Och där ligger de, gyllenbruna och vackra. En underbar doft sprider sig genom huset. Går in till den sovande maken och frågar om han vill dela detta ögonblick men han vill sova vidare. Det blev sent igår.
Barnet får välja först och hon väljer den största. Hennes min när jag delar den och inox tittar fram är underbar. "Men mamma! Har du lagt din klocka i min fralla? Är det ett test?"
Jag tittar på klockan och håller andan.
Den har stannat. Det här var alltså det som tog död på inox. Jag får ångest. Hur kunde jag? Kan man få det här till ett garantiärende eller har klockmaster globen läst detta och kommer att hänvisa till att det är ett solklart fall av skylldigsjälv?
MEN NEJ! Den tickar och går! Den sekunden som jag väntade på ett livstecken kändes som en evighet, men den tickar och går som om inget har hänt. Men det har det. Den är kletig och eländig och jag känner för första gången lite skam för vad jag utsatt den för. Jag spolar den i ljummet vatten och lägger den sen i ett bad och ställer fram den.
Det finaste man har ställer man på bordet.
Frallan däremot gick inte att rädda.
Jag måste säga att efter det här testet känner jag en stor och nyvunnen respekt för min inox och tänker vårda den med kärlek ett tag framöver.
Eller tills maken fyllt på brännaren igen.
