Klockor är svårt. När jag söker efter en ny klocka är jag öppen som en bok. Vissa modeller tycker jag om direkt, andra är inget för mig och vissa modeller växer eller falnar bort med tiden. Varför det är så, beror på flera orsaker, vissa synliga för oss och andra dolda. Pengar styr oss mer än vi tror. Jag tittar aldrig på prislappen när jag provar kläder. Det gör jag när jag provat och känner att jag vill ha plagget. Tänk om man gjorde detsamma med klockor. Tänk om man kunde se bort från märket och kostnaden i början av sökandet. Då, tror jag, att många skulle bära helt andra klockor än de gör idag.
Om jag ska komma tillbaka till trådens frågeställning märker jag att det skulle ha varit lättare att ange vilka jag tycker om. Ska jag ange vilka jag inte tycker om, måste jag förklara varför.
Nautilus - för mycket status och för dyr beater, annars ett anrikt märke som jag visar respekt. Tyvärr för lite värde i förhållande till vad man får, enligt min bedömning.
Nyare Omega - för tjocka. Designen är också klumpig, annars en riktigt bra klocka.
Många Rolexmodeller - alltför strikt design. Jag känner mig stel i designen. Jag söker hellre roligare alternativ, annars riktigt bra klockor.
En del vintage - en del är gubbiga, skitiga och slitna. Det många går igång på, tycker jag inte om.
Seiko - för stora och för mycket beater, annars kanske de mest prisvärda klockor som finns. Det finns mindre och de gillar jag, men det får utvecklas i en annan tråd.
Kanske är det så enkelt att vi vill att klockan ska visa en del av den vi vill vara eller den vi är? Klockor är starka symboler/identitetsmarkörer för den som ser det som viktigt. För den som inte tittar på andras kockor, spelar klockan ingen som helst roll. Kanske tog man den man fått eller ärvt. Visar den tiden korrekt duger den, men för många blir klockan så mycket mer. Jag vet i alla fall att jag inte känner mig bekväm i att bära klockor som söker status. Jag tycker att jag själv blir osynlig och mig själv är det finaste jag har så det vill jag ska synas som tydligast.