Sant. Att Carplay inte är standard 2021 förstår jag inte. Min standard-Golf från 2015 hade till och med det…
Senast ändrad:
-
Välkommen till ett uppdaterat Klocksnack.se
Efter ett digert arbete är nu den största uppdateringen av Klocksnack.se någonsin klar att se dagens ljus.
Forumet kommer nu bli ännu snabbare, mer lättanvänt och framför allt fyllt med nya funktioner.Vi har skapat en tråd på diskussionsdelen för feedback och tekniska frågeställningar.
Tack för att ni är med och skapar Skandinaviens bästa klockforum!
/Hook & Leben
Bilar - Vad sportar ni för bil?
- Trådstartare Chuck
- Start datum
FlipSwede
Guld
Vilken trevlig läsning. Någon dag ska jag göra det samma,dvs sätta mig ner och försöka minnas alla 100tal bilar jag ägtEn bilhistoria
Då jag har haft bil sen jag tog körkort 1972, tänkte jag göra en "kort" genomgång av vad som passerat under snart 50 år:
Som för så många andra vid den tiden började det med ett antal kraftigt begagnade VW 1200. Både en -62'a och en -66'a rostade bort under mig på kort tid. Den sista var en 1300 från -71, som faktiskt började likna en modern bil. Den hade både elbakruta och Ebersprächer.
Föll sedan för en Renault R12 TL från -72. En mycket bekväm bil som fick stå ut med flera resor i Europa. Blev dock lite trött på fransk konstruktion när kopplingen pajade och det visade sig att man måste lyfta ur hela motorn för att komma åt att laga den ...
Köpte sen en nästan ny Ford Escort 1.3 L av årsmodell -75B, dvs gamla motorn utan avgasrening i den nya karossen. Inte så tokig faktiskt, utom på vintern. Bakhjulsdrift och noll vikt över bakhjulen gjorde den livsfarlig när det var halt.
Sen fick jag hjärnsläpp! Mindes bara dom positiva sakerna från min Renault-12'a, så när jag fick ett kanonerbjudande på en ny -76'a (fick mer för Escorten än vad jag betalat!!!) slog jag till. Min första helt nya bil. Fantastisk känsla, ända tills den hade gått 12 mil och stannade. Någon hade glömt att koppla in generatorn, så när batteriet var slut så gick det inte längre. Enkelt fixat, men med usel ventilation och motspänstig växellåda så bleknade det som jag mindes som positivt ganska snart.
Min kontakt på Folkvagn hade en Passat av årsmodell -76B som stått osåld i ett halvår. En TS med GT-ratt och extrainstrument, som jag kunde få för ett kanonpris. Sagt och gjort. Om dom sen hade pumpat upp däcken när den stod och drällde hade jag sluppit åka hem på muttrar. Jävlar vad den skakade. Efter ett antal försök med att få dom runda igen fick jag nya däck. Den hade dock en annan egenhet som var svårare att åtgärda. Efter att ha kört en längre stund på högsta växel, dvs 4'an, gick den inte att få ur. Det gick i alla fall åt rejält med brutal kraft. Tröttnade ganska snabbt på den.
Därefter blev det en ny Ford Taunus 2.0 S -78'a, med Recarostolar, träpaneler och aluminiumfälgar som standard. Riktigt läcker bil i blå metallic. Lät dock illa och vibrerade från bakvagnen när man motorbromsade. För klen koppling för 2-litersmotorn, så det blev en ny på garanti. Måste ha tagits från en traktor, för det var nästan lögn att undvika motorstopp vid start och nästan lika svårt att växla rent mellan ettan och tvåan. Samma problem som med Escorten, dvs bakhjulsdrift och löjligt lätt över bakhjulen. Ingen vinterbil med andra ord. Avgassystemet rostade dessutom bort lagom till att den ettåriga garantin hade gått ut. Fick även höra att vattenpumpen gav upp efter att nästa ägare hade kört den ett par mil ...
... men då satt jag i en ny Mazda 323 SDX från -81. Den första framhjulsdrivna Mazdan och min första 5-växlade bil. Lite korta stolar, men det är allt jag kan klaga på. Gick perfekt i 5 år och såg ut som ny när jag sålde den privat. Fick lov att byta ett batteri pga en sprucken cell, men det kan man inte lasta bilen för. Råkar veta att nästa ägare var lika nöjd i ett antal år till, så det måste ha varit ovanligt mycket bil för pengarna.
Sen passerade det under en kort period två stycken Volvo 245 som tjänstebilar. Inget jag valde själv utan jag blev "påtvingad" dom, så jag hoppar över vidare kommentarer.
Nytt jobb och måste köpa en bil. Hade ju goda minnen från Mazda, så det blev en ny 626 GLX 2.0 I KAT -87B. Nu blev det tvärt om mot Escorten ovan, dvs nya motorn med katalysator i gamla karossen. Köp utan inbyte och utgående modell gav ett riktigt bra pris. Min första bil med elfönsterhissar, centrallås mm elektriskt. Lyxkänsla! Tyvärr höll varken dörr- eller rattlås rätt kvalitet, så jag fick den stulen en natt utanför ett hotell. Löjligt enkel att sno enligt försäkringsbolaget, men som tur var fick jag snabbt tillbaka den och i bra skick.
Mazda 323F DOHC dök upp på marknaden. En praktisk men sportig bil med en pärla till motor. Måste ha! Tyvärr var det många med mig som tyckte samma sak, så dom sålde slut blixtsnabbt. Lyckades till slut övertala min handlare att sälja demobilen till mig (vad skulle han med en demobil till när den inte fanns några att köpa?). Det var en röd -90'a som hade rullat ca 500 mil. Så här långt den roligaste bil jag haft. Som en Miata men med praktisk kaross. Den åt dock framdäck till frukost, men för övrigt helt felfri under dom knappt tre år jag hade den.
Dags att byta jobb igen och erbjuden tjänstbil. Efter mycket tvekan skildes jag från min 323F. Då jag både på tidigare och nya jobbet åkte mycket i tjänsten, saknade jag luftkonditionering i Mazdan. Dessutom var det inte mycket att sitta i om olyckan skulle vara framme. Tog därför ut en Citroen XM 2.0 I (122 hk) av årsmodell -93. Lite stor och klumpig, men en oerhört bekväm undermotoriserad långfärdsbil. Den bil jag kört längst med (9.000 mil), så mot slutet behövde lite slitdelar bytas, men för övrigt helt problemfri.
När det var dags att byta tjänstebil pågick diskussionen om hur bortskämda alla tjänstebilsåkare var (svenska avundsjukan ...), så risken var påtaglig för en drastiskt höjd förmånsbeskattning. Då jag inte kör så mycket privat, valde jag bort tjänstebil och köpte en ny själv i stället. Roligaste två veckor jag haft. Köp utan inbyte och, då marknaden var död 1996 pga pågående tjänstebilsdebatt, handlare som bjöd under varandra. Med mina goda erfarenheter från Mazda fastnade jag till slut för en -96'a 626 Marina Green (specialmodell: lack, fälgar, klädsel mm). Mycket trevlig bil, men lite bullrig. För övrigt inte ett fel under den tid jag hade den. Dessutom mycket låg bränsleförbrukning för att vara på den tiden.
Råkade 1997 se en artikel om den kommande Peugeot 406 Coupé, sen var det kört. En ny "måste ha"! Som tur var såldes Mazda och Peugeot av samma handlare, så jag fick nästan tillbaka pengarna på min 626'a efter ett och ett halvt år. Peugeoten var den första bil jag beställt och fått vänta på att den skulle tillverkas. Låååånga månader! När den väl kom kändes det som julafton. Mellanblå metallic med gulbrun läderklädsel och 3-liters V6'a. Det kändes som om alla tittade efter den när man kom åkande. Tyvärr var kvaliteten inte lika bra som den var snygg. Ett antal omgångar vinda bromsskivor i fram, stereo och CD-växlare som gav upp mm, dock allt på garanti. Tyvärr fick jag den vandaliserad ett par gånger, med omlack som resultat. Sista gången drog någon ett vasst föremål från framblinkers till bakblinkers på vänster sida. Tur att jag inte kom på dom, för då hade jag skrivit detta från fängelset ...
Tiden gick och det vore kul med något nytt. Kollade av marknaden men hittade inget för vettiga pengar som toppade det jag redan hade. Det höll på att bli en BMW 3-serie Coupé, men en tids sjukskrivning (dålig rygg) satte stopp för den affären. När jag sen fick ett bra erbjudande på en ny Peugeotcoupé slog jag till, den här gången på en svart metallic med mörkrött läder av årsmodell -02. Den höll ihop bättre men ett par vinda bromsskivor i fram fick jag byta på garanti. Fick ha den ifred för klåfingriga ligister också.
I slutet på 2005 visade Lexus upp sin nya IS250. Kunde kanske vara något? När en bil väl dök upp för provkörning blev jag såld direkt. Snygg, mycket trevlig att köra och en fantastisk utrustningsnivå och kvalitet på inredningen. Dock blev förhandlingen med säljaren en knepig historia. Han missbjöd kraftigt på min Coupé, som fortfarande såg ny ut. Efter att ha visat upp den nytvättad fick till och med han erkänna att den var i nyskick, så jag fick lite mera i inbyte. Då man bara lever en gång bet jag ihop och skrev på för en "Executive" i mörkgrå metallic med beige (ivory) läderklädsel och automatlåda (min första). 5-6 månaders leveranstid. Suck! Hade dock lite tur. En kollega på jobbet råkade höra att jag skulle byta bil och ville köpa min svarta coupé kontant. Vi kom överrens om ett pris mitt emellan mitt inbytespris och ett rimligt utpris hos en handlare. Alla nöjda och glada, inklusive Lexushandlaren som bara var glad att han slapp byta in min bil (!?!). Under de knappa 6 år som jag hade Lexusen fungerade den perfekt. Visst, den var inte helt felfri (lite skrammel och problem med minnet till yttre backspeglar), men fortfarande den bästa bil jag haft såhär långt. Jag har egentligen bara två saker att klaga på. Däcksbuller från (feta) sommardäck och hög bränsleförbrukning. Snittförbrukningen under dessa 6 år låg strax över en liter per mil.
Efter 5 mycket behagliga år med Lexusen började det klia igen. Det var ju något speciellt med en coupé, även om IS'en är en ovanligt snygg sedan. När Mercedes presenterade C-klass Coupé i början på 2011 hade jag hittat något som kunde vara ett alternativ. Lång väntan på en demobil, men när den väl kom motsvarade den mina förhoppningar. Mycket snygg och trevlig att köra, i alla fall den 220 CDI med automat som jag var intresserad av. Jämfört med Lexus fick man ju kryssa för rätt mycket utrustning för att komma i närheten av vad jag redan hade. Priset drog iväg rätt bra, men jag fick ett mycket bra inbytespris på Lexusen, så vafan ...! Problem med leverans av vissa tillval pga tsunamin i Japan, så det drog ut nån månad innan vi hittade en lösning. När jag skulle skriva på var min bil helt plötsligt värd 20.000 mindre. Jag valde ett finger mitt i handen och lovade mig själv att aldrig köpa en Mercedes, i alla fall inte av Hedins Bil.
Tappade lusten att byta bil. Hade nog den bästa redan. Desstom var det ju en ny IS på gång, denna gång som hybrid enligt ryktena. När sedan BMW's nya 3-serie presenterades och ingen information fanns om den nya IS'n så kom klådan tillbaks. 184 dieselhästar, 0-100 på 7.5 och fortfarande miljöbil med automatlåda!!! För bra för att vara sant? Icke! Dessutom en helt annan bil att köra än den föregående modellen. Minst lika bekväm och ombonad som Lexusen, dessutom tystare. Slog till på en mellangrå metallic med gulbeige läder. Många kryss blev det här också, men bra rabatter och ett mycket bra inbytespris på Lexusen (fick tillbaka hälften efter nästan 6 år ...) gjorde att jag inte tvekade. Två månaders leveranstid från Sverigeintroduktionen i februari var också mycket bra för en skräddarsydd bil. Hade den mellan april 2012 och mars 2017 och den levde upp till förväntningarna. Visst, att komma ner till den officiella förbrukningen var väl en utopi, men strax under halvlitern på motorväg var helt OK. Dessutom var den helt felfri under dom fem år jag ägde den.
I slutet på 2016 började jag planera för min pension, som jag räknade med skulle börja 1/9 året efter, dvs samma dag som jag firade 25 år på företaget (ta guldklockan och springa ...). Då min fru planerade att jobba ett par år till var jag tvungen att skaffa en bil där jag kunde få med två hundar, vilket inte var så lätt i den befintliga. Då min fru inte gillar automatlåda (?) var det inte aktuellt att jag skulle ta hennes V50 och hon skulle ta min BMW. Efter att ha tittat runt lite kom jag fram till att en ny BMW kändes mest rätt. Gillar inte kombi (praktiskt men inte vidare snyggt) vilket begränsade urvalet lite. Fick låna den nya generationen av X1’an men det kändes lite som att köra en buss. Nästa kandidat var en 320 GT men har lite svårt för det uppblåsta utseendet på den. Kvar blev halvkombin 420iA Gran Coupé, dvs 5-dörrarsversionen av 4-serien. Insåg att den faktiskt var mycket rymligare än vad utseendet antyder. Valde bensin den här gången pga då pågående debatt om dieselns nackdelar. I princip samma utrustning som på den jag hade innan men nu blev lacken Midnight Blue. Haft den i 4,5 år nu och är fortfarande mycket nöjd med valet. Drar 0,6 på motorväg och helt felfri såhär långt. Fick lov att byta batteriet i vintras då det frös sönder när det var svinkallt en period. Mitt eget fel då jag kör för lite utan att underhållsladda.
Där är vi nu i augusti 2021 och jag har inga planer på att byta bil. Det finns helt enkelt inget annat jag hellre skulle vilja ha, så det får väl anses som ett gott betyg.
Vissa bara någon minut,andra i över 25år.
Renault 12 har gästat mitt garage också. Dock en TS med varvräknare och 60 vilda hästkrafter. En Renault 18 GTS R5GTS och en Renault30. Simca 1000 och 1100 kostade då någon tusenlapp i GulaTidningen och gick förhoppningsvis resten av besperioden...
Saab96 i olika färger av rostbrunt. Brukade gå att pruta ner till under en tusenlapp.....
Bilarna jag nästan köpte
Varit bilnörd sedan liten och var i decennier på jakt efter en rolig bil. Under perioder av de decennierna hade jag ibland något kul i min ägo, men ögonen var hela tiden öppna också efter något annat som kanske var roligare. Biltidningar, bilannonstidningar och Gula tidningen var i stort sett det enda jag läste. De låg i drivor i mitt pojkrum och i mer omfattande drivor i min första lägenhet. Annonser ringades in eller klipptes ur. Här följer en rätt meningslös uppräkning av de bilar jag varit mer eller mindre nära att slå till på. Jag skulle helst listat dem i kronologisk ordning men eftersom jag inte köpte någon av dem är det för svårt att placera dem helt rätt i tiden.
