• Välkommen till ett uppdaterat Klocksnack.se

    Efter ett digert arbete är nu den största uppdateringen av Klocksnack.se någonsin klar att se dagens ljus.
    Forumet kommer nu bli ännu snabbare, mer lättanvänt och framför allt fyllt med nya funktioner.

    Vi har skapat en tråd på diskussionsdelen för feedback och tekniska frågeställningar.

    Tack för att ni är med och skapar Skandinaviens bästa klockforum!

    /Hook & Leben

Vi som försöker sluta/har slutat med alkohol eller andra beroenden och stöttar andra!

Roxen skrev:
Kul att så många delar med sig av sina erfarenheter/missbruk trots att det är ett tabubelagt ämne. Jag tjattrar ju på som värsta sladdertackan här så jag tänker att jag fortsätter.

Kan nämna att jag igår tog min första shot antabus. Framgent kommer jag gå till mottagningen tre gånger i veckan för övervakad medicinering. Var hos läkaren igår morse för genomgång av blodprover, blodtryck, etc. Visade sig att jag hade försämrade levervärden samt högt blodtryck. Inte särskilt upplyftande nyheter när man inte ens är trettio fyllda. Där och då, med den här tråden i ryggen, tog jag beslutet. Mindre än en kvart senare fick jag träffa sköterskan som försåg mig med antabus och ett halvårslångt schema för medicineringen.

Det var länge sedan jag kände mig så upprymd. Nu ser jag antabusen som en livboj, i och med att jag faktiskt inte kan dricka samtidigt som jag tar den.

Vet inte vad jag vill ha sagt egentligen, men det känns som ett stort kliv i rätt riktning. Mina bästa vänner blev överlyckliga i varje fall, bara en sådan belöning är god nog.

Kram på er alla.
Klicka för att se resterande...

Grymt att tråden kunde vara det som fick det att hända. Vännernas reaktion är väl ett tydligt tecken på stödet som finns.
Kämpa på!

/B
 
Jag har sedan jag slutade dricka argumenterat hårt för att arbetsplatsen skall vara alkoholfri och att ev personalfester skall vara hårt uppstyrda så att det inte överserveras.
2008 var det större motstånd mot mina önskemål men idag 2019 är acceptansen stor.
Sedan dess har jag även blivit frälst och kunnat formulera min bevekelsegrund för att vara nykter, utöver att jag mår bättre av att inte dricka vill jag vill att vi ska vara solidariska och inte utsätta varandra för frestelser och risker.
 
UNO skrev:
Jag har sedan jag slutade dricka argumenterat hårt för att arbetsplatsen skall vara alkoholfri och att ev personalfester skall vara hårt uppstyrda så att det inte överserveras.
2008 var det större motstånd mot mina önskemål men idag 2019 är acceptansen stor.
Sedan dess har jag även blivit frälst och kunnat formulera min bevekelsegrund för att vara nykter, utöver att jag mår bättre av att inte dricka vill jag vill att vi ska vara solidariska och inte utsätta varandra för frestelser och risker.
Klicka för att se resterande...

Det är verkligen för mig ett helt nytt sätt att se personalfester på. Och så självklart! Det är klart att man ska undvika att utsätta varandra för frestelser och risker, man vill ju sina kollegor väl.

Vet faktiskt inte vart jag vill komma med detta inlägg men det blev en, om ändå ganska självklar ögonöppnare för mig. Tack!
 
Roxen skrev:
Kul att så många delar med sig av sina erfarenheter/missbruk trots att det är ett tabubelagt ämne. Jag tjattrar ju på som värsta sladdertackan här så jag tänker att jag fortsätter.

Kan nämna att jag igår tog min första shot antabus. Framgent kommer jag gå till mottagningen tre gånger i veckan för övervakad medicinering. Var hos läkaren igår morse för genomgång av blodprover, blodtryck, etc. Visade sig att jag hade försämrade levervärden samt högt blodtryck. Inte särskilt upplyftande nyheter när man inte ens är trettio fyllda. Där och då, med den här tråden i ryggen, tog jag beslutet. Mindre än en kvart senare fick jag träffa sköterskan som försåg mig med antabus och ett halvårslångt schema för medicineringen.

Det var länge sedan jag kände mig så upprymd. Nu ser jag antabusen som en livboj, i och med att jag faktiskt inte kan dricka samtidigt som jag tar den.

Vet inte vad jag vill ha sagt egentligen, men det känns som ett stort kliv i rätt riktning. Mina bästa vänner blev överlyckliga i varje fall, bara en sådan belöning är god nog.

