Jag får börja med att be om ursäkt för sen leverans av denna recension. Flera av er har sedan länge efterfrågat den, men jag har inte fått tummen ur förrän nu.
Bakgrund
Låt oss börja med lite bakgrund, då detta är en klocka med en gedigen historia. Redan 1936 kom IWC’s första klocka speciellt designad för flygare. Officiellt kallades den för ” Spezialuhr für Flieger”, men i folkmun har den senare kallats Mark IX, lite felaktigt kanske då den må vara ursprunget till Mark-serien men aldrig en del av den. Klockan producerades speciellt för brittiska flygvapnet fram till 1946.
Givetvis handjagad med ett caliber 83-verk tickandes innombords. Notera att den har en vridring med en självlysande pil som gör det möjligt att mäta förfluten tid upp till en timma, vilket givetvis var en viktig funktion vid navigationsberäkningar.
I början på 1940-talet utfärdade brittiska försvarsmakten specifikationer till en ny klocka som skulle kunna användas av alla försvarsgrenar. Den kallades för Mark X av brittiska försvarsministeriet, vilket sedan har gett namn till hela Mark-serien (och även Mark IX ... ). Tolv olika tillverkare (ibland kallade ”The Dirty Dozen”) fick i uppdrag att producera klockan, nämligen Buren, Cyma, Eterna, Grana, Jaeger LeCoultre, Lemania, Longines, IWC, Omega, Record, Timor och Vertex.
IWC’s version började produceras 1944 och användes främst av piloter och navigatörer i RAF, men även av andra vapengrenar. Fortfarande handjagad med samma caliber 83-verk som i föregångaren.
Den ersattes av Mark XI runt 1949, återigen framtagen efter en specifikation från brittiska flygvapnet avseende en klocka huvudsakligen för flygnavigatörer.
Mark XI kan väl anses vara den första riktiga Mark-klockan, då den har klara likheter med dagens Mark-klockor. Vi känner igen saker som skydd mot magnetism (soft iron inner cage), vattentät, glaset säkrat mot tryckförlust mm. Man ställde också mycket höga krav på gångprecision. Varje klocka testades under 44 dagar vid Royal Greenwich Observatory innan den levererades till flygförbanden. Efter ett år i tjänst upprepades testerna. I början var det bara två leverantörer av klockan, IWC och Jaeger LeCoultre, men efter en första batch om 2000 klockor från JLC bestämde man sig för att bara ta klockorna från IWC. Denna modell var i produktion ända fram till 1984, vilket måste vara någon form av rekord. Den såldes huvudsakligen till olika flygvapen och civila flygbolag, men inte till privatpersoner.
Efter ett uppehåll i produktionen introducerades Mark XII 1993, som en hyllning till de tidigare modellerna. Den behöll den nätta storleken om 36,5mm men nu infördes också datumvisning. Urverket var ett automatiskt caliber 884 (JLC Cal.889/2). Dessutom dök ”Mark” upp för första gången på urtavlan. En annan skillnad är att den här modellen även såldes till privatpersoner.
Den ersattes av Mark XV runt 1999. Boettstorleken ökades nu från 36,5 mm till 38. Urverket var nu ett caliber 30110 (modifierat ETA 2892-A2).
Men vänta nu, vad hände med Mark XIII och Mark XIV? Elementärt Watson ! 13 är inget höjdarnummer i Europa och allt med en fyra i går inte hem i Asien, då det representerar död. Lite OT: Företaget jag jobbar på (IFS) sålde tidigare sina IT-system under namnet System 4, där fyran representerade att det var baserat på fjärde generationes utvecklingsverktyg. Gick inget bra när vi etablerade oss i Asien, så ett namnbyte till IFS Applications genomfördes (det fanns flera skäl till detta).
Hur som helst, Mark XV blev Mark XVI 2006, bl a med nya visare och boettstorlek på 39 mm. Datumfönstrets färg skiftades så det nu blev vita datum mot svart bakgrund. Bild och mera info strax. Samtidigt introducerades den första Spitfire-modellen med silver/vit urtavla, både som vanlig klocka och som kronograf (som jag också råkar ha).