Intermeccanica Italia Spyder -71(?), har för mig att den stod hos en handlare, möjligen coola Mistral Cars som jag inte minns om det låg i Årsta eller vid Skanstull någonstans. Det begärdes runt 175000 för den vilket väl var 25000 mer än min smärtgräns vid tillfället. Fick tyvärr lite replicavibbar och var ängslig över att hamna i samma fack som de som körde replikor av Daytona Spider. Jag har själv aldrig gillat Daytonareplikor. Att jag fick de vibbarna har grämt mig sedan dess. Intermeccanica var ju bara ännu en korsning mellan god europeisk design och amerikansk mekanik. Inte annorlunda än exempelvis De Tomaso, Iso, Jensen eller Monteverdi. Tyvärr finns ingen Italia Spyder kvar i Sverige.
Maserati Mexico -67, bronsmetallic. Stod intill Uno-X macken på Sjövägen i Solna, hos en klassisk begagnathandlare med vimplar runt hela gården. Både Mexicon och Lotusen nedan fanns där samtidigt. Båda i tämligen mediokert skick, men Lotusen hade klarat utomhusförvaringen bättre än Maseratin. Begärdes nog 125-150000 för den men de kondensdrypande rutorna och rosten i trösklarna och skärmkanterna fick mig att tveka. Ångrar det bittert.
Lotus Excel SE -87, röd, som sagt, tack vare glasfiberkarossen och det galvade chassit så hade den klarat den långa vistelsen utomhus bättre än Mexicon och jag var faktiskt sugen för 60000 kronor eller så, men den före detta vita skinninredningen var riktigt sunkig och avtändande. Lämnade handlaren och vimplarna tomhänt i min BMW. Lotusen ångrade jag inte då, och suget efter just en Excel har heller aldrig återkommit. Esprit däremot ..
Abarth Scorpione, röd. Fanns hos en riktig kuf som hette Starck med verksamheten F:a Starck på antingen Valhallavägen eller Karlavägen. I hans källargångar samsades dammiga antika möbler och böcker med riktiga kultbilar. En vit Ferrari 250 GTE fanns där vid min titt på Abarthen. Ägd av en dam på Lidingö. Ferrarin var utanför mitt finansiella scope redan då. Frågade inte ens vad den kostade. Den extremt lilla Abarthen begärde han nog 45000 för men affären uteblev då bilen kändes för undermotoriserad. Synd. Hade gärna ägt den annars.
Pontiac Fiero GT V6 -88, rödmetallic, hos handlaren RallyHarry på Folkungagatan eller däromkring. Bestämde mig faktiskt för den efter ynkligt prut från 105000 till 100 men sov ändå på saken, ångrade och avbröt. Tur det, för den bilen hade knappast gjort mig lycklig, den är för motorsvag och egentligen också rätt ful, särskilt interiört. Det var motorpositionen, i mitten, som gjorde att jag föll till föga. Men som sagt, jag nyktrade till och drog mig ur i tid.
De Tomaso Longchamp -75, aut, silvergrå metallic. Tror det kan ha varit hos Kvarndammen Auktioner, det som nu bara är KVD. Var någonstans ute i Haninge. Oavsett om det var Kvarndammens auktion eller någon annan aktörs var jag där på förhandsvisningen då bilarna bara fick startas upp, men inte provköras. Hade satt en gräns på 75000 för den men den gick för mer, kanske 90. Gjorde inte jättemycket då den var i risigt skick och skulle kostat mig mycket mer att få ordning på.
Maserati Biturbo 2.24, svart, Gula tidningenannons hos privatperson i Tyresö. Begärdes väl kanske 70000 men ”min verkstad” PowerCar i Årsta dömde dock ut den snabbt. Provkörningen gick nämligen till dem för att de skulle hissa upp och kontrollera den. De berättade vad som behövde göras vilket var mycket, och ägaren som följt med dit sjönk mer eller mindre genom verkstadsgolvet. Affären blev naturligtvis inte av. Inget jag någonsin ångrat.
Maserati Shamal röd -92 och svart -93. Drömbil sedan jag såg den live första gången hos Ulf Sundberg a k a Mr Ulf som var svensk generalagent från sent 80-tal. Den röda ägdes privat av Magnus Palmstierna som efter millennieskiftet drev Ferrari-Maserati Stockholm på Sveavägen. Provkörningen gjordes med Magnus i passagerarsätet och min tjej sittandes på tvären i det lilla baksätet. Magnus berättade att bilen minsann plockats ner i atomer för att sedan monteras ihop igen med mycket bättre och fler delar. Han pratade om hur många fästpunkter som saknades från början och hur mycket bättre hopsatt hans exemplar var nu. Den kändes förvisso tight och så men hans svammel var mest tröttsamt. Ännu tröttsammare var att han inte var villig att resonera alls om priset, 360000. Bilen förblev osåld i ytterligare några år tills den slutligen hamnade i London, hos en svensk bosatt där.
Den svarta hade jag sett in action på Ferrari Maserati Race weekend på Sviestadbanan där den dessvärre drabbades av motorhaveri. Den transporterades till von Brauns verkstad i Skene där motorn renoverades under något års tid och därefter blev den till salu och utställd i deras hall. Kan ha varit 335000 den gången. Motorrenoveringen kostade 180000! Senare tog ägaren i Tyresö tillbaka den och satte ut den privat för 295-300. Jag bjöd 240000 men blev avsnäst som oseriös. Det priset var dock exakt vad han till sist fick av personen som köpte den, också han i Stockholmstrakten. Senare har bilen exporterats tillbaka till Tyskland som den också kom hit ifrån. Till salu där just nu, se bilden.
Nissan Skyline GT-R ”Hakosuka” eller ”Kenmeri”, hopplöst tuffa bilar som är omöjliga att få tag på i vår del av världen då de egentligen bara såldes i Japan. Tävlades med då och tävlas med nu. Nissan byggde bara 1197 2-dörrars Hakosuka och endast 197 Kenmeri. Uppskattningsvis finns ett par tre hundra kvar idag. Funderade därför på att ta in en från Japan medan det hade kunnat lösas för runt 350000 kr. Det är tyvärr en omöjlig ekvation numera då dessa är omåttligt populära. Har aldrig sett en i verkligheten men skulle älska att ha en.
TVR Griffith 500 -96, blå, bör ha legat på 275000 och hos Carfinder vill jag minnas. Lite slätstruket utseende men stöddig motoreffekt i lätt bil och jag har aldrig varit närmare ett köp av en öppen bil eftersom det inte var min grej riktigt. När jag väl bestämt mig var den dock såld. Skedde någon timme tidigare. Inte ångrat min senfärdighet trots det.
Jaguar XKE (E-type), röd, den var billig tyckte jag, det var runt 2005 och den var intagen för låg dollarkurs och begärdes strax under 300000 kr för den. Säljaren hade tagit hem två samtidigt och behöll den finaste. Pratade med honom men hann aldrig fixa fram pengarna, den gick iväg snabbt som attan. Gjorde ändå inget då, var tvungen att dränera om kåken samma år. Men nu kan jag ångra det lite grann.
Porsche 928 GTS-94 manuell, mörkblå och med de snygga 993 Turbofälgarna. Den ägdes av en pensionär i Nora. Tror han begärde 250000 för den. Vi pratade länge i telefon men jag åkte aldrig dit och tittade ändå. Ångrade mig väldigt länge efter det.
