Min historia slutar på akuten, men börjar en tidig lördagsmorgon kl 04:00.
Vår dotter har en mardröm och jag vaknar abrupt av att hon kommer gråtandes in till vårt sovrum. I mitt förvirrade och nyvakna tillstånd sneglar jag på klockan på nattduksbordet, i hopp om att se tiden, men lumen är såklart helt död.
Jag reser mig hastigt ur sängen och lyfter upp henne (…det här var enligt läkaren startskottet). Yr drar jag på mig klockan som jag håller i handen och med raska steg går jag till köket för att fixa välling - och förhoppningsvis få henne att somna om. Jag poppar in vällingen i mikron. 30 s kvar. 29, 28, 27 och känner att hela rummet börjar gunga. När displayen visar 15 snurrar allt och jag känner att jag kommer spy. Jag måste till toan!
Jag vänder hastigt om och springer mot toan. Jag kommer 3 meter. Sen är det K.O och allt blir svart. Jag svimmar och faller som en fura. Det nästa jag minns är att jag vaknar av ett högt ljud. Jag har landat med fejset i soffbordet där ljuslyktorna stod. För bara några timmar sedan var det fredagsmys i vardagsrummet, nu är det glassplitter och träbitar åt alla håll. Jag reser mig upp och känner hur blodet trycker sig fram inifrån munnen. Nu måste jag spy blod!
Min fru kommer ut i vardagsrummet med vår dotter i famnen och gallskriker när hon ser mig. Jag som antagligen är världens bästa pappa (eller största idioten…debatten pågår) inser att jag inte tagit ut vällingen ur mikron - det måste göras först! Jag pressar handen för munnen, i hopp om att hålla blodet från att sippra ut mellan mina läppar, och ger plikttroget vällingen till min fru. Jag hinner därefter sladda in på toan innan jag målar badrummet rött.
På akuten blir det tester och jag är uppkopplad med massor av sladdar…Det känns segt mellan läkarens besök och jag kommer på att jag kan fördriva tiden genom att pilla på min klocka. Men i samma stund kommer jag på att jag inte ens vet hur det gick med den. Jag har ju slagit in varenda tand i käften och ser ut som hej-kom-och-hjälp-mig…så hur ser då min klocka ut? Jag vågar knappt titta ner på handleden. Jag har inte råd med en helservice från Rolex, jag måste ha pengar över till blöjor.
Men jag sneglade ner på handen och kan i efterhand konstatera att jag fick rotfyllningar, porslinfasader och 40 veckor av olika tandskenor…men min klocka kom undan med bara en repa. Man säger ju att reporna är minnen, och jag håller med. Jag tittar ofta ner på den repan och ler. Det är ett minne över ”livet” och hur jäkla bräckligt det kan vara, men att Rolex ändå bygger stryktåliga grejer.
Tänkte jag skulle dela min story på min årsdag av händelsen
Snart dags för en till klocka och nya minnen