De första rånen mot samlare som jag hörde talas om i Sverige är ca 25 år sedan, så jag har svårt att se någon nyhet i dessa sorgliga händelser.
Varje år så begås det ett antal inbrott där tjuvarna är ute efter ur,oftast är det någon i näromgivningen som har informerat om samlingen.
Rånare har gjort hembesök hos flera av handlarna i storstäderna de sista 30 åren med allt från bombbälten till automatvapen.
Det enda som krävs är lite sunt förnuft för att minimera riskerna,att visa upp sin samling offentligt är ej att rekommendera.
Det intressanta är hur folk väljer att resonera runt dessa händelser.
Svensken börjar alltid med att nämna att så var det ej förr, sedan skall man konstatera som oftast att det är invandringen som är skulden till detta samt rättsväsendes oförmåga, men det är alltid någon annans fel och lösningen är alltid fler poliser och längre straff.
Gud vad tröttsamt,det känns som en upprepning från 80talet.
Tror att där är ett antal faktorer som påverkar utvecklingen.
Armbandsuret har blivit en status symbol för den unga kriminella generationen och dessutom lätt att omvandla till pengar över hela världen som en ärlig vara(ej PP) på 80 talet var det en kedja i guld runt halsen.
Den Svenska iden om ett kontantfritt samhälle,ett av de äldsta yrkena på denna jord är tjuv och tro att de försvinner för att de ej kan komma över kontanter är naivt de kommer bara att välja en annan väg dessvärre i slutändan hem till dig.Finns bara två vinnare i detta banken och säkerhets företaget.
Förr om åren var det väldigt sällsynt att man såg någon bära ett armbandsur som kostar som en ny bil och det ända uret folk kände igen var en daydate, tack vare en Tvserie i dag drömmer 16åringen om en offshore modell eller en daytona.
Har svårt att relatera till folk som väljer att avstå från något de uppskattar och kämpat med i många år på grund av andras agerande,där ett logiskt beteende gör riskerna obefintliga för gemene man.