Då kommer du ha en grym utvecklingskurva i börjanMan borde kanske börja träna, jag blir ju andfådd bara av tanken på ordet springa.
Follow along with the video below to see how to install our site as a web app on your home screen.
Notera: This feature may not be available in some browsers.
Välkommen till ett uppdaterat Klocksnack.se
Efter ett digert arbete är nu den största uppdateringen av Klocksnack.se någonsin klar att se dagens ljus.
Forumet kommer nu bli ännu snabbare, mer lättanvänt och framför allt fyllt med nya funktioner.
Vi har skapat en tråd på diskussionsdelen för feedback och tekniska frågeställningar.
Tack för att ni är med och skapar Skandinaviens bästa klockforum!
/Hook & Leben
Då kommer du ha en grym utvecklingskurva i börjanMan borde kanske börja träna, jag blir ju andfådd bara av tanken på ordet springa.
Ja antagligen, och jag vet ju för tusan intelligentsmässigt sett att man som överviktig lever kortare än icke överviktiga.Då kommer du ha en grym utvecklingskurva i början
Imponerande!Föda barn har jag ju i o f s gjort, och även om det förvisso är en fysisk prestation så är jag nog mer stolt över att jag fullföljt mer än 20 ultramarathon varav 6 var 100km eller mer. Det krävs mer pannben att fullfölja ett ultralopp än att slutföra en förlossning. I det sistnämnda fallet har man ju liksom inget val. Det går inte att bryta. Ungen kommer ju ut förr eller senare ändå. Och föda barn gör ju var och varannan kvinna, men det är inte lika många som springer långt.
Låter som om vi inte har helt olika erfarenheter av ultror och får jag bara kasta in något att reflektera kring gällande löpa långt (som jag inte vågade uttala när jag själv var aktiv)... Underskatta inte hur psykiskt hårt det är att träna för att kunna springa snabbt. Innan min kropp helt packade ihop och bestämde sig för att aldrig vilja springa ett steg igen så låg träningssnittet på 100-150km i veckan i ungefär 4:20-4:30 tempon, vilket är ganska långsamt jämfört med mitt dåvarande marathon tempo.Bra jobbat! Fick du mersmak för ultralopp kan du ju alltid pröva tidslopp där det gäller att springa så långt man kan under en bestämd tid, vanligtvis 6, 12, 24 eller 48 timmar. Det verkar vara många som sprungit kortare distanser som yngre som ger sig på ultror i 40-årsåldern. Uthålligheten och psyket kommer med åldern och ett 6-timmarslopp klarar de flesta nybörjare av. Lycka till!
Föda barn har jag ju i o f s gjort, och även om det förvisso är en fysisk prestation så är jag nog mer stolt över att jag fullföljt mer än 20 ultramarathon varav 6 var 100km eller mer. Det krävs mer pannben att fullfölja ett ultralopp än att slutföra en förlossning. I det sistnämnda fallet har man ju liksom inget val. Det går inte att bryta. Ungen kommer ju ut förr eller senare ändå. Och föda barn gör ju var och varannan kvinna, men det är inte lika många som springer långt.
Jag instämmer verkligen i att det krävs ett brutalt psyke för att träna för att springa snabbt (och för att tävla snabbt), och snabbhetsträning sliter så otroligt mycket mer på kropp och immunförsvar än vad lugn distansträning gör. Det här med att det är många runt 40 som börjar med ultra tror jag beror på att det är då utvecklingskurvan börjar stanna av eller gå neråt och resultaten börjar bli sämre. Jag tänker att för att slippa jämföra sig med sitt forna jag och för att minska slitage på kroppen är ultralöpning ett trivsamt val om man ändå vill fortsätta med löpning helt enkelt. Och det krävs en annan typ av psyke för att stå ut med det (som många upplever som) monotona nötandet på långa landsvägslopp eller att springa runt på en bana på tidsultrorna. Ett långtråkighetspsyke helt enkelt, och det får man nog med åren (Sen finns det ju såna där 40plusare som Jonas Buud också som springer både långt och snabbt (100km på 6:22 i 3:49-tempo dvs milen på 38 minuter 10 gånger om) men han kommer ju från en annan planet så honom kan vi ju inte ha som exempel på någonting)Låter som om vi inte har helt olika erfarenheter av ultror och får jag bara kasta in något att reflektera kring gällande löpa långt (som jag inte vågade uttala när jag själv var aktiv)... Underskatta inte hur psykiskt hårt det är att träna för att kunna springa snabbt. Innan min kropp helt packade ihop och bestämde sig för att aldrig vilja springa ett steg igen så låg träningssnittet på 100-150km i veckan i ungefär 4:20-4:30 tempon, vilket är ganska långsamt jämfört med mitt dåvarande marathon tempo.
Vad jag vill komma till är att jag instämmer med att det krävs psyke att springa tävlingar som pågår +10 timmar, men för mig var det alltid värre psykiskt att springa fort på träningspass. Så ironin är att så många psykiskt starka människor som springer ultror inte har har psyket att träna hårt, vilket är så synd med tanke på hur bra löpare många skulle kunna bli...
