• Välkommen till ett uppdaterat Klocksnack.se

    Efter ett digert arbete är nu den största uppdateringen av Klocksnack.se någonsin klar att se dagens ljus.
    Forumet kommer nu bli ännu snabbare, mer lättanvänt och framför allt fyllt med nya funktioner.

    Vi har skapat en tråd på diskussionsdelen för feedback och tekniska frågeställningar.

    Tack för att ni är med och skapar Skandinaviens bästa klockforum!

    /Hook & Leben

I.N.O.X. den oförstörbara. Testandet fortsätter!

Den modellen du ville ha tycks inte finnas kvar däremot fanns dessa modeller:

Victorinox-I.N.O.X.-V-Ladies-Quartz-Watch-Green-37-mm-Fabric-strap-V241809--1_aab5cc7e-55c9-410c-b525-0ab7a8ff309e_800x.jpg

https://www.iguanasell.com/products...quartz-watch-green-37-mm-fabric-strap-v241809

Victorinox-I.N.O.X.-V-Ladies-Quartz-Watch-Pink-37-mm-Rubber-strap-V241807-1_b1c730f5-be11-421f-98ca-3e71283970f3_800x.jpg

https://www.iguanasell.com/products...-quartz-watch-pink-37-mm-rubber-strap-v241807

Victorinox-I.N.O.X.-V-Ladies-Quartz-Watch-Black-37-mm-Rubber-strap-V241808-1_51f44406-3649-4e82-8f84-c5e70735341c_800x.jpg

https://www.iguanasell.com/products...quartz-watch-black-37-mm-rubber-strap-v241808

Tycker dom två översta var snygga!
 
Efter två år och 46 sidor händer det.
Den röda stannade verkligen och detta hände vid ett enkelt rutintest.
Mamma och svärföräldrar var på besök och lagom till kaffet pratade vi klockor och de tittade på min nya rosa inox och jag visade även min något äldre röda inox. Maken berättade om den rödas historia och jag demonstrerade dess tålighet genom att slänga ut den över altanräcket. Barnet apporterade som en liten hund och ropade ”den går fortfarande!” till allas förtjusning. Jag upprepade kastet men denna gång på trädäcket, barnet apporterade och ropade ”den går fortfarande!” Såklart. ”Går den inte sönder?” frågade besökarna oroligt. Själv oroade jag mig mer för trädäcket.
Lite slentrianmässigt skickade jag iväg den med en van snärt på handleden så att den hamnade på den stenigare delen av stenpartiet, barnet sprang iväg och medan jag berättade om när jag bakade in den i Ernsts kalljästa morgonfrallor för mina imponerade svärföräldrar springer barnet runt och ropar ”den har stannat! Den går inte!”. Jag ignorerade henne eftersom det var uppenbart att hon ljög, då inox är oförstörbar, men hon gav sig inte.

Klockan 15:35, medan kaffet höll på att svalna i kopparna tog jag klockan ifrån henne, och ta mig tusan! Sekundvisaren hade stannat på 12. Jag skakade den utan framgång.
”Batteriet kanske tog slut just” sa jag. ”Det ska väl hålla i tio år” sa maken.
Tänkte att om jag drar runt den ett varv går den väl igång och jag märkte att när minutvisaren drogs förbi sekundvisaren hakade den i lite grann. När jag tittade närmare såg jag att sekundvisarens spets var lite böjd och hade satt sig i urtavlan. Jag dunkade den med framsidan neråt i klippan ett par gånger och tittade. Sekundvisaren tickade på igen som om inget hade hänt.
Jag funderar på om man fortfarande kan kalla den oförstörbar.
Här är den i alla fall efter incidenten.
Alive and ticking.
Tillsammans med sin okastade lillasyster.
B585AD75-D285-4714-AF1C-474988B72274.jpeg
 
Urkvinnan skrev:
Efter två år och 46 sidor händer det.
Den röda stannade verkligen och detta hände vid ett enkelt rutintest.
Mamma och svärföräldrar var på besök och lagom till kaffet pratade vi klockor och de tittade på min nya rosa inox och jag visade även min något äldre röda inox. Maken berättade om den rödas historia och jag demonstrerade dess tålighet genom att slänga ut den över altanräcket. Barnet apporterade som en liten hund och ropade ”den går fortfarande!” till allas förtjusning. Jag upprepade kastet men denna gång på trädäcket, barnet apporterade och ropade ”den går fortfarande!” Såklart. ”Går den inte sönder?” frågade besökarna oroligt. Själv oroade jag mig mer för trädäcket.
Lite slentrianmässigt skickade jag iväg den med en van snärt på handleden så att den hamnade på den stenigare delen av stenpartiet, barnet sprang iväg och medan jag berättade om när jag bakade in den i Ernsts kalljästa morgonfrallor för mina imponerade svärföräldrar springer barnet runt och ropar ”den har stannat! Den går inte!”. Jag ignorerade henne eftersom det var uppenbart att hon ljög, då inox är oförstörbar, men hon gav sig inte.