Lancia Delta Integrale Evo I -92, röd, ännu en vimpelhandlare, den här gången intill Shellmacken på Huddingevägen i Årsta. Minns inte priset faktiskt men gissar 135-150000. Bilen gick som ett skållat men kändes samtidigt väl smäckig och illa hopskruvad. Diverse missljud kunde konstateras. Fanns inte mycket historik på den. Inredningen i beige textil var inte heller rolig. Ingen affär och inget jag sörjt.
BMW M3 -89 Johnny Cecotto, silvergrå specialare tillverkad i begränsad upplaga. Den här var nog hos Bjurkell på Sankt Eriksgatan har jag för mig. Han handlade mycket med begagnade BMW förr. Eller hos den firman som låg före Bilsportgaragets första adress i samma lokal, nära Bällstaån i Sundbyberg. Bör ha kostat strax över 200000 kr då, men jag ville ha helskinn i min M3 och inte tygklädsel som det var i den. Ångrade senare att jag inte slog till då det där är en väldigt ovanlig bil, men har kommit över det.
BMW ”335” Touring E30 svart 325i med motor från 535 och Alpinafälgar, på privatannons, rätt ball bil men den kändes för mycket ungdomligt hemmabygge för att jag skulle slå till. Glad att jag avstod.
BMW Hartge H35 c:a 88 Min pappa var bekant med ägaren av Motordepån i Järfälla som var svensk agent för Hartge. Vi, eller åtminstone jag, hade planer på att beställa en riktig värsting den vägen. Specen av bilen var egentligen färdig men som ett sista moment fick gubben nästan dåndimpen när priset avslöjades. Har för mig att den landade runt 400000 och eftersom han ursprungligen sagt att jag skulle få låna pengar av honom till just den här bilen berättade han att så inte skulle bli fallet ändå. Det var helt enkelt för mycket pengar vilket även jag förstod. Synd, men ändå inget som grämde mig alltför länge.
Maserati 3200GT -01, manuell, mörkblå, hos en handlare i Gustavsberg. Var förstås en trevlig och rapp bekantskap att köra men det visade sig att kopplingen behövde bytas och eftersom en överenskommelse kring bytet, och framförallt kostnaden, inte kunde träffas skippade jag den. Tur det, för senare samma år fann jag min Shamal.
Ferrari F355 GTS -95 manuell, svart, stod hos en lokal handlare alldeles nära. En drömbil för mig, en av de sista riktigt vackra modellerna från just Ferrari. Kan dessutom ha varit sista gången de gick att få under 500000 kr. Var just så analog som en 90-tals Ferrari ska och den hade de läckra gula Cavallinosköldarna infällda i skärmarna. Den hade dessvärre några små defekter i lack och plåt, bland annat på en hjulhuskant fram och en strax bakom förardörren, och det funkar bara inte för mig. Inte på en Ferrari. Jag vill inte lämna bort den för den typen av åtgärder det första jag gör. Synd förstås, men det var ändå bara en 355 som ju finns ganska gott om. Dessutom en 95:a som tycks vara lite sämre än senare bilar.
Audi RS2 Avant -95, privatannons tror jag, fanns i Uppsala. Ovanlig dunkelblau metallic och även denna med de snygga fälgarna från 993 Turbo. Den var den kanske läckraste RS2 jag sett men den dånade på tok för mycket från det förmodade femtums avloppsröret som satt under bilen. Det var kul i ett par minuter av provkörningen, därefter var det mest plågsamt i kupén. Ingen affär. Ingen ånger. Fel färg men rätt hjul på bilden
Jaguar XJ-S Coupé V12 -86, guldbrun metallic, hade en rejäl crush på Jaguars läckra V12 Coupé och den här takluckeförsedda hade fyra nya Monroedämpare i skuffen som ägaren inte hade monterat, förarstol som lutade i sidled och det för modellen vanliga hängande innertaket. Inget av det avskräckte, utan det som fällde avgörandet var att den hade fått de svinfula sidolisterna som de USA-sålda bilarna hade bortmonterade, medan de monteringshål som fanns innanför bara täckts över med små svarta tejpprickar. Sånt duger inte. Man såg dem inte på en meters håll men jag inspekterar förstås mina bilar närmare än så. Aldrig ångrat mig, men jag har även kikat på fler exemplar än den, samtliga dock av europamodell som är det enda rätta egentligen
Fiat Barchetta -99, silver, fanns hos privatperson i Sumpan. En roligare bil att köra än man kanske kan tro. Men den jag tittade på hade läckande suflett och det var inget jag kände att jag hade lust att åtgärda på en så pass ny bil. Och som nämndes tidigare, jag har aldrig varit någon riktig cabbfrasse så jag valde att inte bli det den gången heller.
Alfa GTV6 -84, svart, beige tygklädsel, Momo Starfälgar och med ovanlig option a/c, som dessutom funkade. Pedantskött bil som gick väldigt fint, och med skön sång från ett sportsystem och knappt något skrap alls på tvåan. Men jag var helt enkelt mer för äldre Alfor än så, och därför blev det inte heller något köp hos denne privatperson.
Har varit spekulant på ytterligare några roliga bilar men kom inte på fler nu vilket nog är lika bra med tanke på längden på inlägget.
Edit: tilläggas bör att jag sedan nio år tillbaka sitter nöjd med Shamalen jag fann då. Har hittills inte känt att den ska lämna eller bytas ut. Men komplettera vore kanske kul. Tur garaget bara rymmer en bil..
Varit bilnörd sedan liten och var i decennier på jakt efter en rolig bil. Under perioder av de decennierna hade jag ibland något kul i min ägo, men ögonen var hela tiden öppna också efter något annat som kanske var roligare. Biltidningar, bilannonstidningar och Gula tidningen var i stort sett det enda jag läste. De låg i drivor i mitt pojkrum och i mer omfattande drivor i min första lägenhet. Annonser ringades in eller klipptes ur. Här följer en rätt meningslös uppräkning av de bilar jag varit mer eller mindre nära att slå till på. Jag skulle helst listat dem i kronologisk ordning men eftersom jag inte köpte någon av dem är det för svårt att placera dem helt rätt i tiden.
Intermeccanica Italia Spyder -71(?), har för mig att den stod hos en handlare, möjligen coola Mistral Cars som jag inte minns om det låg i Årsta eller vid Skanstull någonstans. Det begärdes runt 175000 för den vilket väl var 25000 mer än min smärtgräns vid tillfället. Fick tyvärr lite replicavibbar och var ängslig över att hamna i samma fack som de som körde replikor av Daytona Spider. Jag har själv aldrig gillat Daytonareplikor. Att jag fick de vibbarna har grämt mig sedan dess. Intermeccanica var ju bara ännu en korsning mellan god europeisk design och amerikansk mekanik. Inte annorlunda än exempelvis De Tomaso, Iso, Jensen eller Monteverdi. Tyvärr finns ingen Italia Spyder kvar i Sverige.
Maserati Mexico -67, bronsmetallic. Stod intill Uno-X macken på Sjövägen i Solna, hos en klassisk begagnathandlare med vimplar runt hela gården. Både Mexicon och Lotusen nedan fanns där samtidigt. Båda i tämligen mediokert skick, men Lotusen hade klarat utomhusförvaringen bättre än Maseratin. Begärdes nog 125-150000 för den men de kondensdrypande rutorna och rosten i trösklarna och skärmkanterna fick mig att tveka. Ångrar det bittert.
Lotus Excel SE -87, röd, som sagt, tack vare glasfiberkarossen och det galvade chassit så hade den klarat den långa vistelsen utomhus bättre än Mexicon och jag var faktiskt sugen för 60000 kronor eller så, men den före detta vita skinninredningen var riktigt sunkig och avtändande. Lämnade handlaren och vimplarna tomhänt i min BMW. Lotusen ångrade jag inte då, och suget efter just en Excel har heller aldrig återkommit. Esprit däremot ..
Abarth Scorpione, röd. Fanns hos en riktig kuf som hette Starck med verksamheten F:a Starck på antingen Valhallavägen eller Karlavägen. I hans källargångar samsades dammiga antika möbler och böcker med riktiga kultbilar. En vit Ferrari 250 GTE fanns där vid min titt på Abarthen. Ägd av en dam på Lidingö. Ferrarin var utanför mitt finansiella scope redan då. Frågade inte ens vad den kostade. Den extremt lilla Abarthen begärde han nog 45000 för men affären uteblev då bilen kändes för undermotoriserad. Synd. Hade gärna ägt den annars.
Pontiac Fiero GT V6 -88, rödmetallic, hos handlaren RallyHarry på Folkungagatan eller däromkring. Bestämde mig faktiskt för den efter ynkligt prut från 105000 till 100 men sov ändå på saken, ångrade och avbröt. Tur det, för den bilen hade knappast gjort mig lycklig, den är för motorsvag och egentligen också rätt ful, särskilt interiört. Det var motorpositionen, i mitten, som gjorde att jag föll till föga. Men som sagt, jag nyktrade till och drog mig ur i tid.
De Tomaso Longchamp -75, aut, silvergrå metallic. Tror det kan ha varit hos Kvarndammen Auktioner, det som nu bara är KVD. Var någonstans ute i Haninge. Oavsett om det var Kvarndammens auktion eller någon annan aktörs var jag där på förhandsvisningen då bilarna bara fick startas upp, men inte provköras. Hade satt en gräns på 75000 för den men den gick för mer, kanske 90. Gjorde inte jättemycket då den var i risigt skick och skulle kostat mig mycket mer att få ordning på.
Maserati Biturbo 2.24, svart, Gula tidningenannons hos privatperson i Tyresö. Begärdes väl kanske 70000 men ”min verkstad” PowerCar i Årsta dömde dock ut den snabbt. Provkörningen gick nämligen till dem för att de skulle hissa upp och kontrollera den. De berättade vad som behövde göras vilket var mycket, och ägaren som följt med dit sjönk mer eller mindre genom verkstadsgolvet. Affären blev naturligtvis inte av. Inget jag någonsin ångrat.
Maserati Shamal röd -92 och svart -93. Drömbil sedan jag såg den live första gången hos Ulf Sundberg a k a Mr Ulf som var svensk generalagent från sent 80-tal. Den röda ägdes privat av Magnus Palmstierna som efter millennieskiftet drev Ferrari-Maserati Stockholm på Sveavägen. Provkörningen gjordes med Magnus i passagerarsätet och min tjej sittandes på tvären i det lilla baksätet. Magnus berättade att bilen minsann plockats ner i atomer för att sedan monteras ihop igen med mycket bättre och fler delar. Han pratade om hur många fästpunkter som saknades från början och hur mycket bättre hopsatt hans exemplar var nu. Den kändes förvisso tight och så men hans svammel var mest tröttsamt. Ännu tröttsammare var att han inte var villig att resonera alls om priset, 360000. Bilen förblev osåld i ytterligare några år tills den slutligen hamnade i London, hos en svensk bosatt där.
Den svarta hade jag sett in action på Ferrari Maserati Race weekend på Sviestadbanan där den dessvärre drabbades av motorhaveri. Den transporterades till von Brauns verkstad i Skene där motorn renoverades under något års tid och därefter blev den till salu och utställd i deras hall. Kan ha varit 335000 den gången. Motorrenoveringen kostade 180000! Senare tog ägaren i Tyresö tillbaka den och satte ut den privat för 295-300. Jag bjöd 240000 men blev avsnäst som oseriös. Det priset var dock exakt vad han till sist fick av personen som köpte den, också han i Stockholmstrakten. Senare har bilen exporterats tillbaka till Tyskland som den också kom hit ifrån. Till salu där just nu, se bilden.
Nissan Skyline GT-R ”Hakosuka” eller ”Kenmeri”, hopplöst tuffa bilar som är omöjliga att få tag på i vår del av världen då de egentligen bara såldes i Japan. Tävlades med då och tävlas med nu. Nissan byggde bara 1197 2-dörrars Hakosuka och endast 197 Kenmeri. Uppskattningsvis finns ett par tre hundra kvar idag. Funderade därför på att ta in en från Japan medan det hade kunnat lösas för runt 350000 kr. Det är tyvärr en omöjlig ekvation numera då dessa är omåttligt populära. Har aldrig sett en i verkligheten men skulle älska att ha en.
TVR Griffith 500 -96, blå, bör ha legat på 275000 och hos Carfinder vill jag minnas. Lite slätstruket utseende men stöddig motoreffekt i lätt bil och jag har aldrig varit närmare ett köp av en öppen bil eftersom det inte var min grej riktigt. När jag väl bestämt mig var den dock såld. Skedde någon timme tidigare. Inte ångrat min senfärdighet trots det.
Jaguar XKE (E-type), röd, den var billig tyckte jag, det var runt 2005 och den var intagen för låg dollarkurs och begärdes strax under 300000 kr för den. Säljaren hade tagit hem två samtidigt och behöll den finaste. Pratade med honom men hann aldrig fixa fram pengarna, den gick iväg snabbt som attan. Gjorde ändå inget då, var tvungen att dränera om kåken samma år. Men nu kan jag ångra det lite grann.
Porsche 928 GTS-94 manuell, mörkblå och med de snygga 993 Turbofälgarna. Den ägdes av en pensionär i Nora. Tror han begärde 250000 för den. Vi pratade länge i telefon men jag åkte aldrig dit och tittade ändå. Ångrade mig väldigt länge efter det.
Lancia Delta Integrale Evo I -92, röd, ännu en vimpelhandlare, den här gången intill Shellmacken på Huddingevägen i Årsta. Minns inte priset faktiskt men gissar 135-150000. Bilen gick som ett skållat men kändes samtidigt väl smäckig och illa hopskruvad. Diverse missljud kunde konstateras. Fanns inte mycket historik på den. Inredningen i beige textil var inte heller rolig. Ingen affär och inget jag sörjt.
BMW M3 -89 Johnny Cecotto, silvergrå specialare tillverkad i begränsad upplaga. Den här var nog hos Bjurkell på Sankt Eriksgatan har jag för mig. Han handlade mycket med begagnade BMW förr. Eller hos den firman som låg före Bilsportgaragets första adress i samma lokal, nära Bällstaån i Sundbyberg. Bör ha kostat strax över 200000 kr då, men jag ville ha helskinn i min M3 och inte tygklädsel som det var i den. Ångrade senare att jag inte slog till då det där är en väldigt ovanlig bil, men har kommit över det.
BMW ”335” Touring E30 svart 325i med motor från 535 och Alpinafälgar, på privatannons, rätt ball bil men den kändes för mycket ungdomligt hemmabygge för att jag skulle slå till. Glad att jag avstod.
BMW Hartge H35 c:a 88 Min pappa var bekant med ägaren av Motordepån i Järfälla som var svensk agent för Hartge. Vi, eller åtminstone jag, hade planer på att beställa en riktig värsting den vägen. Specen av bilen var egentligen färdig men som ett sista moment fick gubben nästan dåndimpen när priset avslöjades. Har för mig att den landade runt 400000 och eftersom han ursprungligen sagt att jag skulle få låna pengar av honom till just den här bilen berättade han att så inte skulle bli fallet ändå. Det var helt enkelt för mycket pengar vilket även jag förstod. Synd, men ändå inget som grämde mig alltför länge.
Maserati 3200GT -01, manuell, mörkblå, hos en handlare i Gustavsberg. Var förstås en trevlig och rapp bekantskap att köra men det visade sig att kopplingen behövde bytas och eftersom en överenskommelse kring bytet, och framförallt kostnaden, inte kunde träffas skippade jag den. Tur det, för senare samma år fann jag min Shamal.
Ferrari F355 GTS -95 manuell, svart, stod hos en lokal handlare alldeles nära. En drömbil för mig, en av de sista riktigt vackra modellerna från just Ferrari. Kan dessutom ha varit sista gången de gick att få under 500000 kr. Var just så analog som en 90-tals Ferrari ska och den hade de läckra gula Cavallinosköldarna infällda i skärmarna. Den hade dessvärre några små defekter i lack och plåt, bland annat på en hjulhuskant fram och en strax bakom förardörren, och det funkar bara inte för mig. Inte på en Ferrari. Jag vill inte lämna bort den för den typen av åtgärder det första jag gör. Synd förstås, men det var ändå bara en 355 som ju finns ganska gott om. Dessutom en 95:a som tycks vara lite sämre än senare bilar.
Audi RS2 Avant -95, privatannons tror jag, fanns i Uppsala. Ovanlig dunkelblau metallic och även denna med de snygga fälgarna från 993 Turbo. Den var den kanske läckraste RS2 jag sett men den dånade på tok för mycket från det förmodade femtums avloppsröret som satt under bilen. Det var kul i ett par minuter av provkörningen, därefter var det mest plågsamt i kupén. Ingen affär. Ingen ånger. Fel färg men rätt hjul på bilden
Jaguar XJ-S Coupé V12 -86, guldbrun metallic, hade en rejäl crush på Jaguars läckra V12 Coupé och den här takluckeförsedda hade fyra nya Monroedämpare i skuffen som ägaren inte hade monterat, förarstol som lutade i sidled och det för modellen vanliga hängande innertaket. Inget av det avskräckte, utan det som fällde avgörandet var att den hade fått de svinfula sidolisterna som de USA-sålda bilarna hade bortmonterade, medan de monteringshål som fanns innanför bara täckts över med små svarta tejpprickar. Sånt duger inte. Man såg dem inte på en meters håll men jag inspekterar förstås mina bilar närmare än så. Aldrig ångrat mig, men jag har även kikat på fler exemplar än den, samtliga dock av europamodell som är det enda rätta egentligen
Fiat Barchetta -99, silver, fanns hos privatperson i Sumpan. En roligare bil att köra än man kanske kan tro. Men den jag tittade på hade läckande suflett och det var inget jag kände att jag hade lust att åtgärda på en så pass ny bil. Och som nämndes tidigare, jag har aldrig varit någon riktig cabbfrasse så jag valde att inte bli det den gången heller.
Alfa GTV6 -84, svart, beige tygklädsel, Momo Starfälgar och med ovanlig option a/c, som dessutom funkade. Pedantskött bil som gick väldigt fint, och med skön sång från ett sportsystem och knappt något skrap alls på tvåan. Men jag var helt enkelt mer för äldre Alfor än så, och därför blev det inte heller något köp hos denne privatperson.
Har varit spekulant på ytterligare några roliga bilar men kom inte på fler nu vilket nog är lika bra med tanke på längden på inlägget.
Edit: tilläggas bör att jag sedan nio år tillbaka sitter nöjd med Shamalen jag fann då. Har hittills inte känt att den ska lämna eller bytas ut. Men komplettera vore kanske kul. Tur garaget bara rymmer en bil..
Bilagor
Senast ändrad:
Underbar lista
Fieron påminner mig om att jag valde mellan en sådan, en E30 Alpina B6 3.5 och en Fulvia Zagato vid ett tillfälle. Köpte Fieron och rasade motorn på den när jag tog licens på Sturup Raceway. Avsaknaden av vettiga skvalpskydd gjorde att oljepumpen sög luft istället för olja. Gjorde en bytesaffär mot en 924 Turbo sen så jag slapp fixa motorn. En senare ägare stoppade i en BMW V8 från en 740 istället för den rätt sunkiga original-V6:an, tror den rullar med det fortfarande.
Underbar lista
Bra bytesaffär ju. Men V8 i Fiero låter som rätt medicin. Original V6:an är som du skriver sunkig.
Kanske inte samma, men har för mig det finns en projekttråd på Rejsa med ett dylikt bygge, ger ju en Fiero lite ballhetsfaktor iaf.Underbar lista
Tror att det kan vara samma
Ja 924 Turbon var riktigt kul. Men skulle givetvis köpt Fulvian när man tänker på det i efterhand. Samma kille som sålde den (tror han ville ha 65 för den då) hade en 124 Abarth till salu för 130 också men det var långt över smärtgränsen för en fattig student. Suck. Vill minnas att det fanns en 1300 GTA till salu för ungefär samma pengar också. Nu pratar vi slutet av 90-talet så det är ju en stund sedan
BadkarsPiraten
Guld
Underbar lista
Fiero var ett typ exempel på hur man kan göra allt fel.
En OK bil i grunden med potens till att vara något bra.
Och sedan slaktar man den med en värdelös v6 och en värdelös automat.
Exakt så. Grundkonceptet är riktigt bra men sen gick det helt snett tyvärr. Hade manuell låda i min och den var hyfsat ok om jag minns rätt.
M.B.
Basic
Highlights från polisgubbens version @oystercase @MaziK @Pojken från Götet
"Sekunderna innan polismannen sätter sig i radiobilen, ser och hör man 2 motorstarka fordon gasa iväg kraftigt ut från Lernacken in mot Malmö. Det är en mörk BMW och en låg blå sportbil. Man hör framförallt det blåa fordonets gaspådrag."
"Rapporterande polisman gasade upp polisbilen i en hastighet om minst 200 km/h för att försöka komma ikapp fordonen."
"Trots att polismannen låg i ca 200 km/h efter fordonen så kom polismannen inte närmare fordonen."
"Polismannen beslutade sig för att köra ikapp och stoppa den mörka bilen som hade samröre i "racet."
Polismannen stiger ur polisfordonet, gör ett slarvigt stopptecken mot sportbilen, som trots detta saktar in och stannar på platsen. Sportbilen stannar framför polisbilen, medans den mörka bilen, en BMW stod bakom polisbilen.
"Bakom ratten satt ägaren. Brevid honom på passagerarsätet satt en mansperson. Denna person verkade vara tagen av den höga hastighet han fått åka i, tyst och orörlig blick."
"Polismannen berättade varför McLaren föraren/ägaren stoppades och att han kommer att rapporteras för fortkörning, 150 km/h på gällande 110 km/h"
"Föraren/ägaren började att argumentera emot och var ifrågasättande på stoppet både och rapporterandet på engelska och svenska"
"Han vägrade att skriva på en ordningsbot för hastighetsöverträdelse. Rapporterande polisman sade till föraren att en anmälan kommer att upprättas och att vi kommer att få träffas i tingsrätten."
"Till plats kom en IGV patrull, 2 kvinnliga kollegor. Rapporterande polisman bad en av kollegorna gå fram och berätta för föraren vad som skulle ske. Efter en stunds talande med föraren så lyckades den kvinnliga polismannen förmå mannen att skriva på en ordningsbot"
"Efter att den skrivits färdigt elektroniskt på en mobiltelefon och när han delgivits boten enligt de regler som gäller och när han skulle skriva på, så vägrade han igen."
Rapporterande polisman påbörjade åter att upprätta en anmälan. Någon minut senare kommer den kvinnliga kollegan fram till rapporterande polisman, som satt i radiobil 69-3200 och skrev. Hon sade att föraren var villig att skriva på en elektronisk ordningsbot. Rapporterande polisman gick fram till föraren, skrev de uppgifter som behövdes, delgav honom vad som skrivits i boten, och frågade honom igen om han ville signera boten, vilket han gjorde."
"Efter att ha signerat o-boten drog mannen iväg i hög hastighet med sin bil på ett sådant sätt som tydde på att han var irriterad på att han blev rapporterad. Ej kapabel att framföra ett fordon."
Han menar alltså att
1. Jag hade tävlat med BMW:an i hastighet som överstiger 200km/h.
2. Jag ifrågasatte honom och vägrade skriva på.
3. Hans kollega övertalade mig att skriva på frivilligt.
4. Han vittnar i skrift att jag var tydligen inte kapabel att framföra bil.
Trotts detta får jag behålla min license och böta "enbart" för 150km/h. Ingen street racing, ingen vårdslöshet i trafik, nada...
Han undviker dem svåra frågor som jag ställde i överklagan kring hans hot. Han förklarar heller inte varför omhändentog han inte min körkort om jag är så farlig och ej kapabel att köra bil.
Enligt mig så var det för att inte "perjure himself on record" så att säga - nekar han att han hotade att ta min licens så ljuger han, erkänner han det så blir det tydligt att jag "erkännde" inte frivilligt. Då är det lättare att undvika frågan helt.
Det sjukaste är att hans kollega fick också yttra sig. Enligt henne nekade jag helt och hållet.
"Föraren förstår allt som sagts och fått ordningsboten förklarad i punkt och pricka men motsäger sig mätningsmetoden-efterföljande och med anledning av det godtar han inte ordningsföreläggandet."
Men han menar att hon övertalade mig att skriva på... minst en av dem talar tydligen inte sanningen.
Åklagaren ser inga problem alls och ifrågasätter inte dem. Varken hoten/anledningen att jag fick behålla körkortet eller deras helt två olika versioner...
"Jag motsätter mig undanröjande av ordningsföreläggande.
"Av polisen upprättade PM framgår det visserligen att M.B. inledningsvis förnekat gärningen och motsatt sig att godkänna ett ordningsföreläggande, men att han sedan polisen förklarat att det i så fall kommer att upprättas en anmälan och att fallet går vidare till tingsrätten valt att godkänna föreläggandet.
"Det har varit upp till honom om han på plats ville godkänna lagföringen, eller om att hellre skulle vilja att det upprättas en anmälan om händelsen. Det går inte att tolka på annat sätt än att han till slut accepterat lagföringen på plats och att det rör sig om en giltig viljeförklaring från honom."
Jag är minst sagt mycket förvånad av åklagarens syn på saken... jag hoppas att det sitter någon vettigare i tingsrätten som kan se igenom skitsnacket och fråga dem svåra frågor.
"Sekunderna innan polismannen sätter sig i radiobilen, ser och hör man 2 motorstarka fordon gasa iväg kraftigt ut från Lernacken in mot Malmö. Det är en mörk BMW och en låg blå sportbil. Man hör framförallt det blåa fordonets gaspådrag."
"Rapporterande polisman gasade upp polisbilen i en hastighet om minst 200 km/h för att försöka komma ikapp fordonen."
"Trots att polismannen låg i ca 200 km/h efter fordonen så kom polismannen inte närmare fordonen."
"Polismannen beslutade sig för att köra ikapp och stoppa den mörka bilen som hade samröre i "racet."
Polismannen stiger ur polisfordonet, gör ett slarvigt stopptecken mot sportbilen, som trots detta saktar in och stannar på platsen. Sportbilen stannar framför polisbilen, medans den mörka bilen, en BMW stod bakom polisbilen.
"Bakom ratten satt ägaren. Brevid honom på passagerarsätet satt en mansperson. Denna person verkade vara tagen av den höga hastighet han fått åka i, tyst och orörlig blick."
"Polismannen berättade varför McLaren föraren/ägaren stoppades och att han kommer att rapporteras för fortkörning, 150 km/h på gällande 110 km/h"
"Föraren/ägaren började att argumentera emot och var ifrågasättande på stoppet både och rapporterandet på engelska och svenska"
"Han vägrade att skriva på en ordningsbot för hastighetsöverträdelse. Rapporterande polisman sade till föraren att en anmälan kommer att upprättas och att vi kommer att få träffas i tingsrätten."
"Till plats kom en IGV patrull, 2 kvinnliga kollegor. Rapporterande polisman bad en av kollegorna gå fram och berätta för föraren vad som skulle ske. Efter en stunds talande med föraren så lyckades den kvinnliga polismannen förmå mannen att skriva på en ordningsbot"
"Efter att den skrivits färdigt elektroniskt på en mobiltelefon och när han delgivits boten enligt de regler som gäller och när han skulle skriva på, så vägrade han igen."
Rapporterande polisman påbörjade åter att upprätta en anmälan. Någon minut senare kommer den kvinnliga kollegan fram till rapporterande polisman, som satt i radiobil 69-3200 och skrev. Hon sade att föraren var villig att skriva på en elektronisk ordningsbot. Rapporterande polisman gick fram till föraren, skrev de uppgifter som behövdes, delgav honom vad som skrivits i boten, och frågade honom igen om han ville signera boten, vilket han gjorde."
"Efter att ha signerat o-boten drog mannen iväg i hög hastighet med sin bil på ett sådant sätt som tydde på att han var irriterad på att han blev rapporterad. Ej kapabel att framföra ett fordon."
Han menar alltså att
1. Jag hade tävlat med BMW:an i hastighet som överstiger 200km/h.
2. Jag ifrågasatte honom och vägrade skriva på.
3. Hans kollega övertalade mig att skriva på frivilligt.
4. Han vittnar i skrift att jag var tydligen inte kapabel att framföra bil.
Trotts detta får jag behålla min license och böta "enbart" för 150km/h. Ingen street racing, ingen vårdslöshet i trafik, nada...
Han undviker dem svåra frågor som jag ställde i överklagan kring hans hot. Han förklarar heller inte varför omhändentog han inte min körkort om jag är så farlig och ej kapabel att köra bil.
Enligt mig så var det för att inte "perjure himself on record" så att säga - nekar han att han hotade att ta min licens så ljuger han, erkänner han det så blir det tydligt att jag "erkännde" inte frivilligt. Då är det lättare att undvika frågan helt.
Det sjukaste är att hans kollega fick också yttra sig. Enligt henne nekade jag helt och hållet.
"Föraren förstår allt som sagts och fått ordningsboten förklarad i punkt och pricka men motsäger sig mätningsmetoden-efterföljande och med anledning av det godtar han inte ordningsföreläggandet."
Men han menar att hon övertalade mig att skriva på... minst en av dem talar tydligen inte sanningen.
Åklagaren ser inga problem alls och ifrågasätter inte dem. Varken hoten/anledningen att jag fick behålla körkortet eller deras helt två olika versioner...
"Jag motsätter mig undanröjande av ordningsföreläggande.
"Av polisen upprättade PM framgår det visserligen att M.B. inledningsvis förnekat gärningen och motsatt sig att godkänna ett ordningsföreläggande, men att han sedan polisen förklarat att det i så fall kommer att upprättas en anmälan och att fallet går vidare till tingsrätten valt att godkänna föreläggandet.
"Det har varit upp till honom om han på plats ville godkänna lagföringen, eller om att hellre skulle vilja att det upprättas en anmälan om händelsen. Det går inte att tolka på annat sätt än att han till slut accepterat lagföringen på plats och att det rör sig om en giltig viljeförklaring från honom."
Jag är minst sagt mycket förvånad av åklagarens syn på saken... jag hoppas att det sitter någon vettigare i tingsrätten som kan se igenom skitsnacket och fråga dem svåra frågor.
Senast ändrad:
Superenkelt att slå hål på det här. Så dumt så att det är löjeväckande.
Polismannen kommer alltså inte närmre när han kör i 200 kh/m men bestämmer sig sedan för att köra ikapp. Enligt hans berättelse måste han då rimligtvis ha passerat dig för att först kunna stanna BMW:n och efter det vinka in dig till vägkanten.
Enbart detta borde räcka för nästa åklagare att lägga ner, för jag utgår ifrån att du begär överprövning av beslutet.
EDIT: Du har alltså till slut efter påverkan gjort ett medgivande av en påhittad händelse. Som jag skrev tidigare, gör en anmälan mot polismannen för tjänstefel.
M.B.
Basic
Jag väntar på tingsrättens beslut just nu. Jag har begärt att få förhöra båda poliser under oath kring avvikelsen mellan deras versioner samt förklara varför fick jag behålla körkortet. Det kan dem inte förklara utan att erkänna att dem satt mig under hot, troligen för dem visste hur svag deras berättelse verkligen är. Jag har också bett om en kopia av ordnongsboten som BMW:an fick (hint: han fick aldrig det).
Helt galet att åklagaren ser inga problem med deras avvikande versioner.
Senast ändrad:
Tips är att hålla det enkelt. Att gå in på teorier om att de tvingat/hotat/pressat att du ska erkänna är egentligen ointressant. I TR räcker det med att visa på orimligheten i lagöverträdelsen, det är vad som är viktigt. Inget brott, inga böter, ingen dom.
M.B.
Basic
Ja, det förstår jag. Men problemet just nu ligger i att jag "erkännde" genom att "godta böter", något som dem förklarade inte heller. Därför är första målet att få det undanröjd. Därefter, om tingsrätten godkänner undanröjandet, kan åklagaren välja om hen vill ta det vidare. Så just nu är det viktigt att påpeka både orimligheten i anklagelsen, men också övertala tingsrätten att "godkännandet" var inte frivilligt. Blir godkännandet inte undanröjt så kommer orimligheten spela ingen roll egentligen eftersom jag har fått "domen" redan.
oystercase
Silver
De har rätt att ta körkortet på plats men behöver inte. Men med mer än 30km/h hastighetsöverträdelser rapporteras det in till trafikverket som beslutar om indragning av körkortet. Så tydligen ganska vanligt att de inte tar på plats eftersom det ändå sköts "sedan".
De får inte "sälja in" boten vilket de till och med vittnar om att de gjort....detta ska du trycka på. Framförallt att kvinnliga polisen säger att du inte vill skriva på. Hotet du kände när flera poliser krävde att du skulle skriva på fast du enligt polisens vittnesmål sagt nej flera gånger. Att när du väl skrev på sa de att du var tvungen men att det inte var ett erkännande.
Viktigt att du tar in skriftligt vittnesmål från din passagerare.
Dit starkaste kort är att du har exakta tidpunktet för stoppet samt när du lämnade brofästet. Du måste mycket tydligt visa att polismannen misstagit sig med sina 200km/h. Det enda han säger är att du gasade iväg och att det lät mycket. Det är ingen fortkörning.
Fortsätt med att visa hur lång tid det tar för honom att komma upp i 200. Hur lång tid tar det att köra hela sträckan i 200 etc. Etc.
Påpeka osäkerheten att försöka mäta två bilar. Hur kan du kört i närheten så fort som M5an på den lilla sträckan när han hunnit stanna M5an OCH gå ur bilen samt stanna dig efteråt. Helt orimligt. Du har dessutom bevis att du inte kört snabbbt i snitt. Det finns riktlinjer för efterföljandemätning. De har ej följts.
Det räcker att tibgsrätten skriver ner fortkörningen till under 140 så får du behålla körkortet. Yrka på att data från video och brofäste visar att du inte kört mer än 120 men att du vitsordar det.
/C
oystercase
Silver
Nej. Det är i sig skäl för undanröjande "framtvingat erkännande". Poliserna har dessutom vittnat att de upprepade gånger pressat MB.
Däremot är starkaste kortet att MB har mätdata som visar att polisen har fel (dock finns tolkningsutrymme). Egentligen bör MB ta in ett tekniskt expertvittne som förklarar detta för tingsrätten.
oystercase
Silver
Om M5an inte fått en bot är det ganska allvarligt...det är ju ett ganska starkt argument om polisen inte ansett sig kunna bevisa M5ans fortkörning men kunde bevisa din. När du bevisligen körde långsammare eftersom du kom fram ich blev stoppad långt senare
Åklagare är ganska "lata" säger polisen annan version än din ser de ingen anledning att ifrågasätta (varför skulle polisen ljuga). Lättare låta tingsrätten rota i det...
Håller med om att det kommer vara värt att ta in extern hjälp.
Starkaste kortet är den fysiska omöjligt prestationen av polismannen att först inte hänga med i 200km/h, sedan bestämma sig för att öka insatserna och köra ikapp, passera M.B. när han jagar ner BMW:n, (trots att den högljudda lättigenkänliga supersportbilen borde vara det rimliga målet om man dessutom hinner upp den först), för att sedan stanna BMW:n, hinna kliva ur polisbilen för att vinka in M.B. till vägkanten.
De är alltså inte en fråga om en tolkning av mätdata från polismannens sida utan en helt uppdiktad historia. Men jag lämnar det nu och önskar @M.B. lycka till. Håller tummarna att TR rättar till felaktigheten.
oystercase
Silver
Helt rätt. Men med mätdata menar jag att MB både har exakt tidpunkt när han lämnar brofästet (kvitto). Samt när han blir stoppad (dels polismanmens tidsangivelse i sin rapport men även tidsdata från videon (metadata/exif) MBs passagerare tog). Dessa data visar att MB på den aktuella sträckan höll någonstans mellan 80(?) och 120 km/h (om jag minns uträkningen rätt). Det är rätt kraftig motbevisning. Den aktuella sträckan är rätt kort (typ 5km) så felmarginalen är väldigt liten. I 200 km/h kör man hela sträckan på ca 90s...
Ca 23 av dessa sekunder behövde polismannen för att accelerera. Videon visar att de ej kört för fort en bra bit innan de blev stoppade eftersom polismanmen han ur bilen. Data visar att de snittat 80-120....
BadkarsPiraten
Guld
Även en NOS har nog rosthål i karossenFan va kul hade varit hittat en NOS Scorpio
Inte så roligt om det enda du kan få tag i är en Scorpio Mk2!Fan va kul hade varit hittat en NOS Scorpio
En ledsen val……Inte så roligt om det enda du kan få tag i är en Scorpio Mk2!
BadkarsPiraten
Guld
Inte så roligt om det enda du kan få tag i är en Scorpio Mk2!
Lustiga är att jag tycker min Lincoln Mark Viii är ful.
Men den är fan ett mästerverk i jämförelse med den där...
Molgan
Basic
Näe, jag är glad att jag inte sett en på 20 år.Fan va kul hade varit hittat en NOS Scorpio
AE41500
Silver
Fan va kul hade varit hittat en NOS Scorpio
Inte så roligt om det enda du kan få tag i är en Scorpio Mk2!
Ford har riktig goa komfortlok för pengen, Scorpio inget undantag. Designmässigt väl ingen hit, får mig mer att tänka på annat...limpa.
