Andra är inte lika intresserade utan säger "Hur mycket kostade den?". Mer vill de inte veta, allt annat är irrelevant.
”Jaha, mmm, vad fick du ge för den då?”
Det var farsans kommentar när han härom dagen såg min Omega Seamaster från ’59. Vi satt vid mina föräldrars köksbord. Jag tog av mig klockan så att han kunde titta närmre. Han satte på sig sina läsglasögon. Under en stunds tystnad vred och vände han på den, sedan reste han sig och haltade iväg till sovrummet. Efter fem minuters skramlande i nattduksbordslådan kom han ut med sin gamla och numera avlagda digitalklocka, en Citizen Quartz från tidigt sjuttiotal. Jag hjälpte honom att googla referensnumret. Vi såg att klockan var en av de allra första kvartsuren och på så sätt kunde vi prata om annat än klockors pris. Men så kom morsan in i köket. Hon tog upp farsans klocka, rynkade på näsan och sa: ”Den här kan väl inte vara värt någonting”.