Det är en ganska bra analys, enligt många tror jag. Åtminstone för mig då jag tycker en vintage DJ är den perfekta allround-klockan av några enkla anledningar: storleken gör att den är perfekt för oss som vill ha en Rolex utan att skrika ut det. Den liksom bara ligger där mot armen och lurar. Den vet att den har pondus nog att utskåpa de flesta andra märken, men har samtidigt självförtroende nog att inte behöva visa det. Utöver det bra och stabila verk, tuffar på som gamla Volvo B20-motorer. Boetten är rätt tålig och sen finns det bra tavlor som aldrig känns omderna (stick dial). De nyare med större format och mer bling är dock en helt annan värld och ska kanske bedömas därefter.Missförstå mig rätt nu för jag älskar verkligen DJ:s och det är verkligen få serier som jag inte uppskattar men vad är det egentligen som gör dem så fruktansvärt attraktiva?
Det går ju inte att sätta fingret på någon feature som sticker ut men det kanske är just det som är grejen.
En vintage DJ blir nästan synonymt med medvetenheten. En modern DJ blir smakfull lyx utan att vara vräkig.
Å ena sidan är de mångsidiga men det kan ju också betraktas som vaniljglass. De är ju i ett perfekt gränsland mellan att vara tillräckligt sportig och lagom uppklädd. De funkar ju till precis allt och borde vara det ultimata OWG-valet. Men det i sin tur borde ju nästan vara ett underbetyg till dess utformning.
Är det så att det är summan av medelmåttlighet som gör dem så förbannat bra?
Senast ändrad:

