Här kommer en liten berättelse om ett källarfynd av digitalmögel signerat Seiko.
Var nyligen och hälsade på föräldrarna och gjorde en raid nere i källaren med far i jakt efter grejer till ett litet projekt. Vänder mig om... och där i en liten plastlåda med blandat skrot ligger en Seiko M159-5029. Hur har jag kunnat missa den efter alla år?
- Oj, ja det där är ju en av mina gamla. Vill du ha den? frågar far.
Självklart, blir det givna svaret!
Han vill minnas att han köpte den kanske runt 78 och använde den mycket i jobbet, kronograffunktionen var hjälpsam för att ta maskintider i fabriken där han var maskinchef. Märken efter svetsloppor finns det därför, bland annat.
Med ett nytt batteri vaknade den upp direkt och efter att länken fick ett bad i ultraljudstvätten blev den också fin.
Notera ghetto-lösingen för claspen där en sprint saknas. Pappa är sin fars son, det märks.
Lyckligtvis hade batteriet, märkt West Germany, inte läckt - alltid nervöst att öppna upp batteriluckan på en gamal kvartsare.
Nu ska jag fortsätta vårda den. En given keeper i samlingen.