Järnspikars, det var imponerande! Har inte spräckt dubbla siffror till fots än, men en vacker dag blir det 10 milEn av dom största iallfall är följande.
Nu skall ni få höra.
Detta genomfördes för ganska så många år sen under en Utlandsmission på Balkan.
Jag fick syn på en anmälan till DANCON Deathmarch, det lät som en kul grej att göra. 10 mils marsch på 24 timmar.
Efter en stunds funderingar och konstaterande att jag hade inte tränat för detta, men hade en hyffsad grundkondition
och tre genomförda Nijmegen-marscher så anmälde jag mig.
-Ahh en baggis-utmaning tänkte hjärnan, -oh crap tänkte kroppen.
Marschdagen kom och vi var tre från min pluton som startade tillsammans. Första tre milen gick i rasande takt så dom passerades på 4h 50 min.
Allt vände vid 5 mil. Dom två jag gick med valde att bryta kort där efter. Den ena med en sträckning i sätesmuskelaturen och min stridsparskamrat med ett svullet knä och dom största infanteriskaven jag någonsin sett. Ett under att han kunde gå en längre sträcka med det.
Så efter 6 mil började kampen mellan kropp och hjärna. Då började allvaret på riktigt och så även terrängen, från asfalt till grusvägar och mindre vägar.
Vet inte riktigt hur många gånger jag idiotförklarade mig själv. Började med mentala lekar och peppningar. Vissa lyckade och andra inte fel så mycket.
Efter 8 mil var man inte så stark och milen började ta ut sin rätt. Kom ihåg att jag sparat ett Snickers och en C-cola för att fira passeringen av 8 mil, den fikan smakade gudomligt. Kan än idag få en skön känsla när jag ser den combon.
Och så efter 20 timmar och 20 minuter passerade jag mållinjen. En skön känsla i en kropp som hade för längesedan passerat bäst-före datumet.
Kan ju lugnt säja att man inte var tjänstbar dagarna efter. Kroppen och lederna var illa åtgångna och slitna.
Men återhämtningen var snabbare än den är idag. Ett skönt minne efteråt men när man var mitt i det var man kanske inte helt nöjd med valet.
Skulle idag inte göra om det.