Återföreningen
Fortfarande fredagkväll, den 27:e september.
Jag har inte hittat min klocka efter ett långt arbetspass i förrådet, men jag är inte ens besviken längre, bara trött, mentalt och kroppsligt. Åter hemma i lägenheten vet jag ändå att klockan nu måste finnas någonstans här. Jag börjar på en gång och tar på slump ner den första bästa av de flertal förvaringslådor som står ovanpå garderoberna i hemmet.
Under ett lager glas inslagna i papper ligger en klocklåda. Inuti, där är den, min Unimatic U1A, med tillhörande länkdelar.
En antiklimax man nästan känner smaken av i munnen. Det var för enkelt, fyndet för simpelt, lådan innehåller inte speciellt mycket mer kul.
Det är ju bra att jag hittat den, men frågorna hopar sig. Varför har jag lagt klockgrejer här, under bortsorterade glas? Varför inte lättillgängligt i ett skåp med andra prylar? Vad var meningen med allt slit i förrådet nu?
Hur som helst, jag vränger på länken och bär klockan genom fredagens familjemys med tacos och Bäst i test. Då och då slänger jag en blick på handleden, som för att försäkra mig om att den faktiskt är där, och betraktar de bekanta linjerna. Lite i smyg försöker jag hitta den optimala vinkeln att hålla armen i för bästa klockupplevelse.
Jäklar vad bra den är. En gammal trotjänare och slitvarg är tillbaka. Jag känner att jag får vara nöjd med kvällens insatser.
Det känns bara som att belöningen inte motsvarade ansträngningen. Och jag saknar
closure på något sätt.
Fortsättning följer…
Hagnesta Hill
Det är lördag den 28:e september.
Jag beger mig åter till förrådsanläggningen för att plocka upp den kvarglömda Hagnesta Hill-skivan då jag ändå passerar på väg till mataffären.
Jag öppnar min förrådsmodul och kikar in. Skivan ligger inte synlig. Inte heller verkar den ha glidit ner mellan kartonger och bråte.
Med en stark känsla av déjà vu börjar jag lyfta ut kartong efter kartong igen.
Skivsamlingen ligger underst i en kartongstapel bakom en annan kartongstapel. Det som skulle vara ett snabbt ärende hotar nu lördagkvällens middag.
Där ligger skivan. Noggrant nedstoppad bland de andra skivorna, längst ner i kartongen med Denon-stereon och blandade kläder. Jag har dagen innan alltså bemödat mig med att gräva mig ner till just den lådan, bläddrat igenom 120 skivor, hittat och lagt Kent-albumet åt sidan. Distraherad av klockjakten har jag sedan lika tanklöst som omsorgsfullt stoppat tillbaka skivan igen, lagt ner stereon och kläderna och ställt tillbaka kartongerna.
Svettig och stressad tar jag skivan, återställer kartongberget och beger mig därifrån.
På väg med bilen ut ur det inhägnade området märker jag att mina glasögon inte är med mig. Uppjagad backar jag bilen
onödigt aggressivt tillbaka de 150 meter jag hunnit. Jag försöker snabbt slå in den 8-siffriga koden för att komma in i byggnaden, men slår fel flera gånger. Därefter måste jag mata in den 8-siffriga koden igen för att få hissen till rätt våningsplan.
I förrådet ligger glasögonen tack och lov väl synliga. Tillbaka i bilen kör jag ut ur området, men inte utan att en sista gång behöva knappa in den 8-siffriga koden som öppnar den stora grinden. Vid det här laget har koden etsat sig fast i frontalloben, medan jag fortfarande har svårt att rabbla upp barnens födelsedatum hos tandläkaren.
VARför blir allt bara så jävla rörigt hela tiden? Är det
meningen att det ska vara så här? Eller är det jag själv som är mitt största hinder i allt jag företar mig?
Men frustrationen löses upp av sig själv på något sätt. På armen har jag min Unimatic U1A och på sätet bredvid mig ligger Hagnesta Hill. Jag har ändå gått segrande igenom förrådets utmaningar. Kapitlet kan äntligen avslutas och ett lugn sänker sig. Jag har upplevt
katharsis, rening genom hård prövning och starka känslor.
Med lätta steg går jag in på Lidl. Middagen blir lite sen, men det gör inget.
Jag funderar på om en Panerai skulle passa mig.
Efterord
Tack mikrotråden för att jag har fått trauma-dumpa med min kamratposten-novell.
Hela storyn är äkta upplevelser från i fredags-lördags. Planen var att hämta hem en klocka och få lite miljöbilder och wrist shots. Men det urartade i vad som nuförtiden kallas för
content.
?
.