Kram på er alla.
Klicka för att se resterande...
Starkt gjort! Antabus är bra, tar det i perioder. Nackdelen för mig är att jag blir väldigt trött, men då jag kör liten dos blir det bättre (där får man prova sig fram). Att dricka när man tar antabus är något jag verkligen inte rekommenderar, har nog aldrig mått så dåligt.

Jag blir väldigt glad att höra att denna tråd hjälpte dig i beslutet, det var tanken :)

Önskar dig lycka till och när det känns jobbigt kan du skriva här eller i pm!
 
UNO skrev:
Jag har sedan jag slutade dricka argumenterat hårt för att arbetsplatsen skall vara alkoholfri och att ev personalfester skall vara hårt uppstyrda så att det inte överserveras.
2008 var det större motstånd mot mina önskemål men idag 2019 är acceptansen stor.
Sedan dess har jag även blivit frälst och kunnat formulera min bevekelsegrund för att vara nykter, utöver att jag mår bättre av att inte dricka vill jag vill att vi ska vara solidariska och inte utsätta varandra för frestelser och risker.
Klicka för att se resterande...
Väl skrivet och delat av alla i tråden.

Jag har själv aldrig känt att jag haft några ”problem” med alkohol, men jag har sett flera i min närhet som kämpat mot ett växande beroende. Den gemensamma nämnaren hos de som lyckats ta sig ur verkar ha varit att sluta cold turkey. Inte dricka en droppe; och fokusera på något som gör alkohol jobbigt. Träning är rätt effektivt.

Själv uppskattar jag vin och nån öl ibland, vid rätt tillfälle och i rätt mängd. Dvs inte slentrian eller påtvingat. Därför har jag just nu en liten clash med min nya chef, som är fransman och av åsikten att ”lagom” dos under en affärsmiddag är i storleksordningen en flaska per person, plus avec... jag tar gärna ett litet glas rött en tisdag till en god middag, men fan inte fem glas måndag tisdag onsdag torsdag etc under tjänsteresor med jetlag som pajar kroppen tillräckligt ändå. Men ingen annan runtomkring verkar ha något emot att dricka gratis så mina invändningar har hittills fallit platt. Fick ljuga ihop något om en annalkande fyrtioårskris med tillhörande satsning på ironman, det bet lite iaf. Lät bättre än ”jag gillar min lever”...
 
Lite svår fråga, men vore intressant att få erfarenhet från er med långt mer erfarenhet och kunskap.

Hur agerar man bäst kring folk i sin närhet som uppenbarligen har problem, men inte alls medvetenheten som råder här? Både när det gäller familj och vänner. Där förnekelsen fortfarande råder, utom möjligtvis i vissa klarsynta stunder.. Det där när man som nära undviker vissa situationer där man vet att det blir jävligt jobbigt när alkoholen kommer in i bilden.

Är själv ganska måttlig drinkare, försöker gärna dra sådant umgänge mot former som inte i samma utsträckning ”kräver” alkohol, är den där antagligen småjobbiga jäveln som drar med en kasse alkoholfritt eller mineralvatten istället.. Men hur bör man egentligen agera? Konfrontera känns ju inte alltid konstruktivt, och ska jag vara helt ärlig kan jag i perioder ha nog att göra med att kämpa med egen ångest helt nykter för att våga/orka dra igång något.

Förstår att det är extremt individuellt, men kanske kan era erfarenheter hjälpa oss andra att i alla fall inte göra saker jävligare av ren okunskap.
 
demondave skrev:
Lite svår fråga, men vore intressant att få erfarenhet från er med långt mer erfarenhet och kunskap.

Hur agerar man bäst kring folk i sin närhet som uppenbarligen har problem, men inte alls medvetenheten som råder här? Både när det gäller familj och vänner. Där förnekelsen fortfarande råder, utom möjligtvis i vissa klarsynta stunder.. Det där när man som nära undviker vissa situationer där man vet att det blir jävligt jobbigt när alkoholen kommer in i bilden.

Är själv ganska måttlig drinkare, försöker gärna dra sådant umgänge mot former som inte i samma utsträckning ”kräver” alkohol, är den där antagligen småjobbiga jäveln som drar med en kasse alkoholfritt eller mineralvatten istället.. Men hur bör man egentligen agera? Konfrontera känns ju inte alltid konstruktivt, och ska jag vara helt ärlig kan jag i perioder ha nog att göra med att kämpa med egen ångest helt nykter för att våga/orka dra igång något.

Förstår att det är extremt individuellt, men kanske kan era erfarenheter hjälpa oss andra att i alla fall inte göra saker jävligare av ren okunskap.
Klicka för att se resterande...
Man låter dom slå i botten och ber till gud att dom överlever.
Väl på botten efter ett rejält bakrus kanske fönstret är tillräckligt öppet för att dom ska be om hjälp! Då hänvisar du hen till AA och erbjuder dig att följa ned på ett öppet möte
 
BarbaBaba skrev:
När jag var i yngre tonåren hade jag en tjej vars föräldrar hade problem med spriten. Mamman som var en fantastiskt fin människa var periodare av det hårda intensiva slaget. Hon hade jobb, men oftast extra jobb, deltid osv, så det var inte alltid det märktes att hon var borta någon gång. Hon drack allt som fanns och på en gång. Hon var inte betrodd att ha egen nyckel till överlåset till lägenheten. Varje gång hon skulle vara ensam hemma var alla tvungna att leta igenom hela lägenheten för att se om hon hade något gömt. En gång gick tjejen och jag till affären för att köpa cigg, affären låg ca en kvart bort. När vi kommer fram märker vi att vi glömt pengarna hemma och går tillbaka. När vi kommer in i lägenheten hittar vi mamman ätandes rödvin med sked ur en krossad flaska. Hon hade gömt den i frysen... Det var mamman det. Öppen med sitt missbruk och full av ångest.
Pappan hade eget åkeri som lastbilschaufför, krökade fredag-söndag varje helg. 4 starköl och en kvarting var dag under helgen + någon vinare fredag eller lördag (så 3st 37cl renat 12 starköl och 1-2 flaskor rödvin varje helg). Men han hade fan inga problem! Förutom att han blev ett riktigt praktärsel och satt och suktade och terroriserade sin fru blev han ofta våldsam. Men ingen ångest... Det var förstås alltid någon annans fel. Jag kan inte ens räkna gångerna jag brottat ned honom och låst ut honom på balkongen. Men hade sin lastbil och skötte sitt jobb, tjänade pengar, och krökade inte mer än någon annan Svensson tyckte han. Jag har en annan kompis vars pappa hamnade på "parkbänken" då familjen inte klarade hans helgsupande. På parkbänken slapp han höra krav och kunde kröka i lugn och ro. Tappade både jobb och bostad, levde som uteliggare i 2 år innan han dog, tror inte han blev äldre än 50år. Har haft flera arbetskamrater som krökat varje kväll men skött jobbet klanderfritt, dock med kaffe och lakritstuggumi i stora mängder under dagarna... Världens utläggning för att bara säga att alkoholberoende kan se väldigt olika ut. Man behöver inte ställa till problem på jobbet, man behöver inte ha en familj som ger en ågren, man behöver inte ha dåliga bakfyllor. Ibland räcker det med att det är något man inte kan avstå, för man är beroende. Må så vara i perioder. Man är alltså inte "inte alkoholist" för att de klassiska problemen uteblir, man bara klarar sig ifrån vissa av sviterna det brukar medföra. Du är ju ändå 46 år och borde kunna sätta en gräns redan innan du tar första glaset, kan du inte det är du slav.
Klicka för att se resterande...
När jag dricker är det för att bli så packad som bara möjligt. Så ja, jag är slav under alkoholen.
 
Equilibrium skrev:
Tack. Jag önskar bara att jag hade en benämning för vilken sorts alkoholist jag är.
Jag dricker med långa mellanrum, alltid bara en kväll i stöten, mycket åt gången och bara när jag har råd.
Jag har aldrig stött på nån som gör så som jag.
Klicka för att se resterande...
Benämningen är väl tämligen ointressant om du kommit till insikten att du missbrukar alkohol? Om alkohol gång på gång gör att du hamnar i situationer du inte hade kunnat drömma om i nyktert tillstånd har du ett problem du behöver ta tag i.

Jag har varit på det sätt du beskriver, har en ganska hög alkoholtolerans till att börja med och fortsätter utan problem att dricka långt efter att "blackouten" träder in. För min del fungerade det att lägga om alkoholvanorna och undvika starksprit. Dricker idag alkohol i alla dess former och upplever inte att jag har ett missbruksproblem. Kör dock en vit månad om året, mest för att kunna visa för mig själv att det inte skulle vara några problem att sluta dricka om jag ville. Kan även tillägga att alkohol och dryck är ett stort intresse och det jag jobbar med.

Vill också passa på att tacka alla som väljer att dela med sig om sina erfarenheter i den här tråden.
 
