Både inflation och arbetslöshet är laggande indikatorer, dvs inflation skjuter först i höjden när det blir mer efterfrågan, samtidigt som detta sker minskar arbetslösheten. När priserna ökar blir det dyrare för företagen att producera, de höjer därför priserna. Därefter börjar det bli jobbigt för folk att köpa och behålla samma livsstil, då priserna ökar. När folk konsumerar mindre får företagen in mindre pengar och då börjar de säga upp folk, då går arbetslösheten upp och inflationen faller tillbaka.
Dvs, nästa steg i allt detta är att företag börjar konka och varsla folk. Det har redan börjat ske i USA och är nog inte långt borta i Sverige heller. Just nu försöker företagen behålla sin personal och gör allt i sin makt i förhoppningen om att inflationen ska falla tillbaka och efterfrågan öka. Dock verkar det knappast som att svensson kommer att öppna plånboken och börja spendera, vilket torde leda till en recession och uppsägningar.
Här har du hur mycket folk konsumerar. Som du ser skedde det en nedgång innan krisen var ett faktum 2007-2008. Dvs det tar ett tag innan det verkligen smäller ordentligt. Företagen försöker alltid hålla emot. Men vi har ju typexemplet på en ekonomi som blivit överhettad där folk gått bananas och där det kommer att sluta på samma sätt som det alltid gör. Snyftartiklar i aftonblaskorna där folk har förlorat massor av pengar på grund av att de har tagit risker och folk har blivit arbetslösa, men det är alltid någon annans fel.
Här har du en annan intressant graf där du ser vad som skedde med inflationen YoY med de kriser vi haft sedan 90-talet inringade.
Inflationen sticker alltså oftast iväg innan det krisar totalt, under tiden som är i början av inflationsuppgången tror alla att allt är underbart, sedan kommer baksmällan och det är där vi är nu. Bara en tidsfråga innan något brakar. Men vem vet, den här gången kanske det är annorlunda?