Klockan 15:35, medan kaffet höll på att svalna i kopparna tog jag klockan ifrån henne, och ta mig tusan! Sekundvisaren hade stannat på 12. Jag skakade den utan framgång.
”Batteriet kanske tog slut just” sa jag. ”Det ska väl hålla i tio år” sa maken.
Tänkte att om jag drar runt den ett varv går den väl igång och jag märkte att när minutvisaren drogs förbi sekundvisaren hakade den i lite grann. När jag tittade närmare såg jag att sekundvisarens spets var lite böjd och hade satt sig i urtavlan. Jag dunkade den med framsidan neråt i klippan ett par gånger och tittade. Sekundvisaren tickade på igen som om inget hade hänt.
Jag funderar på om man fortfarande kan kalla den oförstörbar.
Här är den i alla fall efter incidenten.
Alive and ticking.
Tillsammans med sin okastade lillasyster.
B585AD75-D285-4714-AF1C-474988B72274.jpeg
Klicka för att se resterande...
Än så länge kan den nog kvala in som oförstörbar. Det krävdes ju bara lite klock-HLR för att skjuta upp dödsattesten.
 
Urkvinnan skrev:
Efter två år och 46 sidor händer det.
Den röda stannade verkligen och detta hände vid ett enkelt rutintest.
Mamma och svärföräldrar var på besök och lagom till kaffet pratade vi klockor och de tittade på min nya rosa inox och jag visade även min något äldre röda inox. Maken berättade om den rödas historia och jag demonstrerade dess tålighet genom att slänga ut den över altanräcket. Barnet apporterade som en liten hund och ropade ”den går fortfarande!” till allas förtjusning. Jag upprepade kastet men denna gång på trädäcket, barnet apporterade och ropade ”den går fortfarande!” Såklart. ”Går den inte sönder?” frågade besökarna oroligt. Själv oroade jag mig mer för trädäcket.
Lite slentrianmässigt skickade jag iväg den med en van snärt på handleden så att den hamnade på den stenigare delen av stenpartiet, barnet sprang iväg och medan jag berättade om när jag bakade in den i Ernsts kalljästa morgonfrallor för mina imponerade svärföräldrar springer barnet runt och ropar ”den har stannat! Den går inte!”. Jag ignorerade henne eftersom det var uppenbart att hon ljög, då inox är oförstörbar, men hon gav sig inte.

Klockan 15:35, medan kaffet höll på att svalna i kopparna tog jag klockan ifrån henne, och ta mig tusan! Sekundvisaren hade stannat på 12. Jag skakade den utan framgång.
”Batteriet kanske tog slut just” sa jag. ”Det ska väl hålla i tio år” sa maken.
Tänkte att om jag drar runt den ett varv går den väl igång och jag märkte att när minutvisaren drogs förbi sekundvisaren hakade den i lite grann. När jag tittade närmare såg jag att sekundvisarens spets var lite böjd och hade satt sig i urtavlan. Jag dunkade den med framsidan neråt i klippan ett par gånger och tittade. Sekundvisaren tickade på igen som om inget hade hänt.
Jag funderar på om man fortfarande kan kalla den oförstörbar.
Här är den i alla fall efter incidenten.
Alive and ticking.
Tillsammans med sin okastade lillasyster.
B585AD75-D285-4714-AF1C-474988B72274.jpeg
Klicka för att se resterande...
It doesn't break, it bends
 
Urkvinnan skrev:
Efter två år och 46 sidor händer det.
Den röda stannade verkligen och detta hände vid ett enkelt rutintest.
Mamma och svärföräldrar var på besök och lagom till kaffet pratade vi klockor och de tittade på min nya rosa inox och jag visade även min något äldre röda inox. Maken berättade om den rödas historia och jag demonstrerade dess tålighet genom att slänga ut den över altanräcket. Barnet apporterade som en liten hund och ropade ”den går fortfarande!” till allas förtjusning. Jag upprepade kastet men denna gång på trädäcket, barnet apporterade och ropade ”den går fortfarande!” Såklart. ”Går den inte sönder?” frågade besökarna oroligt. Själv oroade jag mig mer för trädäcket.
Lite slentrianmässigt skickade jag iväg den med en van snärt på handleden så att den hamnade på den stenigare delen av stenpartiet, barnet sprang iväg och medan jag berättade om när jag bakade in den i Ernsts kalljästa morgonfrallor för mina imponerade svärföräldrar springer barnet runt och ropar ”den har stannat! Den går inte!”. Jag ignorerade henne eftersom det var uppenbart att hon ljög, då inox är oförstörbar, men hon gav sig inte.

