Omega Seamaster Planet Ocean Master Chronometer (43,5)

[kdv]

Fin recension och tack för förklaring om heliumventilen.

 

[Lahdo]

Riktigt go' klocka!

 

[Bergaren]

Extremt välskriven recension och grym klocka !

 

[Iskender]

Riktigt bra bilder i denna res! Tack för go läsning

 

[fredrik.t]

Grym recension och vad snygg den är. Blir väldigt sugen på att prova en sådan.

 

[Eleganten]

Mycket bra recension och härliga bilder. Tack för trevlig läsning!

 

[DEGAL]

Omega Seamaster Planet Ocean Master Chronometer

Referensnummer: 215.30.44.21.03.001
Listpris: 55 800 SEK
Urverk: Omega kaliber 8900
Produktion: 2016-
Mått: 43,5mm x 15mm
Vattenresistans: 600 meter
Material: Rostfritt stål på stållänk


2005 Omega introducerade sin mer avancerade, biffigare och mer hårdhudade dykarklocka som stod över den klassiska Seamaster Professional 300m: Planet Ocean. Vid denna tid var detta Omegas flaggskepp vad gället vattentålighet, 600 meter, dock har Ploprof tagit över denna plats sedan 2007. Sedan 2005 har Planet Ocean uppdaterats en gång tidigare; då fick den 8500-verket, keramiskt inlägg i vridningen och ett överlag lyxigare och mer raffinerat utseende. Vid Basel-mässan 2016 kom ännu en uppdatering vilket var klockan jag nu äger och tänkte skriva en recension om.

Boett och dykvridning
Som en av Omegas mest populära modeller finns Planet Ocean med tre visare i flera olika material; stål, titan och Sedna-guld. Till dessa kan man få länk av stål eller titan alternativt läder- eller corduraband med gummi på insidan. Boetten är delvis borstad och delvis polerad efter Omegas numera nästan klassiska kännetecken. Med andra ord är de vridna bandhornen polerade på sin ”övre” kant medan den borstade finishen hittas på sidorna och även på en liten yta på ovansidan av bandhornen. På själva vridningen är ovansidan polerad medan inlägget är blankt och keramiskt. ”Tänderna” på sidan är polerade och de små mellanrummen mellan dessa är matta. Samma design återfinns på kronan klockan 3 och heliumventilen klockan 10.

Vridningen är en fröjd att använda. Det finns 120 klick per varv och varje klick är distinkt och krispigt. Motståndet för att vrida den är precis lagom och det finns inte ens en tendens till flex eller glapp åt fel riktning. Den blåa basen är keramisk och alla index och siffror är av Omegas egen legering kallad Liquid Metal. Denna har zirkoniumdioxid som grund och är tre gånger hårdare än stål. Inlägget tillverkas genom att man först tillverkar den blå basen och värmer upp den till 1 400 Celsius. Efter detta är materialet så hårt att det krävs en laser på 8 000 watt för att skära i det. Med hjälp av lasern skär man ut varje siffra och index med sanslös precision för att sedan fylla hålorna med Liquid Metal. Efter ett tryck motsvarande 5 ton får man ett inlägg som är väldigt dynamiskt. Varje markering har en metallisk lyster som spelar väldigt bra med både den blå färgen och den silvriga texten på tavlan. Klockan 12 finnes även en pärla med lysmassa för att underlätta avläsning av förfluten tid vid dyk eller andra aktiviteter i mörker.

Som nämnt har klockan även en manuell heliumventil klockan 10. Om man befinner sig i en trycksatt dykarklocka och därför andas syrgas (som innehåller bland annat helium) kan detta skapa problem för klockan man har på handleden. Heliums atomer är nämligen de minsta naturligt förekommande och kan därför tränga in genom klockans packningar. Så länge man är under stabilt tryck så är detta ingen fara, problemen kommer när man tar sig tillbaka till ytan och lufttrycket där. Med helium inuti klockan skapas en tryckskillnad som i värsta fall kan pressa ut safirglaset. Genom att öppna heliumventilen släpps heliumet ut lättare och ens Omega slipper att förstöras.

Jag kan erkänna att 99,9 % av ägarna av denna klocka förmodligen aldrig kommer att använda ventilen, en del vet kanske inte ens det verkliga syftet med den. Istället ser jag personligen ventilen som en kul påminnelse om vad klockan egentligen klarar av, en påminnelse om historiken av dykning där en klocka på armen sågs som ett verktyg istället för ett lyxobjekt. Utöver detta ser den faktiskt rätt häftig ut på vänstra sidan av boetten. Dessutom är den en modern klassisker för Omega och ett genuint kännetecken för deras dykarmodeller. Med andra ord är jag glad att den är där även om jag aldrig kommer att använda den.

Baksidan av boetten har ett safirglas för att visa upp 8900-verket. En del gillar det, andra gillar det inte. En sak som däremot är säker är att det är imponerande att kunna tillverka en klocka som klarar trycket 600 meter ner i havet utan en solid baksida (Ploprof har för övrigt också safirglas på baksidan, trots 1200 meters resistans). Dessutom kan jag tycka att safirglas och dekorationen på urverket är typisk för dagens Omega och en del av deras designspråk.

Tavla, index och visare
Precis som inlägget i vridningen är tavelbasen keramisk och blåfärgad. På grund av detta är ytan helt slät, det finns ingen som helst textur i materialet. Indexen är långa rektanglar som smalnar av in mot centrum, de är även fyllda med lysmassa. Vid 12, 3, 6 och 9 är indexen istället kvadrater, detta för att ge plats för tre arabiska siffror och ett datumfönster. En detalj jag gillar skarpt är att Omega har kvar indexet klockan 3 trots datumet. Många andra tillverkare ersätter indexet helt med datumet men vad är nackdelen med det? Jo, ingen lysmassa där. Här har man bevarat en symmetrisk tavla i mörker utan att tumma på en användbar funktion.

Väl laddad är lysmassan stark och jämn. I huvudsak är den ljusblå med undantaget för minutvisaren och pärlan i vridningen kl. 12 som är gröna. Anledningen till detta är att man ännu lättare ska kunna separera visarna i mörker. Vidare är pärlan och minutvisaren sammankopplade vid användningen av vridningen så att ha samma (och separat) färg på dessa är egentligen bara logiskt. Partierna lyser väldigt starkt i ca 10 minuter men behåller en svagare men lätt läsbarhet i drygt en timme. Därefter är styrkan så svag att man måste koncentrera sig för att avläsa tiden. Bilderna i mörker är inte särskilt bra då min kamera inte gillar annat än dagsljus. Ber om ursäkt för det men ni förstår säkert ändå.

Visarna är av perfekt längd i förhållande till varandra och bägge har en stor triangel i spetsen. Precis som de vridna bandhornen är denna typ av visare klassiska för Omega, de kan återfinnas på äldre Seamaster 300s. Då ska vi inte tala om sekundvisaren, för den ser nästan ut att ha tagits direkt från ”arkiven” med sin lilla spets med lysmassa i änden. Tim- och minutvisarna är inte platta utan istället facetterade, detta gör att de spelar med ljuset väldigt fint och höjer den lyxiga känslan. Till skillnad från exempelvis en Aqua Terra är de dock inte delvis polerade och delvis borstade, istället är alltihop polerat.

Alla visare och index är tillverkade av rhodiumpläterat vitt guld, likaså de arabiska siffrorna och den applicerade Omega-loggan klockan 12. Samtliga minutmarkeringar och text på tavlan är inte tryckta i vitt utan i silver, på så sätt matchar de Liquid Metal-vridningen på ett fantastiskt sätt. Undantaget är ”Seamaster” och ”600m/2000ft” vilka är tryckta i skarp orange. Även sekundvisaren yttersta spets är av samma färg. Tillsammans skapar dessa detaljer en härlig kontrast på tavlan och skänker även lite liv till den. Dessutom är orange och mörkblå sanslöst läckert ihop! På sedvanligt Omega-vis är även tavelmaterialet etsat med laser vid visarnas centrum, i detta fall [Zr02]. På bilder och i specifikt ljus kan denna etsning bli väldigt framhävd, i dagligt användande syns den dock inte alls lika tydligt. I en del ljus försvinner den även helt och hållet.