Starkt av TS och alla andra som talat ut i tråden. Att ta det här steget och framförallt be om hjälp är förbannat stort.
Själv nykter sedan slutet på 2008, och kan bara hålla med @Tjabo , mitt liv gick från ångestfylld misär till att ha roligt på riktigt och se saker på ett helt nytt sätt.
Kul att se att vi har flera bröder och systrar inom gemenskapen AA som faktiskt räddar liv över hela jorden.
Hoppas innerligt att denna tråd lever vidare så folk som verkligen har problem kan dela med sig prata med förstående medlemmar som kanske delar samma erfarenhet och så klart..... en passion för klockor.
 
Equilibrium skrev:
När jag dricker är det för att bli så packad som bara möjligt. Så ja, jag är slav under alkoholen.
Klicka för att se resterande...
Det i sig behöver inte betyda att man är beroende/alkoholist. Man kan ju faktiskt tycka att det är kul med en rejäl bläcka ibland. Men är det samma varje gång man tagit en klunk så är man slav. Det behöver inte heller betyda att man är helt rökt, det finns ju många som är "helgalkisar" och klarar att avstå hela veckan. Jag tror det är ett sundhetstecken att man är medveten, även om man inte ändrar sitt beteende direkt så är man halvvägs.
 
Alkoholen är ingen lek.

Min far är född på 40-talet, en riktig arbetsmyra som levt för sitt jobb. Arbetat mer än vad som är sunt att göra, inte en sjukdag på över femtio år. På helgerna landade han i burken som så många andra. Detta gick bra tills den dagen hans kropp inte orkade det fysiska arbete han hade vid 68 års ålder då han tvingades ta pension.

Där startade resan ner till botten, och en bit till.. drack varje dag, dygnet runt. Vad vi som stod honom nära sa eller gjorde spelade ingen roll. Det är som @Margarinkungen säger, dom måste slå i botten. Precis som i min fars fall, hårt.

Slutade med att jag hittade honom på köksgolvet en dag, med spritflaskan bredvid sig. Där hade han legat i fem dagar med en stroke och liggsår in till benen. Oförmögen att resa sig upp, ingen mat/vatten i kroppen.
Efter stroken slutade hans ben att fungera men huvudet klarnade även om minnet till stor del var borta.
Det var priset alkoholen och allt som kommer med den kostade honom.

Själv dricker jag ytters sällan, kan tycka det är trevligt på sommaren med en öl eller två till grillat. Det räcker för mig.
 
-RI- skrev:
Alkoholen är ingen lek.

Min far är född på 40-talet, en riktig arbetsmyra som levt för sitt jobb. Arbetat mer än vad som är sunt att göra, inte en sjukdag på över femtio år. På helgerna landade han i burken som så många andra. Detta gick bra tills den dagen hans kropp inte orkade det fysiska arbete han hade vid 68 års ålder då han tvingades ta pension.

Där startade resan ner till botten, och en bit till.. drack varje dag, dygnet runt. Vad vi som stod honom nära sa eller gjorde spelade ingen roll. Det är som @Margarinkungen säger, dom måste slå i botten. Precis som i min fars fall, hårt.

Slutade med att jag hittade honom på köksgolvet en dag, med spritflaskan bredvid sig. Där hade han legat i fem dagar med en stroke och liggsår in till benen. Oförmögen att resa sig upp, ingen mat/vatten i kroppen.
Efter stroken slutade hans ben att fungera men huvudet klarnade även om minnet till stor del var borta.
Det var priset alkoholen och allt som kommer med den kostade honom.

Själv dricker jag ytters sällan, kan tycka det är trevligt på sommaren med en öl eller två till grillat. Det räcker för mig.
Klicka för att se resterande...
Huha vilken story. Det måste varit hemskt att hitta honom så?
 
Equilibrium skrev:
Tack. Jag önskar bara att jag hade en benämning för vilken sorts alkoholist jag är.
Jag dricker med långa mellanrum, alltid bara en kväll i stöten, mycket åt gången och bara när jag har råd.
Jag har aldrig stött på nån som gör så som jag.
Klicka för att se resterande...
Tyvärr inte bra, känner igen det lite..
Det innebär dessutom stora risker i stunden.
Att du inte stött på någon beror på att en hel del folk hanterar sitt krökande på detta sätt så länge det bara är möjligt.
Att man inte kan sluta när man börjat eller inte kan begränsa ska man ta på stort alvar.
 
