Återföreningen
Fortfarande fredagkväll, den 27:e september.
Jag har inte hittat min klocka efter ett långt arbetspass i förrådet, men jag är inte ens besviken längre, bara trött, mentalt och kroppsligt. Åter hemma i lägenheten vet jag ändå att klockan nu måste finnas någonstans här. Jag börjar på en gång och tar på slump ner den första bästa av de flertal förvaringslådor som står ovanpå garderoberna i hemmet.
Under ett lager glas inslagna i papper ligger en klocklåda. Inuti, där är den, min Unimatic U1A, med tillhörande länkdelar.
En antiklimax man nästan känner smaken av i munnen. Det var för enkelt, fyndet för simpelt, lådan innehåller inte speciellt mycket mer kul.
Det är ju bra att jag hittat den, men frågorna hopar sig. Varför har jag lagt klockgrejer här, under bortsorterade glas? Varför inte lättillgängligt i ett skåp med andra prylar? Vad var meningen med allt slit i förrådet nu?
Hur som helst, jag vränger på länken och bär klockan genom fredagens familjemys med tacos och Bäst i test. Då och då slänger jag en blick på handleden, som för att försäkra mig om att den faktiskt är där, och betraktar de bekanta linjerna. Lite i smyg försöker jag hitta den optimala vinkeln att hålla armen i för bästa klockupplevelse.
Jäklar vad bra den är. En gammal trotjänare och slitvarg är tillbaka. Jag känner att jag får vara nöjd med kvällens insatser.
Det känns bara som att belöningen inte motsvarade ansträngningen. Och jag saknar
closure på något sätt.
Fortsättning följer…
för en underbar berättelse med stor humor. Ledsen att du ej hittade uret, men 
för att det dyker upp.
)
Jag har ärligt talat svårt för den typen av länk (alltså strapcode och dyl.), men många andra verkar ju gilla dem.
)
.