Den keramiska tavlan (och vridningen) har en lyster som jag har svårt att minnas ha stött på hos andra klockor. Den skiftar också dramatiskt i färg; från svart till en fyllig blå, dock inte så stark som på en Tudor Pelagos. Leker man lite med den i visst ljus kan man även leta fram en svag lila färg. Eftersom basen är slät och blank är den lite klurig att snabbt läsa av om man skulle ha en stark ljuskälla rakt på tavlan. I övrigt ljus är det dock en barnlek tack vare grym AR och feta visare. Värt att påpeka är att basen för datumskivan inte är blank som tavlan utan den har istället en matt yta.

Länk och spänne
Länken och spännet står för kanske de största nyheterna jämfört med gamla Planet Ocean 8500. För det första är ändlänkarna betydligt mindre vilket resulterar i att de inte sticker ut utanför bandhornens slut. Istället så ”faller” länken rakt ner vilket underlättar för er med smalare handled att bära klockan. För det andra så innehåller spännet numera en mikrojustering. Gömd på insidan sitter ett ”skjutreglage” som kan justeras i sex steg och totalt lite drygt 1 cm med hjälp av ett tryck. Det kanske låter lite men motsvarar ganska exakt en full länkbit. Detta gör under för komforten då man hela tiden kan få perfekt passform, oavsett om man är kall eller om man anstränger sig mer och handleden sväller. Utöver dessa finns dessutom den hederliga dykförlängningen som kan vikas ut för 2,4 extra centimeter. Precis som heliumventilen är denna utformad för seriös dykning och för att kunna få klockan över en våtdräkt. Givetvis kan man använda den för att trä klockan över exempelvis en jacka men i övrigt är det mer en påminnelse om vad klockan klarar av om man använder den till fullo.

Länkbitarna är skruvade och skulle därför kunna justeras av ägaren själv om man har rätt verktyg. Personligen äger jag en väldigt liten precisionsmejsel men Omegas skruvar är inte tillräckligt ”djupa” för denna. Både Rolex och (Grand) Seikos skruvar klarade jag av att justera med samma mejsel. Alla länkbitar är borstade, både på ovansidorna och på sidorna. Det sistnämna var lite förvånande för mig eftersom Planet Ocean 8500 hade polerade sidor, något som även min Aqua Terra har. Med tanke på bandhornens polerade partier och de tunna (och snygga) polerade linjerna på spännets kanter hade blanka sidor skapat ett snyggt flyt hela vägen runt. Varför Omega har gjort på detta vis kan jag inte svara på. Kanske har de velat göra klockan mer ”toolig” men om man strävar efter det varför monterar man då en blank keramisk tavla? En matt tavla hade skapat mer kontrast och läsbarhet.

Alla länkbitar är solida och spännets komponenter är frästa ur ett stycke vilket skapar en väldigt solid länk. För övrigt väger bara länken mer än min Grey Side of the Moon… Det tråkigaste med denna klocka är spännet. Det är långt ifrån billigt eller taffligt men det känns lite… jag vet inte om ”rassligt” är rätt ord men det känns som om Omega hade kunnat spänna åt skruvar och delar lite tajtare. Det är absolut inte billigt men det hade kunnat förbättras, det är en rättvis bedömning. För övrigt kommer jag mer största sannolikhet att komplettera med ett gummi till klockan i framtiden vilket kommer att bli intressant.

I övrigt har länken och spännet en del trevliga detaljer. Länken har en snygg avsmalning från 21 mm vid bandhornen till 18 mm. Spännet är borstat med en snygg polerad linje och en Omega-logga samt namn är fräst på den stora ytan. Mekanismen öppnas med hjälp av ellipsformade knappar på vardera sidan, knappar som är polerade för kontrast. När man stänger spännet klickar det gediget på plats med en fin känsla.

Urverk
Inuti i klockan sitter Omega egna 8900-verk. Baserat på utgående 8500 skulle man kunna beskriva 8900 som en förfinad version med Omegas allra senaste teknik. Enkelt förklarat innebär detta ett METAS-certifierat urverk, något som Omega är först i världen med att erbjuda. Vad innebär då det? För att bli godkända genomgår urverken åtta separata tester utförda av Swiss Federal Institute for Metrology vilket är ett statligt laboratorium specialiserat på mätningar och kalibreringar:

- Att urverket fungerar vid magnetiskt fält om 15 000 Gauss

- Exakthet inom COSC-standard vid magnetiskt fält om 15 000 Gauss

- Daglig avvikelse på handled inom 0 till +5s/dag efter magnetiska fält om 15 000 Gauss

- Genomsnittlig daglig avvikelse inom 0 till +5s/dag

- Kraftreserv på 60 timmar

- Avvikelse inom 0 till +12s/dag i sex positioner

- Avvikelse inom 0 till +8s/dag mellan 100 % och 33 % kraftreserv

- Vattenresistans 600 meter (varierar på modell)

Noterbart är att urverket aldrig tillåts att sacka efter, något som COSC-certifiering tillåter. Detta eftersom en klocka som går sakta innebär att man blir sen till saker, går den däremot aningen för snabbt så blir man lite tidig istället vilket är att föredra. Det roliga med testerna (utöver att man får en välbeprövad produkt) är att varje individuell klocka kommer med ett nummer som man kan plugga in på Omegas hemsida. På så sätt kan man därefter få redan på hur ens egen klocka presterade i testerna. Min egen klockas resultat visas nedan, som synes är den väl inom ramarna. Detta samt det faktum att en utomstående part testar urverken tycker jag är otroligt självsäkert av Omega att göra. Vad de vill åstadkomma är ett exaktare och pålitligare urverk, detta måste vara det pålitligaste sättet att göra det och dessutom görs det med sådan transparens att ingen kan ifrågasätta dem. Förövrigt är urverket godkänt enligt både METAS- och COSC-standard.

Det här med magnetism kan man diskutera hur länge som helst (vilket har gjorts på forumet) och huruvida man bör oroa sig som bärare av mekanisk klocka eller om det är skit samma. Jag har tidigare ägt ”vanliga” klockor utan extremt magnetiskt motstånd och faktum är att det är rätt betryggande bara att veta att klockan pallar 15 000 Gauss (hur mycket det nu är?). Dessutom är det häftig teknik, vilket jag älskar, och vidare så handlar väl ändå lyxprodukter om att ha mer än vad man behöver? Många klarar sig utan extremt magnetiskt motstånd men likväl klarar sig många också utan mer än 50-100 meters vattenresistans.

Utöver METAS-certifieringen hittar vi de vanliga komponenterna i Omegas manufakturverk: den unika co-axial lösningen, dubbla fjäderhus, balansfjäder och balanshjul i Si14 (kisel) samt den något udda frekvensen på 25 200 vibrationer per timme eller 3,5 Hz. Bland sportklockor är 4 Hz eller 28 800 vanligare men just 3,5 Hz är kännetecken för Omegas co-axial verk. Resultatet blir att sekundvisaren inte flyter riktigt lika jämnt som en Rolex, Breitling, Panerai eller Tudor etc. Fördelen med co-axial är, enligt tillverkaren, minskad friktion, slitage och oljebehov i verket. Hur det står sig mot mer konventionella urverk i längden kan jag inte svara på i dagsläget då inga av mina klockor med tekniken är i servicebehov. Något jag däremot har mycket erfarenhet av är det här med dubbla fjäderhus. Med tanke på detta kan verkets angivna kraftreserv på 60 timmar framstå som kort, men låt mig förklara. Omega har inte siktat in sig på en lång reserv utan istället kronometrisk exakthet oavsett om klockan är fullt uppdragen eller snart ”tom”. Jag äger ett 8500-, ett 9300- och nu ett 8900-verk och samtliga har en gemensam nämnare: samma exakthet oavsett om det är 10 % kvar eller 100 %, precis som Omega ville.

Finns det fördelar så finns det däremot även nackdelar. Det som är lite udda med Omegas urverk är ställningen av datumet. Det finns inget läge med kronan där man snabbt kan bläddra igenom datumen. Istället finns det ett läge där timvisaren justeras individuellt utan att stanna sekundvisaren. Detta är smidigt om man ska byta tidszon men bökigt vid datumställning. Ponera att klockan har stannat den 12:e och du ska vrida igång den igen den 27:e, då måste du vrida timvisaren två varv per dygn för att hoppa fram ett datum. Med andra ord blir det 30 varv från den 12:e till den 27:e… Det är omständigt men på plussidan så är kronan väldigt lätt att greppa och kraftreserven är som sagt lång, därmed kan du låta klockan ligga stilla i två dagar utan att den stannar och kräver justering. Vidare så går det bra att vrida datumet baklänges också, en fördel om man ska justera från exempelvis den 5:e till den 1:e.


Att bära
Planet Ocean-kollektionen har alltid haft en rejäl diameter, från 42mm och uppåt (undantaget de som mindre som marknadsförs som dammodeller). Denna senaste variant har en diameter på 43,5mm och en tjocklek på 15 mm. Med det sagt är det ändå en klocka som inte ser stor ut på min ca 18,5 cm handled och en stor anledningen till det är det kompakta måttet på längden. 49 mm och de korta ändlänkarna möjliggör det för en större skara folk att bära klockan utan att ändarna sticker ut över handleden. Tjockleken är något som Omega kritiseras för (inte sällan på KS) men faktum är att den inte är hela världen. Givetvis är det ingen ultratunn dressare men detta är en dykare, den ska ju vara lite småfet. Rent proportionerligt sitter den perfekt på handleden, dessutom kan man alltid få perfekt längd på länken med mikrojusteringen. Nackdelen med denna är dock att den inte är jättevacker när man använder den. Kanske hade Omega kunnat designa detta på ett snyggare sätt men vinsten att ha en perfekt passform överväger det estetiska i detta fall. Det är ju faktiskt inte på spännet som tiden visas.

När jag fick hem klockan och först provade den var inte storleken några problem. Däremot var vikten det. Med sina 203 gram kändes klockan extremt klumpig till en början. Personligen var jag tidigare van vid en keramisk klocka på 110 gram och en nätt Aqua Terra på ca 145 gram så hoppet uppåt var signifikant. Saken är dock den att man vänjer sig otroligt snabbt, inom några dagar så var vikten inte störande längre. Fast detta är när jag bär den som jag gillar, det vill säga tajt. Med lite mer häng i länken blir det otroligt irriterande med en sådan klump kring armen, men alla gillar givetvis olika. Förövrigt är heliumventilen inte i vägen till vardags då den sitter uppe i ”hörnan” på boetten.

Den lite ”lösa” känslan i spännet som jag beskrev tidigare försvinner också med klockan på armen. Väl fastspänd känns klockan och spännet som ett bankvalv. All estetisk preferens är givetvis personlig men jag själv gillar designen som Omega till stor del har behållit sedan originalet 2005. Den känns originell och inte inspirerad eller som en kopia av klassikern Rolex Submariner. Den helborstade länken i kontrast med den blanka tavlan/vridningen skapar en fin blandning som passar superbt till mer ledig klädsel som jeans och t-shirt. Till er som bär sportklockor ihop med kavaj eller till och med kostym kan nog glömma en Planet Ocean. Tjockleken är inte störande till vardags men en skjortärm klarar inte sig över klockan.


