-
Välkommen till ett uppdaterat Klocksnack.se
Efter ett digert arbete är nu den största uppdateringen av Klocksnack.se någonsin klar att se dagens ljus.
Forumet kommer nu bli ännu snabbare, mer lättanvänt och framför allt fyllt med nya funktioner.Vi har skapat en tråd på diskussionsdelen för feedback och tekniska frågeställningar.
Tack för att ni är med och skapar Skandinaviens bästa klockforum!
/Hook & Leben
Den exakta vintagetråden - quartz
- Trådstartare Nissenutz
- Start datum
Lite smått om Seiko Dolce (och Credor)
Seiko Dolce? Jag tänkte massproducerade dressklockor i kitschig 80-talsestetik med oinspirerade kvartsurverk. Och en hel del av de drösvis med Dolce-klockor som Seiko producerade under 1980-talet passar bra in i den beskrivningen. Men som så ofta döljer sig en komplexare bild under ytan för den som börjar skrapa.
Låt oss börja redan 1974, när Seiko lanserade ett nytt modellprogram under namnet Crêt d’Or (”den gyllene bergskammen” eller ”den gyllene vågtoppen”. Crêt d’Or, som senare skulle förenklas till Credor, var en lyxserie av dressklockor avsedd enbart för den japanska marknaden, företrädesvis i ädelmetall. Intentionen med Credor var att visa upp det bästa av Seikos hantverkskunnande i de dyraste materialen, med en designfilosofi riktad enbart till den japanska smaken. Man kan nog se det lite som en motsvarighet till de schweiziska tillverkarnas haute horlogerie-klockor, fast riktad bara till den inhemska japanska marknaden.
Parallellt med introduktionen av Credor pågick kvartsrevolutionen för fullt, och billiga kvartsur från Japan översvämmande marknaden. 1981 introducerades Dolce-kollektionen, som på ytan hade likheter med Credor-klockorna. Tunna, delikata boettformer med exklusiv finish. Men där Credor hyllar ett visst japanskt ideal, den yttersta förfiningen av hantverkskunnande, är Dolce grundat i ett annat. Dolce-klockorna representerar den japanska ingenjörskonsten och industrialiseringen dragen till sin spets. Materialen är sådana som kräver avancerade industriella processer och automatisering.
Det är tre saker som intresserar mig hos Dolce. För det första, klockor med designarvet efter 1970-talet: kantiga boetter, knivskarpa kanter och spegelpolerade ytor. För det andra, materialvalen. Många modeller har boetter av volframkarbid eller andra exotiska extremt hårda legeringar, som är nästa repfria. Glasen är ofta safir. Det är här den avancerade industriella tillverkningen kommer in, eftersom det inte direkt är hantverksvänliga material. För det tredje, vissa modeller har HAQ-urverk, med gångavvikelse på under 20 s/år.
Här är tre exempel från mina samlingar. Först ut, en 5931-5341 från 1981. Nypris 95 000 yen, motsvarande ca 2000 kr då. Boettmaterialet betecknas NSAG vilket enligt internet wisdom ska uttydas ”Super hard alloy case. (Surface hardness is high and resistant to small scratches, Hv = about 1200)”, och gissningsvis innebär volframkarbid. För jämförelse har rostfritt stål en hårdhet runt 200. Tjockleken är 6 mm och bredden 30 mm utan krona (men bärs större tack vare formen och länkbredden). Inuti tickar 5931-verket, med en gångavvikelse på 15 spm. Utmärkande för verket är att det bara är 1.9 mm tjockt, vilket var imponerande för tiden.
Nästa ut är av senare årgång, en 7741-509A från 1987. På den här står boettmaterialet utskrivet, ”TUNGSTEN CARBIDE”. Tjocklek 5.3 mm och bredd 28 mm. Verket är ett 7741 med 15 spm. Den här klockan är antimagnetisk upp till 60 gauss (vilket är kravet enligt ISO764). Nypris 120 000 yen vilket motsvarade ca 5000 kr 1987.
Sist min favorit, en 9531-5060 också från 1987. Tjocklek 5.7 mm och bredd 26.5 mm. Verket är 9531, ett HAQ-verk specificerat till 20 spy. Boetten är även här i volframkarbid och klockan uppfyller ISO764. Nypris 100 000 yen vilket motsvarade drygt 4000 kr 1987. En rolig sak med den här klockan är att safirglaset livar med boettkanterna på sidorna. Bra unisexklocka.