I början på 2012 introducerades Mark XVII, som i storlekshetsen hoppade upp till 41 mm i boettstorlek och fick ett altimeterfönster för datumet.
Alla bilder såhär långt ärligt stulna från webbet.
IWC Fliegeruhr Mark XVI (ref IW325504)
Mitt exemplar är uttaget i Tyskland i slutet av 2006. Min äldsta son köpte den av en tysk handlare i början på 2013, lämnade in den för service hos Krons (ingen polering!) för att sedan komma på att den nog var lite för stor för honom (föredrar 36mm). Jag hade just fått min årsbonus på jobbet så efter lite tvekan (hade ju redan en klocka ... ) köpte jag den av honom. Det var början på den klockresa jag nu är inne på.
Efter snart tre år i min ägo kan jag sammanfatta mina intryck som följer:
Pros:
Ingen klocka är perfekt i alla avseenden, så inte den här heller ...
Nog med prat, nu lite bilder på mitt exemplar:
Som sagt, AR'en kan spela lite spratt så den svarta urtavlan ser blå ut:
Visst funkar den som dressare ...?
Inget fel på antireflexbehandlingen:
Som sagt, lite ovanlig lume:
Till slut med sin Spitfire-kompis:
Sådär ja. Tack för att du läste min andra recension. Om du är intresserad, se gärna min separata recension av länken (som är ett måste om du frågar mig) som du hittar här:
https://klocksnack.se/threads/recension-av-länk-till-iwc-mark-xvi-m-fl.10306/
Bakgrund
Låt oss börja med lite bakgrund, då detta är en klocka med en gedigen historia. Redan 1936 kom IWC’s första klocka speciellt designad för flygare. Officiellt kallades den för ” Spezialuhr für Flieger”, men i folkmun har den senare kallats Mark IX, lite felaktigt kanske då den må vara ursprunget till Mark-serien men aldrig en del av den. Klockan producerades speciellt för brittiska flygvapnet fram till 1946.
Givetvis handjagad med ett caliber 83-verk tickandes innombords. Notera att den har en vridring med en självlysande pil som gör det möjligt att mäta förfluten tid upp till en timma, vilket givetvis var en viktig funktion vid navigationsberäkningar.
I början på 1940-talet utfärdade brittiska försvarsmakten specifikationer till en ny klocka som skulle kunna användas av alla försvarsgrenar. Den kallades för Mark X av brittiska försvarsministeriet, vilket sedan har gett namn till hela Mark-serien (och även Mark IX ... ). Tolv olika tillverkare (ibland kallade ”The Dirty Dozen”) fick i uppdrag att producera klockan, nämligen Buren, Cyma, Eterna, Grana, Jaeger LeCoultre, Lemania, Longines, IWC, Omega, Record, Timor och Vertex.
IWC’s version började produceras 1944 och användes främst av piloter och navigatörer i RAF, men även av andra vapengrenar. Fortfarande handjagad med samma caliber 83-verk som i föregångaren.
Den ersattes av Mark XI runt 1949, återigen framtagen efter en specifikation från brittiska flygvapnet avseende en klocka huvudsakligen för flygnavigatörer.
Mark XI kan väl anses vara den första riktiga Mark-klockan, då den har klara likheter med dagens Mark-klockor. Vi känner igen saker som skydd mot magnetism (soft iron inner cage), vattentät, glaset säkrat mot tryckförlust mm. Man ställde också mycket höga krav på gångprecision. Varje klocka testades under 44 dagar vid Royal Greenwich Observatory innan den levererades till flygförbanden. Efter ett år i tjänst upprepades testerna. I början var det bara två leverantörer av klockan, IWC och Jaeger LeCoultre, men efter en första batch om 2000 klockor från JLC bestämde man sig för att bara ta klockorna från IWC. Denna modell var i produktion ända fram till 1984, vilket måste vara någon form av rekord. Den såldes huvudsakligen till olika flygvapen och civila flygbolag, men inte till privatpersoner.
