När vi lämnade historien
förra gången så hade jag tre stycken Panerai i aktiv rotation - 1359, 416, 655 - och en ganska stor uppsättning microbrands (samt några Anonimo och Hamilton). Det som framförallt har hänt sedan dess är att jag har en endaste icke-Panerai kvar, och det är min Magrette Kara.
... blev till ...
Varför jag berättar om den är att jag har insett att det är Panerai-stilen som gäller för mig, det är det jag trivs i. Så, om jag behöver en lätt (titan) go-to-klocka som inte kostar så mycket för träning eller äventyr där jag inte vill offra en panna, så är Kara det näst bästa för mig.
Det är ungefär nu ni vill öppna en flik till i webbläsaren, för att kunna googla alla referenser jag kommer kasta ur mig strax, om ni inte känner att ni kan dem utantill.
På Paneraifronten då, well, där har det också hänt en hel del. 1359 och 416 är kvar, men 655 är såld. 655 är en Radiomir 1940 i 42mm, och jag insåg efter ett tag att jag verkligen aldrig använde den för den är för tunn och liten för att det ska kännas bra. Sure, den går in under skjortan, men, nja, nej. Hade den varit i 45mm (som min gamla 574, fast vit då) så hade jag varit nöjd och glad. Men nu började istället jakten på en bättre vit Panerai. Ni som läste del 1 innan den här vet redan att jag haft en 630, en vit base luminor 44mm. Den var bra. Den gick faktiskt också in under skjortan, tillräckligt i alla fall, men den kändes aldrig riktigt vit, den var lite grumligt vit. Jag kom på varför i höstas/vintras. De flesta Luminor har samma glas, något vi kallar dubbelkupat. Det ger en snygg refraction när man kollar på den i sidled, och säkerligen en bättre svärta på de pannor med mörkare urtavlor, men ... för de vita så blir det skumt, bokstavligen. Så, vilka Luminor har inte det glaset, jo, de med 8-dagarsverk av någon anledning. Kanske för att det blir lite trångt i boetten annars, kanske inte. Anyhow, så finns ju då Pam 561 som vit 8-dagars, men ... ni som känner mig vet att jag föredrar ecru-style på lysmassa/visare/index. Vad gör man då? Jo, man går vetenskapligt tillväga och kollar watchbase vilka referenser som finns med 8-dagarsverket p.5000 -
https://watchbase.com/panerai/caliber/p-5000 - och inser att det finns en (1) vit panna med rätt konfiguration, som är en del av ett två-klockors-set. 602 ur settet 785. Vafasen... jaja, jag sätter upp en chrono24-bevakning och börjar bida min tid, man kanske har tur. Sjukt få tillverkade, och vad är oddsen på att det skulle säljas en ensam 602:a liksom...
Meanwhile, så stannar jag ju inte direkt kvar på den sidan på watchbase utan börjar gräva runt ordentligt och upptäcker en riktig Mårtklocka. Den heter 613, är en 45mm Radiomir Ceramic, tillverkad i 101 exemplar för Panerais Boutique i Istanbul. Den riktigt sjunger till mig, men hur 17 ska jag få tag på en sådan. De där är ju slut sedan länge. Jag hör av mig till butiken och de säger "nej, vi har faktiskt en kvar" (eller om det nu var flera), men ... ja ... jag har inte riktigt de pengarna just då, så jag tar en titt på Chrono24, och jisses, där är en till, billig, begagnad, äsch, crap, utanför EU, i Lichtenstein. Jaja, jag kollar med den handlaren och han är extremt tillmötesgående, han sänker priset och kör till Tyskland för att posta klockan. Så, välkommen 613, och så fick det bli en ny profilbild här på forumet.
En extra bonus är att den är ganska tunn, så den kan med fördel användas som dressklocka också. Yay.
Samma vecka som 613 anlände, så inkom det pengar på kontot efter en otippat lyckad lägenhetsförsäljning. Och när man precis har köpt något dyrt så vet man inte riktigt längre hur man räknar pengar (se del 1), så då kastar man sig över nästa deal utan att tänka efter. Nja, riktigt så var det kanske inte, men jag hade saknat den där ikoniska Panerai-känslan efter att jag sålt 605:an. En 372 hade varit perfekt, om inte skälet till att jag sålde 605:an var att jag tyckte den var lite för stor. SIHH 2019 passerade precis där, med en drös Submariners och ingen 44mm 372 som vi alla hoppades på. Jag tröstade mig med att läsa The Panerai Book (vilket egentligen är 2 böcker) och efter halva första så insåg jag hur jag skulle få känna DNA-känslan i lagom storlek. Lägg till att jag har haft en 424, dvs. en 47mm Radiomir, och vet att den sitter lika bra om inte bättre än många 44mm. Det borde vara tillräcklig förklaring för att jag insåg vad min nya kärlek skulle heta.
720!
Samma vecka som 613 anlände, så traskade jag till Krons och högg den 720 som satt där och såg ensam ut. YES! Helt galet med två Radiomir på samma vecka, helt rätt med just de här två.
För er som kanske inte vet, så är 720 det närmaste man kommer Panerais första storsäljare inom klockor, nämligen 3646.
Som jämförelse kommer här några bilder på klockan som sitter mest på min handled these days. 720.
För er som inte provat, Radiomir, framförallt 47mm, är grymt underskattade. Våga prova.
Så, det här var i vintras. När våren började komma kände jag suget efter en vit Panerai växa sig ännu större, och det hade faktiskt legat en ensam och övergiven klocka med rätt referens hos en handlare i Italien ett tag. Nä fasen. Jag slår till. Och det köpet är inget jag kommer att ångra. Hej 602!
Sommarklockan är här och samligen känns bisarrt komplett. Som ni ser ovan, och har läst i del 1 av den här historien så vet ni att jag snirklar mig fram genom Paneraiträsket och har testat ganska många modeller. Jag har alltid haft något annat i tankarna ... men det har jag inte nu. Hur länge det håller i sig vet jag inte, men det har potential att sluta ungefär så här. I alla fall till SIHH 2020.
Tack för mig.
THE ONGOING STORY OF MY GREATEST ADDICTION, PART II 