Alla de här klockorna är helt repfria i boett och glas tack vare materialen. Just mina exemplar har även länkar i gott skick, trots att själva länkarna inte är av något särskilt hårt material.
Seiko Dolce? Jag tänkte massproducerade dressklockor i kitschig 80-talsestetik med oinspirerade kvartsurverk. Och en hel del av de drösvis med Dolce-klockor som Seiko producerade under 1980-talet passar bra in i den beskrivningen. Men som så ofta döljer sig en komplexare bild under ytan för den som börjar skrapa.
Låt oss börja redan 1974, när Seiko lanserade ett nytt modellprogram under namnet Crêt d’Or (”den gyllene bergskammen” eller ”den gyllene vågtoppen”. Crêt d’Or, som senare skulle förenklas till Credor, var en lyxserie av dressklockor avsedd enbart för den japanska marknaden, företrädesvis i ädelmetall. Intentionen med Credor var att visa upp det bästa av Seikos hantverkskunnande i de dyraste materialen, med en designfilosofi riktad enbart till den japanska smaken. Man kan nog se det lite som en motsvarighet till de schweiziska tillverkarnas haute horlogerie-klockor, fast riktad bara till den inhemska japanska marknaden.
Parallellt med introduktionen av Credor pågick kvartsrevolutionen för fullt, och billiga kvartsur från Japan översvämmande marknaden. 1981 introducerades Dolce-kollektionen, som på ytan hade likheter med Credor-klockorna. Tunna, delikata boettformer med exklusiv finish. Men där Credor hyllar ett visst japanskt ideal, den yttersta förfiningen av hantverkskunnande, är Dolce grundat i ett annat. Dolce-klockorna representerar den japanska ingenjörskonsten och industrialiseringen dragen till sin spets. Materialen är sådana som kräver avancerade industriella processer och automatisering.
Det är tre saker som intresserar mig hos Dolce. För det första, klockor med designarvet efter 1970-talet: kantiga boetter, knivskarpa kanter och spegelpolerade ytor. För det andra, materialvalen. Många modeller har boetter av volframkarbid eller andra exotiska extremt hårda legeringar, som är nästa repfria. Glasen är ofta safir. Det är här den avancerade industriella tillverkningen kommer in, eftersom det inte direkt är hantverksvänliga material. För det tredje, vissa modeller har HAQ-urverk, med gångavvikelse på under 20 s/år.
Här är tre exempel från mina samlingar. Först ut, en 5931-5341 från 1981. Nypris 95 000 yen, motsvarande ca 2000 kr då. Boettmaterialet betecknas NSAG vilket enligt internet wisdom ska uttydas ”Super hard alloy case. (Surface hardness is high and resistant to small scratches, Hv = about 1200)”, och gissningsvis innebär volframkarbid. För jämförelse har rostfritt stål en hårdhet runt 200. Tjockleken är 6 mm och bredden 30 mm utan krona (men bärs större tack vare formen och länkbredden). Inuti tickar 5931-verket, med en gångavvikelse på 15 spm. Utmärkande för verket är att det bara är 1.9 mm tjockt, vilket var imponerande för tiden.
Nästa ut är av senare årgång, en 7741-509A från 1987. På den här står boettmaterialet utskrivet, ”TUNGSTEN CARBIDE”. Tjocklek 5.3 mm och bredd 28 mm. Verket är ett 7741 med 15 spm. Den här klockan är antimagnetisk upp till 60 gauss (vilket är kravet enligt ISO764). Nypris 120 000 yen vilket motsvarade ca 5000 kr 1987.
Sist min favorit, en 9531-5060 också från 1987. Tjocklek 5.7 mm och bredd 26.5 mm. Verket är 9531, ett HAQ-verk specificerat till 20 spy. Boetten är även här i volframkarbid och klockan uppfyller ISO764. Nypris 100 000 yen vilket motsvarade drygt 4000 kr 1987. En rolig sak med den här klockan är att safirglaset livar med boettkanterna på sidorna. Bra unisexklocka.