UNO skrev:
Tyvärr inte bra, känner igen det lite..
Det innebär dessutom stora risker i stunden.
Att du inte stött på någon beror på att en hel del folk hanterar sitt krökande på detta sätt så länge det bara är möjligt.
Att man inte kan sluta när man börjat eller inte kan begränsa ska man ta på stort alvar.
Klicka för att se resterande...
Det har vart såhär i 26 år som sagt. Jag har aldrig nått min 'rock bottom'. Det kanske är därför jag inte vill/känner att jag kan sluta, har kass självinsikt vardande detta.
 
Heder åt er alla som har cojones att identifiera och snacka om ett problem :heart:

Här är det 100% torrt just nu men det är en nödvändig bieffekt då jag håller på att sluta med ett annat (mindre skambelagt) beroende, snus. Det går (till min stora förvåning) riktigt bra, en klunk öl så skulle jag dock förmodligen klättra på väggarna efter snus. Blir jag berusad skulle jag köpa en dosa, helt övertygad om det. Ingen bira på ett par månader iaf
 
Roxen skrev:
Kul att så många delar med sig av sina erfarenheter/missbruk trots att det är ett tabubelagt ämne. Jag tjattrar ju på som värsta sladdertackan här så jag tänker att jag fortsätter.

Kan nämna att jag igår tog min första shot antabus. Framgent kommer jag gå till mottagningen tre gånger i veckan för övervakad medicinering. Var hos läkaren igår morse för genomgång av blodprover, blodtryck, etc. Visade sig att jag hade försämrade levervärden samt högt blodtryck. Inte särskilt upplyftande nyheter när man inte ens är trettio fyllda. Där och då, med den här tråden i ryggen, tog jag beslutet. Mindre än en kvart senare fick jag träffa sköterskan som försåg mig med antabus och ett halvårslångt schema för medicineringen.

Det var länge sedan jag kände mig så upprymd. Nu ser jag antabusen som en livboj, i och med att jag faktiskt inte kan dricka samtidigt som jag tar den.

Vet inte vad jag vill ha sagt egentligen, men det känns som ett stort kliv i rätt riktning. Mina bästa vänner blev överlyckliga i varje fall, bara en sådan belöning är god nog.

Kram på er alla.
Klicka för att se resterande...

Håll i, imponera!
 
glennart skrev:
Väl skrivet och delat av alla i tråden.

Jag har själv aldrig känt att jag haft några ”problem” med alkohol, men jag har sett flera i min närhet som kämpat mot ett växande beroende. Den gemensamma nämnaren hos de som lyckats ta sig ur verkar ha varit att sluta cold turkey. Inte dricka en droppe; och fokusera på något som gör alkohol jobbigt. Träning är rätt effektivt.

Själv uppskattar jag vin och nån öl ibland, vid rätt tillfälle och i rätt mängd. Dvs inte slentrian eller påtvingat. Därför har jag just nu en liten clash med min nya chef, som är fransman och av åsikten att ”lagom” dos under en affärsmiddag är i storleksordningen en flaska per person, plus avec... jag tar gärna ett litet glas rött en tisdag till en god middag, men fan inte fem glas måndag tisdag onsdag torsdag etc under tjänsteresor med jetlag som pajar kroppen tillräckligt ändå. Men ingen annan runtomkring verkar ha något emot att dricka gratis så mina invändningar har hittills fallit platt. Fick ljuga ihop något om en annalkande fyrtioårskris med tillhörande satsning på ironman, det bet lite iaf. Lät bättre än ”jag gillar min lever”...
Klicka för att se resterande...

Säg sanningen
 
Har vänner som tagit sig ur ett alkoholmissbruk både med hjälp av AA eller annan form av behandling som antabus eller helt enkelt låst in sig och kört cold turkey.
Även vänner som vägrar inse att dom har problem trots förlorade jobb, indragen umgängesrätt etc etc. Allt är ”någon annans” fel...
Imponerad av de som lyckas inklusive dig @Margarinkungen.
Själv dricker jag uteslutande öl och då max 3 stycken. Blir det någon enstaka gång fler än så så vaknar jag med en sjujävla ångest utan att jag varit knappt salongsberusad.
Dumheter på fyllan gjorde man som yngre utan nån som helst ångest men idag vid 55 räcker det som sagt med knappt salong för att den ska komma. Har väl med åldern att göra antar jag.
Vet inte riktigt vad jag vill säga med detta annat än att jag är grymt impad av er som först erkänner att det är ett problem och sedan tar er ur skiten.
Ska visa denna tråd för polaren som fuckade upp jobbet och har problem med umgängesrätten för där är det tragik på hög nivå och inte hjälper det med att jag och andra tjatar.
 
Du måste logga in eller registrera dig för att svara här.
Tillbaka
Topp