Igår hade vi en spännande liten miniprovning med en trio Piper-Heidsieck. Vinerna var Pipers vanliga brut, deras 2012:a och deras 1979:a! Två av vinerna påminde såklart väldig mycket om varandra, liknande toner och fräschör men där 2012:an hade lite mer kött på benen och en snyggare palett. Framförallt utvecklades 2012:an bättre i glaset medans non vintage brut:en var godast när man just hällt på den. 85 respektive 94 poäng till fördel för det äldre vinet. Men hur var det med den riktiga gamlingen då? Ja den var nått helt annat. Tyvärr inget pys när korken togs ut, men man kunde känna en mäktig doft redan innan vinet lämnat flaskan.. vilken bomb. Nästa intryck var färgen, vackert djup bärnsten. Till sist var det dags att lukta och smaka, jäklar i min låda. Visst saknades bubblorna, men vinet var inte mindre intressant för det. Mycket russin, torkad frukt och brynt smör, men med en riktigt bra syra! Vinet lämnade oss faktiskt lite mållösa, är det bra? Är det dåligt? Vi var och hämtade doftprover på sherry och madeira och jämförde.. nix. Bara väldigt mycket mognadstoner. Till sist tog vi och fuskade och kolla Juhlins smaknoter, och där kom den.. Apelsinchoklad.. i mängder! Nå hur bra var det, i ärlighetens namn föredrog vi dom unga vinerna till att börja med, friskheten och bubblorna gör sitt till. Men efter 40 minuter så hade det verkligen svängt, 79:an var intressant på en helt annan nivå. Vi enades till sist om att den förtjänar 96 poäng, vilket tar den en bra bit upp på topplistan, både som vin och som upplevelse. Piper-Heidsieck är verkligen ett underskattat champagnehus och vinerna blir uppenbarligen bara bättre med tiden.
VP säljs ju lite extra lagrad, och Juhlin verkar tycka att dom är drickklara när dom släpps.. men mår säkert inte dåligt av mer tid heller.. jag hade nog satsat på VP:en och försöka få ytterligare ett par år på den andra.