Alla de här klockorna är helt repfria i boett och glas tack vare materialen. Just mina exemplar har även länkar i gott skick, trots att själva länkarna inte är av något särskilt hårt material.
Föredömligt inlägg, och väldigt fina bilder! Länkarna är alltså i annat material än boetterna? Är det rostfritt då?Lite smått om Seiko Dolce (och Credor)
Seiko Dolce? Jag tänkte massproducerade dressklockor i kitschig 80-talsestetik med oinspirerade kvartsurverk. Och en hel del av de drösvis med Dolce-klockor som Seiko producerade under 1980-talet passar bra in i den beskrivningen. Men som så ofta döljer sig en komplexare bild under ytan för den som börjar skrapa.
Låt oss börja redan 1974, när Seiko lanserade ett nytt modellprogram under namnet Crêt d’Or (”den gyllene bergskammen” eller ”den gyllene vågtoppen”. Crêt d’Or, som senare skulle förenklas till Credor, var en lyxserie av dressklockor avsedd enbart för den japanska marknaden, företrädesvis i ädelmetall. Intentionen med Credor var att visa upp det bästa av Seikos hantverkskunnande i de dyraste materialen, med en designfilosofi riktad enbart till den japanska smaken. Man kan nog se det lite som en motsvarighet till de schweiziska tillverkarnas haute horlogerie-klockor, fast riktad bara till den inhemska japanska marknaden.
Parallellt med introduktionen av Credor pågick kvartsrevolutionen för fullt, och billiga kvartsur från Japan översvämmande marknaden. 1981 introducerades Dolce-kollektionen, som på ytan hade likheter med Credor-klockorna. Tunna, delikata boettformer med exklusiv finish. Men där Credor hyllar ett visst japanskt ideal, den yttersta förfiningen av hantverkskunnande, är Dolce grundat i ett annat. Dolce-klockorna representerar den japanska ingenjörskonsten och industrialiseringen dragen till sin spets. Materialen är sådana som kräver avancerade industriella processer och automatisering.
Det är tre saker som intresserar mig hos Dolce. För det första, klockor med designarvet efter 1970-talet: kantiga boetter, knivskarpa kanter och spegelpolerade ytor. För det andra, materialvalen. Många modeller har boetter av volframkarbid eller andra exotiska extremt hårda legeringar, som är nästa repfria. Glasen är ofta safir. Det är här den avancerade industriella tillverkningen kommer in, eftersom det inte direkt är hantverksvänliga material. För det tredje, vissa modeller har HAQ-urverk, med gångavvikelse på under 20 s/år.
Här är tre exempel från mina samlingar. Först ut, en 5931-5341 från 1981. Nypris 95 000 yen, motsvarande ca 2000 kr då. Boettmaterialet betecknas NSAG vilket enligt internet wisdom ska uttydas ”Super hard alloy case. (Surface hardness is high and resistant to small scratches, Hv = about 1200)”, och gissningsvis innebär volframkarbid. För jämförelse har rostfritt stål en hårdhet runt 200. Tjockleken är 6 mm och bredden 30 mm utan krona (men bärs större tack vare formen och länkbredden). Inuti tickar 5931-verket, med en gångavvikelse på 15 spm. Utmärkande för verket är att det bara är 1.9 mm tjockt, vilket var imponerande för tiden.
Nästa ut är av senare årgång, en 7741-509A från 1987. På den här står boettmaterialet utskrivet, ”TUNGSTEN CARBIDE”. Tjocklek 5.3 mm och bredd 28 mm. Verket är ett 7741 med 15 spm. Den här klockan är antimagnetisk upp till 60 gauss (vilket är kravet enligt ISO764). Nypris 120 000 yen vilket motsvarade ca 5000 kr 1987.
Sist min favorit, en 9531-5060 också från 1987. Tjocklek 5.7 mm och bredd 26.5 mm. Verket är 9531, ett HAQ-verk specificerat till 20 spy. Boetten är även här i volframkarbid och klockan uppfyller ISO764. Nypris 100 000 yen vilket motsvarade drygt 4000 kr 1987. En rolig sak med den här klockan är att safirglaset livar med boettkanterna på sidorna. Bra unisexklocka.
Alla de här klockorna är helt repfria i boett och glas tack vare materialen. Just mina exemplar har även länkar i gott skick, trots att själva länkarna inte är av något särskilt hårt material.
Enlundgren
Basic
Jag tänker att det måste vara avhandlat flera gånger tidigare men jag har inte lyckats hitta. När kom dom första quartzarna? Och vilka modeller var det?
Seiko Astron med 35-urverket började säljas julen 1969. Det var en guldklocka och första versionen kom utan datum. Såldes i något tusental exemplar. Sedan kom även en version med datum, och en version med rostfri boett. Under 1970 lanserade ett konsortium av schweiziska tillverkare urverket Beta 21, som satt i rad olika modeller: Omega Electroquartz, IWC da Vinci, Piaget 14101, Rolex 5100, och PP 3587. Beta 21 massproducerades aldrig och var en teknisk återvändsgränd. I stället var det Seiko som tog kommandot och lanserade 38-verket 1971. Det var det första massproducerade kvartsverket och satt i rad olika modeller fram till 1975 ca. Ska man samla tidiga kvarts är det enklast att leta efter Seiko med med 38-verket. De finns för rimliga priser på japanska nätauktioner. Sök efter Seiko 3802, 3803, 3823, 3862, 3863 och 3883.
Enlundgren
Basic
Mycket bra och utförligt svar! Tackar!
Skulle även slå ett slag för ESA 918x.
Efterföljare till Beta21 ESA 9170) i större volym, tidigt 70-tal. Väldigt fina! Har två Eterna, en City och en Svalan samt några donatorer. Går väldigt bra.
Edit: mer info
Swissonic [Watch Wiki]
www.watch-wiki.net
Jag skulle nog säga ättling? -8110 var ju med B-verk, mindre batteri och tunnare boett, en vidareutveckling helt enkelt. Riktigt trevlig den där! 48-varianterna känns som en sweet-spot, pålitliga, lagom stora och behåller mycket av formspråket från de mekaniska GS. Än så länge är priset överkomligt.En kusin med datum.
Senast ändrad:
Martin Lovasz
Guld
Pressat baklock. Rado tillverkade dessa boetter åt Certina. För hade det varit Certina hade den med största sannolikhet haft ett skruvlock.Dags för ett batteribyte på min Diamaster. Vet någon om det är skruvat eller pressat baklock på dessa?
Quartz var fint när dessa kom ut så när man gick till urmakaren för nytt batteri satte denna på en lite klisterlapp på locket med en pil som riktades mot månaden det blev bytt och då visste man när det skulle bytas nästa gång.
Var mycket försiktig med klockan då Tungsten går i bitar om man kommer emot något hårt. Har sett ett antal klockor där det finns stora sprickor eller bitar som saknas i boetten.
Senast ändrad:
Har försökt att ta bort locket lite försiktigt men vågar inte ta i mera. Då får det bli till att låta urmakaren byta batteriet istället.
Martin Lovasz
Guld
Servade denna lite trötta Candino från sena 70-talet och den blev riktigt trevlig.
Lite trött boett och tavlan har en del märken. Datumhjulet var lite sliten men klarar att byta datum även om några blir lite sneda
I hittar man en fin ESA 9362. Lödningen skall se ut så här så helt perfekt.
Lite trött boett och tavlan har en del märken. Datumhjulet var lite sliten men klarar att byta datum även om några blir lite sneda
I hittar man en fin ESA 9362. Lödningen skall se ut så här så helt perfekt.
Bilden är tagen innan service gissar jag?Servade denna lite trötta Candino från sena 70-talet och den blev riktigt trevlig.
Lite trött boett och tavlan har en del märken. Datumhjulet var lite sliten men klarar att byta datum även om några blir lite sneda
I hittar man en fin ESA 9362. Lödningen skall se ut så här så helt perfekt.
Martin Lovasz
Guld
Nej, den var mycket trött så detta är resultatet. Det var så länge sedan jag fixade till en klocka så jag tog en som var sliten så jag kunde träna lite. Nu gillar jag klockor som denna då de är billiga och jag undviker att polera boetter.
Kolla bara denna läckerbit jag servade för några år sedan. Ser ut som om någon tuggat på den. Hittade den i delar i en påse och byggde ihop den som trots mot den som gjorde den så illa.
Martin Lovasz
Guld
Mer skoj.
En Citizen i stål från 1986.
En Citizen i stål från 1986.