Efter ett uppehåll i produktionen introducerades Mark XII 1993, som en hyllning till de tidigare modellerna. Den behöll den nätta storleken om 36,5mm men nu infördes också datumvisning. Urverket var ett automatiskt caliber 884 (JLC Cal.889/2). Dessutom dök ”Mark” upp för första gången på urtavlan. En annan skillnad är att den här modellen även såldes till privatpersoner.
Den ersattes av Mark XV runt 1999. Boettstorleken ökades nu från 36,5 mm till 38. Urverket var nu ett caliber 30110 (modifierat ETA 2892-A2).
Men vänta nu, vad hände med Mark XIII och Mark XIV? Elementärt Watson ! 13 är inget höjdarnummer i Europa och allt med en fyra i går inte hem i Asien, då det representerar död. Lite OT: Företaget jag jobbar på (IFS) sålde tidigare sina IT-system under namnet System 4, där fyran representerade att det var baserat på fjärde generationes utvecklingsverktyg. Gick inget bra när vi etablerade oss i Asien, så ett namnbyte till IFS Applications genomfördes (det fanns flera skäl till detta).
Hur som helst, Mark XV blev Mark XVI 2006, bl a med nya visare och boettstorlek på 39 mm. Datumfönstrets färg skiftades så det nu blev vita datum mot svart bakgrund. Bild och mera info strax. Samtidigt introducerades den första Spitfire-modellen med silver/vit urtavla, både som vanlig klocka och som kronograf (som jag också råkar ha).
I början på 2012 introducerades Mark XVII, som i storlekshetsen hoppade upp till 41 mm i boettstorlek och fick ett altimeterfönster för datumet.
Alla bilder såhär långt ärligt stulna från webbet.
IWC Fliegeruhr Mark XVI (ref IW325504)
Mitt exemplar är uttaget i Tyskland i slutet av 2006. Min äldsta son köpte den av en tysk handlare i början på 2013, lämnade in den för service hos Krons (ingen polering!) för att sedan komma på att den nog var lite för stor för honom (föredrar 36mm). Jag hade just fått min årsbonus på jobbet så efter lite tvekan (hade ju redan en klocka ... ) köpte jag den av honom. Det var början på den klockresa jag nu är inne på.
Efter snart tre år i min ägo kan jag sammanfatta mina intryck som följer:
Pros:
- Perfekt storlek med sina 39mm och ca 10mm i höjd
- Extremt tydlig och lättavläst, dels på grund av vita index/visare mot mattsvart urtavla, dels på grund av grym dubbelsidig antireflexbehandling. Lite ovanlig men mycket tydlig applicering av lume också
- Har gått stadigt runt +2 spd sen service (något fortare i winder).
- IWC anger 6 ATM som vattenskydd, men min är tryckt till 100m utan problem. Klart badbar med andra ord.
- Länken!!! Inte nog med att den är skitsnygg, den är otroligt bekväm och följsam med världen enklaste/smartaste system för justering. (se nedan för separat recension)
Ingen klocka är perfekt i alla avseenden, så inte den här heller ...
- Den dubbelsidig antireflexbehandling i kombination med ett lätt kupat glas kan ge en del lustiga effekter. Man märker inte så mycket av det vid daglig användning, men den kan vara rätt lurig att fota. Dessutom kan den yttre AR’en repas då glaset är kupat.
- Har du otur kan länken med sina bitar om 6mm vara svår att få till passformen på, då den saknar microjustering. Jag hade tur ...
- Den har dragit iväg i pris rätt bra på sista tiden (minst 30k) och kan vara svår att hitta på länk (köpa länk separat kostar multum ...).
Nog med prat, nu lite bilder på mitt exemplar:
Som sagt, AR'en kan spela lite spratt så den svarta urtavlan ser blå ut:
Visst funkar den som dressare ...?
Inget fel på antireflexbehandlingen:
Som sagt, lite ovanlig lume:
Till slut med sin Spitfire-kompis:
Sådär ja. Tack för att du läste min andra recension. Om du är intresserad, se gärna min separata recension av länken (som är ett måste om du frågar mig) som du hittar här:
https://klocksnack.se/threads/recension-av-länk-till-iwc-mark-xvi-m-fl.10306/
Senast ändrad: