Casio GX-56, Ă€ven kĂ€nd som âKing of G-Shock,â Ă€r en klocka som verkligen förtjĂ€nar sitt smeknamn. Det hĂ€r Ă€r ingen blygsam liten klocka för kontorslivet utan det Ă€r en rejĂ€l pansarvagn för handleden. Den Ă€r byggd som en tank och det mĂ€rks. Den ger dig kĂ€nslan av att om jorden skulle gĂ„ under sĂ„ Ă€r det hĂ€r klockan som skulle överleva allt och fortfarande hĂ„lla tiden.
Trots att den Àr massiv sitter den förvÄnansvÀrt skönt pÄ armen. Casio har gjort ett riktigt bra jobb med att fördela vikten sÄ att den inte kÀnns som en tegelsten. Dock, och hÀr kommer mitt dilemma, sÄ krÀver den att du har rejÀla handleder för att verkligen kunna bÀra upp den med stil. PÄ mina nÄgot mindre handleder kÀnns det tyvÀrr som att jag försöker balansera en stridsvagn pÄ en glasspinne. Den Àr maffig, men kanske lite för maffig för mig.
GX-56 handlar om överdrift, och det Ă€r inte för alla. Case-storleken Ă€r enorm, och det kan kĂ€nnas som att displayen försvinner lite i allt âcaseâ. SjĂ€lva displayen Ă€r funktionell som man förvĂ€ntar sig av en G-Shock men den kunde ha varit lite större för att bĂ€ttre matcha det robusta yttre. NĂ€r man tittar ner pĂ„ klockan Ă€r det mycket av det slitstarka höljet som stjĂ€l uppmĂ€rksamheten frĂ„n sjĂ€lva skĂ€rmen. Den Ă€r för mig otroligt svĂ„rlĂ€st, man tittar ner i ett svart hĂ„l och jag fĂ„r anstrĂ€nga mig för att se tiden. För vissa Ă€r det en del av charmen men för mig blev det lite av en distraktion.
Men lĂ„t oss snacka om det som verkligen gör GX-56 till en kung. Den Ă€r solcellsdriven och tĂ„l i princip vad som helst. Regn? Inga problem. SmĂ€llar? Den skrattar Ă„t dem. Du kan tappa den frĂ„n höjder eller trycka ner den i lera, och den skulle förmodligen se ut som om inget hade hĂ€nt. Den Ă€r en pĂ„litlig kompanjon för den som lever ett aktivt liv â eller bara vill ha en klocka som ser ut som om den kunde överleva en asteroidkollision.
Vid pennan Linus
Trots att den Àr massiv sitter den förvÄnansvÀrt skönt pÄ armen. Casio har gjort ett riktigt bra jobb med att fördela vikten sÄ att den inte kÀnns som en tegelsten. Dock, och hÀr kommer mitt dilemma, sÄ krÀver den att du har rejÀla handleder för att verkligen kunna bÀra upp den med stil. PÄ mina nÄgot mindre handleder kÀnns det tyvÀrr som att jag försöker balansera en stridsvagn pÄ en glasspinne. Den Àr maffig, men kanske lite för maffig för mig.
GX-56 handlar om överdrift, och det Ă€r inte för alla. Case-storleken Ă€r enorm, och det kan kĂ€nnas som att displayen försvinner lite i allt âcaseâ. SjĂ€lva displayen Ă€r funktionell som man förvĂ€ntar sig av en G-Shock men den kunde ha varit lite större för att bĂ€ttre matcha det robusta yttre. NĂ€r man tittar ner pĂ„ klockan Ă€r det mycket av det slitstarka höljet som stjĂ€l uppmĂ€rksamheten frĂ„n sjĂ€lva skĂ€rmen. Den Ă€r för mig otroligt svĂ„rlĂ€st, man tittar ner i ett svart hĂ„l och jag fĂ„r anstrĂ€nga mig för att se tiden. För vissa Ă€r det en del av charmen men för mig blev det lite av en distraktion.
Men lĂ„t oss snacka om det som verkligen gör GX-56 till en kung. Den Ă€r solcellsdriven och tĂ„l i princip vad som helst. Regn? Inga problem. SmĂ€llar? Den skrattar Ă„t dem. Du kan tappa den frĂ„n höjder eller trycka ner den i lera, och den skulle förmodligen se ut som om inget hade hĂ€nt. Den Ă€r en pĂ„litlig kompanjon för den som lever ett aktivt liv â eller bara vill ha en klocka som ser ut som om den kunde överleva en asteroidkollision.
Vid pennan Linus
. DĂ€r en stor del var att lyckas pilla loss kronan men det ingick Ă€ven att krypa runt pĂ„ golvet med kylskĂ„psmagneter för att hitta en förrymd spĂ„rryttare av modell pytteliten.