Klockan 15:35, medan kaffet höll på att svalna i kopparna tog jag klockan ifrån henne, och ta mig tusan! Sekundvisaren hade stannat på 12. Jag skakade den utan framgång.
”Batteriet kanske tog slut just” sa jag. ”Det ska väl hålla i tio år” sa maken.
Tänkte att om jag drar runt den ett varv går den väl igång och jag märkte att när minutvisaren drogs förbi sekundvisaren hakade den i lite grann. När jag tittade närmare såg jag att sekundvisarens spets var lite böjd och hade satt sig i urtavlan. Jag dunkade den med framsidan neråt i klippan ett par gånger och tittade. Sekundvisaren tickade på igen som om inget hade hänt.
Jag funderar på om man fortfarande kan kalla den oförstörbar.
Här är den i alla fall efter incidenten.
Alive and ticking.
Tillsammans med sin okastade lillasyster.
B585AD75-D285-4714-AF1C-474988B72274.jpeg
Klicka för att se resterande...

Hahaha, det är ju föga känt att inoxen har minst 11 liv. Klart den är fortfarande är oförstörbar klockan behövde bara lite kärlek ju ;). Så klockan var väl 10 liv kvar nu?... :)
 
Urkvinnan skrev:
Efter två år och 46 sidor händer det.
Den röda stannade verkligen och detta hände vid ett enkelt rutintest.
Mamma och svärföräldrar var på besök och lagom till kaffet pratade vi klockor och de tittade på min nya rosa inox och jag visade även min något äldre röda inox. Maken berättade om den rödas historia och jag demonstrerade dess tålighet genom att slänga ut den över altanräcket. Barnet apporterade som en liten hund och ropade ”den går fortfarande!” till allas förtjusning. Jag upprepade kastet men denna gång på trädäcket, barnet apporterade och ropade ”den går fortfarande!” Såklart. ”Går den inte sönder?” frågade besökarna oroligt. Själv oroade jag mig mer för trädäcket.
Lite slentrianmässigt skickade jag iväg den med en van snärt på handleden så att den hamnade på den stenigare delen av stenpartiet, barnet sprang iväg och medan jag berättade om när jag bakade in den i Ernsts kalljästa morgonfrallor för mina imponerade svärföräldrar springer barnet runt och ropar ”den har stannat! Den går inte!”. Jag ignorerade henne eftersom det var uppenbart att hon ljög, då inox är oförstörbar, men hon gav sig inte.

Klockan 15:35, medan kaffet höll på att svalna i kopparna tog jag klockan ifrån henne, och ta mig tusan! Sekundvisaren hade stannat på 12. Jag skakade den utan framgång.
”Batteriet kanske tog slut just” sa jag. ”Det ska väl hålla i tio år” sa maken.
Tänkte att om jag drar runt den ett varv går den väl igång och jag märkte att när minutvisaren drogs förbi sekundvisaren hakade den i lite grann. När jag tittade närmare såg jag att sekundvisarens spets var lite böjd och hade satt sig i urtavlan. Jag dunkade den med framsidan neråt i klippan ett par gånger och tittade. Sekundvisaren tickade på igen som om inget hade hänt.
Jag funderar på om man fortfarande kan kalla den oförstörbar.
Här är den i alla fall efter incidenten.
Alive and ticking.
Tillsammans med sin okastade lillasyster.
B585AD75-D285-4714-AF1C-474988B72274.jpeg
Klicka för att se resterande...
Helt underbar tråd och ”grattis” ... eller nåt:rolleyes:. Så fort jag läser denna tråd blir jag övertygad om att nästa klocka ska bli en Inox. Endera Dan händer det.
 
Första gången jag har skrattat när jag läst om ett hjärtstopp!!!! ;)
Tekniskt sett har den alltså varit död, men i vekligheten lever den alltså vidare som om inget hade hänt.......
Fantastiskt! :wideyed::woot:
 
Haha, om jag köpte denna så skulle jag inte ha hjärta till att försöka sabba den. Den skulle förmodligen leva ett skyddat liv som mina andra klockor. Mina få skador på klocksamlingen är alla oavsiktliga.
 
Du måste logga in eller registrera dig för att svara här.
Tillbaka
Topp