 15 dagar.
Värt att poängtera är att det är viktigt att skilja på den storskaliga testning av volymproducerade ur som gjordes av testningsbyråer, Bureaux officiels de contrôle de la marche des montres, numera COSC (Contrôle Officiel Suisse des Chronomètres), och den mycket strikta testning som gjordes av precisionsur på observatorier. Alla kronometrar är inte likvärdiga och en kronometer måste inte vara en observatoriekronometer. Ovannämnda kronometertyper är inte heller att förväxla med ur med så kallad kronometergång, vilka ofta benämns just kronometrar. Värt att poängtera gällande observatorietestning var att urverken också rangordnades efter resultat, där de bäst presterande tilldelades priser (som kan ses ovan med mitt ur). Således var observatorietestningen i allra högsta grad också en tävling. För att vidare förtydliga skillnaden kan jag kortfattat säga att observatorietestning gjordes för att driva utvecklingen inom urteknik och kronometri framåt. Testningen på byråerna å andra sidan togs fram i samarbete med urtillverkarna själva, Rolex hade exempelvis ett mycket stort inflytande på testningsförfarandet här, och syftet var lite krasst att möjliggöra för urtillverkarna att kunna sätta "Kronometer" på tavlan, vilket var en viktig marknadsföringsgrej. Det var således viktigt att testningen inte var för svår, vilket de argumenterade att observatorietestningen var, då detta hade begränsat antalet ur de kunde certifiera och benämna "Kronometer" (ur var tvungna att testas för att få benämnas kronometer, så har det dock inte alltid varit).
För att citera mig själv i en artikel jag nu skriver om kronometertestning i allmänhet:
"Skillnaden i syfte mellan kronometertestning på en testningsbyrå eller på ett observatorium, vilken tog sig uttryck i tillåtna gränsvärden och testningslängd, kan delvis förklaras av organisationen för schweiziska urtillverkares makt över testningsbyråerna, vars grundande den i mångt och mycket låg bakom. Syftet med testningen på testningsbyråerna var givetvis att objektivt konstatera tillverkarnas produkters höga kvalitet, men testningen fick inte vara allt för svår och begränsa antalet säljbara ur."
Det är säkert många som känner igen ovanstående text om skillnaderna mellan observatorietestning och den på testningsbyråer från denna tråd: https://klocksnack.se/threads/söker-info-om-denna-jaeger-le-coultre.53565/
Värt att nämna är också att observatoriekronometrar i regel inte var ämnade för försäljning, utan ofta rena experimentklockor (som typ Zenithen som testades i både klass 1 och 2). För att citera Brandon Thomas, som jobbade på Omegas museum när han sa detta: "There are probably no more than 800 observatory pieces in private hands today”. Jag har egentligen ingen aning om hur träffsäkert detta är, men observatoriekronometrar växer ju inte direkt på träd...
Zenith har totalt vunnit 2333 observatoriepriser (ingen annan kommer ens i närheten), där mitt ur alltså står för två av dessa. Inför Baselworld år 2013 gjorde Zenith en utställning av alla dessa, där alltså mitt ur någonstans finns representerat.
http://www.watchcollectinglifestyle.com/home/baselworld-zenith-2333-chronometry-awards
Urverket är vidare utrustat med en så kallad Guillaume-balans med balansskruvar av platinum och guld, ofta benämnd balancier intégral eller Compensateur Guillaume, som är en typ av bimetallisk kompensationsbalans uppfunnen av Charles Édouard Guillaume. Specifikt för Guillaume-balansen är användningen av nickelstållegeringen Anibal, Acier au Nickel pour Balanciers, innehållandes 44,4% nickel. Anibal utgör det inre av kompensationsbalansens två laminerade metallskikt, vilket vanligen utgörs av stål. Det yttre skiktet är, som på en traditionell bimetallisk kompensationsbalans, tillverkat av mässing. Guillaume-balansen kan vidare skiljas från en vanlig kompensationsbalans genom att den inte är uppskuren precis vid skänkeln, utan ett litet stycke därifrån, varigenom två längre och två kortare balanssegment erhålls. Kombinationen av denna konstruktion och balansens material eliminerade i det närmaste helt det ökända sekundära felet ─ kompensationskurvan blev helt linjär. Det sekundära felet är enkelt uttryckt en topp i kurvan för temperaturkompensationen hos en vanlig kompensationsbalans. För att ta bort den toppen krävs någon form av hjälpkompensation. Intressant är också att Charles Édouard var mycket noggrann med vad som fick benämnas Guillaume-balans. I korrespondens med den brittiske kronometermakaren Robert Gardner år 1901 tydliggjorde Charles Édouard att benämningen endast fick nyttjas för att åsyfta en bimetallisk kompensationsbalans av mässing och Anibal, vilken kontrollerades av en balansfjäder i stål. Om det innersta lagret istället var tillverkat av Invar, eller om balansfjädern var tillverkad av Elinvar var det inte en Guillaume-balans. Texten ovan är i stora delar kopierad från en artikel jag skrivit om en däckskronometer av Paul Ditisheim, också testad på observatoriet i Neuchatel och utrustad med en Guillaume-balans.
Här är en bild på Ditisheimens Guillaume-balans så länge, då jag helt enkelt saknar bra bilder på Zenithens i dagsläget. Jag lovar dock att uppdatera tråden med sådana inom kort.
Notera också den ovanliga patentruckningen av den legendariske Charles Rosat som också justerade urets gång inför testningen. Charles Rosat var en de mest framgångsrika reglörerna i Schweiz och arbetade bland annat på uppdrag åt/tillsammans med Paul Buhre, Zenith, Paul Ditisheim, Albert Pellaton och Cesar Racine. År 1913 började han arbeta som verkstadschef åt Zenith i Boudry (nära Neuchatel i Schweiz).
Bilderna nedan är lånade från denna tråd: http://forums.watchuseek.com/f11/charles-rosat-detent-chronometer-2008746.html på Watchuseek.
Tack för visat intresse!
- Warwian
Senast ändrad: