Vet inte om detta bidrar, men Rolex är stiftelseägt och så vitt jag förstått så säger stiftelsen att en inte oväsentlig del av vinsten ska gå till "välgörande ändamål". Låt så vara att det är stiftelsens skrivningar som definierar vad som är "välgörande" och jag vet inte hur stor den "oväsentliga" delen av vinsten är, men om man tänker lite på det så framstår affärsidén i ett särskilt ljus (om man så vill): Att utveckla och sälja lyxprodukter, som folk är villiga att betala att duktigt överpris för, bara för att skänka bort en hel del av dess pengar till något man (alltså den som startade stiftelsen, dvs Wilsdorf) anser är välgörande. Är inte det lite "Robin Hood" över det hela?
Om - och i vilken mån - det stämmer, så gillar jag det på sätt och vis. Fördelen med stiftelseformen är ju en otrolig strategisk uthållighet, till skillnad från noterade bolags krav på resultat varje kvartal. Rolex har väldigt uthålligt byggt sitt varumärke (dvs "lyxen") med en produkt man förstår sig väldigt väl på och där man tar få risker. Så vitt jag förstått har också Rolex varit självfinansierat i många år, med rejäl kassa.
Patek är också en firma där jag ser en bra uthållighet, men där ägandet och kapitalet har svajat. Där har man inte alls varit lika duktig på marknadsföring, utan i stället koncentrerat sig nästan enbart på produkten (och där finns långsiktigheten).
Sinn skulle kunna bli en liknande firma, om de bara försäkrar sig om en uthållig strategi och framför allt rejäl finansiering (utan kvartalsekonomi) samt fortsatt satsning på in-house-lösningar (dvs insourcing).
Och så ett personligt (subjektiv) inlägg om just (Rolex-) designen: Personligen är jag "stuck in the middle" och föredrar de modeller som jag blev förförd av i National Geographics annonser på sjuttio- och åttiotalet, dvs en mix av plexi- och safirmodellerna. Alla med den äldre boettformen. Min absoluta favoritserie är Explorer (ett och två).
Med detta sagt, finns det flera andra tillverkare och fabrikat jag med nöje njuter av. Med deras fel och brister.
A