Lördagar är inte till för att springa runt i joggers och Netflixa sig genom kvällen.
Lördagar är gjorda för ritualer.
Efter middagen, när staden dragit för gardinerna och bruset sjunkit undan, öppnar man humidoren. Träet andas ut som en skräddad kavaj vilandes på sin galge. Valet av cigarr sker aldrig i hast – det är samma precision som när man väljer slips till en välbalanserad dubbelknäppt kavaj.
Cigarren är inte en sysselsättning, den är en förlängning av temperamentet. Den talar om tålamod, om hantverk, om att vissa ting – likt ett par välputsade oxfords – aldrig går att stressa fram.
Och sedan – det första draget. Det är som att öppna dörren till en salong där tiden står still. Elden möter tobaken, och plötsligt fylls rummet av ett mjukt ackord av rök, en öppningsfras lika självklar som första tonen i en Beethoven-symfoni. Det är här allt börjar: ett ögonblick av koncentrerad njutning, en påminnelse om att den som behärskar det långsamma, äger det sällsynta. Efter första draget finns ingen återvändo – resten av kvällen blir en ceremoni.
Ett drag, en klunk av cognac, och världen reduceras till det som faktiskt betyder något: tid och kvalitet.
Det finns de som fnyser, de som pratar om skitnödighet och de som distanserar sig men stil har aldrig varit för alla – det kräver disciplin, smak och en obeveklig vägran att kompromissa.
Att njuta en cigarr på lördagskvällen är att säga nej till det massproducerade, nej till det lättsmälta. Det är att påminna sig själv om att livet inte är en sprint, utan ett välskräddat stycke i ull, sydd för att bäras långsamt. Det handlar inte om att imponera, utan om att hedra konsten av att inte skynda.
En cognac, en cigarr, en stunds stillhet. Det är ingen vana – det är en deklaration.
Ta hand om er och njut av helgen oavsett om ni befinner er på Whites eller avnjuter aftonen i hemmets lugna vrå.
Hälsningar Lapo Elkann