Haha åsikter och synpunkter kommer kanske inte alltid fram så tydligt i skrift så jag förstår att det kan framstå verklighetsfrånvänt…
Det jag menar är att mycket, om vi verkligen är ärliga, är överflöd och fluff.
Har själv växt upp trångt och fattigt där skollunchen oftast var det enda mål mat om dagen som serverades. De enda kläderna som ägdes var trasiga och begagnade. Men jag har också haft lön som inneburit att jag kunnat köpa frukost, lunch och middag varje dag på restaurang och köpa nya kläder för att jag inte orkat tvätta. Sen är det klart att jag, som alla andra här, blir glad av nya saker. Det pirrar i magen när man får öppna paketet och prova den där nya klockan jag suktat efter. Men är det ärlig och ren genuin lycka? Jag vet faktiskt inte.
Självklart är det inte kul att vara fattig. Det suger jävligt hårt i mångt och mycket, tro mig jag vet. Men samtidigt ser jag på mitt egna liv och vänners runt om att det är många som skulle klara av att sänka levnadsstandarden och fortfarande ha det okej, även om det blev sämre materiellt. Sen kanske min syn på okej är skev i jämförelse eftersom den utgår från mina egna erfarenheter.
Jag håller iaf med om att bränsle och matkostnader slår hårt på de som har det tufft, i synnerhet eftersom dessa i regel redan har små marginaler. Det ser jag i min direkta närhet. Utgångspunkten för mina tankar och frågor var dock de som har bostadslån (och därför troligtvis en eller två inkomster i hushållet). Att isolera räntehöjning utan att beakta följdkonsekvenser är väl kanske lite skevt, men samtidigt är ju de värsta följdkonsekvenserna kanske inte heller fullt realistiska? Eller?
Jag har inga svar, handlar mer om öppna frågor och funderingar. Jag har inte heller bostadslån eller extravagant levnadsstil längre, samtidigt som jag vet hur det känns att somna hungrig. Kanske är det också därför jag ser så lätt på en sänkt levnadsstandard?