Fran: 2:32
Ni som vet, ni vet
Nix tränar i garaget själv så telen används till att koppla timer uppe på tvn via hdmikabel. Kan säkert lösa en liknande tid nästa gång jag har med mig någon att träna som kan filma.Det var en sinnesjukt bra tid... Film på det?
Nix tränar i garaget själv så telen används till att koppla timer uppe på tvn via hdmikabel. Kan säkert lösa en liknande tid nästa gång jag har med mig någon att träna som kan filma.
21 rundan går alltid unbroken, 9 rundan går också alltid unbroken. Det är att ta sig förbi den mentala 15 rundan unbroken bara
Håll tempot lugnt så du håller flåset nere på 21 rundan och 15 thrusters rundan men gå unbroken. Sen gasar du så du får upp flåset genom att springa mellan stång och räcke och höja tempot på repsen. Bara att bita ihop, mest mentalt. En vän som jag tränar med har börjat köra samma teknik men brukar lägga stången längre från räcket för att andas och gå mellan. Han har 2:36 och har film på det.Jag är imponerad! Har aldrig lyckats under 3 minuter. Fran är en av de jobbigast jag vet...
Håll tempot lugnt så du håller flåset nere på 21 rundan och 15 thrusters rundan men gå unbroken. Sen gasar du så du får upp flåset genom att springa mellan stång och räcke och höja tempot på repsen. Bara att bita ihop, mest mentalt. En vän som jag tränar med har börjat köra samma teknik men brukar lägga stången längre från räcket för att andas och gå mellan. Han har 2:36 och har film på det.
Första 5km av Stockholm marathon och därefter en snabb cigg och en veteöl vid Dramaten.
Min ena lunga la av totalt helt plötsligt för ca 2 år sedan
Kunde då knappt gå snabbt utan att behöva stanna och pusta ut, trappor var uteslutet i typ 1 år.
Nu springer jag 5km utan problem (fortfarande 30% nedsatt lungkapacitet )
Rätt jäkla nöjd med det
En ganska gedigen Multipitch på inte jätte hög nivå, men för en bouldrare som mig så var det onekligen jävligt jobbigt.
Då fladdra skinkorna som lärkvingar kan jag tro!
Min första multipitch var så jävla äcklig. Superexponerad och helt tradsäkrad förutom firningen som var bultad och gjordes i två delar med bara en liten hylla mellan. Tror det tog 8 timmar att klättra 120 meter för att jag var så skraj. Sista firningen på 40-50 meter gjorde vi i totalt mörker för att jag hade glömt pannlampa...
Jag är antagligen inte ensam här om att älska att röra på mig och vara utomhus. Därför undrar jag vad ni har gjort för något som ni anser är er största fysiska prestation? Spelar ingen roll om ni sprungit en mil eller nio.
Sommaren 2013 cyklade jag genom åtta länder på sju dagar mellan Oslo och London för att samla ihop pengar för ryggmärgsforskning.
Totalt blev det nästan 200 mil på sju dagar, alltså nästan en Vätternrunda om dagen, varje dag i en vecka.
Klassikern har man ju gjort. Vätternrundan 2012 där nästan 200 av de 300 km avverkades i hällregn var tuft (även blött och kallt!).
Annars är det nog i Bergen jag presterat bäst. Försökt bestiga Mont Blanc (4810möh) nerifrån Chamonix (1050 möh) tre gånger. Fått vända på sista etappen två ggr på grund av vädret (för mycket snö=lavinfara, andra gången stormvindar uppe på toppen). Tredje gången kom jag upp. Klättrade då på tu mans hand med min nyblivna fru. Vi gjorde traversen över fyra toppar, Mont Blanc du Tacul, Mont Maudit, Mont Blanc och ner via Mont Gouter, på en dag.
Lycklig fru på väg ner från Mont Blanc
Undertecknad
Sedan har jag gjort ett flertal veckolånga ski randonné turer som alltid tenderar att bli tuffa. Jag längst fram.
Se mer bilder;
https://klocksnack.se/threads/vilken-klocka-på-everest.31430/page-2#post-690625
Jag började i 30-årsåldern med lite klippklättring med vänner men sedan gick jag kurser (Alpinism) hos UCPA nere i Argentier, Chamonix Frankrike. Så varje sommar innan egen klättring gick jag en veckas kurs för att komma in i gängorna, utbilda mig samt få höjd i kroppen. Efter ett par veckors kurs kan du mer teknik och säkerhet än de flesta som klättrar där nere (Britter! ). Som mina kursledare (erfarna Bergsguider) sa från början, det är bara att ge sig ut och testa själv. Går man med guider som håller en i handen lär man aldrig utvecklas.Grymt! Drömmen om bergsbestigning blev liksom aldrig av. Hur tog du ditt första steg, fick du det med från barnsben som "alla" andra?
/Jazze