Slutsats
Som lite av en Omega-aficionado är det kanske ingen överraskning att jag gillar denna klocka. Faktum är dock att jag inte alls var säker innan jag köpte den. Färgad av internet så tyckte jag att den var stor och klumpig även om jag aldrig har provat en. Så när jag köpte denna osedd från Rob Engström i december var jag noga med att få några dagars öppet köp, vilket jag fick. Som jag berättade så var den klumpig i början men ger man bara det en chans så blir man varse om att man vänjer sig snabbt till dess proportioner för att sedan förföras av saker som design, urverk och tekniska lösningar.

Med co-axial, keramiska element, heliumventil kl. 10 och stora pilar till visare nästan stinker denna klocka ”Omega”. Den har en karaktär och ett utseende som tillverkaren har finputsat och raffinerat sedan 2005. Varje version har varit bättre än föregående men då den nu har mikrojusteringen och en mindre passform anser jag att Omega är nära en perfekt dykare för alla. Rolex Submariner är förmodligen redan den perfekta dykaren men en Planet Ocean är kanske mer för de som vill ha något lite annorlunda utan att gå till det extrema som en Audemars Piguet Offshore. Subben är förmodligen huvudkonkurrenten och bägge har samma ingredienser: manufaktururverk, keramiska inlägg, borstade länkar och mikrojusteringar. Tillverkarna har olika tolkningar av detta och vilken man föredrar är högst personligt. Jag själv föredrar Planet Ocean tack vare dess tekniska lösningar inuti klockan, den lite större storleken och för att jag gillar Omega som helhet.

Om du är skeptisk till klockan så kan jag rekommendera att i alla fall prova den. Proportionerna vänjer man sig vid och det är en genuint trevlig kompanjon. Är du däremot sugen på en så säger jag bara en sak: Köp!

Fördelar
- Sofistikerad och unik design i flera färgsättningar.
- Urverk med allra senaste tekniken från Omega och delvis ledande inom branschen.
- Smidig mikrojustering.

Nackdelar
- Vikt och proportioner kräver tillvänjning.
- Tidvis svåravläst tavla, exempel vid starkt ljus rakt på.
- Mindre snygg mikrojustering vid användning.

Vacker roman den här , tackar för det
Gick en promenad med dottern i centrala Amsterdam igår, och vare sig man ville eller inte hamnade vi inne i Gassans ur affär.
Massa ögongodis sade jag men dottern förstod inte vad jag menade
Klämde på en PO 43,5 8900 och tyckte inte den var för stor på något sätt. Den såg mycket bättre ut än lillbrorsan 42 mm och då kommer jag från MM 300 som är 44,3 mm x 14,5 hög och väger 214g. Min handled är 16,75 och "flat wrist". Priset på 5800 euro sade till mig att det är bättre att köpa hemma i Sverige fr svensk AD.

 

[Stefan78]

Det är möjligt att jag gör något sånt i framtiden. När jag köper till gummit så blir ändå länken ett icke-problem

Det kan vara så att man vill att klockan ska framhävas och låter då länken vara matt.

 

[Erkanovich]

Shit vilken text du fått till, snyggt! Riktigt intressant läsning!

 

[Cyk Lop]

Mycket bra skrivet med en del mycket intressanta detaljer. Fantastiska bilder. Mycket bra klocka!

 

[Thundergod]

Mycket bra skrivet! Ägde en själv en 42mm PO från 2007 som jag var mycket nöjd med men tyvärr blev stulen. När det var dags att köpa nytt så blev det faktiskt en SMP 300 i two tone, rose och stål på gummi. För mig föll PO bort just pga tjockleken och bulkigheten som den första generationen inte hade. Tycker urtavla mm är snygg på nuvarande PO men valde ändå bort den. Den första PO med 2500 verket hade ju 600m med men kändes både elegant och sportig på ett sätt som den nya PO inte gör enligt mig, tyvärr. Kan bara gissa att det är ett medvetet val att göra den "fetare" eftersom man antagligen ser PO som en konkurrent till Seadweller och DeepSea iom att man har lyft den vanliga SMP otroligt mycket både i kvalitet och pris de senaste åren, vilket väl gör att den ska matchas mot Submariner mfl..

 

[Robert M]

Grym recension